Lördag kväll
Sonja Alden - Du får inte
Så var det lördag kväll igen.
Inte för att det är någon kväll som på något vis skiljer sig från några andra kvällar i mitt liv. Faktum är att när jag just startade det här inlägget så började jag med: "Fredag kväll..." men så fick jag tänka efter lite. Det är visst lördag.
Kanske borde jag faktiskt krypa fram från under den där stenen.
Träffa lite folk och försöka knyta an till verkligheten.
För ett tag sedan hade jag och mamma en diskussion.
Hon tyckte att jag med min fingerfärdighet borde utbilda mig till frisör, för hår, det finns det ju alltid här i världen, det är ett jobb som helt enkelt inte kan försvinna. Och hon tyckte att eftersom jag ju har så många vänner så borde jag ju kunna tjäna rätt bra på det.
Jo visst... Men jag tror inte en klippning räcker till resan till den där kompisen ens. För så är det. Alla har flyttat härifrån. Det är bara några få kvar som jag över huvud taget känner i den här stan. Jag träffar väl aldrig nån längre. Jag sitter här ensam dag ut och dag in, vecka efter vecka.
Mitt eget hår klipper jag ju redan. Men det jag betalar till mig själv för det förlorar jag ju till mig själv på samma gång, det blir liksom, "här, varsågod" (-100:-) "tack tack" (+100:-) och lika med +-0
Inte för att det är någon kväll som på något vis skiljer sig från några andra kvällar i mitt liv. Faktum är att när jag just startade det här inlägget så började jag med: "Fredag kväll..." men så fick jag tänka efter lite. Det är visst lördag.
Kanske borde jag faktiskt krypa fram från under den där stenen.
Träffa lite folk och försöka knyta an till verkligheten.
För ett tag sedan hade jag och mamma en diskussion.
Hon tyckte att jag med min fingerfärdighet borde utbilda mig till frisör, för hår, det finns det ju alltid här i världen, det är ett jobb som helt enkelt inte kan försvinna. Och hon tyckte att eftersom jag ju har så många vänner så borde jag ju kunna tjäna rätt bra på det.
Jo visst... Men jag tror inte en klippning räcker till resan till den där kompisen ens. För så är det. Alla har flyttat härifrån. Det är bara några få kvar som jag över huvud taget känner i den här stan. Jag träffar väl aldrig nån längre. Jag sitter här ensam dag ut och dag in, vecka efter vecka.
Mitt eget hår klipper jag ju redan. Men det jag betalar till mig själv för det förlorar jag ju till mig själv på samma gång, det blir liksom, "här, varsågod" (-100:-) "tack tack" (+100:-) och lika med +-0
Kaffepassion
Jaha, ja då har man alltså obemärkt trillat dit.
Ibland kan jag fortfarande känna mig som den där flickan som tyckte kaffe var äckligt.
Men jag har ju druckit kaffe i många många år nu. Men bara ibland, då och då. Periodvis kanske faktiskt nästan varje dag, på den där tiden då "flocken" alltid var ute och fikade.
Ibland till och med i min ensamhet i hemmet. Men det har varit mycket sällsynt.
Och så fick jag en kaffemaniac till pojkvän. Givetvis dricker väl jag också kaffe om det finns, det är ju gott och mysigt och uppiggande och trevligt och .. ja, en massa bra saker. Sedan dess har jag nog varit fast. Jag dricker kaffe nästan varje dag. Flera koppar om dagen! Det har nog inte varit mer än ett par dagar då jag varit utan kaffe de senaste ca 100 dagarna.
Förr drack jag nästan alltid mitt kaffe svart. Inget socker, ingen mjölk.
Ute på caféer kanske det blev en och annan smaksatt latte ibland, men oftast skulle det vara svart.
Men med den här kraftigt ökade kaffekonsumtionen har jag lärt mig att det är litet mer skonsamt för magen med en skvätt mjölk i kaffet. Jag har också börjat tycka att det är mycket godare så.
Men sedan har det utvecklats än mer. Jag smaksätter kaffet, har i olika mängder mjölk, leker och experimenterar med denna underbara varma mysdryck.
Igår tog jag en halv mugg mjölk, blandade i tre matskedar drickchoklad, ställde det avsvalnade kaffet i frysen så det blev lite isigt, hällde i chokladmjölken och lät kaffet smälta i det. En choko-islatte.
Och jag inser nu att jag är fångad av en het passion för kaffe.
Ibland kan jag fortfarande känna mig som den där flickan som tyckte kaffe var äckligt.
Men jag har ju druckit kaffe i många många år nu. Men bara ibland, då och då. Periodvis kanske faktiskt nästan varje dag, på den där tiden då "flocken" alltid var ute och fikade.
Ibland till och med i min ensamhet i hemmet. Men det har varit mycket sällsynt.
Och så fick jag en kaffemaniac till pojkvän. Givetvis dricker väl jag också kaffe om det finns, det är ju gott och mysigt och uppiggande och trevligt och .. ja, en massa bra saker. Sedan dess har jag nog varit fast. Jag dricker kaffe nästan varje dag. Flera koppar om dagen! Det har nog inte varit mer än ett par dagar då jag varit utan kaffe de senaste ca 100 dagarna.
Förr drack jag nästan alltid mitt kaffe svart. Inget socker, ingen mjölk.
Ute på caféer kanske det blev en och annan smaksatt latte ibland, men oftast skulle det vara svart.
Men med den här kraftigt ökade kaffekonsumtionen har jag lärt mig att det är litet mer skonsamt för magen med en skvätt mjölk i kaffet. Jag har också börjat tycka att det är mycket godare så.
Men sedan har det utvecklats än mer. Jag smaksätter kaffet, har i olika mängder mjölk, leker och experimenterar med denna underbara varma mysdryck.
Igår tog jag en halv mugg mjölk, blandade i tre matskedar drickchoklad, ställde det avsvalnade kaffet i frysen så det blev lite isigt, hällde i chokladmjölken och lät kaffet smälta i det. En choko-islatte.
Och jag inser nu att jag är fångad av en het passion för kaffe.
Candoris - den nya modebloggen?
Nu har jag varit och shoppat loss minsann!
Jag trodde att det skulle bli en kort dag, jag och Dina tog en promenad till mammas jobb och väntade på att hon skulle sluta. Sedan trodde jag att vi skulle köra till närmsta uttags-automat så att jag kunde ge henne de pengar jag varit skyldig, och sedan bli hemkörda.
Men istället hamnade vi hemma hos mina föräldrar, där jag bjöds på mat och kaffe, sedan ringde vi till syrran och frågade om hon behövde handla någonting. Jag hade nämnt mina trasiga skor, att jag verkligen skulle behöva nya. Så mamma körde in till köpcentret så att jag kunde kika på skor.
Jag känner mig som en utomjording.
För jag har ingen aning om vad det finns för affärer där ute. De tog mig till någon ny skoaffär, där det faktiskt fanns ett ganska spännande utbud av skor av alla möjliga slag. Det kändes inte som en helt vanlig skoaffär av någon anledning, men så har jag heller ingen koll på vad de har i de andra skoaffärerna nu för tiden. Hyfsat billigt var det också.
Jag blundade för alla snygga skor som ropade på mig. Jag behöver inga snygga skor.
Jag behöver varma bra promenadskor, så mycket som jag ändå går omkring ute.
Till slut stod jag och valde mellan två par, ett par som var varma, bekväma, billiga och rätt söta. Och ett par som var lite varmare, lite bekvämare, lite dyrare, och inte fullt lika söta. Det fick bli det sista paret trots allt, även om de kostade lite mer och inte var lika fina.
Hur gör de där modebloggarna nu då? Hmm.
Deitex vinterskor, 349 kronor, från Deichmann sko
Så nu behöver jag inte åka till vinterlandskapet i Jämtland i trasiga skor. För trasiga, oh så trasiga, är de! Faller isär när jag går i dem till och med.
Sedan köpte jag två par gardiner, men dem lägger jag upp bilder på när jag fått upp dem i fönstret. Om ni har tur.
Mamma insisterade på att jag skulle kolla efter någon bra vinterjacka också på rean, men jag har ju så många jackor att jag bara slängde några hastiga blickar på dem och struntade i att köpa mig någon ny jacka. Jag klarar mig nog med det jag har, även i Jämtland...
Så, hur skötte jag mig nu då? Ska Candoris bli en modeblogg?
Jag trodde att det skulle bli en kort dag, jag och Dina tog en promenad till mammas jobb och väntade på att hon skulle sluta. Sedan trodde jag att vi skulle köra till närmsta uttags-automat så att jag kunde ge henne de pengar jag varit skyldig, och sedan bli hemkörda.
Men istället hamnade vi hemma hos mina föräldrar, där jag bjöds på mat och kaffe, sedan ringde vi till syrran och frågade om hon behövde handla någonting. Jag hade nämnt mina trasiga skor, att jag verkligen skulle behöva nya. Så mamma körde in till köpcentret så att jag kunde kika på skor.
Jag känner mig som en utomjording.
För jag har ingen aning om vad det finns för affärer där ute. De tog mig till någon ny skoaffär, där det faktiskt fanns ett ganska spännande utbud av skor av alla möjliga slag. Det kändes inte som en helt vanlig skoaffär av någon anledning, men så har jag heller ingen koll på vad de har i de andra skoaffärerna nu för tiden. Hyfsat billigt var det också.
Jag blundade för alla snygga skor som ropade på mig. Jag behöver inga snygga skor.
Jag behöver varma bra promenadskor, så mycket som jag ändå går omkring ute.
Till slut stod jag och valde mellan två par, ett par som var varma, bekväma, billiga och rätt söta. Och ett par som var lite varmare, lite bekvämare, lite dyrare, och inte fullt lika söta. Det fick bli det sista paret trots allt, även om de kostade lite mer och inte var lika fina.
Hur gör de där modebloggarna nu då? Hmm.
Deitex vinterskor, 349 kronor, från Deichmann sko
Så nu behöver jag inte åka till vinterlandskapet i Jämtland i trasiga skor. För trasiga, oh så trasiga, är de! Faller isär när jag går i dem till och med.
Sedan köpte jag två par gardiner, men dem lägger jag upp bilder på när jag fått upp dem i fönstret. Om ni har tur.
Mamma insisterade på att jag skulle kolla efter någon bra vinterjacka också på rean, men jag har ju så många jackor att jag bara slängde några hastiga blickar på dem och struntade i att köpa mig någon ny jacka. Jag klarar mig nog med det jag har, även i Jämtland...
Så, hur skötte jag mig nu då? Ska Candoris bli en modeblogg?
Katastrofen inträffade inatt
Inatt kraschade min dator. Eller ja, det var väl inte förrän framåt morgonen egentligen som jag skulle gå och lägga mig. Uppdaterade virusprogrammet, som ville starta om datorn ... och där tog det stopp. Den ville inte starta om! Provade om och om igen, utan resultat.
Genast blev jag ju orolig. Inte för datorn. Inte för egen del. Inte för alla mina filer som mina foton, mina dikter, alla andra skriftarbeten, mina egna låtar... Nej, jag tänkte ju självklart på er, mina kära bloggläsare. Hur skulle ni nu klara er om inte datorn kommer igång? *s*
Som tur är så har man ju valt en man som kan mycket om mycket till pojkvän.
Det är faktiskt nästan lite tur att han bor så långt härifrån att han inte bara kan komma hit och hjälpa mig heller. För det betyder att jag får prata med honom i telefon, mysa till hans röst samtidigt som jag lär mig nya saker.
[Pessimisten skulle väl säga att om han var här så kunde jag njuta av hans röst, se honom, känna honom, samtidigt som jag lär mig nya saker. Men Pessinanna är faktiskt inte välkommen här just nu.]
När han instruerade mig om hur jag skulle göra för att få igång datorn igen, lärde jag mig inte bara att man kan ta ur batteriet ur laptopen och ändå köra den. Och att det hjälpte dessutom, konstigt nog. Det bästa jag lärde mig var ju att under det där batteriet har jag en spegel!
Så när jag är ute och reser behöver jag bara ha med mig datorn, någon spegel i sminkväskan behövs inte, det är bara att vända upp och ner på datorn och spegla sig!
Genast blev jag ju orolig. Inte för datorn. Inte för egen del. Inte för alla mina filer som mina foton, mina dikter, alla andra skriftarbeten, mina egna låtar... Nej, jag tänkte ju självklart på er, mina kära bloggläsare. Hur skulle ni nu klara er om inte datorn kommer igång? *s*
Som tur är så har man ju valt en man som kan mycket om mycket till pojkvän.
Det är faktiskt nästan lite tur att han bor så långt härifrån att han inte bara kan komma hit och hjälpa mig heller. För det betyder att jag får prata med honom i telefon, mysa till hans röst samtidigt som jag lär mig nya saker.
[Pessimisten skulle väl säga att om han var här så kunde jag njuta av hans röst, se honom, känna honom, samtidigt som jag lär mig nya saker. Men Pessinanna är faktiskt inte välkommen här just nu.]
När han instruerade mig om hur jag skulle göra för att få igång datorn igen, lärde jag mig inte bara att man kan ta ur batteriet ur laptopen och ändå köra den. Och att det hjälpte dessutom, konstigt nog. Det bästa jag lärde mig var ju att under det där batteriet har jag en spegel!
Så när jag är ute och reser behöver jag bara ha med mig datorn, någon spegel i sminkväskan behövs inte, det är bara att vända upp och ner på datorn och spegla sig!
Under stenen
| nena says (20:38): Ahhhhhhhh! nena says (20:38): herregud nanna! nena says (20:38): bor du under en sten?!!!!! |
Ja det är ju bland annat just det jag menade med förra inlägget. Jag har ingen aning om någonting längre. Jag orkar inte ta reda på vad som händer utanför min dörr ens. Jag har ingen aning om vad som händer ute i världen. Varken inom politik, katastrofer, nöjen eller någonting annat. Det kan inte vara riktigt hälsosamt. Men jag har liksom tappat ... allt. In under den där stenen.
Livet har stannat till
Hur många dagar har det gått? Veckor?
Jag har ingen aning. Jag har ingen tidsuppfattning trots att jag försöker klottra ner dagarna under siffror i fuskskinnsklädda böcker. Jag har ingen aning. Tiden står stilla, utan rörelser, jag går på mina möten och försöker komma ihåg att göra vad som ska göras, men ändå är allting bara en enda punkt. En penna som har fastnat på bladet, så att det inte ens blir ett rakt tråkigt streck. Bara en punkt.
Det är inte så att dagarna inte har några dalar, de har både dalar och berg, stora ljusglimtar och jag skrattar och ler. Men ingenting ... ingenting. Jag är inte ens något tomt skal, för jag känner så mycket, tänker så mycket, gör saker, och ändå känns allting bara som en menlös dröm.
"Du måste skaffa dig rutiner!"
Jo. Kanske jag måste. Men jag är aldrig bra på några måsten. Måsten förvärrar.
Jag hade ju inbillat mig att det skulle vända, att jag skulle rycka upp mig och börja leva igen när jag bara fått in pengar, betalat bort den stora högen av räkningspåminnelser, kan köpa mat som gör mig på bättre humör. Jag hade inbillat mig att jag, när åtminstone en tung börda hade lyfts bort för en stund, skulle orka bry mig om saker, ta hand om mig själv. Leva.
Vad är det som hindrar mig? Ingenting.
Snarare har jag så mycket i livet som borde hjälpa mig framåt, så mycket känslor, så mycket roliga saker att göra, så mycket att se fram emot.
Men nej. Bara en simpel liten punkt.
Den där pennan är ju den sämsta pennan någonsin, den går inte framåt. Dessutom är det nog bara en blyertspenna, lätt att sudda bort helt, och inte rinner det ut något bläck som gör fläcken större eller mörkare. Bara en svag punkt av blyerts, oföränderlig.
Jag har ingen aning. Jag har ingen tidsuppfattning trots att jag försöker klottra ner dagarna under siffror i fuskskinnsklädda böcker. Jag har ingen aning. Tiden står stilla, utan rörelser, jag går på mina möten och försöker komma ihåg att göra vad som ska göras, men ändå är allting bara en enda punkt. En penna som har fastnat på bladet, så att det inte ens blir ett rakt tråkigt streck. Bara en punkt.
Det är inte så att dagarna inte har några dalar, de har både dalar och berg, stora ljusglimtar och jag skrattar och ler. Men ingenting ... ingenting. Jag är inte ens något tomt skal, för jag känner så mycket, tänker så mycket, gör saker, och ändå känns allting bara som en menlös dröm.
"Du måste skaffa dig rutiner!"
Jo. Kanske jag måste. Men jag är aldrig bra på några måsten. Måsten förvärrar.
Jag hade ju inbillat mig att det skulle vända, att jag skulle rycka upp mig och börja leva igen när jag bara fått in pengar, betalat bort den stora högen av räkningspåminnelser, kan köpa mat som gör mig på bättre humör. Jag hade inbillat mig att jag, när åtminstone en tung börda hade lyfts bort för en stund, skulle orka bry mig om saker, ta hand om mig själv. Leva.
Vad är det som hindrar mig? Ingenting.
Snarare har jag så mycket i livet som borde hjälpa mig framåt, så mycket känslor, så mycket roliga saker att göra, så mycket att se fram emot.
Men nej. Bara en simpel liten punkt.
Den där pennan är ju den sämsta pennan någonsin, den går inte framåt. Dessutom är det nog bara en blyertspenna, lätt att sudda bort helt, och inte rinner det ut något bläck som gör fläcken större eller mörkare. Bara en svag punkt av blyerts, oföränderlig.
Mamma, gå inte så fort!
Jag var liten, kanske hade jag inte börjat skolan ännu, jag vet faktiskt inte exakt när det hände: Att mina tarmar rann ner i kroppen.
Jag minns hur det såg ut. Jag minns hur jag blev behandlad. Men jag minns inte om jag hade ont, konstigt nog.
Jag märkte att ena sidan av "kissen" hängde lite konstigt och jag påpekade detta för mina föräldrar men de sa att det inte var någon fara. Men det blev ju bara värre och värre, och när den ena sidan hängde långt nedanför den andra, fick jag dem äntligen att faktiskt se efter. Jag hade ju vetat att det var något fel hela tiden. Varför lyssnar föräldrar inte på sina barn oftare när det kommer till såna här saker?
Jag minns att jag hade min nalle med mig till röntgen.
Mamma hade lovat att nalle skulle vara med mig hela tiden. Jag fick åka in i en stor tunnel (ja, jag hade väl ingen aning om vad röntgen innebar) och där fick jag ju inte ha med mig någonting som skulle störa bilderna. Alltså fick nalle stanna utanför och vänta med mamma.
Jag minns hur arg och ledsen jag blev, för jag hade ju lovats att jag skulle få ha nalle hos mig hela tiden. Och så ljög de bara för mig!
Mamma tyckte väl att det var lite fånigt av mig, för nalle var ju precis utanför. Jag minns det så oerhört väl, hur jag åkte in i det läskiga röret, såg mamma och nalle försvinna medan jag åkte in i den hemska hemska tunneln. Jag var livrädd.
Mamma lekte med nallen i öppningen till röret för att jag skulle se att nalle väntar på mig där. Jag minns att jag motvilligt faktiskt tyckte att det såg lite roligt ut när nalle vinkade till mig där i andra änden av tunneln.
Jag vinkade tillbaka.
Jag hade ju trots allt gråtit, och var blöt om kinderna, så jag skulle vara duktig och torka bort dem så att de inte skulle vara i vägen för röntgenbilderna, tänkte jag. Om inte nalle får vara där inne så får säkert tårar heller inte vara det.
Det misstaget skulle jag aldrig ha gjort för sköterskan började skälla på det där låtsasspråket som jag inte förstod ett ord av (svenska) och mamma förklarade att jag inte fick peta mig i näsan när de tog kort.
Jag blev mycket ledsen, jag ville förklara att jag inte hade petat mig i näsan. Hur kunde de tro det? Varför skällde de så på mig? Jag ville ju bara ut ur det där hemska läskiga röret!
Jag började gråta igen, och när de skulle ta kort, torkade jag mig noga i ansiktet så tårarna inte skulle vara med på bilden. Återigen kommer mamma och säger åt mig att ligga still, inte peta i näsan!
Vadå peta i näsan? Vad menar de? Jag tyckte att det var mycket viktigt att mamma skulle förklara för de där svenska elaka människorna att jag faktiskt inte petade mig i näsan. Jag misstänker att hon aldrig gjorde det. Men så sa mamma att jag skulle ligga alldeles stilla. Då skulle det nog bli en bra bild.
Jag höll andan där inne i tunneln, kämpade mot gråten, och rädd var jag också och nalle syntes inte till. Men det blev nog ett kort till slut ändå för jag fick ju komma ut därifrån.
Sedan är allting bara korta stycken av minnen.
Jag minns egentligen inte så mycket av vad som hände kring själva operationen, jag vet inte om någon hade förklarat för mig vad som skulle hända, om jag var nervös, eller hur mina tankar gick. Jag minns bara att jag inte ville ta på mig sjukhuskläderna.
Jag minns heller inte riktigt vad läkarna gjorde före operationen. Jag minns bara att när vi kom ut från doktorn fick vi sätta oss och vänta i en korridor. En dyster ganska mörk gul korridor. Jag orkade inte riktigt tänka och jag undrade hur länge vi skulle få sitta där. Sedan blev jag antagligen hög eller somnade eftersom jag inte minns mer av det, hehe.
Jag minns att vi någon gång efter operationen gick ner till caféet och fikade. Jag minns inte om pappa och syrran också var där, eller om det bara var jag och mamma. Mamma fikade och hade det gott, och jag var överlycklig över att ha fått en sån där lakritspipa. Men jag kunde inte äta den. Jag kunde inte äta alls. Och jag minns att jag var lite arg på mamma som hade det så bra, drack sitt kaffe och säkert åt hon något också.
Men jag hade min fina lakritspipa. Det gjorde inte så mycket att jag inte kunde äta den. Den var fin ändå.
Sedan minns jag när jag fick åka hem igen.
Jag fick hålla mamma i handen hela vägen genom sjukhuset Jag var fortfarande omtöcknad efter operationen men tyckte att det var mysigt att gå sådär med mamma, det var ju inte varje dag man fick gå och hålla mamma i handen minsann!
Så fort vi kom utanför dörrarna till sjukhuset slet hon sig loss ur mitt grepp.
Hon var förstås röksugen och tände en cigg, sedan började hon gå mot parkeringen där bilen stod. Hon har alltid varit sådan att hon går väldigt snabbt och man har i alla dagar fått springa efter henne för att hänga med. Så där började hon stega framåt och lämnade mig bakom sig.
Jag var som sagt fortfarande omtöcknad, jag orkade inte riktigt gå, jag såg hur mamma bara försvann längre bort för varje steg hon tog.
Med gråten i halsen ropade åt henne att vänta på mig.
Jag var ju rädd för att hon skulle åka hem utan mig och jag skulle bli kvar där utanför sjukhuset för evigt. Hon väntade in mig, och med lakritspipan hårt tryckt i ena handen handen sträckte jag mig med den andra handen mot henne. Jag tänkte minsann hålla henne i handen även om hon plötsligt inte längre verkade vara så intresserad av sånt. För då kunde hon åtminstone inte gå ifrån mig.
Jag tog hennes hand.
Smärta.
Att jag minns detta så väl är väl för att det är så symboliskt för närheten som aldrig riktigt var som den skulle i vår familj. För hon hade förstås sin cigarrett i handen och jag brände mig.
Jag var nyopererad, hade ont och var trött och snurrig, och så försöker hon springa ifrån mig och när jag väl kommer ikapp så bränner hon mig med en cigg, när jag väl tagit mod till mig att hålla henne i handen!
Det, är det största traumat i hela den här minnes-serien.
Sedan minns jag bara hur illa sjukhusplåstret över stygnen luktade. Den lukten är fatsetsad i min minnesbank. Jag kan plötsligt känna den lukten än idag och bli illamående. Jag minns de blå trådarna som stack upp ur min hud. Jag minns hur ont det gjorde att dra loss plåstret när det väl var dags för det.
Men förutom det, och glöden som brände mig, kommer jag inte ihåg någon smärta alls. Det är lite konstigt tycker jag.
Jag har för övrigt aldrig fått veta vad det egentligen var som hände med mig.
Vad som orsakade att tarmarna bara möblerades om sådär i magen på mig. Jag vet heller inte hur operationen gick till, om det blev några komplikationer undet tiden, jag vet ingenting alls.
Jag har ju frågat mamma om det här men hon verkar inte ha någonting annat att berätta om det. Hon minns nog inte, eller också förstod hon kanske inte vad läkarna sa. Eller kanske bara inte brydde sig, kanske räckte det att tänka enkelt, lite typiskt finskt:
Tarmarna åkte ner, nu är de på plats. Vad mer behöver man veta?
L´oiseau
Igår natt började jag pilla i ordning en egen version av den här låten.
Den har hängt med mig sedan jag gick på lågstadiet då vi lärde oss den i skolan inför skolavslutningen - fast i finsk version förstås, Lintu.
Flera år senare, när jag börjat lära mig att följa noter, lärde jag mig att spela den på piano. Jag jobbade hårt. För även om tonerna satt rätt så blev det inte riktigt bra. Det tog mig många år innan jag var nöjd.
Tiden gick och jag tappade bort det. Melodin kunde jag förstås, men resten, allt runt om, ackordslingorna som jag jobbat så hårt med, för att göra det perfekt, många års flitigt spelande plötsligt bara - borta.
Igår fick jag tag på noterna igen. [tack bästa DU!] Jag kan direkt säga att det inte är riktigt samma ackord som jag spelade efter förr, men det gör ingenting, jag kan göra om arbetet på nytt, börja ända från början, det är då skapandets inspiration är som bäst.
Jag föredrar den här låten som den är, ganska enkel och ren.
Och ändå har jag påbörjat någon slags jippo-version av den med gungande synthar och grejer. Mest för att det är roligt. Och för att jag känner låten så väl att den är rolig att arbeta med trots att det inte är min verkliga vision av den som jag håller på med nu. Allting utvecklar. Även det oseriösa.
Den har hängt med mig sedan jag gick på lågstadiet då vi lärde oss den i skolan inför skolavslutningen - fast i finsk version förstås, Lintu.
Flera år senare, när jag börjat lära mig att följa noter, lärde jag mig att spela den på piano. Jag jobbade hårt. För även om tonerna satt rätt så blev det inte riktigt bra. Det tog mig många år innan jag var nöjd.
Tiden gick och jag tappade bort det. Melodin kunde jag förstås, men resten, allt runt om, ackordslingorna som jag jobbat så hårt med, för att göra det perfekt, många års flitigt spelande plötsligt bara - borta.
Igår fick jag tag på noterna igen. [tack bästa DU!] Jag kan direkt säga att det inte är riktigt samma ackord som jag spelade efter förr, men det gör ingenting, jag kan göra om arbetet på nytt, börja ända från början, det är då skapandets inspiration är som bäst.
Jag föredrar den här låten som den är, ganska enkel och ren.
Och ändå har jag påbörjat någon slags jippo-version av den med gungande synthar och grejer. Mest för att det är roligt. Och för att jag känner låten så väl att den är rolig att arbeta med trots att det inte är min verkliga vision av den som jag håller på med nu. Allting utvecklar. Även det oseriösa.
Utflyttning
Igår kväll pratade jag en del med min nyaste granne.
Jag vet inte hur det kommer sig att alla finnar vet vem jag är, men bara de vet mitt namn, ålder, vems dotter jag är, vilken skola jag gått på, läst om mig i tidningen, hört mig på radion och / eller bara sett mig på väg till bussen någon gång, så tror de att vi är världens bästa kompisar.
Helt konstigt är det kanske inte då alla föräldrar verkar ha lite koll på de andra ungarna, och eftersom vi är tillräckligt många finnar här för att ha hela finska klasser, och ändå inte för många för att inte kunna hålla reda på alla, så är det kanske inte helt konstigt att folk vet vem jag är. Hur som helst:
Hon stod där nedanför på väg in i trapphuset, medan jag stod på min lilla franska och rökte. Hon blickade in mot mitt kök (och jag bor förresten på andra våningen så hon ser väl knappt annat än taket och taklampan) och frågade om jag håller på och flyttar.
Jag blev lite förvirrad först. Sedan log jag stort så hon helt säkert bländades av mina strålar och sa "Ja, ja visst! Jag har börjat planera en flytt till Östersund." varpå hon undrar om jag fått lägenheten såld ännu. Nääe, jag har ju bara hunnit börja tänka på saken än så länge.... Men varför frågar hon?
Jag blickar mot fönstret i köket. Jag tittar runt mig där jag står i rummet.
Ja, det förstås.
Jag har ju inga gardiner så det ser väl lite tomt ut kan jag tänka mig. Jag tänker inte på sånt.
Vackra saker är vackra. Såpass ytlig kan jag sträcka mig till att vara. Men när hemmet inte alls faller en i smaken, när färgerna stör och allting bara känns bläkigt, då slutar jag se hur det ser ut.
Vanligtvis hade jag hört röster viska i örat, varna för att inte lämna ut mig för mycket, för de där parasiterna suger i sig så mycket de bara kan. Det tycks pågå en tävling om vem som vet mest skvaller om sina grannar här. Och mig har de inte så mycket att gå på för jag pratar gärna, lyssnar, svarar, men jag ger inte ut någon information alls egentligen.
(Till exempel var det en tant som frågade ut mig för någon vecka sedan om vad jag gör nu för tiden och om jag hade slutat studera nu. Haha! Jag har ju inte gått i skola på några år nu. Men på frågan svarade jag bara "ja" utan att lämna vidare detaljer om hur jag jobbat lite här och lite där och att jag nu är arbetslös.)
Men den här gången kanske det är bra att mata de där iglarna med mitt blod. Riktigt fylla dem tills de blir sprickfärdiga. För då kommer ordet gå runt om att jag ska flytta, och kanske kan de göra jobbet åt mig och hitta intressenter för min lägenhet utan att jag behöver lyfta ett finger.
Så nu ska jag ut och ragga grannar på heltid, pladdra på om mina flyttplaner riktigt detaljerat, men utelämna vissa smaskiga detaljer bara för att de inte ska kunna glömma bort mig, ha kvar mig surrandes i tankarna så de bara inte kan låta bli att skvallra om mig med alla de känner.
Jag vet inte hur det kommer sig att alla finnar vet vem jag är, men bara de vet mitt namn, ålder, vems dotter jag är, vilken skola jag gått på, läst om mig i tidningen, hört mig på radion och / eller bara sett mig på väg till bussen någon gång, så tror de att vi är världens bästa kompisar.
Helt konstigt är det kanske inte då alla föräldrar verkar ha lite koll på de andra ungarna, och eftersom vi är tillräckligt många finnar här för att ha hela finska klasser, och ändå inte för många för att inte kunna hålla reda på alla, så är det kanske inte helt konstigt att folk vet vem jag är. Hur som helst:
Hon stod där nedanför på väg in i trapphuset, medan jag stod på min lilla franska och rökte. Hon blickade in mot mitt kök (och jag bor förresten på andra våningen så hon ser väl knappt annat än taket och taklampan) och frågade om jag håller på och flyttar.
Jag blev lite förvirrad först. Sedan log jag stort så hon helt säkert bländades av mina strålar och sa "Ja, ja visst! Jag har börjat planera en flytt till Östersund." varpå hon undrar om jag fått lägenheten såld ännu. Nääe, jag har ju bara hunnit börja tänka på saken än så länge.... Men varför frågar hon?
Jag blickar mot fönstret i köket. Jag tittar runt mig där jag står i rummet.
Ja, det förstås.
Jag har ju inga gardiner så det ser väl lite tomt ut kan jag tänka mig. Jag tänker inte på sånt.
Vackra saker är vackra. Såpass ytlig kan jag sträcka mig till att vara. Men när hemmet inte alls faller en i smaken, när färgerna stör och allting bara känns bläkigt, då slutar jag se hur det ser ut.
Vanligtvis hade jag hört röster viska i örat, varna för att inte lämna ut mig för mycket, för de där parasiterna suger i sig så mycket de bara kan. Det tycks pågå en tävling om vem som vet mest skvaller om sina grannar här. Och mig har de inte så mycket att gå på för jag pratar gärna, lyssnar, svarar, men jag ger inte ut någon information alls egentligen.
(Till exempel var det en tant som frågade ut mig för någon vecka sedan om vad jag gör nu för tiden och om jag hade slutat studera nu. Haha! Jag har ju inte gått i skola på några år nu. Men på frågan svarade jag bara "ja" utan att lämna vidare detaljer om hur jag jobbat lite här och lite där och att jag nu är arbetslös.)
Men den här gången kanske det är bra att mata de där iglarna med mitt blod. Riktigt fylla dem tills de blir sprickfärdiga. För då kommer ordet gå runt om att jag ska flytta, och kanske kan de göra jobbet åt mig och hitta intressenter för min lägenhet utan att jag behöver lyfta ett finger.
Så nu ska jag ut och ragga grannar på heltid, pladdra på om mina flyttplaner riktigt detaljerat, men utelämna vissa smaskiga detaljer bara för att de inte ska kunna glömma bort mig, ha kvar mig surrandes i tankarna så de bara inte kan låta bli att skvallra om mig med alla de känner.
Även parasiter har sin uppgift att fylla! // J
Fåglarna i Finland
Fåglarna i Finland är inte skygga och tråkiga som här. Se bara!
I väntan på pengar
Nu är det över två månader sedan jag fick pengar.
Jag tycker inte om pengar, och jag är ingen storkonsumerare, jag klarar mig på 5000 i månaden när det behövs, när jag fick studielån var jag rik och levde lyxliv. Idag kan jag ångra det litegrann, att jag tog ut fullt lån, när jag hade kunnat klara mig med lite mindre. Men samtidigt var det nog värt det.
Med det ville jag ha sagt att jag inte är någon pengakåt bimbo som bara klär sig i det senaste modet (vet inte ens när jag köpte kläder senast, 1,5 år sen?), fyller hemmet med nya sminkprodukter varje vecka, köper nya gardiner en gång i månaden, och super upp resten...
Men just nu längtar jag verkligen efter att få in pengar igen. Jag vill veta varifrån de ska komma, när, och hur mycket. Det är så svårt att planera livet när man inte har någon aning.
Jag vet inte om jag har råd att åka och hälsa på min pojkvän som planerat.
Jag vet inte om jag har råd att äta imorgon.
Jag vet inte om jag kan bo kvar här eller om jag måste flytta snarast möjligt.
Och flytta vart? Det är också lite beroende på hur allt utvecklar sig - rent ekonomiskt.
Det här låter ganska hopplöst och det har känts oerhört hopplöst också, men jag börjar få upp ett hopp. Snart, även om jag inte har fått veta exakt när, ska jag få pengar, det måste jag få om både skatteverket och advokatfirmor skickar brev om det till mig. Då klarar jag mig en stund till, och tills de pengarna är slut kommer jag att ha fått besked om hur det kommer att gå till i framtiden.
Det kan också hända att jag får ganska god ekonomi snart. Jag har liksom ingen som helst aning om hur det blir. Om jag ändå fick veta! Jag blir tokig av att inte veta. För om jag visste att jag kommer att hamna hos socialen så kunde jag börja planera flytt redan nu. I annat fall kan jag vänta en stund med det, inte förhasta mig och ta första lediga lägenhet som dyker upp.
Jag är trött på att inte kunna betala mina räkningar.
Jag är trött på att snåla med innehållet i skafferiet, kylen och frysen.
Jag är trött på att inte veta när det smäller till, när jag plötsligt hotas med att bli hemlös.
Just nu ligger hotet och svävar utanför min dörr, men ännu har den inte knackat på och krävt någonting, bara varnat lite med sin närvaro.
Oavsett hur det blir, ser jag det faktiskt konstigt nog positivt.
Det är inte riktigt likt mig. Jag förväntar mig alltid det värsta. Men just nu ser jag bara positiva saker med alla alternativ som finns där någonstans i en snar framtid.
Jag kommer inte att bli rik. Jag kommer kanske bli av med mitt hem. Men även det, ja, även det, kommer det mycket gott ur. Det finns liksom inga alternativ som kommer att sänka mig bortom räckhåll för livlinan, en stark livlina som kommer att göra mig lycklig.
Se vad jag är skrivgalen!
Jag kan inte skriva kortfattat. Det enda jag hade tänkt skriva var att jag tänker shoppa loss imorgon. ...för mina 50 kronor ska jag köpa lite mjölk, och kanske någon liten mozarella eller nåt. Och godis. Det är jag värd. För jag vet nu att jag får pengar. Även om jag inte vet när så kan det inte dröja många dagar nu.
Jag tycker inte om pengar, och jag är ingen storkonsumerare, jag klarar mig på 5000 i månaden när det behövs, när jag fick studielån var jag rik och levde lyxliv. Idag kan jag ångra det litegrann, att jag tog ut fullt lån, när jag hade kunnat klara mig med lite mindre. Men samtidigt var det nog värt det.
Med det ville jag ha sagt att jag inte är någon pengakåt bimbo som bara klär sig i det senaste modet (vet inte ens när jag köpte kläder senast, 1,5 år sen?), fyller hemmet med nya sminkprodukter varje vecka, köper nya gardiner en gång i månaden, och super upp resten...
Men just nu längtar jag verkligen efter att få in pengar igen. Jag vill veta varifrån de ska komma, när, och hur mycket. Det är så svårt att planera livet när man inte har någon aning.
Jag vet inte om jag har råd att åka och hälsa på min pojkvän som planerat.
Jag vet inte om jag har råd att äta imorgon.
Jag vet inte om jag kan bo kvar här eller om jag måste flytta snarast möjligt.
Och flytta vart? Det är också lite beroende på hur allt utvecklar sig - rent ekonomiskt.
Det här låter ganska hopplöst och det har känts oerhört hopplöst också, men jag börjar få upp ett hopp. Snart, även om jag inte har fått veta exakt när, ska jag få pengar, det måste jag få om både skatteverket och advokatfirmor skickar brev om det till mig. Då klarar jag mig en stund till, och tills de pengarna är slut kommer jag att ha fått besked om hur det kommer att gå till i framtiden.
Det kan också hända att jag får ganska god ekonomi snart. Jag har liksom ingen som helst aning om hur det blir. Om jag ändå fick veta! Jag blir tokig av att inte veta. För om jag visste att jag kommer att hamna hos socialen så kunde jag börja planera flytt redan nu. I annat fall kan jag vänta en stund med det, inte förhasta mig och ta första lediga lägenhet som dyker upp.
Jag är trött på att inte kunna betala mina räkningar.
Jag är trött på att snåla med innehållet i skafferiet, kylen och frysen.
Jag är trött på att inte veta när det smäller till, när jag plötsligt hotas med att bli hemlös.
Just nu ligger hotet och svävar utanför min dörr, men ännu har den inte knackat på och krävt någonting, bara varnat lite med sin närvaro.
Oavsett hur det blir, ser jag det faktiskt konstigt nog positivt.
Det är inte riktigt likt mig. Jag förväntar mig alltid det värsta. Men just nu ser jag bara positiva saker med alla alternativ som finns där någonstans i en snar framtid.
Jag kommer inte att bli rik. Jag kommer kanske bli av med mitt hem. Men även det, ja, även det, kommer det mycket gott ur. Det finns liksom inga alternativ som kommer att sänka mig bortom räckhåll för livlinan, en stark livlina som kommer att göra mig lycklig.
Se vad jag är skrivgalen!
Jag kan inte skriva kortfattat. Det enda jag hade tänkt skriva var att jag tänker shoppa loss imorgon. ...för mina 50 kronor ska jag köpa lite mjölk, och kanske någon liten mozarella eller nåt. Och godis. Det är jag värd. För jag vet nu att jag får pengar. Även om jag inte vet när så kan det inte dröja många dagar nu.
Mon amie la rose
Francoise Hardy - Mon amie la rose
(hur gör man en cedilj med tangentbordet egentligen?)
Jag har tidigare inte direkt tyckt om rosor.
Eller jo, de är vackra, men jag har alltid sett dem som överskattade. Alltid dessa rosor när man ska ge bort blommor - har människan ingen fantasi?
Men: Plötsligt längtar jag efter att ta en ros i min hand, med stjälken mellan fingrarna. Föra de vackert böjda bladen mot läpparna och känna den lena svala beröringen. Jag vill smeka den mjukt mot min kind som en lätt kyss.
Så gärna vill jag plötsligt ha en ros att jag fick ett infall och tänkte gå iväg och köpa mig en ros, en kort sekund glömde jag bort att jag inte har några pengar. Och jag hade väl aldrig köpt någon ros till mig själv ändå, jag är för sparsam för såna fjanterier. Men ändå: Tanken fanns där. Och jag undrar, vad har det tagit åt mig egentligen?
Kanske är det detta som har tagit åt mig:Eller jo, de är vackra, men jag har alltid sett dem som överskattade. Alltid dessa rosor när man ska ge bort blommor - har människan ingen fantasi?
Men: Plötsligt längtar jag efter att ta en ros i min hand, med stjälken mellan fingrarna. Föra de vackert böjda bladen mot läpparna och känna den lena svala beröringen. Jag vill smeka den mjukt mot min kind som en lätt kyss.
Så gärna vill jag plötsligt ha en ros att jag fick ett infall och tänkte gå iväg och köpa mig en ros, en kort sekund glömde jag bort att jag inte har några pengar. Och jag hade väl aldrig köpt någon ros till mig själv ändå, jag är för sparsam för såna fjanterier. Men ändå: Tanken fanns där. Och jag undrar, vad har det tagit åt mig egentligen?
Francoise Hardy - Only you can do it
tihi - Only you can do it...
...få mig att känna det som första gången varje gång.
(nej, inga snuskiga tankar nu hörni! Eller okej, lite då, men jag menar allt; att hålla handen, kyssas, älska, vara kär...)
...få mig att bära huvudet högt, ha fötterna på jorden och ändå nå till skyarna.
Det här med rosor kopplar jag, som ungefär allt annat, till erotik, sexuella lustar, och därigenom människans grundläggande drivkraft; fortplantning. Det konstiga är att det traditionellt är mannen som ger kvinnan rosor. Det borde vara tvärtom.
För nog ser de där blombladen ut som blygdläppar...
Därför borde det väl vara traditionellt att kvinnan ger sin älskade en ros, som en symbol för att visa att han är välkommen...? Eller ja, ni förstår nog hur jag menar?
Eller betyder traditionen med att mannen ger kvinnan rosor, att han tänker på hennes *piiip* ?
Så alla kvinnor där ute, skriv ut den sista delen av det här inlägget (eller hitta på något sötare hehe), vik ihop och lägg bland ett gäng rosor och gör era män glada!
Till min,
eftersom du är för långt bort för att jag ska kunna ge dig några riktiga:
// Your Lav!
Inte helt bra
Vad är det för dimma som slukat mig idag? Ätit upp tiden så att timmarna förflutit omärta förbi?
Jag sov i några timmar inatt (eller ja, i morse) och vaknade av att telefonen ringde. Jag vet inte vad det var med mig, jag kunde inte ta mig upp för att svara i telefon ens. Det kändes som att någon hade tryckt ihop hjärnan och spikat fast den längst bak i huvudet mot kraniet. Jag var oförmögen att gå upp. Faktiskt så låg jag i flera timmar och bara väntade på att komma igång för dagen, men jag märkte aldrig att tiden gick och ändå sov jag inte.
Dessutom är det något fel på mina lungor. Jag vet inte om det är någon allergisk reaktion mot antingen damm, hund eller kanske möglet som jag glömt bort att jag fortfarande har (hade) kvar i kompost-påsen, eller om jag dragit på mig någon lunginflammation eller nåt.
Ändå lyckades jag vara ute i över en timme förut och halka omkring i leran. Även om jag hade räknat med en lerig hund som skulle behöva badas sedan så hade jag ju ingen tanke på att det skulle vara så halt och jobbigt för mig att gå där. Ibland glömmer man visst bort att tänka på sig själv också. Nåja, Dina såg ut att ha roligt, det bästa som finns är ju att få springa runt som en tok i lerpölar...
Jag har varit fruktansvärt seg idag men dagen har gått oerhört fort, en märklig kombination.
Jag sov i några timmar inatt (eller ja, i morse) och vaknade av att telefonen ringde. Jag vet inte vad det var med mig, jag kunde inte ta mig upp för att svara i telefon ens. Det kändes som att någon hade tryckt ihop hjärnan och spikat fast den längst bak i huvudet mot kraniet. Jag var oförmögen att gå upp. Faktiskt så låg jag i flera timmar och bara väntade på att komma igång för dagen, men jag märkte aldrig att tiden gick och ändå sov jag inte.
Dessutom är det något fel på mina lungor. Jag vet inte om det är någon allergisk reaktion mot antingen damm, hund eller kanske möglet som jag glömt bort att jag fortfarande har (hade) kvar i kompost-påsen, eller om jag dragit på mig någon lunginflammation eller nåt.
Ändå lyckades jag vara ute i över en timme förut och halka omkring i leran. Även om jag hade räknat med en lerig hund som skulle behöva badas sedan så hade jag ju ingen tanke på att det skulle vara så halt och jobbigt för mig att gå där. Ibland glömmer man visst bort att tänka på sig själv också. Nåja, Dina såg ut att ha roligt, det bästa som finns är ju att få springa runt som en tok i lerpölar...
Jag har varit fruktansvärt seg idag men dagen har gått oerhört fort, en märklig kombination.
Låt mig va
De skriker efter mig. Har du glömt oss? Var är du? De skriker, fyller mitt huvud, drar i mig med sina skugglika händer, drar i mig från alla håll, alla lika mörka i skuggor; alla lika frustrerade och förvridna av ångest.
De vill att jag ska känna dem, vara dem, underlätta, hjälpa dem att bära.
...jag antar att lugnet är över för den här gången då.
För en stund var jag killen som var planmässigt otrogen mot sin flickvän med sitt ex mot sin vilja. Han plågades hårt av det och ändå måste han göra det så ofta han kunde som ett obotligt beroende, omöjligt att låta bli. Sedan insåg han att det inte skulle bli något slut på det även om han riktade all sin vilja på låta bli, för då hotades han med att bli avslöjad. Förlora allt, förlora sin stora kärlek som han ständigt bedragit. Total ångest. Svin.
Jag svalde ett glas. Ja, ett glas, ett krossat glas. Jag kände hur glasbitarna rispade i halsen, så svårt det var att svälja! Och sedan: Panik. Vad hade jag gjort? Vad har jag gjort!? Hur spolar man tillbaka tiden? Hur får jag ut glaset igen, hur raderar jag det här? Jag vill inte förlora henne men jag behöver inte dö, inte såhär.
Jag fick honom att ringa efter hjälp. Men vad kan väl de göra om han har snittat sig själv inifrån på det viset?
Jag vände mig ifrån honom. Nu fick han klara sig bäst han ville. Svin. Varför besvära mig med sitt svineri? Förtjänade han att överleva? Vem är väl jag att avgöra det? Men jo. Överlevde han? Inte vet jag... Jag bryr mig inte. Jag vill vara ifred från dem. Jag har inget med dem att göra. Låt mig va!
De vill att jag ska känna dem, vara dem, underlätta, hjälpa dem att bära.
...jag antar att lugnet är över för den här gången då.
För en stund var jag killen som var planmässigt otrogen mot sin flickvän med sitt ex mot sin vilja. Han plågades hårt av det och ändå måste han göra det så ofta han kunde som ett obotligt beroende, omöjligt att låta bli. Sedan insåg han att det inte skulle bli något slut på det även om han riktade all sin vilja på låta bli, för då hotades han med att bli avslöjad. Förlora allt, förlora sin stora kärlek som han ständigt bedragit. Total ångest. Svin.
Jag svalde ett glas. Ja, ett glas, ett krossat glas. Jag kände hur glasbitarna rispade i halsen, så svårt det var att svälja! Och sedan: Panik. Vad hade jag gjort? Vad har jag gjort!? Hur spolar man tillbaka tiden? Hur får jag ut glaset igen, hur raderar jag det här? Jag vill inte förlora henne men jag behöver inte dö, inte såhär.
Jag fick honom att ringa efter hjälp. Men vad kan väl de göra om han har snittat sig själv inifrån på det viset?
Jag vände mig ifrån honom. Nu fick han klara sig bäst han ville. Svin. Varför besvära mig med sitt svineri? Förtjänade han att överleva? Vem är väl jag att avgöra det? Men jo. Överlevde han? Inte vet jag... Jag bryr mig inte. Jag vill vara ifred från dem. Jag har inget med dem att göra. Låt mig va!
Kladdkakan med en touch av kaffe
Jag skrev ju förut om hur godissugen jag var och funderade på att slänga ut mina sista pengar på nåt gott. Men jag kan inte göra så. Jag har ju haft mina ekonomiska kriser många gånger och jag har alltid en liten slant kvar som jag håller hårt i inför riktiga kriser. Då menar jag verkligen situationer på liv och död.
Jag vet inte hur jag skulle kunna överleva en situation på liv och död med ynka 50 kronor, men man vet aldrig. Men att köpa godis för dem är inget jag gör förrän jag vet när jag får pengar nästa gång hehe. Det är faktiskt det första jag brukar köpa för mina sista pengar när jag väl vet att jag snart får pengar igen. Något gott. Det tycker jag att jag har förtjänat efter att ha hållt på pengarna så länge.
Nå, jag har ju faktiskt en ganska stor inkomst på gång nu enligt länstingsrätten men jag vet ju inte när pengarna kommer in så jag avvaktar med slösandet av pengarna och bakar mig kladdkakor istället.
Detta är andra kladdkakan för den här veckan. Ooops! Men vad gör man när man är så fantastiskt godissugen att man klättrar på väggarna?
Jag ville ha en kladdkaka med kaffesmak. Men det blir ju för vätskig deg av det så jag fick hitta på ett nytt recept. Snart kan jag inte längre säga att jag inte kan hitta på egna recept så mycket som jag experimenterar numera hehehe. Supergod blev den! Faktiskt, och helt uppriktigt, så är det här den godaste kladdkakan jag någonsin ätit!
Och bara för det tänker jag inte dela med mig av receptet ännu. Jag måste ju bjuda min älskling på den innan någon annan snor receptet och bjuder honom på den!
Jag vet inte hur jag skulle kunna överleva en situation på liv och död med ynka 50 kronor, men man vet aldrig. Men att köpa godis för dem är inget jag gör förrän jag vet när jag får pengar nästa gång hehe. Det är faktiskt det första jag brukar köpa för mina sista pengar när jag väl vet att jag snart får pengar igen. Något gott. Det tycker jag att jag har förtjänat efter att ha hållt på pengarna så länge.
Nå, jag har ju faktiskt en ganska stor inkomst på gång nu enligt länstingsrätten men jag vet ju inte när pengarna kommer in så jag avvaktar med slösandet av pengarna och bakar mig kladdkakor istället.
Detta är andra kladdkakan för den här veckan. Ooops! Men vad gör man när man är så fantastiskt godissugen att man klättrar på väggarna?
Jag ville ha en kladdkaka med kaffesmak. Men det blir ju för vätskig deg av det så jag fick hitta på ett nytt recept. Snart kan jag inte längre säga att jag inte kan hitta på egna recept så mycket som jag experimenterar numera hehehe. Supergod blev den! Faktiskt, och helt uppriktigt, så är det här den godaste kladdkakan jag någonsin ätit!
Och bara för det tänker jag inte dela med mig av receptet ännu. Jag måste ju bjuda min älskling på den innan någon annan snor receptet och bjuder honom på den!
Truten tryter
She says: Gimme candy! Gimme!
She answeres: Nope!
She cries: Jooooo!
She answeres: Nope!
She cries: Jooooo!
Inspirationen och lusten tryter idag. Jag vet alls inte vad jag ska göra. Det enda som händer idag är att jag tänker på godis. Godis godis godis. Jag vill ha! Funderar på att spendera mina länge hårt hållna sista 50 kronor på godis. Jag blir ju tokig!
Men det är ändå en kortvarig lycka att sitta i soffan med en godispåse, trycka i sig dem fort fort... Maniskt går det till när jag är på det här humöret. Äter utan att tänka, utan att smaka, bara trycker i mig. Varför? För att det är en stunds total tankebefrielse.
Hetsätandet är oerhört lugnande för min hjärna. Visserligen får man en total sockerkick någon minut senare, mår illa och blir förbannad på sig själv för att man tryckt i sig allt på en gång istället för att ha nåt gott att tugga på under hela dagen. Skammen kommer krypandes, självföraktet.
Och ändå är de där minutrarna, sekunderna, av total tankebefrielse som en drog. Jag vill aldrig sluta äta; aldrig börja tänka.
Men det är ändå en kortvarig lycka att sitta i soffan med en godispåse, trycka i sig dem fort fort... Maniskt går det till när jag är på det här humöret. Äter utan att tänka, utan att smaka, bara trycker i mig. Varför? För att det är en stunds total tankebefrielse.
Hetsätandet är oerhört lugnande för min hjärna. Visserligen får man en total sockerkick någon minut senare, mår illa och blir förbannad på sig själv för att man tryckt i sig allt på en gång istället för att ha nåt gott att tugga på under hela dagen. Skammen kommer krypandes, självföraktet.
Och ändå är de där minutrarna, sekunderna, av total tankebefrielse som en drog. Jag vill aldrig sluta äta; aldrig börja tänka.
Jag vill ha hela hemmet fullt av godis att proppa i mig.
För att jag saknar min man.
För att jag saknar min man.
Bland minnen på golvet
Jag lade mig ner på golvet av tre orsaker.
Jag kom inte ens ihåg att jag fått brev från mitt ex Sakk. (inte Sebastian som jag har nämnt här tidigare) Detta var ju inte något kärleksbrev, jag nämndes bara mycket flyktigt.
Jag tycker om brev. En mycket personlig öppning och inbjudan till någons tankar. Det visar på så mycket egentligen. Nåja.
Hittade en del roliga papper under brevet. En kommentar av vår första grafisk form-lärare till ett tryckarbete jag gjorde i skolan:
Tryck CMYK _Mycket bra tryck. Verkligen bra. "Du har det i "händerna" bildskapande ... eller vart det nu sitter ....
Haha, det tyckte jag var en märkligt skriven kommentar.
Ni ser. Det här med lediga dagar är ingen bra idé trots allt. Jag sitter här och skriver en massa strunt. Jag ska nog bli uppslukad av något arbete nu istället tills morgonen gryr och det blir dags för den där långpromenaden som jag hoppade över idag och körde istället latvarianten med att gå max en kilometer... men jag stannade åtminstone utomhus i en timme och Dina fick springa av sig på jakt efter is och pinnar. Tiden går så märkligt fort nuförtiden när jag är ute.
God natt! // J
- Jag ville ligga ner.
- Sängen var för långt bort.
- För att demonstrera för mig själv att jag nu faktiskt har gott om plats att ligga på golvet.
Jag kom inte ens ihåg att jag fått brev från mitt ex Sakk. (inte Sebastian som jag har nämnt här tidigare) Detta var ju inte något kärleksbrev, jag nämndes bara mycket flyktigt.
Jag tycker om brev. En mycket personlig öppning och inbjudan till någons tankar. Det visar på så mycket egentligen. Nåja.
Hittade en del roliga papper under brevet. En kommentar av vår första grafisk form-lärare till ett tryckarbete jag gjorde i skolan:
Tryck CMYK _Mycket bra tryck. Verkligen bra. "Du har det i "händerna" bildskapande ... eller vart det nu sitter ....
Haha, det tyckte jag var en märkligt skriven kommentar.
Ni ser. Det här med lediga dagar är ingen bra idé trots allt. Jag sitter här och skriver en massa strunt. Jag ska nog bli uppslukad av något arbete nu istället tills morgonen gryr och det blir dags för den där långpromenaden som jag hoppade över idag och körde istället latvarianten med att gå max en kilometer... men jag stannade åtminstone utomhus i en timme och Dina fick springa av sig på jakt efter is och pinnar. Tiden går så märkligt fort nuförtiden när jag är ute.
God natt! // J
Den lediga dagen
Igår bestämde jag mig för att vara ledig idag.
Det kan låta knäppt att en ensamstående arbetslös person behöver en ledig dag. Ledig från vad? Jag har inga barn att passa (okej, jag har en hund som behöver lite omsorg men ... ), jag har inget jobb att sköta (förutom att söka jobb, skriva CV, personliga brev, hålla ordning på alla möten som ska gås på, ringa både myndigheter och företag av olika slag, försöka förstå hur jag ska sälja lägenheten, hitta nytt ställe att bo på, försöka ta fram en bra blogg-design som både ser bra ut och är personlig så att den passar den som ska ha den, få ordning på mitt fotogalleri, få ihop alla låtar som jag blivit så inspirerad till innan de försvinner, plus alla andra måsten som jag faktiskt inte bryr mig om nu när jag har så mycket annat att göra, som att tvätta, packa, fota saker att auktionera bort m.m.) så varför behöver jag en ledig dag?
Ja.. ni ser ju. Man har inget att göra när man är arbetslös så inte behöver man någon ledighet heller. Men jag behöver verkligen tid för att smälta allt som är nytt i livet. Och allt som är gammalt. Jag behöver också ledigt ifrån mig själv, mina tankar som mal och mal och mal och mal om allt som oroar. Detta är ingen lätt period för mig, det händer mycket mer runt mig än "bara" den här ekonomiska krisen, sömnlösheten och min .. vad ska man kalla det? Psykisk ohälsa? haha. Men ja, det är så mycket mer som oroar och tynger mig än vad jag har möjlighet att tala om.
Det behöver jag ledigt ifrån. Och alla göromål. Alla projekt och allt. Bara vara en dag, leva utan oro eller stress. Le, skratta, mysa och bara ha det gott.
Detta skulle alltså bli den där lediga dagen, även om jag inte riktigt har tid för det så skulle jag ta mig den. Inte kunde jag låta bli att jobba lite ändå. Eller inte så lite heller egentligen, har nog gjort minst en sex timmars arbetsdag ändå. Men jag sänkte åtminstone tempot litegrann.
När jag upptäckte att jag ju missat att faktiskt vara ledig idag, skulle jag ta igen det under kvällen. Vad gör man när man är ledig? De flesta ser på TV. Jag gav det ett försök. Jag slog inte på TVn, den har stått så gott som orörd sedan jag och D gjorde slut. En gång kopplade jag i den för att min systerdotter skulle kunna spela lite TV-spel, och min nuvarande pojkvän har nog satt igång den två gånger för korta stunder, vid presidentvalet i USA och på nyårsafton. Jag borde nog göra mig av med den.
Istället såg jag ett program på datorn, eller en slags dokumentärfilm. Den var bara 50 minuter lång men jag orkade inte se den i ett sträck, blev alldeles mosig i huvudet. Hur orkar folk se på TV så mycket? Jag borde veta för jag har varit en TV-slacker jag med.
Dina var med under den första delen, tills jag inte orkade se mer och behövde en paus. Hon låg så gosigt i mitt knä att det nästan var synd att avbryta. Hon får annars inte vara uppe varken i soffa eller säng när jag är hemma, men ibland gör jag undantag. Idag har varit en undantagsdag, för hon fick ligga och gosa med mig i sängen tidigare också.
Så jag har åtminstone haft en ledig kväll, om än inte en ledig heldag. Tror jag. Fast det känns inte riktigt så. Oro och stress är åtminstone saker som funnits med ändå, men jag har ju åtminstone tagit det lugnt under kvällen. Men jag är inte så duktig på det där. Jag tycker om att ha något att göra. Hålla på med egna projekt som jag får greja med när jag vill och hur jag vill...
Det känns inte som att jag kommer någon vart med det här inlägget så jag får väl strypa det nu.
Det kan låta knäppt att en ensamstående arbetslös person behöver en ledig dag. Ledig från vad? Jag har inga barn att passa (okej, jag har en hund som behöver lite omsorg men ... ), jag har inget jobb att sköta (förutom att söka jobb, skriva CV, personliga brev, hålla ordning på alla möten som ska gås på, ringa både myndigheter och företag av olika slag, försöka förstå hur jag ska sälja lägenheten, hitta nytt ställe att bo på, försöka ta fram en bra blogg-design som både ser bra ut och är personlig så att den passar den som ska ha den, få ordning på mitt fotogalleri, få ihop alla låtar som jag blivit så inspirerad till innan de försvinner, plus alla andra måsten som jag faktiskt inte bryr mig om nu när jag har så mycket annat att göra, som att tvätta, packa, fota saker att auktionera bort m.m.) så varför behöver jag en ledig dag?
Ja.. ni ser ju. Man har inget att göra när man är arbetslös så inte behöver man någon ledighet heller. Men jag behöver verkligen tid för att smälta allt som är nytt i livet. Och allt som är gammalt. Jag behöver också ledigt ifrån mig själv, mina tankar som mal och mal och mal och mal om allt som oroar. Detta är ingen lätt period för mig, det händer mycket mer runt mig än "bara" den här ekonomiska krisen, sömnlösheten och min .. vad ska man kalla det? Psykisk ohälsa? haha. Men ja, det är så mycket mer som oroar och tynger mig än vad jag har möjlighet att tala om.
Det behöver jag ledigt ifrån. Och alla göromål. Alla projekt och allt. Bara vara en dag, leva utan oro eller stress. Le, skratta, mysa och bara ha det gott.
Detta skulle alltså bli den där lediga dagen, även om jag inte riktigt har tid för det så skulle jag ta mig den. Inte kunde jag låta bli att jobba lite ändå. Eller inte så lite heller egentligen, har nog gjort minst en sex timmars arbetsdag ändå. Men jag sänkte åtminstone tempot litegrann.
När jag upptäckte att jag ju missat att faktiskt vara ledig idag, skulle jag ta igen det under kvällen. Vad gör man när man är ledig? De flesta ser på TV. Jag gav det ett försök. Jag slog inte på TVn, den har stått så gott som orörd sedan jag och D gjorde slut. En gång kopplade jag i den för att min systerdotter skulle kunna spela lite TV-spel, och min nuvarande pojkvän har nog satt igång den två gånger för korta stunder, vid presidentvalet i USA och på nyårsafton. Jag borde nog göra mig av med den.
Istället såg jag ett program på datorn, eller en slags dokumentärfilm. Den var bara 50 minuter lång men jag orkade inte se den i ett sträck, blev alldeles mosig i huvudet. Hur orkar folk se på TV så mycket? Jag borde veta för jag har varit en TV-slacker jag med.
Dina var med under den första delen, tills jag inte orkade se mer och behövde en paus. Hon låg så gosigt i mitt knä att det nästan var synd att avbryta. Hon får annars inte vara uppe varken i soffa eller säng när jag är hemma, men ibland gör jag undantag. Idag har varit en undantagsdag, för hon fick ligga och gosa med mig i sängen tidigare också.
Så jag har åtminstone haft en ledig kväll, om än inte en ledig heldag. Tror jag. Fast det känns inte riktigt så. Oro och stress är åtminstone saker som funnits med ändå, men jag har ju åtminstone tagit det lugnt under kvällen. Men jag är inte så duktig på det där. Jag tycker om att ha något att göra. Hålla på med egna projekt som jag får greja med när jag vill och hur jag vill...
Det känns inte som att jag kommer någon vart med det här inlägget så jag får väl strypa det nu.
Nu är det officiellt
Jag var på arbetsförmedlingen och träffade min nya handläggare för första gången igår. Killen var ju faktiskt helt okej. En sån där snygging *s* Med det menar jag en brat-wannabe haha. Men han var riktigt trevlig och verkar vara en bra handläggare.
Något som slog mig var att det alltid uppstår en helt annan stämning mellan jämnåriga människor. Han var väl något äldre än jag, men han var ju fortfarande vad man kallar kille, ingen gubbe, och han fick en halvflörtig ton mot mig när vi väl började prata. Jag antar att det bara blir så helt naturligt och är så vanligt att det nog inte ens är någonting man lägger märke till om man inte är som jag och tycker att det är oerhört intressant med människors beteenden.
Där gjordes det officiellt att jag faktiskt är på väg härifrån, med hela landet som möjlighet men med fokus mot Östersund. Dessutom börjar jag verkligen vara i akut behov av att sälja bort lägenheten. Men lättast är det nog att bli av med den i slutet av sommaren när nya studenter kommer hit för höstterminen. Exakt vart jag ska ta vägen den närmaste tiden är fortfarande okänt men det är ändå dags att börja göra i ordning en utflyttning.
Jag längtar till mitt nya hem. Vart det än blir. Kan hända detta snart förvandlas till en inredningsblogg hehe.
Något som slog mig var att det alltid uppstår en helt annan stämning mellan jämnåriga människor. Han var väl något äldre än jag, men han var ju fortfarande vad man kallar kille, ingen gubbe, och han fick en halvflörtig ton mot mig när vi väl började prata. Jag antar att det bara blir så helt naturligt och är så vanligt att det nog inte ens är någonting man lägger märke till om man inte är som jag och tycker att det är oerhört intressant med människors beteenden.
Där gjordes det officiellt att jag faktiskt är på väg härifrån, med hela landet som möjlighet men med fokus mot Östersund. Dessutom börjar jag verkligen vara i akut behov av att sälja bort lägenheten. Men lättast är det nog att bli av med den i slutet av sommaren när nya studenter kommer hit för höstterminen. Exakt vart jag ska ta vägen den närmaste tiden är fortfarande okänt men det är ändå dags att börja göra i ordning en utflyttning.
Jag längtar till mitt nya hem. Vart det än blir. Kan hända detta snart förvandlas till en inredningsblogg hehe.
Den viktiga gästen
Jag sitter här med tunga suddiga nyvakna ögon och funderar.
Jag ser nästan ingenting för det är så suddigt,
men det är ändå mysigt med ljusen som dansar i fönstret
och tankarna far iväg till min viktiga gäst.
Jag ser nästan ingenting för det är så suddigt,
men det är ändå mysigt med ljusen som dansar i fönstret
och tankarna far iväg till min viktiga gäst.
Jag har bott ensam i fem år nu. Under den tiden har jag lärt mig att jag inte bryr mig om min egen trivsel alls. Jag bryr mig inte om vad jag äter, det är inte roligt att laga mat till sig själv. Kanske äter jag inte alls.
Jag bryr mig inte om att diska. Vad gör det att köket knappt går att röra sig i för all disken, det är ju bara jag som ska få plats där?
Jag bryr mig inte om att städa. Det behöver inte se så bra ut för jag använder ju de där grejerna, varför då plocka undan dem i onödan? Det är ju ändå ingen som ser mitt stök.
Jag bryr mig inte om att pynta. Jag ska ju ändå flytta snart. (Ja, det är så jag har tänkt i fem år nu!)
Ja, så fortsätter det ungefär rakt igenom vad det än har att göra med. Det är väl inte så konstigt egentligen att livet känns lite smått meningslöst när man tänker sådär om sig själv...
Tack vare C.G. har jag börjat bry mig om vad jag äter. Att äta är viktigt säger han. Att tillaga mat med kärlek, bry sig om vad man äter, det stärker en både fysiskt och mentalt har jag därmed upptäckt. Det var väl inget nytt, alla vet väl det egentligen, men ändå står man där med halv- eller i värsta fall helfabrikat och slänger i sig maten i all hast utan eftertanke.
Nu har jag tagit ett steg framåt i det här. Varför inte behandla sig själv som en drottning på heltid? Visst, jag är fattig, luspank, så det går ju inte att leva efter någon kunglig standard. Men jag kan göra vad jag kan för att jag ska trivas. Behandla mig själv som den där jätteviktiga gästen som jag måste se till ska trivas i mitt hem.
Så på kvällarna och morgnarna sitter jag bland levande ljus och bränner rökelser och myser. Jag koncentrerar blicken på olika detaljer som faktiskt kan se lite mysigt ut, det kunde jag väl aldrig ha trott att jag har fina mysiga saker i mitt hem! Jag serverar kaffe och te till mig själv, frågar mig själv om jag vill ha något hela tiden, för gästen måste ju trivas! Hon kanske är jättehungrig men vågar inte säga till? Så det är bäst jag frågar om det också.
På detta sätt har jag blivit min egen tjänare och härskarinna. På detta sätt har jag gjort mig själv viktig, den viktigaste gästen i mitt hem. Vad gör det om jag snart flyttar? För nu ska jag snart flytta... Jag kan ändå se till att må så bra som möjligt här tills jag har flyttat, och sedan fortsätta på samma vis i det nya hemmet. Tjäna mig själv och må bra.
Tjäna er själva väl! // drottning J
Jag bryr mig inte om att diska. Vad gör det att köket knappt går att röra sig i för all disken, det är ju bara jag som ska få plats där?
Jag bryr mig inte om att städa. Det behöver inte se så bra ut för jag använder ju de där grejerna, varför då plocka undan dem i onödan? Det är ju ändå ingen som ser mitt stök.
Jag bryr mig inte om att pynta. Jag ska ju ändå flytta snart. (Ja, det är så jag har tänkt i fem år nu!)
Ja, så fortsätter det ungefär rakt igenom vad det än har att göra med. Det är väl inte så konstigt egentligen att livet känns lite smått meningslöst när man tänker sådär om sig själv...
Tack vare C.G. har jag börjat bry mig om vad jag äter. Att äta är viktigt säger han. Att tillaga mat med kärlek, bry sig om vad man äter, det stärker en både fysiskt och mentalt har jag därmed upptäckt. Det var väl inget nytt, alla vet väl det egentligen, men ändå står man där med halv- eller i värsta fall helfabrikat och slänger i sig maten i all hast utan eftertanke.
Nu har jag tagit ett steg framåt i det här. Varför inte behandla sig själv som en drottning på heltid? Visst, jag är fattig, luspank, så det går ju inte att leva efter någon kunglig standard. Men jag kan göra vad jag kan för att jag ska trivas. Behandla mig själv som den där jätteviktiga gästen som jag måste se till ska trivas i mitt hem.
Så på kvällarna och morgnarna sitter jag bland levande ljus och bränner rökelser och myser. Jag koncentrerar blicken på olika detaljer som faktiskt kan se lite mysigt ut, det kunde jag väl aldrig ha trott att jag har fina mysiga saker i mitt hem! Jag serverar kaffe och te till mig själv, frågar mig själv om jag vill ha något hela tiden, för gästen måste ju trivas! Hon kanske är jättehungrig men vågar inte säga till? Så det är bäst jag frågar om det också.
På detta sätt har jag blivit min egen tjänare och härskarinna. På detta sätt har jag gjort mig själv viktig, den viktigaste gästen i mitt hem. Vad gör det om jag snart flyttar? För nu ska jag snart flytta... Jag kan ändå se till att må så bra som möjligt här tills jag har flyttat, och sedan fortsätta på samma vis i det nya hemmet. Tjäna mig själv och må bra.
Tjäna er själva väl! // drottning J
Skribentens spruckna läpp
Det var inte så länge sedan jag skrev om min läpp här. Det kan det inte vara eftersom jag kommer ihåg inledningen till det inlägget, som gick ungefär så här: "Ett mentholfilter mot vinterspruckna läppar" ... det var säkert det enda jag skrev om läppen, men omfg vad ont jag har!
Varje morgon jag vaknar, eller vilken tid på dygnet det nu än är jag vaknar, har såret stelnat, försöker läka ihop. Och så spricker den för jag glömmer av den varje gång. Inte nog med att det som läkt ihop spricker upp varje gång, den blir ju bara djupare och djupare! Så snart har jag väl en tvådelad underläpp, om det fortsätter såhär.
Det är heller inte på morgnarna den spricker, ibland har jag suttit och koncentrerat mig på någontig bra länge eftersom den hunnit stelna, när jag plötsligt ler brett, bara för att låta ansiktet falla i hemska grimaser och tårade ögon med ett huvud som ekar av smärtan. Jag vet snart inte vad jag ska göra åt det här.
Jag har ett allvarligt problem.
Är jag så ordkåt att någonting som andra hade skrivit med en eller kanske två meningar måste jag skriva en hel uppsats om? Men det är ju i och för sig den domen jag fick i andra klass, nerklottrat i min läxbok som kommentar på min saga, en saga på en hel A5 sida. Min allra första uppsats, åtminstone som finns dokumenterad.
Den handlar om Pippi och Nalle. De går och leker med varann. Slut. Nåt liknande, inte särskilt långt, nyss lärt mig skriva (ja, jag lärde mig inte att skriva förrän i andra klass, hade lite svårt för de där krumelurerna), nerklottrat med gigantiska stora bokstäver med osäker och ostadig hand, under en inspirerande bild. Där skrev fröken att jag skrev så långa berättelser, i jämförelse med alla andra som bara skrev en mening på tre ord.
Så jag klarar helt enkelt inte av att bara skriva: "Jag har så ont i läppen för den har spruckit."
Ni ser, det hade säkert blivit två A-4 handskrift minst, kanske mer. Bara om en liten spricka i läppen, med ett litet sidospår men med en röd tråd rakt igenom. Eller handlar det här inlägget egentligen om mitt sätt att skriva? Det verkar ju onekligen så.
Innan jag gick och lade mig sa jag att jag är i en period då jag bara kan sova max tre timmar i sträck, det fick jag äta upp i natt. Vaknade en gång i timmen, gick upp efter tre uppvaknanden...
Jag har så mycket inspiration till musik nu. Det kommer såna här intensiva perioder med inspiration då och då. Men jag måste tvinga mig själv till att inte börja, för då kan jag inte avsluta. Jag måste skriva CV innan jag får lov att leka hehe. Men först ska jag ut och prata på min konstiga dialekt med Dina.
Jag vet inte vad som har hänt med min svenska dialekt. Jag har ju inte någon typisk finsk brytning, men jag har ändå ett lite annorlunda svenskaspråk. Folk brukar undra varifrån Sverige jag kommer haha. Men sedan jag fick en pojkvän på andra sidan om landet, i höjd mätt, har jag ändrat min dialekt till oigenkännlighet. Jag vet inte vad som har hänt. För jag har ju inte smittats av honom eftersom det inte är ens tillnärmelsevis hans dialekt jag böjer min tunga efter. Vad är det som händer med mig?
// J
Varje morgon jag vaknar, eller vilken tid på dygnet det nu än är jag vaknar, har såret stelnat, försöker läka ihop. Och så spricker den för jag glömmer av den varje gång. Inte nog med att det som läkt ihop spricker upp varje gång, den blir ju bara djupare och djupare! Så snart har jag väl en tvådelad underläpp, om det fortsätter såhär.
Det är heller inte på morgnarna den spricker, ibland har jag suttit och koncentrerat mig på någontig bra länge eftersom den hunnit stelna, när jag plötsligt ler brett, bara för att låta ansiktet falla i hemska grimaser och tårade ögon med ett huvud som ekar av smärtan. Jag vet snart inte vad jag ska göra åt det här.
Jag har ett allvarligt problem.
Är jag så ordkåt att någonting som andra hade skrivit med en eller kanske två meningar måste jag skriva en hel uppsats om? Men det är ju i och för sig den domen jag fick i andra klass, nerklottrat i min läxbok som kommentar på min saga, en saga på en hel A5 sida. Min allra första uppsats, åtminstone som finns dokumenterad.
Den handlar om Pippi och Nalle. De går och leker med varann. Slut. Nåt liknande, inte särskilt långt, nyss lärt mig skriva (ja, jag lärde mig inte att skriva förrän i andra klass, hade lite svårt för de där krumelurerna), nerklottrat med gigantiska stora bokstäver med osäker och ostadig hand, under en inspirerande bild. Där skrev fröken att jag skrev så långa berättelser, i jämförelse med alla andra som bara skrev en mening på tre ord.
Så jag klarar helt enkelt inte av att bara skriva: "Jag har så ont i läppen för den har spruckit."
Ni ser, det hade säkert blivit två A-4 handskrift minst, kanske mer. Bara om en liten spricka i läppen, med ett litet sidospår men med en röd tråd rakt igenom. Eller handlar det här inlägget egentligen om mitt sätt att skriva? Det verkar ju onekligen så.
Innan jag gick och lade mig sa jag att jag är i en period då jag bara kan sova max tre timmar i sträck, det fick jag äta upp i natt. Vaknade en gång i timmen, gick upp efter tre uppvaknanden...
Jag har så mycket inspiration till musik nu. Det kommer såna här intensiva perioder med inspiration då och då. Men jag måste tvinga mig själv till att inte börja, för då kan jag inte avsluta. Jag måste skriva CV innan jag får lov att leka hehe. Men först ska jag ut och prata på min konstiga dialekt med Dina.
Jag vet inte vad som har hänt med min svenska dialekt. Jag har ju inte någon typisk finsk brytning, men jag har ändå ett lite annorlunda svenskaspråk. Folk brukar undra varifrån Sverige jag kommer haha. Men sedan jag fick en pojkvän på andra sidan om landet, i höjd mätt, har jag ändrat min dialekt till oigenkännlighet. Jag vet inte vad som har hänt. För jag har ju inte smittats av honom eftersom det inte är ens tillnärmelsevis hans dialekt jag böjer min tunga efter. Vad är det som händer med mig?
// J
Lång arbetsdag
Nejdå, jag har fortfarande inget jobb, men jag har ju mina olika projekt att arbeta med. Idag har jag suttit i 9 timmar med bara några korta raster och gjort en ny låt. Inte för att den är helt färdig ännu, men jag undrar om man någonsin känner att en låt är färdig?
Jag ska pilla med lite småsaker i den men det får faktiskt vänta till imorgon, om jag kan låta bli, jag ska åtminstone ha några timmars rast även om jag helst hade velat sitta med den ännu ett tag. Det är viktigt med raster också. Även när arbetet är roligt.
Magen har kurrat sedan lunchtiden men jag har fortfarande inte kommit mig för att stoppa i mig mer än en liten smörgås utan pålägg, snabbt ska det vara när man är uppslukad av arbete.
Så nu sitter jag här och undrar vad jag ska hitta på till middag för dagen.
Fårskallar
Skuggorna dansar på väggarna, utmanar bokstäverna som fladdrar på blad efter blad efter blad, sidorna som blåser bort dammet, dammkornen som virvlar i en hektisk ballett till ljudet av en guldkantad speldosa. Allt är i rörelse i ständig tävlan, i ständig kollaboration och jag undrar så när världen ska bli vänlig om inte ens boken kan samsas med dammet.
Räcker det med tålamod, att vänta liv efter liv efter liv i förhoppning eller ska vi låta tålamodet tryta, agera för förändring men hur? Om inte så låt bli att vantrivas och var lycklig, blunda, håll för öronen och skratta, lev liven i förnekesle utan att försöka, bli en del av den hord som måste fösas, låter sig föras vart som helst av blinda vallhundar som springer efter ljudet av sina lika blinda herrar.
Räcker det med tålamod, att vänta liv efter liv efter liv i förhoppning eller ska vi låta tålamodet tryta, agera för förändring men hur? Om inte så låt bli att vantrivas och var lycklig, blunda, håll för öronen och skratta, lev liven i förnekesle utan att försöka, bli en del av den hord som måste fösas, låter sig föras vart som helst av blinda vallhundar som springer efter ljudet av sina lika blinda herrar.
Kreativ måndag
Efter en ommöblering som gav mig ett hem som känns mycket större än förut flödar kreativiteten. Dagen har tillbringats med Sebastian.
Det var inte många inlägg sedan (jag mäter visst tid i inlägg istället för dagar, för dygnsrytmen är ju inte särskilt regelbunden och jag har svårt att hålla koll på hur många dagar som förflutit mellan händelser) som jag skrev att jag alltid har möjligheten att skapa musik med honom om jag saknade den gemensamma kreativiteten i musikskapandet. Och se, här satt vi i timmar helt uppslukade av idéer och ljud, pratade lite om dittan och dattan vid sidan av och åt svampwok. Det blev faktiskt en ganska fin låt tycker jag. Eller en låtsnutt, för färdiga blev vi inte.
Underbara människa, om ändå alla vore lite mer som du. Så lätt att umgås med. Kanske. Kanske har jag inte lättare för att slappna av så fullständigt i någon annans sällskap. Tid saknar betydelse. Åren blir dagar, timmar.
Jag är faktiskt så trött att jag funderar på att lägga mig redan. Ungefär som normalt folk. Men jag väntar helst en stund till så jag slipper vakna så förfärligt tidigt sedan, inatt eller imorgon, allt beroende på hur länge jag kan hålla mig kvar i sömnens grepp. Dessutom saknar jag kära C.G. Men han skulle visst vila, och jag vet inte hur länge jag får vänta om jag ska vänta.
Jag kan inte hjälpa att jag blir avundsjuk på alla som somnar när de vill. De bara lägger sig ner och somnar. Hur?
Det var inte många inlägg sedan (jag mäter visst tid i inlägg istället för dagar, för dygnsrytmen är ju inte särskilt regelbunden och jag har svårt att hålla koll på hur många dagar som förflutit mellan händelser) som jag skrev att jag alltid har möjligheten att skapa musik med honom om jag saknade den gemensamma kreativiteten i musikskapandet. Och se, här satt vi i timmar helt uppslukade av idéer och ljud, pratade lite om dittan och dattan vid sidan av och åt svampwok. Det blev faktiskt en ganska fin låt tycker jag. Eller en låtsnutt, för färdiga blev vi inte.
Underbara människa, om ändå alla vore lite mer som du. Så lätt att umgås med. Kanske. Kanske har jag inte lättare för att slappna av så fullständigt i någon annans sällskap. Tid saknar betydelse. Åren blir dagar, timmar.
Jag är faktiskt så trött att jag funderar på att lägga mig redan. Ungefär som normalt folk. Men jag väntar helst en stund till så jag slipper vakna så förfärligt tidigt sedan, inatt eller imorgon, allt beroende på hur länge jag kan hålla mig kvar i sömnens grepp. Dessutom saknar jag kära C.G. Men han skulle visst vila, och jag vet inte hur länge jag får vänta om jag ska vänta.
Jag kan inte hjälpa att jag blir avundsjuk på alla som somnar när de vill. De bara lägger sig ner och somnar. Hur?
Effektiv sömn
Jag somnade väl inte förrän efter 7 någon gång i morse. Sedan vaknade jag med ett ryck.
Åh nej! Jag hade försovit mig. Jag skulle ju städa undan hundhåren så att min vän inte ska få en total allergichock idag när han kommer.
Men så såg jag på klockan och hon var bara halv 9. Det kallar jag effektiv djupsömn. Somnade om en stund.
Så skönt det är att sova! Jag bara älskar att sova. Att somna är jobbigt men att sova är det bästa som finns.
Min mage värker. Det känns som att jag ska föda barn. Inte för jag vet hur det känns att föda, och jag misstänker att det känns minst hundra gånger så mycket som detta... uhh, är det verkligen värt det? Att binda upp sitt liv vid en människa som är totalt beroende av en i en hel livstid, alltid oroa sig, alltid undra om h*n klarar sig... Varför vill man ha barn?
Det är konstigt, den där längtan efter barn. Det gör ont, det är besvärligt på så många vis att det borde avskräcka en totalt. Och ändå suckar man av längtan så fort man ser en liten liten fot med runda små tån...
Nej, jag har inte tid med detta, jag skulle ju städa undan hundhår. Och försöka avsluta min ommöblering som blev halvfärdig igår...
Men först lite kaffe och njuta av utsikten av den vackraste man jag någonsin velat ha. Ni skulle bara veta hur skönt ljuset faller mot hans ansikte denna morgon, hur lockande skuggorna ligger där för att reta mina fingrar som inte får röra, stryka lätt mot det där ansiktet. Åh, mitt hjärta smälter! // J
Åh nej! Jag hade försovit mig. Jag skulle ju städa undan hundhåren så att min vän inte ska få en total allergichock idag när han kommer.
Men så såg jag på klockan och hon var bara halv 9. Det kallar jag effektiv djupsömn. Somnade om en stund.
Så skönt det är att sova! Jag bara älskar att sova. Att somna är jobbigt men att sova är det bästa som finns.
Min mage värker. Det känns som att jag ska föda barn. Inte för jag vet hur det känns att föda, och jag misstänker att det känns minst hundra gånger så mycket som detta... uhh, är det verkligen värt det? Att binda upp sitt liv vid en människa som är totalt beroende av en i en hel livstid, alltid oroa sig, alltid undra om h*n klarar sig... Varför vill man ha barn?
Det är konstigt, den där längtan efter barn. Det gör ont, det är besvärligt på så många vis att det borde avskräcka en totalt. Och ändå suckar man av längtan så fort man ser en liten liten fot med runda små tån...
Nej, jag har inte tid med detta, jag skulle ju städa undan hundhår. Och försöka avsluta min ommöblering som blev halvfärdig igår...
Men först lite kaffe och njuta av utsikten av den vackraste man jag någonsin velat ha. Ni skulle bara veta hur skönt ljuset faller mot hans ansikte denna morgon, hur lockande skuggorna ligger där för att reta mina fingrar som inte får röra, stryka lätt mot det där ansiktet. Åh, mitt hjärta smälter! // J
Someone loves you
Someone loves you honey... den låten ger nostalgi. Inte för själva låtens skull egentligen, utan för en dröm där låten sjöngs på ett otroligt humoristiskt sätt så att till och med min vän Theresia alltid hör av sig till mig när hon hör den på radion. Bara en sådan sak: Att någon annan kommer ihåg min dröm, som jag drömde 1998 tror jag. Ja, ni förstår. Måste ju ha varit en ganska speciell dröm då.
Men: Någon älskar mig.
Okej, jag vet flera som gör det. På olika sätt.
Men jag har visst en hemlig beundrare!
Här har ni bildbeviset på det. Precis utanför min balkongdörr där jag står och röker:
Idag (okej igår, men för mig är det fortfarande samma dag) gjorde jag mig riktigt snygg. Så blir det lite då och då när jag har tråkigt. Då ställer jag mig och sminkar mig trots att ingenting alls händer. Sminkar mig mycket mer omsorgsfullt än jag gör när jag går på fester, bröllopp m.m. Konstigt det där egentligen.
Sedan lekte jag fotomodell men bilderna blev inte helt bra. Bara några som var helt okej, någon kanske till och med bra, men ingen som blev som jag hade tänkt. Men jag har ändå njutit av att faktiskt kunna se mig i spegeln och tänka "Helt okej."
Den här bilden blev ju riktigt bra, mycket oväntat, jag höll på att radera den innan jag ens sett den på datorn. Den hade inte alls den anda jag ville fånga, inte alls de färger, inte rätt ansiktsuttryck, inte rätt stil över huvud taget för dagens photoshoot, men den blev ju riktigt bra, helt oredigerad och allt.
Men: Någon älskar mig.
Okej, jag vet flera som gör det. På olika sätt.
Men jag har visst en hemlig beundrare!
Här har ni bildbeviset på det. Precis utanför min balkongdörr där jag står och röker:
Idag (okej igår, men för mig är det fortfarande samma dag) gjorde jag mig riktigt snygg. Så blir det lite då och då när jag har tråkigt. Då ställer jag mig och sminkar mig trots att ingenting alls händer. Sminkar mig mycket mer omsorgsfullt än jag gör när jag går på fester, bröllopp m.m. Konstigt det där egentligen.
Sedan lekte jag fotomodell men bilderna blev inte helt bra. Bara några som var helt okej, någon kanske till och med bra, men ingen som blev som jag hade tänkt. Men jag har ändå njutit av att faktiskt kunna se mig i spegeln och tänka "Helt okej."
Den här bilden blev ju riktigt bra, mycket oväntat, jag höll på att radera den innan jag ens sett den på datorn. Den hade inte alls den anda jag ville fånga, inte alls de färger, inte rätt ansiktsuttryck, inte rätt stil över huvud taget för dagens photoshoot, men den blev ju riktigt bra, helt oredigerad och allt.
Jag tänker på Hans och ler av denna låten.
Nostalgitripp i musikens anda
Jag får väl rätta mig lite. Ugglegudinna hette bandet som jag och nena hade ´96-´97. Vi hade faktiskt flera låtar.
Fågelskrämma
(Pretty Woman)
"Fågelskrämma, skrämmer fåglarna,
fågelskrämma, skrämmer ungarna.
Ingen vill ha dig, för du är ful!
Alla som ser dig tycker du är kul!"
På Fossen var vi så populära att vi blev kallade för fågelskrämmor. Så vi gjorde en låt om det haha. Smickrande va?
Sen harde vi "Bertil med tre Ben".. Men vi hade ett band tidigare också. Vad vi hette då vet jag inte.
Det första bandet hade en riktigt lång låt faktiskt. Varför minns jag bara hur låtarna började?
"Vi går på en strand, och håller varann´ i hand..."
Jag har för mig att den faktiskt var rätt fin till och med, kanske inte musikmässigt men texten... Men jag minns ju inte hur den gick.
Bara för att jag är inne på det där med band så kom jag att tänka på musikvideon som jag aldrig fick se. Jag var med i bandet "Markus Med Skägget" som startade som ett tjejband, men senare slutade basisten, trummisen hoppade över till basen och vi fick Simon till trummorna. Hur det kommer sig att vi hette MMS får ni fundera över.
Vi började utan namn men så var det någon intervju som skulle göras till radio och vi var tvungna att komma på ett namn. Vi satt i solen utanför Odens hus och namedroppade och MMS ... ja, det finns en anledning till varför det blev det. hehe.
Vi spelade in vår första skiva ("The bouncing armadillo is born slippery and spinning slowly towards tha dancefloor") hos M15 Sonics, sedan skulle Sandra göra en musikvideo till någon låt som skolprojekt och så kom vi i kontakt med skolans vaktmästare Iggy som fick huvudrollen i videon. Jag fick aldrig se videon. Jag gick till och med i samma klass men jag var ju aldrig i skolan och missade det hela. Hur som helst visade det sig att Iggy hade ett eget band och en studio (Stengt Studios), som vi senare hyrde och spelade in andra skivan ("Markus Med Skägget goes porn groove"). Det var riktigt skoj på den inspelningen.
Vi var aldrig nyktra på spelningar. Någon kanske var det men inte alla samtidigt. Och då var det oftast alkoholförbud på ställena vi spelade på. Enda gången vi var nyktra var nog på Pianobaren, som ju faktiskt är en bar, ironiskt nog. Jag tror att vi var nyktra då? Eller jag kanske minns helt tokigt. Det kanske vi visst inte var. Det gick verkligen åt skogen, vi hörde inte varandra över huvud taget så det blev ju totalt osynkat och hemskt.
Jag undrar fortfarande vart mitt keyboard-staty tog vägen. Jag har en svag känsla av att jag söp bort den på Allingsås-spelningen. Eller också glömde jag den hos Tommy (inte Bobson). Men jag har för mig att Ell skulle ta hand om den när vi åkte från Allingsås och jag plötsligt bestämde mig för att stanna i Göteborg hos Tommy. Hon glömde den säkert på tåget hem. Eller nåt. Äh. Det har stört mig i många år nu och jag kommer aldrig få veta vad som hände, eller om det ens var då jag tappade bort den.Plötsligt bara fanns det inte och jag fick köpa ett nytt.
........Innan MMS var jag medlem i Slingshot också. Jag var med och startade det åtminstone, med Karolina, (hette hon verkligen så??) och Tatiana. Det var nog världens sjukaste band där vi bytte instrument mitt i utan förvarning och sprang runt som tok. Och Tatiana var nog den enda av oss som behärskade något av instrumenten. Jag gav upp bandet väldigt snabbt och strax därpå hade de redan spelning! Jag vågar inte ens tänka på hur det måste ha låtit haha.
Nu sitter jag och pillar ihop musik själv. Det har sina fördelar. Jag får alltid igenom mina idéer, inga bråk, inga meningsskiljaktigheter. Men ibland saknar jag att inspireras av andras kreativitet, få kritik, utvecklas, att liksom bara lyssna, spela med och skapa något ihop. Och gemenskapen. Skratten. Nåja.
Jag har ju alltid en möjlighet att starta upp något med zöta Sebastian. Han har velat göra musik med mig i snart tio år. Jag kanske borde prova och se vad vi skulle kunna åstadkomma ihop. Men han kommer bara vilja att jag ska låta med munnen. Jag minns när jag nästan blev medlem i Systematisk Terror och var med på en repning och skulle skrika och grejer. Usch. Håll undan mikrofonerna från mig säger jag bara! Det är inget för mig.
Fågelskrämma
(Pretty Woman)
"Fågelskrämma, skrämmer fåglarna,
fågelskrämma, skrämmer ungarna.
Ingen vill ha dig, för du är ful!
Alla som ser dig tycker du är kul!"
På Fossen var vi så populära att vi blev kallade för fågelskrämmor. Så vi gjorde en låt om det haha. Smickrande va?
Sen harde vi "Bertil med tre Ben".. Men vi hade ett band tidigare också. Vad vi hette då vet jag inte.
Det första bandet hade en riktigt lång låt faktiskt. Varför minns jag bara hur låtarna började?
"Vi går på en strand, och håller varann´ i hand..."
Jag har för mig att den faktiskt var rätt fin till och med, kanske inte musikmässigt men texten... Men jag minns ju inte hur den gick.
Bara för att jag är inne på det där med band så kom jag att tänka på musikvideon som jag aldrig fick se. Jag var med i bandet "Markus Med Skägget" som startade som ett tjejband, men senare slutade basisten, trummisen hoppade över till basen och vi fick Simon till trummorna. Hur det kommer sig att vi hette MMS får ni fundera över.
Vi började utan namn men så var det någon intervju som skulle göras till radio och vi var tvungna att komma på ett namn. Vi satt i solen utanför Odens hus och namedroppade och MMS ... ja, det finns en anledning till varför det blev det. hehe.
Vi spelade in vår första skiva ("The bouncing armadillo is born slippery and spinning slowly towards tha dancefloor") hos M15 Sonics, sedan skulle Sandra göra en musikvideo till någon låt som skolprojekt och så kom vi i kontakt med skolans vaktmästare Iggy som fick huvudrollen i videon. Jag fick aldrig se videon. Jag gick till och med i samma klass men jag var ju aldrig i skolan och missade det hela. Hur som helst visade det sig att Iggy hade ett eget band och en studio (Stengt Studios), som vi senare hyrde och spelade in andra skivan ("Markus Med Skägget goes porn groove"). Det var riktigt skoj på den inspelningen.
Vi var aldrig nyktra på spelningar. Någon kanske var det men inte alla samtidigt. Och då var det oftast alkoholförbud på ställena vi spelade på. Enda gången vi var nyktra var nog på Pianobaren, som ju faktiskt är en bar, ironiskt nog. Jag tror att vi var nyktra då? Eller jag kanske minns helt tokigt. Det kanske vi visst inte var. Det gick verkligen åt skogen, vi hörde inte varandra över huvud taget så det blev ju totalt osynkat och hemskt.
Jag undrar fortfarande vart mitt keyboard-staty tog vägen. Jag har en svag känsla av att jag söp bort den på Allingsås-spelningen. Eller också glömde jag den hos Tommy (inte Bobson). Men jag har för mig att Ell skulle ta hand om den när vi åkte från Allingsås och jag plötsligt bestämde mig för att stanna i Göteborg hos Tommy. Hon glömde den säkert på tåget hem. Eller nåt. Äh. Det har stört mig i många år nu och jag kommer aldrig få veta vad som hände, eller om det ens var då jag tappade bort den.Plötsligt bara fanns det inte och jag fick köpa ett nytt.
........Innan MMS var jag medlem i Slingshot också. Jag var med och startade det åtminstone, med Karolina, (hette hon verkligen så??) och Tatiana. Det var nog världens sjukaste band där vi bytte instrument mitt i utan förvarning och sprang runt som tok. Och Tatiana var nog den enda av oss som behärskade något av instrumenten. Jag gav upp bandet väldigt snabbt och strax därpå hade de redan spelning! Jag vågar inte ens tänka på hur det måste ha låtit haha.
Nu sitter jag och pillar ihop musik själv. Det har sina fördelar. Jag får alltid igenom mina idéer, inga bråk, inga meningsskiljaktigheter. Men ibland saknar jag att inspireras av andras kreativitet, få kritik, utvecklas, att liksom bara lyssna, spela med och skapa något ihop. Och gemenskapen. Skratten. Nåja.
Jag har ju alltid en möjlighet att starta upp något med zöta Sebastian. Han har velat göra musik med mig i snart tio år. Jag kanske borde prova och se vad vi skulle kunna åstadkomma ihop. Men han kommer bara vilja att jag ska låta med munnen. Jag minns när jag nästan blev medlem i Systematisk Terror och var med på en repning och skulle skrika och grejer. Usch. Håll undan mikrofonerna från mig säger jag bara! Det är inget för mig.
Ro
Med kanelrökelse och ljus i fönstret myser jag mitt i rummet trots att golvet är kallt. Jag fick sova! Klart det ska firas. Med att göra det rofyllt och mysigt.
Min teori om att kroppen borde kollapsa när den har fått nog av vakentimmar stämde.
Efter ett tag fick kroppen nog. Mycket plötsligt från ingenstans blev öronen extremt ljudkänsliga. Fläkt-surret från datorn trängde in som om jag hade stått framför en flygplansmotor. Snabbt stängde jag ner den, drog ur alla sladdar som surrar av elektricitet.
Blodlukten i näsan resulterade också i blodförlust.
Ögonen tålde inga ljus. Mörkt mörkt. Tyst. Stilla. Bara ligga ner och inte låta tankarna tränga in.
Sedan kollapsade jag och sov tills jag 6 timmar senare drabbades av en enorm törst.
Min första tanke var att nu har snön kommit. Men det hade den inte. Däremot, nu ca en timme senare, ligger det minst en cm djupa skoavtryck på en vit gångväg. Jag var en timma för tidig, men nu har den kommit. Inte för jag ser att det skulle snöa. Men på något sätt har den ju fallit ner. Jag sa ju att vintern skulle komma idag.
Vad jag har gjort i sömnen förstår jag inte. Jag är svart på fingrar armar, pannan, näsan, kinderna... jisses! Jag brukar kunna sova med smink på de gånger jag inte orkar tvätta mig, utan att det för den skull smetar annat än kanske ett litet litet streck från ögonvrån eller så. Jag ser ju inte klok ut! Och ändå har jag fortfarande inte orkat tvätta bort det fast jag varit vaken i en och en halv timme nu. Jisses.
Klockan. Minut efter minut. Timmarna rusar iväg. Hur lång tid kan det ta att skriva ett kort inlägg? Men pratar man med medan man skriver så kanske det tar sin lilla tid.
Have to say
Tack Daniel. De senaste dagarna har du varit så fin mot mig. Jag blir alldeles varm i bröstet av din mjukhet. Tack för allt du gör för mig.
"det roligaste är att jag ser dig lite som benny hill" haha! Gee Thanx!
Fortsätter väl skriva i det här inlägget istället för att skapa nya hela tiden då.
"You are.. Beloved"
Ibland är jag dum nog att försöka förstå varför. Vad det är för speciellt med mig som gör mig så älskad. Av så många.
Det är idiotiskt. Jag borde bara nöja mig med att veta att jag är det. Sluta leta efter fel. Sluta leta efter motargument.
Jag måste lära mig att inte vara så elak mot mig själv.
Ibland är jag dum nog att försöka förstå varför. Vad det är för speciellt med mig som gör mig så älskad. Av så många.
Det är idiotiskt. Jag borde bara nöja mig med att veta att jag är det. Sluta leta efter fel. Sluta leta efter motargument.
Jag måste lära mig att inte vara så elak mot mig själv.
Dripp dripp, dripp dripp.
Mina ögon tåras lätt nu. Ena stunden kan jag inte gråta för någonting alls, och sedan är jag som en kran som aldrig riktigt går att stänga igen, som ständigt droppar.
Det är en gåta som kan lösas för att glömmas bort och lösas om igen. Jag har gjort det många gånger.
Det är för andra jag gråter. Jag gråter för världen. Inte mig själv.
Men jag har nog glömt det om några timmar.
Fyra timmar har förflutit redan, sedan jag vaknade. Hur snabb är den där klockan egentligen? Jag har fortfarande inte ens kokat kaffe eller tvättat ansiktet (!!) Jag börjar bli trött så kanske ska jag sova en stund till innan jag tar tag i dagen. Om jag kan.
Väderförtrollningen
(håll muspekaren över bilderna för att se kommentarer)
Solen sken under hela morgonen. Jag vet inte vad jag ska göra så jag bestämmer mig för att gå ut med Dina. Men vänta... 
Ja så kan det gå om man leker med vädret och inte ser upp med vart man går!
Vilken tur att vi hittade den där magiska pölen va?
(Det känns som att jag måste förklara det där med pupillerna. I första bilden där pupillerna tas upp syns pupillerna knappt i bildens naturliga storlek, och i den andra bilden har hennes pupill blivit en ljusboll. Bilden på Dina när hon blev herrelös strövarhund är det .. ja, bilden i större version förklarar varför.. så jag borde med andra ord göra om alltihop och byta till större bilder men det orkar jag faktiskt inte göra.)
Tokig
Jag minns inte när jag sov ordentligt senast. Kära C.G. kanske har bättre koll på det? Jag tror att det var exakt en vecka sedan. På morgonen, under dagen, någon gång på lördagen, sov jag nog. Var det inte då jag var sådär sjuk? Eller var det flera veckor sedan det?
Nu har jag tappat kronologin totalt, värre än vanligtvis.
Det där med att visa dagen i bild... blir kanske inte vad ni väntar er. Sant nog kommer det att innehålla mängder av bilder från idag, men ni anar inte vad jag egentligen har varit med om! Vad jag menar kommer ni att få se lite senare ikväll. Inlägget är egentligen redan färdigt men jag avvaktar för att se om det blir några fler intressanta händelser fotograferade här idag.
Jag börjar få ont i ryggen. Den skulle nog behöva vila lite. Och nacken.
Mina armar och händer har blivit så smala på något vis. Jag känner inte igen dem riktigt.
Ögonen är stirriga, huvudet svajar, jag är på mycket muntert humör, det mesta ter sig väldigt lustigt och det är ju faktiskt ganska bra. Men det betyder att hela jag börjar bli i kritiskt behov av sömn.
Borde inte kroppen sköta det där själv förresten? Jag menar, somnar den inte av alla möjliga mediciner i olika kombinationer jag provar på (ja, självklart experimenterar jag inte helt på egen hand utan har talat med läkare om hur jag kan kombinera för att hitta resultat som skulle kunna passa mig) så är den väl helt enkelt inte tillräckligt trött.
Om man sedan blir så trött att det verkligen är krissituation litar jag faktiskt på att kroppen egenhändigt slocknar, helt av sig själv.
Så borde väl kroppen funka...eller?
Fast det kan vi ju konstatera att jag ju inte är riktigt som alla andra. Kanske slocknar heller inte kroppen trots att det blir kris. Vad händer då? Jag kommer .. äh. Onödigt att tänka på det nu. Självklart ska det inte behöva gå så långt.
Jag är helt övertygad om att man kan programmera sig för mindre sömn med samma effekt. Men inte när man sovit som jag nu gjort. Jag skulle behöva 16 timmars oavbruten sömn tror jag. åh. det lät skönt.
Varför skriver jag här hela tiden? För att jag har absolut ingenting annat att göra. Jag tillåter inte mig själv att göra av med mer energi nu. Samtidigt som jag är rastlös så jag håller på att krypa ur skinnet. Jag vet inte vad jag ska göra. Därför sitter jag här och skriver och skriver och skriver. Du måste inte läsa om du tycker att jag är tjatig. Fast då missar du ju alla mina fantastiska diskussioner med mig själv. Skyll dig själv. ;-)
Nu har jag tappat kronologin totalt, värre än vanligtvis.
Jag börjar flippa.
Jag sitter här ensam och asgarvar åt ingenting alls. Jag har verkligen skitskoj här!
Hoho. Sa ugglan.
Ugglegudinna.
Så hette vårat band.
Eller var det bara en låt som hette så?
"There´s a warewolf dancing on (in???!) the moon
~dance or die, dance or die~ "
sen minns jag inte mer men jag tror det var en hel låt faktiskt, lång och sammanhängande och smått patetisk.
Fast det där var inte Ugglegudinnelåten förstås.
Nu minns jag melodin till den också. Men bara till texten "Uuuuggleegudinnaaaa" hahaha. Det är verkligen det enda jag minns av den låten.
Hur gamla kan vi ha varit då? 10? 10-11 var vi helt definitivt.
Jag sitter här ensam och asgarvar åt ingenting alls. Jag har verkligen skitskoj här!
Hoho. Sa ugglan.
Ugglegudinna.
Så hette vårat band.
Eller var det bara en låt som hette så?
"There´s a warewolf dancing on (in???!) the moon
~dance or die, dance or die~ "
sen minns jag inte mer men jag tror det var en hel låt faktiskt, lång och sammanhängande och smått patetisk.
Fast det där var inte Ugglegudinnelåten förstås.
Nu minns jag melodin till den också. Men bara till texten "Uuuuggleegudinnaaaa" hahaha. Det är verkligen det enda jag minns av den låten.
Hur gamla kan vi ha varit då? 10? 10-11 var vi helt definitivt.
Det där med att visa dagen i bild... blir kanske inte vad ni väntar er. Sant nog kommer det att innehålla mängder av bilder från idag, men ni anar inte vad jag egentligen har varit med om! Vad jag menar kommer ni att få se lite senare ikväll. Inlägget är egentligen redan färdigt men jag avvaktar för att se om det blir några fler intressanta händelser fotograferade här idag.
Jag börjar få ont i ryggen. Den skulle nog behöva vila lite. Och nacken.
Mina armar och händer har blivit så smala på något vis. Jag känner inte igen dem riktigt.
Ögonen är stirriga, huvudet svajar, jag är på mycket muntert humör, det mesta ter sig väldigt lustigt och det är ju faktiskt ganska bra. Men det betyder att hela jag börjar bli i kritiskt behov av sömn.
Borde inte kroppen sköta det där själv förresten? Jag menar, somnar den inte av alla möjliga mediciner i olika kombinationer jag provar på (ja, självklart experimenterar jag inte helt på egen hand utan har talat med läkare om hur jag kan kombinera för att hitta resultat som skulle kunna passa mig) så är den väl helt enkelt inte tillräckligt trött.
Om man sedan blir så trött att det verkligen är krissituation litar jag faktiskt på att kroppen egenhändigt slocknar, helt av sig själv.
Så borde väl kroppen funka...eller?
Fast det kan vi ju konstatera att jag ju inte är riktigt som alla andra. Kanske slocknar heller inte kroppen trots att det blir kris. Vad händer då? Jag kommer .. äh. Onödigt att tänka på det nu. Självklart ska det inte behöva gå så långt.
Jag är helt övertygad om att man kan programmera sig för mindre sömn med samma effekt. Men inte när man sovit som jag nu gjort. Jag skulle behöva 16 timmars oavbruten sömn tror jag. åh. det lät skönt.
Varför skriver jag här hela tiden? För att jag har absolut ingenting annat att göra. Jag tillåter inte mig själv att göra av med mer energi nu. Samtidigt som jag är rastlös så jag håller på att krypa ur skinnet. Jag vet inte vad jag ska göra. Därför sitter jag här och skriver och skriver och skriver. Du måste inte läsa om du tycker att jag är tjatig. Fast då missar du ju alla mina fantastiska diskussioner med mig själv. Skyll dig själv. ;-)
Duracell
Jag bara går och går och går, när ska batterierna ta slut och kräva uppladdning igen?
Satt här och var röksugen men gav mig inte. Jag kunde lika gärna röka när jag väl kommit ut igen.
Väl ute blir det inte annat än sniffande av tändargas. Världens sämsta tändare fick jag med mig som vägrar ge ens en gnutta eld i minsta vindpust. Visserligen är det väldigt lugnt i luften idag men jag befann mig på en ganska öppen slätt så minsta vind var kraftig nog att störa. Jag blev grinig och tänkte vända hem, men lät ändå bli.
Jag tränade Dina litegrann och hon kopplade så snabbt och bra att det blev ett sant nöje att vara ute med henne idag. Jag glömde bort både tid och röksug. Korta träningspass, lite bus och lek och träna igen. Hon kopplar snabbt om man bara vet exakt när man ska berömma. Det där med klickerträning är verkligen bra. Inte för att jag har någon klicker men efter att bara ha läst brottstycken om metoden har jag tillämpat det men med röst och gester istället och det är helt otroligt vad snabbt hon kopplar vad det är hon får beröm för.
Jag var visst ute rätt länge. över en och en halv timme i alla fall. Och hade jätteroligt. Pratade om allt möjligt med Dina, riktigt bra terapi det där ju. Nej, jag går inte runt ute och diskuterar med Dina bland folk, men där vi var får man vara ifred med bara träden, vinden, vatten och kråkor som åskådare.
Jag hade egentligen tänkt stanna ute tills jag visste vad jag skulle göra härnäst. Men både magen och lungorna ville hem så det fick väl bli så.
Jag behöver vila. Bara stänga av hjärnan och låta kroppen slappna av. Men eftersom jag inte kan sova och bara får ångest av att ligga och försöka sova, måste jag hitta på någon annan lösning på problemet. Ett tag funderade jag på TV-spel, men det aktiverar för mycket. Sedan kom jag att tänka på film, men film måste man också titta på aktivt. Jag kan inte förolämpa film med att inte koncentrera mig på den. En enda gång har jag somnat ifrån en film och det var under en sömnlös period och under ett filmmaraton utan pauser.
Att slå på TVn och slötitta ... det ... känns så oerhört främmande. Jag har inte tittat på TV sedan oktober någon gång, förutom ett par minuter på nyårsafton. Så vad ska jag göra. Läsning är också för aktiverande. Meditera orkar jag inte göra i timtal. Jag vet faktiskt inte vart jag ska ta vägen snart.
Jag ska nog lägga upp dagen i bild senare. Jag lägger ut alldeles för lite bilder här så varför inte göra ett bildbombs-inlägg? Ja, det ska jag göra. Eftersom jag ändå fotat någorlunda flitigt idag så ska det nog gå bra även om bildernas syfte inte är att vara konstnärliga utan att beskriva dagen. Så ni inte förväntar er en häftig utställning till kvällen hehe.
Satt här och var röksugen men gav mig inte. Jag kunde lika gärna röka när jag väl kommit ut igen.
Väl ute blir det inte annat än sniffande av tändargas. Världens sämsta tändare fick jag med mig som vägrar ge ens en gnutta eld i minsta vindpust. Visserligen är det väldigt lugnt i luften idag men jag befann mig på en ganska öppen slätt så minsta vind var kraftig nog att störa. Jag blev grinig och tänkte vända hem, men lät ändå bli.
Jag tränade Dina litegrann och hon kopplade så snabbt och bra att det blev ett sant nöje att vara ute med henne idag. Jag glömde bort både tid och röksug. Korta träningspass, lite bus och lek och träna igen. Hon kopplar snabbt om man bara vet exakt när man ska berömma. Det där med klickerträning är verkligen bra. Inte för att jag har någon klicker men efter att bara ha läst brottstycken om metoden har jag tillämpat det men med röst och gester istället och det är helt otroligt vad snabbt hon kopplar vad det är hon får beröm för.
Jag var visst ute rätt länge. över en och en halv timme i alla fall. Och hade jätteroligt. Pratade om allt möjligt med Dina, riktigt bra terapi det där ju. Nej, jag går inte runt ute och diskuterar med Dina bland folk, men där vi var får man vara ifred med bara träden, vinden, vatten och kråkor som åskådare.
Jag hade egentligen tänkt stanna ute tills jag visste vad jag skulle göra härnäst. Men både magen och lungorna ville hem så det fick väl bli så.
Jag behöver vila. Bara stänga av hjärnan och låta kroppen slappna av. Men eftersom jag inte kan sova och bara får ångest av att ligga och försöka sova, måste jag hitta på någon annan lösning på problemet. Ett tag funderade jag på TV-spel, men det aktiverar för mycket. Sedan kom jag att tänka på film, men film måste man också titta på aktivt. Jag kan inte förolämpa film med att inte koncentrera mig på den. En enda gång har jag somnat ifrån en film och det var under en sömnlös period och under ett filmmaraton utan pauser.
Att slå på TVn och slötitta ... det ... känns så oerhört främmande. Jag har inte tittat på TV sedan oktober någon gång, förutom ett par minuter på nyårsafton. Så vad ska jag göra. Läsning är också för aktiverande. Meditera orkar jag inte göra i timtal. Jag vet faktiskt inte vart jag ska ta vägen snart.
Jag ska nog lägga upp dagen i bild senare. Jag lägger ut alldeles för lite bilder här så varför inte göra ett bildbombs-inlägg? Ja, det ska jag göra. Eftersom jag ändå fotat någorlunda flitigt idag så ska det nog gå bra även om bildernas syfte inte är att vara konstnärliga utan att beskriva dagen. Så ni inte förväntar er en häftig utställning till kvällen hehe.
Nattens lektion i photoshop
Jag har varit så pigg inatt att jag inte ens brytt mig om att försöka sova. Jag vet ju att jag ändå inte hade somnat. Visserligen hade jag kunnat ge kroppen lite vila ändå, men jag känner mig faktiskt rätt bra, blir kroppen trött under dagen ska jag lyssna på den.
Jag undrar hur länge det här ska pågå. Förr eller senare borde jag väl kollapsa och sova ikapp den senaste veckans sömnlöshet.
För att fördriva tiden har jag suttit och försökt lära mig Photoshop. I skolan intresserade jag mig för en helt annan typ av bildredigeringsprogram, Illustrator var favoriten och InDesign kom på en klar andra plats. Men de är som sagt till för en helt annan typ av redigerningsprogram och det går inte att bortse från att Photoshop är bäst för fotoredigering.
Så jag har nu gett mig på att lära mig programmet lite bättre, men är nybörjare så var inte alltför hårda i bedömningen av mitt resultat här.
Jag ville prova att byta bakgrund på för bakgrunden i originalbilden är förfärlig. Annars tycker jag att man ska behålla foton ganska naturliga och inte pilla för mycket på dem... Men det beror också väldigt mycket på syftet med fotot. Hmm.. jag tar nog tillbaks det där om att man inte ska pilla så mycket på foton. Tror jag. Äh nu blev jag ambivalent och fastnade i ett sidospår.
All fokus har jag alltså lagt på att försöka sätta dit mig på en annan bakgrund. Bakgrundsbilden har jag inte rört annat än att jag klippt den mindre. Jag provade också att "stryka bort" några hårstrån från pannan som störde mig, och ögat på vänster sida om bilden (mitt högeröga) var täckt av en hårklump som jag faktiskt rätt snyggt lyckades klippa bort och återskapa ögat för att vara nybörjare tycker jag. Visserligen blev det en klump som jag inte orkade lägga så mycket tid på under ögat för jag ville fokusera på att få bilden att smälta in i bakgrunden så bra jag nu kunde. Det var ju det som var min lektion hade jag tänkt.
Jag är inte så nöjd med den "lektionens" resultat, det går säkert att ordna så att ljuset passar bättre och kanterna kunde ha varit mjukare och .. ja, det är mycket som kunde gjorts bättre så att jag inte skulle se så ditklistrad ut. Men strunt samma. Jag orkade inte greja mer och jag kan egentligen fortfarande ingenting om funktionerna i programmet så det får vara klart såhär:
Jag skulle gå hem till mor idag var det tänkt, men för ett tag sedan insåg jag att det vore ganska dumt att gå dit eftersom hon är/har varit magsjuk, antagligen i vinterkräksjukan. Varför skulle jag då utsätta mig för bakterierna mer än nödvändigt? Så dåligt som jag sovit det senaste är väl immunförsvaret långt på minus-sidan och jag har ingen lust att bli sjuk igen.
Ni som följer Beyond Forever tänker säkert "Nu har hon snott hennes grej" ... och ja, jo, inte för att hon var den första att tänka på att inleda stycken med fetstilta bokstäver och så, men jag ger henne credsen för det ändå. Jag tycker om det upplägget (annars hade jag väl inte gjort det här).
Så vad ska jag göra nu när jag inte längre vet vad jag ska göra idag? Skickar ett sms till mor och säger att jag uteblir, dricker kaffe, går på promenad, funderar på att gå en längre och roligare runda än gårdagens 5 km som man tydligen snabbt tröttnade på. Kanske ut i skogen. Ja, idag är nog en dag för det, tror jag. Då ska jag nog packa med mig kameran också. Och Dina ska få flexikopplet så jag slipper få armen dragen ur led.
Imorgon kommer vintern på visit igen så det är väl lika bra att förbereda sig på det redan idag. // J
Åhå! Såhär i efterhand när jag ser bilden i bloggen ser den ju bättre ut än den gjorde i originalstorlek. Jag kanske gjorde ett hyfsat bra jobb ändå - långt ifrån perfekt, men det funkar någorlunda iallafall. Men det finns helt säkert mycket enklare sätt att göra det på. Jaja, jag ska nog lära mig med tiden.
Jag undrar hur länge det här ska pågå. Förr eller senare borde jag väl kollapsa och sova ikapp den senaste veckans sömnlöshet.
För att fördriva tiden har jag suttit och försökt lära mig Photoshop. I skolan intresserade jag mig för en helt annan typ av bildredigeringsprogram, Illustrator var favoriten och InDesign kom på en klar andra plats. Men de är som sagt till för en helt annan typ av redigerningsprogram och det går inte att bortse från att Photoshop är bäst för fotoredigering.
Så jag har nu gett mig på att lära mig programmet lite bättre, men är nybörjare så var inte alltför hårda i bedömningen av mitt resultat här.
Jag ville prova att byta bakgrund på för bakgrunden i originalbilden är förfärlig. Annars tycker jag att man ska behålla foton ganska naturliga och inte pilla för mycket på dem... Men det beror också väldigt mycket på syftet med fotot. Hmm.. jag tar nog tillbaks det där om att man inte ska pilla så mycket på foton. Tror jag. Äh nu blev jag ambivalent och fastnade i ett sidospår.
All fokus har jag alltså lagt på att försöka sätta dit mig på en annan bakgrund. Bakgrundsbilden har jag inte rört annat än att jag klippt den mindre. Jag provade också att "stryka bort" några hårstrån från pannan som störde mig, och ögat på vänster sida om bilden (mitt högeröga) var täckt av en hårklump som jag faktiskt rätt snyggt lyckades klippa bort och återskapa ögat för att vara nybörjare tycker jag. Visserligen blev det en klump som jag inte orkade lägga så mycket tid på under ögat för jag ville fokusera på att få bilden att smälta in i bakgrunden så bra jag nu kunde. Det var ju det som var min lektion hade jag tänkt.
Jag är inte så nöjd med den "lektionens" resultat, det går säkert att ordna så att ljuset passar bättre och kanterna kunde ha varit mjukare och .. ja, det är mycket som kunde gjorts bättre så att jag inte skulle se så ditklistrad ut. Men strunt samma. Jag orkade inte greja mer och jag kan egentligen fortfarande ingenting om funktionerna i programmet så det får vara klart såhär:
Jag skulle gå hem till mor idag var det tänkt, men för ett tag sedan insåg jag att det vore ganska dumt att gå dit eftersom hon är/har varit magsjuk, antagligen i vinterkräksjukan. Varför skulle jag då utsätta mig för bakterierna mer än nödvändigt? Så dåligt som jag sovit det senaste är väl immunförsvaret långt på minus-sidan och jag har ingen lust att bli sjuk igen.
Ni som följer Beyond Forever tänker säkert "Nu har hon snott hennes grej" ... och ja, jo, inte för att hon var den första att tänka på att inleda stycken med fetstilta bokstäver och så, men jag ger henne credsen för det ändå. Jag tycker om det upplägget (annars hade jag väl inte gjort det här).
Så vad ska jag göra nu när jag inte längre vet vad jag ska göra idag? Skickar ett sms till mor och säger att jag uteblir, dricker kaffe, går på promenad, funderar på att gå en längre och roligare runda än gårdagens 5 km som man tydligen snabbt tröttnade på. Kanske ut i skogen. Ja, idag är nog en dag för det, tror jag. Då ska jag nog packa med mig kameran också. Och Dina ska få flexikopplet så jag slipper få armen dragen ur led.
Imorgon kommer vintern på visit igen så det är väl lika bra att förbereda sig på det redan idag. // J
Åhå! Såhär i efterhand när jag ser bilden i bloggen ser den ju bättre ut än den gjorde i originalstorlek. Jag kanske gjorde ett hyfsat bra jobb ändå - långt ifrån perfekt, men det funkar någorlunda iallafall. Men det finns helt säkert mycket enklare sätt att göra det på. Jaja, jag ska nog lära mig med tiden.
Den svältandes tacksamhet
Brunnslocket var inte det lättaste att få på men nu är det där.
Är på så otroligt mycket bättre humör idag!
Var och handlade med mor och syster. Mamma köpte massa mat till mig.
Jag befann mig i något slags lyckorus när jag kom hem
och började packa upp matvarorna,
trots att jag ju själv hade plockat till mig det jag behövde.
Det är hemskt att vara så fattig att man vet att man inte skulle klara sig,
om man inte fick maten betald av någon annan.
Det är en sak om någon, i mitt fall oftast mamma, betalar trots att jag har lite pengar själv kvar.
Men när man är totalt utfattig, vilket jag numera har stor erfarenhet av, är det en helt annan sak att få mat sådär.
Jag minns när Neenas mamma hade köpt två papperskassar med mat till mig den där perioden (2005 tror jag att det var) då jag gick ner 15 kilo på bara ett par månader för att jag var så fattig. Där kom hon, inte mamman men Neena, med två stora kassar fullproppade med allt möjligt gott.
Jag blev så rörd att jag började gråta. Så ingen kan väl säga att jag är otacksam i alla fall.
Men det är verkligen... ganska jobbigt. Att vara i en sådan situation. Man känner sig så oerhört tacksam över lite mat att det under normala omständigheter till och med skulle vara pinsamt. Men man är så inne i det där att man inte ens tänker på hur pinsamt det egentligen är att bli så rörd över lite mat att man börjar gråta av tacksamhet.
Nåja. Det är ett fint minne hur som helst. Det vore ju inte helt fel om jag lyckades gå ner en 5-10 kilo nu med hehe. Fattigdom är en bra bantningsmetod. Kanske inte så hälsosam men snabb! haha. Konstigt nog gick jag inte upp de där 15 kilona + lite till på en gång som man brukar när man gått ner så fort, det höll i sig bra länge och jag gick upp i vikt ganska sakta efter det. Är väl antagligen därför jag inte lagt märke till viktuppgången riktigt heller, för det gått så sakta.
Det jag ville ha sagt var att det här faktiskt ändrade på mitt humör så mycket mer än jag kunde ha trott!
Trots avsaknaden av sömn. Jag kommer nog inte sova alls inatt. Men jag är på gott humör så det gör inget.
Det finns saker att glädjas åt, kanske till och med fler, när allting är riktigt mörkt. Då uppskattar man de där små sakerna än mer, bara man lyckas lyfta blicken från backen. // J
Är på så otroligt mycket bättre humör idag!
Var och handlade med mor och syster. Mamma köpte massa mat till mig.
Jag befann mig i något slags lyckorus när jag kom hem
och började packa upp matvarorna,
trots att jag ju själv hade plockat till mig det jag behövde.
Det är hemskt att vara så fattig att man vet att man inte skulle klara sig,
om man inte fick maten betald av någon annan.
Det är en sak om någon, i mitt fall oftast mamma, betalar trots att jag har lite pengar själv kvar.
Men när man är totalt utfattig, vilket jag numera har stor erfarenhet av, är det en helt annan sak att få mat sådär.
Jag minns när Neenas mamma hade köpt två papperskassar med mat till mig den där perioden (2005 tror jag att det var) då jag gick ner 15 kilo på bara ett par månader för att jag var så fattig. Där kom hon, inte mamman men Neena, med två stora kassar fullproppade med allt möjligt gott.
Jag blev så rörd att jag började gråta. Så ingen kan väl säga att jag är otacksam i alla fall.
Men det är verkligen... ganska jobbigt. Att vara i en sådan situation. Man känner sig så oerhört tacksam över lite mat att det under normala omständigheter till och med skulle vara pinsamt. Men man är så inne i det där att man inte ens tänker på hur pinsamt det egentligen är att bli så rörd över lite mat att man börjar gråta av tacksamhet.
Nåja. Det är ett fint minne hur som helst. Det vore ju inte helt fel om jag lyckades gå ner en 5-10 kilo nu med hehe. Fattigdom är en bra bantningsmetod. Kanske inte så hälsosam men snabb! haha. Konstigt nog gick jag inte upp de där 15 kilona + lite till på en gång som man brukar när man gått ner så fort, det höll i sig bra länge och jag gick upp i vikt ganska sakta efter det. Är väl antagligen därför jag inte lagt märke till viktuppgången riktigt heller, för det gått så sakta.
Det jag ville ha sagt var att det här faktiskt ändrade på mitt humör så mycket mer än jag kunde ha trott!
Trots avsaknaden av sömn. Jag kommer nog inte sova alls inatt. Men jag är på gott humör så det gör inget.
Det finns saker att glädjas åt, kanske till och med fler, när allting är riktigt mörkt. Då uppskattar man de där små sakerna än mer, bara man lyckas lyfta blicken från backen. // J
Det enda jag tänker på
Jag har alltid undrat hur folk orkar blogga så många gånger per dag.
Jag börjar förstå dem nu. Jag har kommit in i en period av total rastlöshet samtidigt som ingenting alls verkar hända och jag har heller ingen ro till att fokusera på några projekt av något slag. Men jag har några i tanken ändå.
Det blev en timmes promenad. Det kändes varken långt eller ansträngande men när jag väl kom hem in i värmen började jag svettas. Det betyder väl att det var för många minusgrader ute för att ens svettas hehe.
Sen dåsade jag till i badkaret en god stund. Förstår inte hur folk kan somna sådär. Men jag förstår inte hur folk kan somna var de än är, hur gör folk som sover? Det kommer nog att förbli ett stort mysterium för mig. Till och med min pojkvän somnar lättare än jag, jag som hade fått en bild av att han hade det svårare än jag. Kanske han har också periodvis.
Det är det enda jag kan tänka på. Sömn. Jag vill sova. Mina ögon svider. Jag vågar inte riktigt gå till den där föreningen för att hämta träningskortet ens, jag kommer ju skrämma slag på dem så som jag ser ut. Och vad ska jag med det till egentligen? Visst sa min kiropraktor att jag borde simma och promenera mycket men det kunde väl räcka med promenader tänker jag. Jag tycker inte om att simma.
Egentligen. Någonstans därinne, så tycker jag det är skönt att simma. Det är avslappnande samtidigt som det är lite häftigt att man kan flyta sådär på vattnet, förflytta sig genom att ligga och sprattla lite. Och det känns skönt i kroppen.
Men det är tanken på vattnet. Kramperna. Kroppen minns hur den varit nära på att drunkna flera gånger, hur näsblodet bara sprutat på grund av vattnet. För att inte tala om allmänna duschar, badkläder, celluliter, obefintliga bröst, ... uhh. Jag vet inte.
Det känns knäppt. Jag har ett jobb bara ett samtal bort. Jag skulle kunna ringa det där samtalet och jag skulle nog få det, har svårt att tänka mig något annat då de till och med har frågat om inte jag kan komma tillbaka. Men det är många saker som hindrar mig.
Jag klarar helt enkelt inte av att jobba som det är nu. Att jobba med äldre, ha ett så stort ansvar för andras liv - deras liv hänger bokstavligen i mina händer om jag jobbar där... Det funkar helt enkelt inte om inte jag kan sova. Det vore ansvarslöst om något. Att utsätta så många andra för fara bara för att jag inte kan sova.
Men samtidigt anses jag inte ha några problem. Jag är helt och hållet arbetsför. Vad gör det att jag inte ens klarade av att sköta några maskiner, att jag råkade klämma fingret i en stor bockmaskin och att jag höll på att ramla ner över slipen flera gånger? Så länge jag har fingrarna kvar och är utan synliga skador är jag arbetsför.
Sen har jag ju kroniska ryggbesvär. Då är ett jobb inom äldrevården inte att rekommendera. Men så länge jag kan stå upp är det ju inget fel på mig. Det är bara att jobba och se glad ut.
Så svåra besvär som jag hade mot slutet av 2007 i ryggen... det har blivit markant bättre sedan jag slutade där. Så varför skulle jag utsätta mig för det igen? För att Sverige är uppbyggt som det är: Jag måste.
Så nästa vecka kommer jag nog ringa det där samtalet, utsätta ett 50-tal liv i fara och knäcka min rygg. Bryter jag den så kanske jag till slut får bli sjukskriven trots allt. Om jag har tur.
Jag behöver verkligen sova. Jag kommer att bli helt psykotisk snart. Men det är ingen idé att försöka nu, för om någon timme ska jag ut bland folk. Ut bland folk. Jag börjar redan bäva inför mina reaktioner. Jag skulle verkligen behöva sova lite innan. Men jag har inte tid. För mycket att göra insåg jag nu. Ska jag hinna med allt? Sova. Vill jag.
Jag börjar förstå dem nu. Jag har kommit in i en period av total rastlöshet samtidigt som ingenting alls verkar hända och jag har heller ingen ro till att fokusera på några projekt av något slag. Men jag har några i tanken ändå.
Det blev en timmes promenad. Det kändes varken långt eller ansträngande men när jag väl kom hem in i värmen började jag svettas. Det betyder väl att det var för många minusgrader ute för att ens svettas hehe.
Sen dåsade jag till i badkaret en god stund. Förstår inte hur folk kan somna sådär. Men jag förstår inte hur folk kan somna var de än är, hur gör folk som sover? Det kommer nog att förbli ett stort mysterium för mig. Till och med min pojkvän somnar lättare än jag, jag som hade fått en bild av att han hade det svårare än jag. Kanske han har också periodvis.
Det är det enda jag kan tänka på. Sömn. Jag vill sova. Mina ögon svider. Jag vågar inte riktigt gå till den där föreningen för att hämta träningskortet ens, jag kommer ju skrämma slag på dem så som jag ser ut. Och vad ska jag med det till egentligen? Visst sa min kiropraktor att jag borde simma och promenera mycket men det kunde väl räcka med promenader tänker jag. Jag tycker inte om att simma.
Egentligen. Någonstans därinne, så tycker jag det är skönt att simma. Det är avslappnande samtidigt som det är lite häftigt att man kan flyta sådär på vattnet, förflytta sig genom att ligga och sprattla lite. Och det känns skönt i kroppen.
Men det är tanken på vattnet. Kramperna. Kroppen minns hur den varit nära på att drunkna flera gånger, hur näsblodet bara sprutat på grund av vattnet. För att inte tala om allmänna duschar, badkläder, celluliter, obefintliga bröst, ... uhh. Jag vet inte.
Det känns knäppt. Jag har ett jobb bara ett samtal bort. Jag skulle kunna ringa det där samtalet och jag skulle nog få det, har svårt att tänka mig något annat då de till och med har frågat om inte jag kan komma tillbaka. Men det är många saker som hindrar mig.
Jag klarar helt enkelt inte av att jobba som det är nu. Att jobba med äldre, ha ett så stort ansvar för andras liv - deras liv hänger bokstavligen i mina händer om jag jobbar där... Det funkar helt enkelt inte om inte jag kan sova. Det vore ansvarslöst om något. Att utsätta så många andra för fara bara för att jag inte kan sova.
Men samtidigt anses jag inte ha några problem. Jag är helt och hållet arbetsför. Vad gör det att jag inte ens klarade av att sköta några maskiner, att jag råkade klämma fingret i en stor bockmaskin och att jag höll på att ramla ner över slipen flera gånger? Så länge jag har fingrarna kvar och är utan synliga skador är jag arbetsför.
Sen har jag ju kroniska ryggbesvär. Då är ett jobb inom äldrevården inte att rekommendera. Men så länge jag kan stå upp är det ju inget fel på mig. Det är bara att jobba och se glad ut.
Så svåra besvär som jag hade mot slutet av 2007 i ryggen... det har blivit markant bättre sedan jag slutade där. Så varför skulle jag utsätta mig för det igen? För att Sverige är uppbyggt som det är: Jag måste.
Så nästa vecka kommer jag nog ringa det där samtalet, utsätta ett 50-tal liv i fara och knäcka min rygg. Bryter jag den så kanske jag till slut får bli sjukskriven trots allt. Om jag har tur.
Jag behöver verkligen sova. Jag kommer att bli helt psykotisk snart. Men det är ingen idé att försöka nu, för om någon timme ska jag ut bland folk. Ut bland folk. Jag börjar redan bäva inför mina reaktioner. Jag skulle verkligen behöva sova lite innan. Men jag har inte tid. För mycket att göra insåg jag nu. Ska jag hinna med allt? Sova. Vill jag.
Fortfarande morgontrött
Med svullna trötta ögon försöker jag vänja mig vid ljuset därute.
Ähh, jag skulle ju sova inatt sa jag ju.
Och helt sanningsenligt trodde jag att jag skulle få göra det. Efter några tabletter nersköljda började jag dåsa till och fick goda förhoppningar om att för en gångs skull få vila ut ordentligt.
Men jag låg där, stilla och lugnt och lyckades faktiskt hålla avancerade tankar borta. Koncentrerade mig på mjuka tankar och hade det faktiskt för en gångs skull ganska mysigt vid sänggåendet. Men inte somnade jag för det!
Jag vaknade strax före klockan 8 och räknade snabbt ut att jag bara sovit i tre timmar igen.
Det har redan gått över en och en halv timme sedan jag steg upp. Vad har jag gjort all den tiden? Försökt vakna. Jag antar att det inte blir bättre än såhär om jag inte går ut på den där inplanerade långpromenaden.
Sedan får det bli en dusch i mitt mörka badrum och sedan ner till Krg-torget och in på Kraftcentrum och tigga träningskort. (Tack Theresia!) De bjuder tydligen alla arbetslösa invånare i stan på gratis gym och bad på måndagar och torsdagar. Lite konstigt är det att tänka mig att jag skulle börja träna på gym och än värre börja simma! Hahaha, vilket skämt! Men jag ska ge det en chans ändå, varför inte, det är ju gratis och jag har absolut ingenting att göra.
Det roliga är att om inte jag hade ringt till dem först och frågat så hade jag faktiskt gått in på sopförbränningsstationen!! Helt ärligt! Jag funderade över varför i all sin dar sopförbränningsstationen delar ut gratis träningskort till arbetslösa, men jaa jaa... vill de så vill de. Vad pinsamt det hade blivit om jag hade gjort det.
Givetvis är kraftcentrum en förening som aktiverar arbetslösa personer. Jag hade bara ingen aning om att de fanns här på Krg, 50 meter från min dörr...
Äh. Svullna ögon ut i solljuset nu.
Jag ser ut som en nerdrogad slusk.
Tur att jag inte har någon lampa i badrummet så jag slipper se hur jag verkligen ser ut.
Då skulle jag väl inte våga mig ut över huvud taget idag.
Dagen är fin, ta till vara på den! // J
Ähh, jag skulle ju sova inatt sa jag ju.
Och helt sanningsenligt trodde jag att jag skulle få göra det. Efter några tabletter nersköljda började jag dåsa till och fick goda förhoppningar om att för en gångs skull få vila ut ordentligt.
Men jag låg där, stilla och lugnt och lyckades faktiskt hålla avancerade tankar borta. Koncentrerade mig på mjuka tankar och hade det faktiskt för en gångs skull ganska mysigt vid sänggåendet. Men inte somnade jag för det!
Jag vaknade strax före klockan 8 och räknade snabbt ut att jag bara sovit i tre timmar igen.
Det har redan gått över en och en halv timme sedan jag steg upp. Vad har jag gjort all den tiden? Försökt vakna. Jag antar att det inte blir bättre än såhär om jag inte går ut på den där inplanerade långpromenaden.
Sedan får det bli en dusch i mitt mörka badrum och sedan ner till Krg-torget och in på Kraftcentrum och tigga träningskort. (Tack Theresia!) De bjuder tydligen alla arbetslösa invånare i stan på gratis gym och bad på måndagar och torsdagar. Lite konstigt är det att tänka mig att jag skulle börja träna på gym och än värre börja simma! Hahaha, vilket skämt! Men jag ska ge det en chans ändå, varför inte, det är ju gratis och jag har absolut ingenting att göra.
Det roliga är att om inte jag hade ringt till dem först och frågat så hade jag faktiskt gått in på sopförbränningsstationen!! Helt ärligt! Jag funderade över varför i all sin dar sopförbränningsstationen delar ut gratis träningskort till arbetslösa, men jaa jaa... vill de så vill de. Vad pinsamt det hade blivit om jag hade gjort det.
Givetvis är kraftcentrum en förening som aktiverar arbetslösa personer. Jag hade bara ingen aning om att de fanns här på Krg, 50 meter från min dörr...
Äh. Svullna ögon ut i solljuset nu.
Jag ser ut som en nerdrogad slusk.
Tur att jag inte har någon lampa i badrummet så jag slipper se hur jag verkligen ser ut.
Då skulle jag väl inte våga mig ut över huvud taget idag.
Dagen är fin, ta till vara på den! // J
Färdiggrävd
Ett filter av menthol mot vinterspruckna läppar svider, svalkar.
Brunnen är färdiggrävd, dags att lägga på locket.
Det är långt kvar till påsk, men kanske är det faktiskt bra,
då hinner allting stabilisera sig innan den kommer,
innan du kommer, för du kommer väl, kära?
Kom till mig innan jag bryts ned av saknad.
Jag lovar, en dag blir allt lite annorlunda.
Då kommer jag kunna finnas där hos dig så mycket mer.
Tack min älskade för ikväll!
Ser fram emot morgondagen.
Och än mer mot nattens vila, inatt ska jag faktiskt få sova ut.
God natt! // J
Brunnen är färdiggrävd, dags att lägga på locket.
Det är långt kvar till påsk, men kanske är det faktiskt bra,
då hinner allting stabilisera sig innan den kommer,
innan du kommer, för du kommer väl, kära?
Kom till mig innan jag bryts ned av saknad.
Jag lovar, en dag blir allt lite annorlunda.
Då kommer jag kunna finnas där hos dig så mycket mer.
Tack min älskade för ikväll!
Ser fram emot morgondagen.
Och än mer mot nattens vila, inatt ska jag faktiskt få sova ut.
God natt! // J
Lång dag
Första delen av dagen var så händelserik att den fick mig att vilja kollapsa i sängen.
Fick otroligt nog tag på socgubben men det ser inte ljust ut.
Får vänta till någon gång i februari - antagligen bara för att få höra att de inte kan hjälpa mig.
I´m so fucked!
Snart dimper brev från inkasso in men jag har faktiskt ingen möjlighet att betala! Jag ger upp det här. Jag kommer sluta som uteliggare utan någonstans att ta vägen. Imorgon ska jag nog börja packa, lika bra att vara förberedd.
Pratade en del med Theresia och Daniel, fina hjärtvärmande samtal. Efter soc-samtalet gick jag ut med Dina i 1,5 timmar. När jag kom in såg jag att Nathalie försökt ringa. Jag tar sällan med mig telefonen ut. Något jag lärde mig för många år sedan av att ha blivit sönderstressad av ett ex som krävde att jag skulle vara nåbar precis hela tiden på ett ganska jobbigt vis. Blev så att jag associerade telefonen till bråk och gnäll och då var det dags att helt enkelt sluta ha med telefonen överallt. Och det är faktiskt riktigt skönt att gå ut och vara helt och hållet onåbar, lite egen tid bara för mig själv utan krav.
Hur som helst, ringde upp Nathalie och vi bestämde att vi skulle låta hundarna träffas redan idag igen, lite senare på eftermiddagen, men bara en kort stund efteråt ringer hon och säger att hon är i närheten så jag stack ut igen. Det gick inte särskilt bra. Och Dina kom in med en blödande tass, inte var det Tildas fel utan Dinas maniska fascination av att krossa is.
Så det var bara att försöka leka lite veterinär.
På eftermiddagen var jag så trött efter alla dagar med alldeles för lite sömn och mat så jag försökte sova. Givetvis somnade jag inte förrän efter 3-4 timmar och vaknade alldeles för snart igen. Jag orkar inte mer snart. Jag gör verkligen inte det.
Nu ska jag ut med mina tre svarta. En i kopplet och två i nyllet. Ser ju inte klok ut, tror jag, av vad jag sett i skuggorna i badrumsspegeln. // J
Breakfast at candoris
God morgon!
Klockan sju gav jag upp försöken att somna, det resulterade ändå inte i annat än ofrivilliga tårar och skumma tankar.
Gick in på toaletten och tänder lyset...tänder lyset...tänder lyset...??? Skit! Jag har inte råd att köpa en enkel liten glödlampa ens!
På dåligt humör som jag är av sömnbrist, fattigdom, hunger, feber och ensamhet (och säkert pms eller nåt också) blev det till att sätta mig pladask ner i mörka badrummet och gråta en skvätt till - för en glödlampa! Jisses...
Går in i köket. Häller vatten i kaffebryggaren. Just ja. Inget kaffe. Jag får väl koka ut vattnet igen då. Och här sitter jag och lyssnar på när bryggaren puttrar och suckar precis likadant som när den faktiskt brygger kaffe. Jag är kaffesugen! Hade jag haft pengar hade jag köpt lite kaffe och kaffefilter idag.
Nåja. Jag kan iallafall äta rostat bröd. Och dricka te. Och röka.
Röka ja.
Det är väl dags att sluta med det där. Men som vi en gång pratade om det på ungdomslinjen; en rökare hittar alltid pengar till cigarretter, det är verkligen konstigt.
Tänka sig. Här sitter jag klockan 07:26 och äter frukost. Helt frivilligt och utan att vara på väg till jobb eller nåt.
Jag har glömt bort varför jag startade den här bloggen. Jag vet bara att det inte alls var för att slänga ur mig en massa ord på det här sättet.
Om någon timme eller så är det dags att plocka fram telefonen igen bara för att få höra "Den ni söker återkommer den 16:e januari." Känns nästan onödigt att ringa ens. Börjat tröttna på att höra den där rösten.
Det simmar en massa små silvriga metallbitar i min kopp. Var kom de ifrån? Jag struntar i dem och dricker upp dem. Jag dricker silverglitter till frukost. Jag hoppas att det inte är farligt. Men vad skulle det göra för skillnad egentligen?
Människans liv är bra meningslöst.
Nu börjar himlen bli mörkt mörkt blå, snart blir det ljust. Går jag tillräckligt länge kanske jag kan hälsa på solen under morgonpromenaden.. fast nu fastnade jag visst i samtal med min kära Theresia, så jag stannar väl inne tills det är dags att ringa och då har solen definitivt hunnit fram till horisonten. Kanske Dina blir glad då.
Klockan sju gav jag upp försöken att somna, det resulterade ändå inte i annat än ofrivilliga tårar och skumma tankar.
Gick in på toaletten och tänder lyset...tänder lyset...tänder lyset...??? Skit! Jag har inte råd att köpa en enkel liten glödlampa ens!
På dåligt humör som jag är av sömnbrist, fattigdom, hunger, feber och ensamhet (och säkert pms eller nåt också) blev det till att sätta mig pladask ner i mörka badrummet och gråta en skvätt till - för en glödlampa! Jisses...
Går in i köket. Häller vatten i kaffebryggaren. Just ja. Inget kaffe. Jag får väl koka ut vattnet igen då. Och här sitter jag och lyssnar på när bryggaren puttrar och suckar precis likadant som när den faktiskt brygger kaffe. Jag är kaffesugen! Hade jag haft pengar hade jag köpt lite kaffe och kaffefilter idag.
Nåja. Jag kan iallafall äta rostat bröd. Och dricka te. Och röka.
Röka ja.
Det är väl dags att sluta med det där. Men som vi en gång pratade om det på ungdomslinjen; en rökare hittar alltid pengar till cigarretter, det är verkligen konstigt.
Tänka sig. Här sitter jag klockan 07:26 och äter frukost. Helt frivilligt och utan att vara på väg till jobb eller nåt.
Jag har glömt bort varför jag startade den här bloggen. Jag vet bara att det inte alls var för att slänga ur mig en massa ord på det här sättet.
Om någon timme eller så är det dags att plocka fram telefonen igen bara för att få höra "Den ni söker återkommer den 16:e januari." Känns nästan onödigt att ringa ens. Börjat tröttna på att höra den där rösten.
Det simmar en massa små silvriga metallbitar i min kopp. Var kom de ifrån? Jag struntar i dem och dricker upp dem. Jag dricker silverglitter till frukost. Jag hoppas att det inte är farligt. Men vad skulle det göra för skillnad egentligen?
Människans liv är bra meningslöst.
Nu börjar himlen bli mörkt mörkt blå, snart blir det ljust. Går jag tillräckligt länge kanske jag kan hälsa på solen under morgonpromenaden.. fast nu fastnade jag visst i samtal med min kära Theresia, så jag stannar väl inne tills det är dags att ringa och då har solen definitivt hunnit fram till horisonten. Kanske Dina blir glad då.
Plågad i natten
Jag hänger ner i tunna svarta trådar från himlen
där änglar gråter över mitt blod.
där änglar gråter över mitt blod.
Natten är tyst. Jag lyckades somna förut. Ska jag vara ärlig så var det inte ens meningen att jag skulle somna. Jag somnar lättast när jag inte har för avsikt att somna, det är konstigt det där. Fast jag säger inte att det gick snabbt för det. Det tog lång tid innan jag somnade även nu. Men det gick smärtfritt därför att jag ju inte ens hade tänkt sova. Hur som helst sov jag inte tillräckligt länge. Varför måste jag vakna?
Mitt blod kokar i den kalla luften,
livet försvagas av värmen och kylan.
livet försvagas av värmen och kylan.
Kanske vaknade jag av hunger. Min mage skriker efter mat. Men jag har ingen aptit. Jag har ingen lust att äta. Min mun är torr och vill inte tugga. Den där klumpen i halsen är kvar. Var gång jag sväljer känner jag den åka genom hela halsen ända ner till och med ner under hanlsen, en bit in i bröstet. Sen klättrar den tillbaka upp igen. Jag förstår inte vad det är, den är mycket obehaglig hur som helst, knottrig och stor och jobbig. Men jag borde nog äta, magen tycker det. Jag känner mig så sjuk, jag trodde att jag hade fått magsjuka men det verkar ju inte så. Man måste äta för att orka bli frisk men jag orkar ju inte.
Min själ sipprar ut genom ögonen som tårar,
min kraft tränger ut genom huden som svett,
min vilja som ånga ut i den kalla luften.
min kraft tränger ut genom huden som svett,
min vilja som ånga ut i den kalla luften.
Jag känner mig döende. Alla dör vi någon gång så självklart är jag döende. När jag var tretton naglade jag mig fast vid livet, jag ville hinna se allt, uppleva allt, vara barn så länge jag bara kunde, medan alla andra förvandlades till någon slags miniatyrer av vuxna blev jag ett stort barn. När jag blev sexton var livet över. Svartare än någonsin var min blick, om jag ändå hade vetat att det bara var början. Att jag fortfarande kunde ha njutit av livet för det blir ju bara mer och mer avlägset ju äldre jag blir. Jag känner mig döende, inte bara kroppsligt, kroppen är bara lite sjuk, det är jag, inuti, själen, kraften, viljan som... tynar bort.
Prästerskap
Någon gång under sommarhalvåret 2007 satt jag i någon slags utvecklingssamtal med Camilla, en slags kontaktperson eller vad hon nu klassades som. Utvecklingssamtal är det bästa jag kan komma på att kalla de där samtalen som skedde en gång i veckan. Vi pratade om studier och jag berättade att jag nog kunde tänka mig att läsa miljövetenskap eller kanske till lärare. Hon ville veta mer om det miljövetenskapliga programmet och jag berättade. Sen blev det tyst och plötsligt kommer det här samtalet:
C: Har du nån gång funderat på att bli präst?
J: Präst?
C: Ja?
J: Eh, näe.
C: Varför inte?
J: Öh... Det är väl inget för mig bara.
C: Inte? Präster jobbar på många sätt. Man kan nog jobba med nästan vad man vill, det är så brett. Att jobba med människor sådär blir aldrig enformigt heller, det händer alltid något nytt.
J: Mmm.
C: Så... Tror du inte att det vore nåt för dig?
J: Alltså, jag är ju inte kristen eller så. Så det skulle ju kännas ganska falskt att gå och bli präst.
C: Man behöver inte vara kristen för att vara präst. Prästerskapet är ett ämbete, ett jobb som vilket jobb som helst. En präst kan hjälpa alla slags människor med stora som små problem. Vet du att den enda som har full tystnadsplikt är prästen? En präst är den enda du kan ge fullt förtroende för, ett tips bara.
J: Mmm.
C: Ja... Kom ihåg det. Det finns många som har tystnadsplikt men de måste anmäla brott och sånt där. Så har du något du behöver prata med någon om som du känner att du inte kan avslöja för någon och ändå behöver få ur dig, så kan du gå till en präst.
J: Ja.. jo. Eh...? Jag har väl inget sånt att prata om.
C: Nej. Okej.
C: Men tror du inte att det skulle vara nåt för dig?
J: Nej. Vad menar du? Jag har inget...
C: Att du skulle bli präst menar jag. Det är ju lite ovanligt men jag tror du skulle passa och trivas som präst.
J: Mmm?
C: Det var bara en tanke, jag försöker hjälpa dig att se möjligheterna, vidga vyerna lite. Det finns så mycket man kan bli som man inte tänker på.
J: Mmm.
C: Fast jag vet inte riktigt vad som krävs för att komma in på en prästutbildning. Vi kan väl titta lite på det under veckan? Du kan väl iallafall tänka lite på det?
J: Mmm.
Vi pratade aldrig om saken igen. Men det är intressant att minnas samtalet och hennes reaktioner.
Hon sken upp på ett underligt vis när hon pratade om mig som präst. Som om hon hade hittat meningen med mitt liv.
Hon gick så in i tanken att hon till och med råkade gå lite över den avtalade tiden, Mia avbröt och knackade på och undrade om hon skulle ta över lunchen. Alla ungdomar turades om med att laga gemensam lunch på måndagar... Det var faktiskt riktigt mysigt där, men det är jag en av få som tycker. ...nu fastnade jag i minnen.
Åter till ämnet.
Jag undrar verkligen.
Vad är det hos mig som gör att folk tror att jag bär på en stor svart hemlighet som jag inte kan avslöja för någon?
För hon är inte den första som antyder den tanken. Det framgår inte riktigt i dialogåtergivningen här men hon strök verkligen under orden, tittade på mig som om hon försökte se bakom ett hörn, som om hon försökte hitta den där inbillade mörka hemligheten.
Vadå, ser jag ut som någon slags mördare or what?
Fast då hade hon nog inte tyckt att jag skulle passa som präst.
Men vad skulle det då vara för hemligheter jag tiger om?
Jag blir förvirrad när jag tänker på alla som har trott det.
Jag kan förstå om folk i allmännhet tror att jag bär på hemligheter, men när det kommer till människor som vet så mycket om mig, som liksom ... har haft mig som sitt jobb, som känner till mina mörka skavanker och vet såpass mycket att de borde kunna förstå vad det är som tynger, människor vars ansikten mörknat när jag skrapat lite på ytan för att ge dem en chans att förstå... att de tror att det skulle finnas ytterligare något som tynger mig, det begriper jag inte.
Ser jag verkligen så hemsk ut att de tror att jag har någon kriminell historia bakom mig, annat än det som redan är känt?
Jag vill inte se kriminell ut. Jag är inte kriminell. Jag är ju god, om än kanske mörk och tyngd.
Råkar jag ut för det nån mer gång tänker jag fråga vad de egentligen tror.
C: Har du nån gång funderat på att bli präst?
J: Präst?
C: Ja?
J: Eh, näe.
C: Varför inte?
J: Öh... Det är väl inget för mig bara.
C: Inte? Präster jobbar på många sätt. Man kan nog jobba med nästan vad man vill, det är så brett. Att jobba med människor sådär blir aldrig enformigt heller, det händer alltid något nytt.
J: Mmm.
C: Så... Tror du inte att det vore nåt för dig?
J: Alltså, jag är ju inte kristen eller så. Så det skulle ju kännas ganska falskt att gå och bli präst.
C: Man behöver inte vara kristen för att vara präst. Prästerskapet är ett ämbete, ett jobb som vilket jobb som helst. En präst kan hjälpa alla slags människor med stora som små problem. Vet du att den enda som har full tystnadsplikt är prästen? En präst är den enda du kan ge fullt förtroende för, ett tips bara.
J: Mmm.
C: Ja... Kom ihåg det. Det finns många som har tystnadsplikt men de måste anmäla brott och sånt där. Så har du något du behöver prata med någon om som du känner att du inte kan avslöja för någon och ändå behöver få ur dig, så kan du gå till en präst.
J: Ja.. jo. Eh...? Jag har väl inget sånt att prata om.
C: Nej. Okej.
C: Men tror du inte att det skulle vara nåt för dig?
J: Nej. Vad menar du? Jag har inget...
C: Att du skulle bli präst menar jag. Det är ju lite ovanligt men jag tror du skulle passa och trivas som präst.
J: Mmm?
C: Det var bara en tanke, jag försöker hjälpa dig att se möjligheterna, vidga vyerna lite. Det finns så mycket man kan bli som man inte tänker på.
J: Mmm.
C: Fast jag vet inte riktigt vad som krävs för att komma in på en prästutbildning. Vi kan väl titta lite på det under veckan? Du kan väl iallafall tänka lite på det?
J: Mmm.
Vi pratade aldrig om saken igen. Men det är intressant att minnas samtalet och hennes reaktioner.
Hon sken upp på ett underligt vis när hon pratade om mig som präst. Som om hon hade hittat meningen med mitt liv.
Hon gick så in i tanken att hon till och med råkade gå lite över den avtalade tiden, Mia avbröt och knackade på och undrade om hon skulle ta över lunchen. Alla ungdomar turades om med att laga gemensam lunch på måndagar... Det var faktiskt riktigt mysigt där, men det är jag en av få som tycker. ...nu fastnade jag i minnen.
Åter till ämnet.
Jag undrar verkligen.
Vad är det hos mig som gör att folk tror att jag bär på en stor svart hemlighet som jag inte kan avslöja för någon?
För hon är inte den första som antyder den tanken. Det framgår inte riktigt i dialogåtergivningen här men hon strök verkligen under orden, tittade på mig som om hon försökte se bakom ett hörn, som om hon försökte hitta den där inbillade mörka hemligheten.
Vadå, ser jag ut som någon slags mördare or what?
Fast då hade hon nog inte tyckt att jag skulle passa som präst.
Men vad skulle det då vara för hemligheter jag tiger om?
Jag blir förvirrad när jag tänker på alla som har trott det.
Jag kan förstå om folk i allmännhet tror att jag bär på hemligheter, men när det kommer till människor som vet så mycket om mig, som liksom ... har haft mig som sitt jobb, som känner till mina mörka skavanker och vet såpass mycket att de borde kunna förstå vad det är som tynger, människor vars ansikten mörknat när jag skrapat lite på ytan för att ge dem en chans att förstå... att de tror att det skulle finnas ytterligare något som tynger mig, det begriper jag inte.
Ser jag verkligen så hemsk ut att de tror att jag har någon kriminell historia bakom mig, annat än det som redan är känt?
Jag vill inte se kriminell ut. Jag är inte kriminell. Jag är ju god, om än kanske mörk och tyngd.
Råkar jag ut för det nån mer gång tänker jag fråga vad de egentligen tror.
Utskälld
Nu har jag varit ute och träffat Nathalie och Tilda. Dina fick ett ryck som fortfarande ekar i mitt huvud. Jag kommer nog aldrig mer kunna säga "Jag har aldrig hört henne skälla sådär förr" så mycket som hon skällde... ja, jag är helt paff. Hon som skäller 1-2 riktiga skall per månad i genomsnitt, har idag skällt i 45 minuter nästan oavbrutet... Men mer om det har jag skrivit här, onödigt att skriva om allt två gånger ju.
Jag är dålig.
Jag hade så många planer för dagen men jag tror jag får ställa in dem.
Jag trodde redan igår att jag fått någon konstig magsjuka eller något, och idag fortsätter jag misstänka att det är något som inte är helt rätt. Känner mig febrig, får kramper i magen och mår illa så jag tror jag ska kräkas. Men konstig som jag är kan jag oftast välja att kräkas eller låta bli, och det är klart man låter bli, tills man faktiskt känner att kroppen nog mår bättre om den får spy ut det jobbiga.
För börjar jag kräkas kommer jag inte kunna ångra mig och stoppa det sedan. Då kommer jag ligga här ordentligt sjuk och det har jag ingen lust med.
Att jag är ur balans och ofokuserad och slö har nog snarare med medicinerna att göra än sjukdom. Men de börjar avta.
Åh, jag blir faktiskt ledsen.
Jag vill inte ställa in resten av dagen!
Solen fräter sönder mina gardiner
Så börjar en av mina dikter från några år sedan. Det måste nästan vara ganska många år sedan insåg jag nu för plötsligt kommer jag ihåg när jag skrev den, minns inte i tid men .. jag minns att jag skrev den. Vem jag var då.
Ehhumm. Tre blogginlägg inatt. Så kan det gå. Bloggen är min enda vän... skulle man kunna tro.
Pinsamt det där sista, men det får stå kvar. Jag lyckades åtminstone sova i någon timme. Känns ju i kroppen att man inte är helt ren från ämnen som gör en konstig. Men om en halvtimme bär det iväg.
Surprise surprise, "Den ni söker återkommer den 14:e januari" ... jaja, då har jag något att göra imorgon bitti då, det vill säga: Beväpnad entra kommunhuset och kräva att få pengar. Jag har ju inte ens råd att ringa dem snart längre. De ska se till att jag får prata med någon oavsett om han som styr och ställer över nyinskrivna inte är på plats. För jag behöver hjälp och det akut.
Kan hända de vägrar ändå. Då har jag väl inget annat val än att begå känslomässigt självmord, flytta in till mor och far tills jag lyckats sälja lägenheten. Det handlar inte om stolthet när jag menar att det är bland de sämsta alternativen.
Bara för att ge en liten bild av hur illa det kan gå: Jag bodde hos mina föräldrar. Syrran bodde inte kvar där. Pappa var på jobbet ungefär dygnet runt. Mamma och jag gick i luven på varandra ganska ordentligt. Mamma flyttade hemifrån. Hon klarade helt enkelt inte av mig. Visst har det gömts i ord om att hon aldrig i sitt liv bott helt ensam och att det var dags då o.s.v. kanske en liten 40-årskris? Men det går inte att bortse från att det i grund och botten var på grund av mig hon flyttade.
Jag bodde i stort sett helt ensam gratis i ett trevåningshus. Snacka om lyx haha. Efter nio månader köpte mamma en lägenhet till mig så att hon kunde flytta tillbaka hem...
Det räcker med att jag har sovit där någon natt för att vi snart glömt bort att vi har blivit ganska bra vänner nu. Det funkar helt enkelt inte att hon och jag bor under samma tak. Därför är det bland de värsta lösningarna på mitt problem. Så jag kan inte säga att jag inte bär på en stor klump av oro i bröstet nu när jag inte har någon aning om var min inkomst ska komma ifrån.
Förhoppningsvis får jag iallafall en liten del från A-kassan. Då skulle jag känna mig mer positivt inställd till allt annat också.
Suck.
Nä, nu ska jag slänga på mig lite varma kläder och springa iväg, men jag blir väl försenad som alltid. Jag har en halvtimme på mig. Vad kan det ta, 20 minuter att gå? mm. Hoppas det. Jag orkar inte springa. Hoppas jag orkar gå hehe.
Ehhumm. Tre blogginlägg inatt. Så kan det gå. Bloggen är min enda vän... skulle man kunna tro.
Pinsamt det där sista, men det får stå kvar. Jag lyckades åtminstone sova i någon timme. Känns ju i kroppen att man inte är helt ren från ämnen som gör en konstig. Men om en halvtimme bär det iväg.
Surprise surprise, "Den ni söker återkommer den 14:e januari" ... jaja, då har jag något att göra imorgon bitti då, det vill säga: Beväpnad entra kommunhuset och kräva att få pengar. Jag har ju inte ens råd att ringa dem snart längre. De ska se till att jag får prata med någon oavsett om han som styr och ställer över nyinskrivna inte är på plats. För jag behöver hjälp och det akut.
Kan hända de vägrar ändå. Då har jag väl inget annat val än att begå känslomässigt självmord, flytta in till mor och far tills jag lyckats sälja lägenheten. Det handlar inte om stolthet när jag menar att det är bland de sämsta alternativen.
Bara för att ge en liten bild av hur illa det kan gå: Jag bodde hos mina föräldrar. Syrran bodde inte kvar där. Pappa var på jobbet ungefär dygnet runt. Mamma och jag gick i luven på varandra ganska ordentligt. Mamma flyttade hemifrån. Hon klarade helt enkelt inte av mig. Visst har det gömts i ord om att hon aldrig i sitt liv bott helt ensam och att det var dags då o.s.v. kanske en liten 40-årskris? Men det går inte att bortse från att det i grund och botten var på grund av mig hon flyttade.
Jag bodde i stort sett helt ensam gratis i ett trevåningshus. Snacka om lyx haha. Efter nio månader köpte mamma en lägenhet till mig så att hon kunde flytta tillbaka hem...
Det räcker med att jag har sovit där någon natt för att vi snart glömt bort att vi har blivit ganska bra vänner nu. Det funkar helt enkelt inte att hon och jag bor under samma tak. Därför är det bland de värsta lösningarna på mitt problem. Så jag kan inte säga att jag inte bär på en stor klump av oro i bröstet nu när jag inte har någon aning om var min inkomst ska komma ifrån.
Förhoppningsvis får jag iallafall en liten del från A-kassan. Då skulle jag känna mig mer positivt inställd till allt annat också.
Suck.
Nä, nu ska jag slänga på mig lite varma kläder och springa iväg, men jag blir väl försenad som alltid. Jag har en halvtimme på mig. Vad kan det ta, 20 minuter att gå? mm. Hoppas det. Jag orkar inte springa. Hoppas jag orkar gå hehe.
Hög bloggskribent
Dör jag nu så måste jag väl passa på att skriva ett inlägg till innan det är för sent.
Nejdå, ingen fara, jag har inte gjort något dumt och det vore väl inte särskilt sannolikt att jag bara gick och dog helt plötsligt. Men det känns ändå som att jag kommer att kvävas till döds om jag ligger mer nu.
Tog en insomningstablett, väntade i en kvart och sen blev jag äntligen lugn i kroppen, jag kunde ligga still i en hel halvtimme! Jag har sagt till läkarna att jag inte somnar av Stilnoct men de tror mig inte. De tror att jag inte lägger mig när jag tar den, att jag inte ens försöker sova. För man måste försöka sova om den ska ha avsedd effekt. För håller man sig avsiktligt vaken så blir man bara hög av den istället.
Men jag låg där duktigt, helt avslappnad. Bilder flimrade förbi som de brukar när jag blundar. Efter ett tag kände jag effekten av tabletten, avslappning, äntligen! Men efter ett tag började de där bilderna zoomas in och ut i stötar, flera bilder överlappade där alla blinkade i olika takt och jag insåg att jag återigen inte skulle somna utan ligga där och hallucinera, vilket i och för sig kan vara lite underhållande ibland.
Lådor började öppnas och stängas, en liten brun uggla flög från vänster till höger med en stor slamsig råtta hängandes i näbben. Den flög förbi mig om och om igen, en deja vu-uv.
En halvtimme låg jag där stilla, tills jag plötsligt insåg att jag inte längre kunde andas. En klump i halsen som trycker ihop luftgången. Jag drack ännu mer vatten men den var kvar. Jag masserade halsen vilket fick mig att må illa. Jag försökte tvinga fram flera rapningar för att lätta på trycket. Men ingenting hjälper. Jag tvingade fram en liten kräkning, som bubbligt skum. Men klumpen ligger där än. Jag vågar inte lägga mig mer.
Det vore väl typiskt om den där tabletten sitter fast i halsen och smälter där så jag kommer bli hög lite oväntat då och då under hela morgondagen, jag som skulle vara igång hela dagen... ujuj, ja det här kan bli intressant.
Jag väntade en stund och tyckte inte alls att jag kände av någon mer effekt av den. Men nu när jag skriver flyttar datorn på sig lite så det är svårt att hänga med i vad jag skriver. Jag har en slags kackerlack-syn. Registrerar en bild i sekunden så alla rörelser förvirrar mig för dem ser jag inte. Jag ser plötsligt en ny bild där alltig har flyttats på. Så mjo, jag är visst fortfarande lite hög.
Skit också, jag som verkligen behövde sova. Febrig har jag varit till och från hela dagen men nu ser min arm inte längre ut som en arm utan någon slags grovknottrig ... åh fyyyy är det där min arm? Jag kommer aldrig mer kunna ha kortärmat. nå det kanske blir bättre om jag inte frös så mycket men att lägga sig i badet med stilnoct i halsen känns inte helt bra det heller. Jag fryser så mycket att mina armar ser ut som.. ja vad ser de ut som? Ja inte ser de ut som armar ens med lite fantasi. Just nu är det väl lite svårt att veta om det bara är drogerna som får mig att se dem såhär eller om de faktiskt ser ut såhär på riktigt. Jisses.
Jag måste nog klä på mig ifall jag får för mig att knalla ut.
Jag tycker inte om att bli nerdrogad såhär. Många tycker om stilnoct, de som somnar av den och de som inte har för avsikt att somna utan vill bli höga på den.
Jag vill bara sova, och ibland tar jag till det här som en sista utväg men de hjälper mig ju inte.
Hade jag somnat förut, när jag låg så fint, så hade det ju varit perfekt. Men så började jag hallucinera istället. Sen blev jag strypt av nån tung tung ... grej .. i halsen. Vid det laget hade lugnet försvunnit, pirret kom tillbaka och nu är jag pirrig och drogad, jippi! Jag hoppas att den här texten blir formad så som jag ser den, det vore lite roligt. den går i vågor samtidigt som den försöker gå i cirklar. Fast då skulle man nog inte alls se vad jag skrivit.
Oh fy. nej nu.. nu. lutar världen väldigt väldigt ut mot vänster. jag försöker intala mig själv om att det bara är hallucinationer men min kropp vill absolut hålla fast i datorn så den inte åker i golvet samtidit som .... ooooh, brant framåtlutning blev det nu. Jisses. Jag som trodde att det hela redan var över. Kändes precis så, annars hade jag inte ens satt mig här vid bloggen, men nu när jag ändå sitter här kan jag ju dela med mig av mina upplevelser i det här tillståndet.
Kanske borde jag lägga mig igen men då kommer den där stenen som gömmer sig någonstans innanför mina halsväggar och stänger locket så jag inte ska få andas när jag somnar. om jag somnar. SKa jag försöka kräkas ut alls? nej jag vet faktiskt inte. det är lite svårt att skriva just nu för datorn hänger liskom helt snett. Jag har iallafall konstaterat att den inte ramlar ner, men den lutar minst 70 grader till vänster. Så det blev svårt ja.
Jag som var så glad för det verkade ju som att jag skulle soma när som helst då. Fast det började nog redan när jag började dra loss något som jag trodde var hudslamsor från låren, det var jättemycket sånt där och jag drog loss mer och mer och mer och mer och gav sen upp och slappnade av, trodde jag skulle somna, väntade snällt, väntade snällt, Och precis i det ögonblicket jag borde ha somnat dök Ior, Nalle Puhs lilla åsna, fram. Han satt där på en grön plätt och tittade bedrövligt på mig och börade åka fram och tillbaka mellan alla andra bilder. Då ... då visste jag att jag kunde säga hejdå till den sömnen minsann!
Wääh. Hahah, försökte läsa igenom vad jag skrivit men det blev jag helt illamående av så jag får väl vänta till imorgon med att se.
Sa jag redan att .. tänk om tabletten sitter fast där i halsen och ger lite smådoser då och då? Det vore ju fantastiskt lyckat med allt som planerats in inför imorgon. Om några timmar ska jag på långpromenad och Dina ska få leka lärare åt en liten bitchig unghona. Får se hur det ska gå. Ska jag vara hög då också så är det väl jag som springer runt och fångar pinnar och äter kottar och rullar mig i leran. Jisses. Vad fan gör jag nu? Kräkas?
Dumma läkare som ger mig såna här droger och vägrar lyssna på mig. Jag är rädd att ... ja jag är rädd för många saker jag kan få för mig att göra vad som helst. testa att balansera på balkongräcket (lyckatill) eller gå ut med soporna naken, klippa håret, eller andra konstigheter. Jag borde inte ta sånt här när jag är ensam.
Och var kom den ifrån nudå? En orange bräda som står där och tittar på mig. "What the fuck are you staring at?" hjääälp. Enda sättet att lugna ner alla helt synbara synvillor är väl att lägga sig ner och blunda, och låta synvillorna symbolisera drömmar istället. Men den där klumpen försöker ju mörda mig så det kan jag ju inte göra!
Jisses, jag är i trubbel. Hjälp! Så obehagligt tycker jag att det är nu när jag inte alls var inställd på att detta skulle hända att jag mycket väl skulle kunna springa ut för att slippa detta här inne men jag är vettig nog att förstå att det finns ännu mer konstiga saker där ute som kommer göra mig ännu mer illa till mods. Rädd.
Samtidigt är den där hyperstressen igång igen så jag sprattlar inuti mitt eget skinn, skinnet har jag trots allt någorlunda kontroll över tack och lov. hade jag varit beredd på detta hade jag ju kunnat reagera på ett helt annat sätt men jag ville ju bara sova och trodde att jag skulle få göra det. Nu rycker jag på huvudet som en höna med kroppen halvt nedsänkt och armarna ut som om jag ska attackera någon bakifrån. Ser väl hur lustigt ut som helst.
Djupa andetag. skärpning. svälja skum. klumpen i vägen.
Så länge jag skriver här så vet jag iallafall att jag inte fått något dumt för mig. men jag kan ju inte sitta och skriva för evigt heller.
Jag förstår nu varför jag senast då jag tog den här tabletten, tänkte att jag aldrig mer ska ta stilnoct. och gången innan det och gången innan det. Om jag istället nu tänker att ja, det var jättebra att ta stilnoct! så kanske jag slipper ta den nåt mer. Jag funkar ju oftast tvärtom, så om jag tar när jag sagt att jag inte ska, kanske jag inte tar om jag säger att jag ska.
Skit. såhär kan jag ju inte gå någonstans. Utan sömn och med droger som sipprar ner ur halsen på mig i vem vet hur länge innan de äntligen lossar helt. För det måste väl vara tabletten som ligger där och stör svalget och andning.
Förstår ni nu varför jag helst inte äter mediciner? Pff
Hoppas jag bjöd på ett god morgon-skratt iallafall. det kan jag bjuda på. Har som sagt ingen aning om vad jag har skrivit för jag mår illa av att försöka följa en text nu.
God morgon! // J
Nejdå, ingen fara, jag har inte gjort något dumt och det vore väl inte särskilt sannolikt att jag bara gick och dog helt plötsligt. Men det känns ändå som att jag kommer att kvävas till döds om jag ligger mer nu.
Tog en insomningstablett, väntade i en kvart och sen blev jag äntligen lugn i kroppen, jag kunde ligga still i en hel halvtimme! Jag har sagt till läkarna att jag inte somnar av Stilnoct men de tror mig inte. De tror att jag inte lägger mig när jag tar den, att jag inte ens försöker sova. För man måste försöka sova om den ska ha avsedd effekt. För håller man sig avsiktligt vaken så blir man bara hög av den istället.
Men jag låg där duktigt, helt avslappnad. Bilder flimrade förbi som de brukar när jag blundar. Efter ett tag kände jag effekten av tabletten, avslappning, äntligen! Men efter ett tag började de där bilderna zoomas in och ut i stötar, flera bilder överlappade där alla blinkade i olika takt och jag insåg att jag återigen inte skulle somna utan ligga där och hallucinera, vilket i och för sig kan vara lite underhållande ibland.
Lådor började öppnas och stängas, en liten brun uggla flög från vänster till höger med en stor slamsig råtta hängandes i näbben. Den flög förbi mig om och om igen, en deja vu-uv.
En halvtimme låg jag där stilla, tills jag plötsligt insåg att jag inte längre kunde andas. En klump i halsen som trycker ihop luftgången. Jag drack ännu mer vatten men den var kvar. Jag masserade halsen vilket fick mig att må illa. Jag försökte tvinga fram flera rapningar för att lätta på trycket. Men ingenting hjälper. Jag tvingade fram en liten kräkning, som bubbligt skum. Men klumpen ligger där än. Jag vågar inte lägga mig mer.
Det vore väl typiskt om den där tabletten sitter fast i halsen och smälter där så jag kommer bli hög lite oväntat då och då under hela morgondagen, jag som skulle vara igång hela dagen... ujuj, ja det här kan bli intressant.
Jag väntade en stund och tyckte inte alls att jag kände av någon mer effekt av den. Men nu när jag skriver flyttar datorn på sig lite så det är svårt att hänga med i vad jag skriver. Jag har en slags kackerlack-syn. Registrerar en bild i sekunden så alla rörelser förvirrar mig för dem ser jag inte. Jag ser plötsligt en ny bild där alltig har flyttats på. Så mjo, jag är visst fortfarande lite hög.
Skit också, jag som verkligen behövde sova. Febrig har jag varit till och från hela dagen men nu ser min arm inte längre ut som en arm utan någon slags grovknottrig ... åh fyyyy är det där min arm? Jag kommer aldrig mer kunna ha kortärmat. nå det kanske blir bättre om jag inte frös så mycket men att lägga sig i badet med stilnoct i halsen känns inte helt bra det heller. Jag fryser så mycket att mina armar ser ut som.. ja vad ser de ut som? Ja inte ser de ut som armar ens med lite fantasi. Just nu är det väl lite svårt att veta om det bara är drogerna som får mig att se dem såhär eller om de faktiskt ser ut såhär på riktigt. Jisses.
Jag måste nog klä på mig ifall jag får för mig att knalla ut.
Jag tycker inte om att bli nerdrogad såhär. Många tycker om stilnoct, de som somnar av den och de som inte har för avsikt att somna utan vill bli höga på den.
Jag vill bara sova, och ibland tar jag till det här som en sista utväg men de hjälper mig ju inte.
Hade jag somnat förut, när jag låg så fint, så hade det ju varit perfekt. Men så började jag hallucinera istället. Sen blev jag strypt av nån tung tung ... grej .. i halsen. Vid det laget hade lugnet försvunnit, pirret kom tillbaka och nu är jag pirrig och drogad, jippi! Jag hoppas att den här texten blir formad så som jag ser den, det vore lite roligt. den går i vågor samtidigt som den försöker gå i cirklar. Fast då skulle man nog inte alls se vad jag skrivit.
Oh fy. nej nu.. nu. lutar världen väldigt väldigt ut mot vänster. jag försöker intala mig själv om att det bara är hallucinationer men min kropp vill absolut hålla fast i datorn så den inte åker i golvet samtidit som .... ooooh, brant framåtlutning blev det nu. Jisses. Jag som trodde att det hela redan var över. Kändes precis så, annars hade jag inte ens satt mig här vid bloggen, men nu när jag ändå sitter här kan jag ju dela med mig av mina upplevelser i det här tillståndet.
Kanske borde jag lägga mig igen men då kommer den där stenen som gömmer sig någonstans innanför mina halsväggar och stänger locket så jag inte ska få andas när jag somnar. om jag somnar. SKa jag försöka kräkas ut alls? nej jag vet faktiskt inte. det är lite svårt att skriva just nu för datorn hänger liskom helt snett. Jag har iallafall konstaterat att den inte ramlar ner, men den lutar minst 70 grader till vänster. Så det blev svårt ja.
Jag som var så glad för det verkade ju som att jag skulle soma när som helst då. Fast det började nog redan när jag började dra loss något som jag trodde var hudslamsor från låren, det var jättemycket sånt där och jag drog loss mer och mer och mer och mer och gav sen upp och slappnade av, trodde jag skulle somna, väntade snällt, väntade snällt, Och precis i det ögonblicket jag borde ha somnat dök Ior, Nalle Puhs lilla åsna, fram. Han satt där på en grön plätt och tittade bedrövligt på mig och börade åka fram och tillbaka mellan alla andra bilder. Då ... då visste jag att jag kunde säga hejdå till den sömnen minsann!
Wääh. Hahah, försökte läsa igenom vad jag skrivit men det blev jag helt illamående av så jag får väl vänta till imorgon med att se.
Sa jag redan att .. tänk om tabletten sitter fast där i halsen och ger lite smådoser då och då? Det vore ju fantastiskt lyckat med allt som planerats in inför imorgon. Om några timmar ska jag på långpromenad och Dina ska få leka lärare åt en liten bitchig unghona. Får se hur det ska gå. Ska jag vara hög då också så är det väl jag som springer runt och fångar pinnar och äter kottar och rullar mig i leran. Jisses. Vad fan gör jag nu? Kräkas?
Dumma läkare som ger mig såna här droger och vägrar lyssna på mig. Jag är rädd att ... ja jag är rädd för många saker jag kan få för mig att göra vad som helst. testa att balansera på balkongräcket (lyckatill) eller gå ut med soporna naken, klippa håret, eller andra konstigheter. Jag borde inte ta sånt här när jag är ensam.
Och var kom den ifrån nudå? En orange bräda som står där och tittar på mig. "What the fuck are you staring at?" hjääälp. Enda sättet att lugna ner alla helt synbara synvillor är väl att lägga sig ner och blunda, och låta synvillorna symbolisera drömmar istället. Men den där klumpen försöker ju mörda mig så det kan jag ju inte göra!
Jisses, jag är i trubbel. Hjälp! Så obehagligt tycker jag att det är nu när jag inte alls var inställd på att detta skulle hända att jag mycket väl skulle kunna springa ut för att slippa detta här inne men jag är vettig nog att förstå att det finns ännu mer konstiga saker där ute som kommer göra mig ännu mer illa till mods. Rädd.
Samtidigt är den där hyperstressen igång igen så jag sprattlar inuti mitt eget skinn, skinnet har jag trots allt någorlunda kontroll över tack och lov. hade jag varit beredd på detta hade jag ju kunnat reagera på ett helt annat sätt men jag ville ju bara sova och trodde att jag skulle få göra det. Nu rycker jag på huvudet som en höna med kroppen halvt nedsänkt och armarna ut som om jag ska attackera någon bakifrån. Ser väl hur lustigt ut som helst.
Djupa andetag. skärpning. svälja skum. klumpen i vägen.
Så länge jag skriver här så vet jag iallafall att jag inte fått något dumt för mig. men jag kan ju inte sitta och skriva för evigt heller.
Jag förstår nu varför jag senast då jag tog den här tabletten, tänkte att jag aldrig mer ska ta stilnoct. och gången innan det och gången innan det. Om jag istället nu tänker att ja, det var jättebra att ta stilnoct! så kanske jag slipper ta den nåt mer. Jag funkar ju oftast tvärtom, så om jag tar när jag sagt att jag inte ska, kanske jag inte tar om jag säger att jag ska.
Skit. såhär kan jag ju inte gå någonstans. Utan sömn och med droger som sipprar ner ur halsen på mig i vem vet hur länge innan de äntligen lossar helt. För det måste väl vara tabletten som ligger där och stör svalget och andning.
Förstår ni nu varför jag helst inte äter mediciner? Pff
Hoppas jag bjöd på ett god morgon-skratt iallafall. det kan jag bjuda på. Har som sagt ingen aning om vad jag har skrivit för jag mår illa av att försöka följa en text nu.
God morgon! // J
Skriva bort
Skriva för att glömma rastlösheten. Skriva för att glömma tomheten. Skriva för att inte märka av tiden.
röka - äta - röka - röka - röka - sova - röka - äta - röka - äta - röka - äta - röka - kaffe - röka - äta - röka - kaffe - röka - äta - röka - röka ...
Fortsätter det så här kommer jag svälla upp som en jäsdeg för att sedan inte ha någonting kvar att äta och därmed svälta ihjäl.
Rastlösheten har inte bara bitit tag i mig; den har slukat mig.
Tre dagar med pirret, rastlösheten, flickan i håret.
Stört mig så jag inte kunnat sova, legat och viftat med armarna upp mot taket som en treåring eller lekt med fingrarna mot väggen, vridit och vänt, kliat hål på huden, gnytt och tårats.
Men nu är det ikapp mig också utanför vilan.
Självklart är det saknaden. Men det är också en kemisk reaktion någonstans där bland vecken i hjärnan.
Och flickan i håret skriker och sparkar medan taket och lamporna sveper förbi över henne; dörrar, väggar, byrån, lister... Det värsta är inte att det gör ont, det värsta är orättvisan och kylan i det hela.
Jag borde sova. Jag har planerat in lite för mycket för morgondagen tror jag. Mina ögon är trötta men kroppen befinner sig i en rastlöshet som ingenting i världen verkar kunna råda bot på. Kanske ibland för korta stunder.
Jag tror seriöst att jag har någonting som jag skulle kunna döpa till periodicitetsdamp. Visserligen får man väl inte säga damp längre har jag för mig men om jag döper mitt eget syndrom får jag väl kalla det vad jag vill, eller?Jag vill vara som alla andra: Drivas av en hunger efter pengar. Det är enda sättet att överleva i det här samhället.
Men jag struntar i värdsliga ting som pengar. Jag skulle kunna bosätta mig på kloster, bo och leva det enklaste av liv i det fysiska. Jag vill längta efter plikter, ansvar, fasta tider.
Eller vill jag?
Nej egentligen vill jag inte ens det. Men jag önskar att jag var född sådan.
Vad jag vill är att upplösas till ickemateriellhet.
Till en vindpust.
För någon dag sedan skrev jag om en dröm där jag väckte mig själv i ett stumt skrik om att jag inte vill dö. Det är sant, jag vill inte dö, förintas. Jag vill bara ändra form.
Men det har sina fördelar att vara människa också: Jag vill känna, jag vill tänka, jag vill älska, jag vill skapa, jag vill veta, jag vill förstå, jag vill kommunicera.
Jag tycker till och med om att vara fysisk. Jag tycker om att känna pulsen. Jag tycker om att vara.
Det är resten av världen som är fel, inte jag.
Förväntningarna, kraven.
Det låter som att jag är en lat skitunge. Ni får väl tycka det om ni tycker det.
Jag vet att det inte handlar om lättja. Jag är bara inte som alla andra.
Inget av det jag skulle vilja göra för att dra mitt strå till stacken är någonting värt i ett materialistiskt samhälle.
När jag var liten hade jag en hemlig önskan om att bli paleontolog. Tills jag läste Jurassic Park. Ni ser, den boken har påverkat hela mitt liv! Så se till att ha koll på vad era barn läser och lämplighetsgraden i det...
Nu tog det slut.
Färdigskrivet.
Jag får väl återgå till att stampa fram och tillbaka som en dåre på jakt efter saker som inte existerar.
Somna kommer jag ändå inte göra.
Vilse i mitt eget hem
Jag känner mig helt vilse och rastlös. Vankar fram och tilbaka och kan inte hejda min kropp från att söka efter någonting hela tiden. Exakt vad den letar efter vet jag inte men den letar på alla möjliga ställen, i skåp och lådor och överallt. Det hjälper inte att jag vet att den inte kommer hitta det den söker. Det hjälper inte att jag vet att han inte är kvar här; min kropp registrerar den tomma känslan i hemmet, avsaknaden av någon annans föremål, saknaden av en annan kär kropp. Så den går runt här rastlöst och letar och jag har ingen aning om vad jag ska ta mig för.
Så snabbt man kan vänja sig vid att ha någon hos sig. Så snabbt...
Visst är det skönt också att få vara för mig själv en stund. Att vara instängd i en etta med någon mer än sig själv (och ibland räcker det till och med att vara med sig själv) kan gå en på nerverna. Men inte tillräckligt mycket för att jag ska känna mig tillfreds nu när jag är här ensam.
Det blir nog lättare imorgon.
Jag sitter och kollar lite utbildningar. Jag är en sån där som skulle vilja gå i skola resten av mitt liv. Det kan man inte tro när man vet hur mycket frånvaro jag hade i sju års tid från skolan men det är helt sant. Jag älskar att lära mig saker.
Det börjar luta sig åt att jag åtminstone ska läsa in några ämnen, som Samhällskunskap A, Matte C, Biologi A, Kemi A, eller kanske naturvetenskapligt basår. Kanske också Engelska B och Svenska C. Det är en del det. Och det kan kännas smått onödigt att läsa en massa lösryckta ämnen sådär istället för att gå ett helt program, men de flesta av de där ämnena kommer jag hur som helst att behöva för att kunna söka mig till de program som jag känner mig intresserad av.
Samtidigt som jag vill utbilda mig vet jag ju också att jag inte är typen som klarar av den vanliga skolformen. Därav all frånvaro de senaste sju skolåren. Om jag klarar av att läsa på distans vet jag inte, men det vore ändå värt ett försök kanske.
Så snabbt man kan vänja sig vid att ha någon hos sig. Så snabbt...
Visst är det skönt också att få vara för mig själv en stund. Att vara instängd i en etta med någon mer än sig själv (och ibland räcker det till och med att vara med sig själv) kan gå en på nerverna. Men inte tillräckligt mycket för att jag ska känna mig tillfreds nu när jag är här ensam.
Det blir nog lättare imorgon.
Jag sitter och kollar lite utbildningar. Jag är en sån där som skulle vilja gå i skola resten av mitt liv. Det kan man inte tro när man vet hur mycket frånvaro jag hade i sju års tid från skolan men det är helt sant. Jag älskar att lära mig saker.
Det börjar luta sig åt att jag åtminstone ska läsa in några ämnen, som Samhällskunskap A, Matte C, Biologi A, Kemi A, eller kanske naturvetenskapligt basår. Kanske också Engelska B och Svenska C. Det är en del det. Och det kan kännas smått onödigt att läsa en massa lösryckta ämnen sådär istället för att gå ett helt program, men de flesta av de där ämnena kommer jag hur som helst att behöva för att kunna söka mig till de program som jag känner mig intresserad av.
Samtidigt som jag vill utbilda mig vet jag ju också att jag inte är typen som klarar av den vanliga skolformen. Därav all frånvaro de senaste sju skolåren. Om jag klarar av att läsa på distans vet jag inte, men det vore ändå värt ett försök kanske.
Hudslamsor
Jag har en massa dumma hudslamsor i munnen som gör ont.
Fast egentligen gör det inte så farligt ont, det är bara lite störande.
Jäkla visdom, är jag inte vis nog som det är?
Jag borde egentligen ha mycket mer ont än såhär, så jag klagar inte. Bara stör mig på det.
Nu ska jag värma mina frusna fötter i vatten.
Natten kommer att bli full av blandade känslor.
Och dagarna efter inatt likaså.
God natt! // J
Fast egentligen gör det inte så farligt ont, det är bara lite störande.
Jäkla visdom, är jag inte vis nog som det är?
Jag borde egentligen ha mycket mer ont än såhär, så jag klagar inte. Bara stör mig på det.
Nu ska jag värma mina frusna fötter i vatten.
Natten kommer att bli full av blandade känslor.
Och dagarna efter inatt likaså.
God natt! // J
Bloggkoll
Följ min blogg med bloglovin
Jag drabbades av plötslig kontrollbehov. Jag använder mig nämligen av bloggkoll.se för att hålla koll på alla favoritbloggar. Det är ett jättebra verktyg för den som tröttnat på att klicka in sig på en blogg som aldrig verkar bli uppdaterad, eller om man helt enkelt vill ha koll på de senaste händelserna i sin favoritblogg/-ar.
För att jag ska ha lite koll på vad min blogg kategoriseras som och hur bloggikonen ska se ut på blogglovin´, som bloggkoll.se heter, ska man skriva ett inlägg med en speciell kod för att verifiera att detta verkligen är min blogg innan jag får ta kontroll över hur min blogg "marknadsförs" där, så här är det inlägget. Och lite gratisreklam som inte alls är något krav, men det tycker jag att de förtjänar.
Det enda negativa med dem är väl att det ibland strular med att skriva kommentarer till vissa blogginlägg, men då får man stänga ner den lilla remsan längst ner i fönstret. Inget avancerat.
De där rågbullarna var förresten ganska smaklösa och tråkiga. Och så har vi inget margarin hemma heller så det blev bara ost som pålägg (som visserligen smälte rätt härligt i bullarna). Alltför tråkiga bullar att ens fundera att ta kort på, eller ens dela med mig av receptet av. Men det blev ju bröd hur som helst.
Jag drabbades av plötslig kontrollbehov. Jag använder mig nämligen av bloggkoll.se för att hålla koll på alla favoritbloggar. Det är ett jättebra verktyg för den som tröttnat på att klicka in sig på en blogg som aldrig verkar bli uppdaterad, eller om man helt enkelt vill ha koll på de senaste händelserna i sin favoritblogg/-ar.
För att jag ska ha lite koll på vad min blogg kategoriseras som och hur bloggikonen ska se ut på blogglovin´, som bloggkoll.se heter, ska man skriva ett inlägg med en speciell kod för att verifiera att detta verkligen är min blogg innan jag får ta kontroll över hur min blogg "marknadsförs" där, så här är det inlägget. Och lite gratisreklam som inte alls är något krav, men det tycker jag att de förtjänar.
Det enda negativa med dem är väl att det ibland strular med att skriva kommentarer till vissa blogginlägg, men då får man stänga ner den lilla remsan längst ner i fönstret. Inget avancerat.
De där rågbullarna var förresten ganska smaklösa och tråkiga. Och så har vi inget margarin hemma heller så det blev bara ost som pålägg (som visserligen smälte rätt härligt i bullarna). Alltför tråkiga bullar att ens fundera att ta kort på, eller ens dela med mig av receptet av. Men det blev ju bröd hur som helst.
Svordomar och bak
Jag lyckades inte somna så till slut gav jag upp för att åtminstone en av oss skulle få sova. Jag ringde det planerade samtalet till soc, men å vilken överraskning... "Den ni söker återkommer den trettonde januari" ffs!
Hur många gånger ska jag behöva råka ut för liknande svar? Varje gång jag ringt får jag veta att den jag söker återkommer nästa dag. Och när man väl kommer fram ger de mig ett annat nummer att ringa och säger "Men han är inte här just nu, han har telefontid då och då"
Detta resulterade i ett högt "FAA-AN!"
Min hund Dina vet minsann att det är fult att svära, för hon reagerade på en gång och började morra ilsket. Eller också blev hon lika förbannad på allt strul som myndigheter alltid lyckas ställa till med.
Sedan rörde jag ihop en improviserad deg. Jag bakar sällan, men har börjat baka lite mer det senaste, men så duktig är jag inte att jag kan hitta på egna degar. Men hur svårt kan det vara? Det var i alla fall min tanke, får se hur resultatet blir.
Jag har insett att man ju kan arbeta degen med elvispen, som jag har kämpat tidigare med mina armar! Men det är ju bra träning det i och för sig. Men det är mindre roligt att försöka arbeta på en bänk som är skapad efter mannens mått - alldeles för hög för mig för att jag ska kunna ta i. Så jag drog fram elvispen.
Men vad händer?
Jo, först är bunken jag har degen i alldeles för liten så allt sväller ur den.
Jag byter bunke.
Degen blir inte deg, den blir bara någon slags smulor som gör allt för att hoppa ut ur bunken, så det var ett tiotal gånger jag var nära på att smaksätta brödet med mina fingrar. Ett under att jag inte skadade mig måste jag säga.
Men efter allt krångel står det nu två plåtar med någon slags rågbullar på jäsning.
Nu är det dags för promenad i vårvindarna och regnrusket. Sedan ska bullarna i ugnen.
Men jag har en stark känsla av att detta inte alls är min dag. Så brödet blir väl inte ätbart.
Men vad spelar det för roll, jag fick iallafall svära några gånger...
Fast... nej, jag ska trotsa äckelvädret och alla andra irritationsmoment och bli på gott humör!
Får se om det blir bild på mina rågbullar senare idag.
Hur många gånger ska jag behöva råka ut för liknande svar? Varje gång jag ringt får jag veta att den jag söker återkommer nästa dag. Och när man väl kommer fram ger de mig ett annat nummer att ringa och säger "Men han är inte här just nu, han har telefontid då och då"
Detta resulterade i ett högt "FAA-AN!"
Min hund Dina vet minsann att det är fult att svära, för hon reagerade på en gång och började morra ilsket. Eller också blev hon lika förbannad på allt strul som myndigheter alltid lyckas ställa till med.
Sedan rörde jag ihop en improviserad deg. Jag bakar sällan, men har börjat baka lite mer det senaste, men så duktig är jag inte att jag kan hitta på egna degar. Men hur svårt kan det vara? Det var i alla fall min tanke, får se hur resultatet blir.
Jag har insett att man ju kan arbeta degen med elvispen, som jag har kämpat tidigare med mina armar! Men det är ju bra träning det i och för sig. Men det är mindre roligt att försöka arbeta på en bänk som är skapad efter mannens mått - alldeles för hög för mig för att jag ska kunna ta i. Så jag drog fram elvispen.
Men vad händer?
Jo, först är bunken jag har degen i alldeles för liten så allt sväller ur den.
Jag byter bunke.
Degen blir inte deg, den blir bara någon slags smulor som gör allt för att hoppa ut ur bunken, så det var ett tiotal gånger jag var nära på att smaksätta brödet med mina fingrar. Ett under att jag inte skadade mig måste jag säga.
Men efter allt krångel står det nu två plåtar med någon slags rågbullar på jäsning.
Nu är det dags för promenad i vårvindarna och regnrusket. Sedan ska bullarna i ugnen.
Men jag har en stark känsla av att detta inte alls är min dag. Så brödet blir väl inte ätbart.
Men vad spelar det för roll, jag fick iallafall svära några gånger...
Fast... nej, jag ska trotsa äckelvädret och alla andra irritationsmoment och bli på gott humör!
Får se om det blir bild på mina rågbullar senare idag.
Lillflickan spökar
Hon bor i mitt hår. Ju längre det blir desto oftare och tydligare kommer hon till mig.
Där bland mina tovor gråter hon och jag gör så gott jag kan för att trösta om jag inte rycks med av henne, in i mitt eget hår.
Så dubbelt det kan bli.
Två flickor får plats i mitt hår. De klamrar sig fast i varandra och väter mina lockar utan att se den uppenbara likheten i varandras ögon.
Hon säger att man inte ska ha långt hår.
Hon med det silkeslena håret, så vackert. Men hon säger att det vackra kan göra ont. Det gör så ont. Att ha långt hår kan få knäna att värka, att ha långt hår kan få nacken att vridas, långt hår kan rispa mot ryggen och ge blåmärken på armbågarna. Hela skalpen kan skiljas ett snäpp från kraniet.
Det gör ont att ha långt hår.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag vill trösta henne, säga att det inte är sant.
Men jag kan inte ljuga för henne. Jag vet ju att hon har rätt. Det gör ont.
Det enda jag kan göra är att erbjuda skydd i mitt vanvårdade långa hår. Den här gången ska jag inte klippa bort henne, hon ska inte behöva vara ensam och rädd mer.
Jag är här, flicka lilla, göm dig här hos mig, somna tryggt i mitt hår. Så ja. Jag ska sjunga för dig. Jag ska krama om dig. Jag ska ta hand om dig och skydda dig.
Där bland mina tovor gråter hon och jag gör så gott jag kan för att trösta om jag inte rycks med av henne, in i mitt eget hår.
Så dubbelt det kan bli.
Två flickor får plats i mitt hår. De klamrar sig fast i varandra och väter mina lockar utan att se den uppenbara likheten i varandras ögon.
Hon säger att man inte ska ha långt hår.
Hon med det silkeslena håret, så vackert. Men hon säger att det vackra kan göra ont. Det gör så ont. Att ha långt hår kan få knäna att värka, att ha långt hår kan få nacken att vridas, långt hår kan rispa mot ryggen och ge blåmärken på armbågarna. Hela skalpen kan skiljas ett snäpp från kraniet.
Det gör ont att ha långt hår.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag vill trösta henne, säga att det inte är sant.
Men jag kan inte ljuga för henne. Jag vet ju att hon har rätt. Det gör ont.
Det enda jag kan göra är att erbjuda skydd i mitt vanvårdade långa hår. Den här gången ska jag inte klippa bort henne, hon ska inte behöva vara ensam och rädd mer.
Jag är här, flicka lilla, göm dig här hos mig, somna tryggt i mitt hår. Så ja. Jag ska sjunga för dig. Jag ska krama om dig. Jag ska ta hand om dig och skydda dig.
Sveriges arbetsmarknadspolitik
Sveriges arbetsmarknadspolitik är inte fullt så ren som man kunde tro.
De arbetslösa svävar i fara. Lite huxflux väljs fyra invånare i varje stad med tät arbetslöshet ut. Deras dom är att dö för landets bästa. Med två till fyra dagars varsel ställs domen, en spruta i nacken och livet är över. Varje utvald person får en civil övervakare som utför dådet det utsatta datumet och som skyddas av alla lagar och myndigheter så att de aldrig ska behöva stå för vad de gjort.
Detta i långt mer invecklade syften än bara för att bli av med just de utvalda arbetslösa samhällsparasiterna. På detta vis stoppas "invandringen" till arbetslöshetstäta orter, genom skrämselpropaganda. På detta vis motiveras människorna till att flytta dit där det finns jobb istället för att stanna av sociala skäl på orter där de inte har chans att få jobb.
Det är för landets bästa vi offras. Både jag och min pojkvän blev utvalda idag. Min pojkvän skulle offras om två dagar och jag själv om fyra dagar. Vi gick i dvala, som hypnotiserade och accepterade våra öden, fortsatte livet som vanligt... Vi skulle offras för Sverige och det var som det skulle vara.
Men när jag hörde att min pojkvän bara hade två dagar kvar vaknade jag ur min hypnos och blev spritt språngande galen, hamnade i total panik och dödsångest. Jag attackerade min övervakare (som för övrigt är min granne som jag på flera sätt har band till även om jag inte känner henne personligen) i självförsvar, försökte ta livet av henne, men några väktare fick tag i mig och höll mig fast som en hysterisk mentalpatient. Jag frågade i desperation varför just vi. Det sades ju att vi valdes slumpmässigt men jag tyckte det var konstigt att både jag och min pojkvän blev utvalda vid samma tillfälle. Som svar på detta fick jag ett kallt "Ni är de som kommer att bli minst saknade"
Vadå minst saknade? Har inte vi familjer, har inte vi nära och kära, betyder inte vi någonting alls? Jag frågade om inte min pojkväns ställning som trebarnsfar betydde någonting för dem. Betydde inte barnen någonting alls heller? Och han borde inte ens klassas som en arbetslös...
Eftersom min hypnos hade gått över och jag utgjorde ett hot mot hela systemet skulle jag därmed avrättas på en gång istället för om fyra dagar som det var sagt.
"Är det det här som menas med att offra sig själv för att försvara sina medmänniskor? Jag kunde ha gjort så mycket för folket, jag hade kämpat för dem, jag kunde ha dött för dem. Men jag dör inte för folket, jag är dömd att dö för ett land, ett land som inte ens är mitt land, jag dör för ett främmande lands skeva politik! Jag dör inte för Sverige, jag dör inte för politiken! Ni tar mitt liv i förtid och nu dör jag i försvar av min pojkvän, i min kamp om rättvisa istället för att dö i era syften!"
Jag vaknade med ett skrik ekandes i min skalle, min egen röst som skrek:
"Jag vill inte dö, jag vill inte dö!"
Jo, jag har hört det många gånger. Jag har konstiga drömmar... // J
De arbetslösa svävar i fara. Lite huxflux väljs fyra invånare i varje stad med tät arbetslöshet ut. Deras dom är att dö för landets bästa. Med två till fyra dagars varsel ställs domen, en spruta i nacken och livet är över. Varje utvald person får en civil övervakare som utför dådet det utsatta datumet och som skyddas av alla lagar och myndigheter så att de aldrig ska behöva stå för vad de gjort.
Detta i långt mer invecklade syften än bara för att bli av med just de utvalda arbetslösa samhällsparasiterna. På detta vis stoppas "invandringen" till arbetslöshetstäta orter, genom skrämselpropaganda. På detta vis motiveras människorna till att flytta dit där det finns jobb istället för att stanna av sociala skäl på orter där de inte har chans att få jobb.
Det är för landets bästa vi offras. Både jag och min pojkvän blev utvalda idag. Min pojkvän skulle offras om två dagar och jag själv om fyra dagar. Vi gick i dvala, som hypnotiserade och accepterade våra öden, fortsatte livet som vanligt... Vi skulle offras för Sverige och det var som det skulle vara.
Men när jag hörde att min pojkvän bara hade två dagar kvar vaknade jag ur min hypnos och blev spritt språngande galen, hamnade i total panik och dödsångest. Jag attackerade min övervakare (som för övrigt är min granne som jag på flera sätt har band till även om jag inte känner henne personligen) i självförsvar, försökte ta livet av henne, men några väktare fick tag i mig och höll mig fast som en hysterisk mentalpatient. Jag frågade i desperation varför just vi. Det sades ju att vi valdes slumpmässigt men jag tyckte det var konstigt att både jag och min pojkvän blev utvalda vid samma tillfälle. Som svar på detta fick jag ett kallt "Ni är de som kommer att bli minst saknade"
Vadå minst saknade? Har inte vi familjer, har inte vi nära och kära, betyder inte vi någonting alls? Jag frågade om inte min pojkväns ställning som trebarnsfar betydde någonting för dem. Betydde inte barnen någonting alls heller? Och han borde inte ens klassas som en arbetslös...
Eftersom min hypnos hade gått över och jag utgjorde ett hot mot hela systemet skulle jag därmed avrättas på en gång istället för om fyra dagar som det var sagt.
"Är det det här som menas med att offra sig själv för att försvara sina medmänniskor? Jag kunde ha gjort så mycket för folket, jag hade kämpat för dem, jag kunde ha dött för dem. Men jag dör inte för folket, jag är dömd att dö för ett land, ett land som inte ens är mitt land, jag dör för ett främmande lands skeva politik! Jag dör inte för Sverige, jag dör inte för politiken! Ni tar mitt liv i förtid och nu dör jag i försvar av min pojkvän, i min kamp om rättvisa istället för att dö i era syften!"
Jag vaknade med ett skrik ekandes i min skalle, min egen röst som skrek:
"Jag vill inte dö, jag vill inte dö!"
Jo, jag har hört det många gånger. Jag har konstiga drömmar... // J
Mellanländer ... mellan länder
Krackelerade tak
På havets botten bland alger.
Håret virvlar vilt kring mig
följer algernas rörelser i vågorna.
Där uppe vid ytan
seglar stora spruckna isflak
under fullmånens lysande anlete.
Ett marmoriserat kupoltak
i vitt med blåsvart krackelering
som en sköld över världen.
Vindarna sliter tag i mig
och isflaken kommer mig nära.
Kylan bedövar mig och jag stelnar,
min kropp förenas med isen
som stilla flyter över jorden.
Jag önskar min familj en trevlig resa över vattnen och att de finner huvudstaden lika skön som jag gjorde 1998. Att skriva ner det årtalet ... fick mig att inse vad tiden flytit fram så plötsligt. Snart är det ju länge sedan vi bytte årtusende...
Det är snart dags // J
På havets botten bland alger.
Håret virvlar vilt kring mig
följer algernas rörelser i vågorna.
Där uppe vid ytan
seglar stora spruckna isflak
under fullmånens lysande anlete.
Ett marmoriserat kupoltak
i vitt med blåsvart krackelering
som en sköld över världen.
Vindarna sliter tag i mig
och isflaken kommer mig nära.
Kylan bedövar mig och jag stelnar,
min kropp förenas med isen
som stilla flyter över jorden.
Jag önskar min familj en trevlig resa över vattnen och att de finner huvudstaden lika skön som jag gjorde 1998. Att skriva ner det årtalet ... fick mig att inse vad tiden flytit fram så plötsligt. Snart är det ju länge sedan vi bytte årtusende...
Det är snart dags // J
Tråk
Det känns bara skittråkigt att jag inte gör annat än klagar på den här bloggen numera. Men det är lite svårt att låta bli när man har ont överallt.
Min högra njure krånglar, drar ihop sig till en knytnäve och tror att den är i slagsmål så den slåss runt därinne. Nedre delen av magen försöker slå tillbaka. Jag har ett öppet men oblödande sår som svider. Mina öron är fulla av skit. Mina muskler är slappa. Så hur ska jag orka tänka på annat än obehaget min kropp utsätter mig för?
Jag fortsätter att besvika. Jag har nu minst två i min närmsta omgivning som är irriterade på mig och jag är väl inte mindre irriterad och besviken själv heller.
Jag kämpar emot, naglar mig fast i kanten medan mina fötter dras ner i hålet.
Husets skvallertant har gjort ett framryck. Hon vet allt om alla, men jag är noga med att inte avslöja för mycket om mig själv. En balansgång mellan att vara sådär falskt trevlig som man måste vara mot alla som man inte riktigt tycker om men som pratar med en.
Hon trodde att jag fortfarande gick i skolan. Yes! 1-0 till mig.
Hon upplever mig nog som väldigt svår att dra information ur. Så hon har - först nu efter fem år - börjat fråga mig om saker och ting rätt ut. Men jag svarar kort, utan att ljuga men utan att ge några detaljer. Tycker inte om skvallertanter.
Min högra njure krånglar, drar ihop sig till en knytnäve och tror att den är i slagsmål så den slåss runt därinne. Nedre delen av magen försöker slå tillbaka. Jag har ett öppet men oblödande sår som svider. Mina öron är fulla av skit. Mina muskler är slappa. Så hur ska jag orka tänka på annat än obehaget min kropp utsätter mig för?
Jag fortsätter att besvika. Jag har nu minst två i min närmsta omgivning som är irriterade på mig och jag är väl inte mindre irriterad och besviken själv heller.
Jag kämpar emot, naglar mig fast i kanten medan mina fötter dras ner i hålet.
Husets skvallertant har gjort ett framryck. Hon vet allt om alla, men jag är noga med att inte avslöja för mycket om mig själv. En balansgång mellan att vara sådär falskt trevlig som man måste vara mot alla som man inte riktigt tycker om men som pratar med en.
Hon trodde att jag fortfarande gick i skolan. Yes! 1-0 till mig.
Hon upplever mig nog som väldigt svår att dra information ur. Så hon har - först nu efter fem år - börjat fråga mig om saker och ting rätt ut. Men jag svarar kort, utan att ljuga men utan att ge några detaljer. Tycker inte om skvallertanter.
Kossan Bernie
Kossan Bernie, Bernie....
Eller, vänta nu, var det på engelska det?
Jaha.
C´us I´m burnin´, burnin´...
ja så var det visst....
Eller, vänta nu, var det på engelska det?
Jaha.
C´us I´m burnin´, burnin´...
ja så var det visst....
Det känns som att jag ska brinna upp. Kan inte göra så mycket annat än att bara ligga och vila. Stiger upp då och då och försöker sysselsätta mig men jag blir snabbt bara ännu sämre då, så jag lägger mig igen.
Tycker inte om att inte göra något vettigt alls på en hel dag.
Jag började misstänka att detta nog inte bara har med mediciner att göra. Jag är nog sjuk på riktigt. Det känns verkligen som att jag kokar inombords. Så varm, så dåsig. Så jag tog tempen men den visar bara 35 grader, jag är nedkyld men jag brinner upp. Balanssinnet är inte som det ska.
Jag borde ta mig till doktorn imorgon. Men jag har inte råd med några fler mediciner. Det är inte bara det att jag inte känner för att lägga några mer pengar på mediciner, jag har bokstavligt talat inte råd, jag har inga pengar.
Så vad hjälper det att åka till doktorn? Som tur är har jag ju frikort dit nu, men det spelar som sagt ingen roll.
De kan inte trolla bort sjukdomar, de skriver ut mediciner. Mediciner som kostar. Mediciner som ger en massa jobbiga bieffekter.
Nä, jag går och lägger mig igen och hoppas på självläkning istället.
// J
Slow-motion
Det mest negativa med ångestdämpande mediciner är att allting tycks gå i slow-motion. Det tar lång tid och kräver en del koncentration att tänka en hel tanke, men det som påverkas mest är kroppen. Musklerna blir slöa och vill inte riktigt hänga med i allt jag vill göra. Fast så slöa kanske de inte är med tanke på killens reaktion på mina armmuskler alldeles för en stund sedan hehe.
Vi ska nog ut och fika om en stund, frågan är om jag verkligen är helt i form för det i det här tillståndet. Ska försöka piggna till här så kanske jag slipper känna mig dum och må dåligt för att jag bromsar upp planerna. Skulle nog göra mig gott att komma ut lite.
Jag visste väl att det inte var någon bra idé att ta de där tabletterna.
Jag tycker inte om att medicinera mig själv. Jag har säkert skrivit det förut men jag tycker inte ens om att ta alvedon eller andra såna enkla läkemedel. Så jag brukar dividera med mig själv om ifall jag verkligen behöver ta det. Och idag tyckte jag uppenbarligen att jag behövde det här. Jag vet i och för sig inte hur jag hade mått om jag inte hade tagit dem, men just nu känns det som att jag ångrar det beslutet. Inte nog med att jag bara är extremt seg och slö av dem;
jag mår ju inte helt bra trots att jag tog dem.
Så... ja, just nu ångrar jag det. Den borde förresten vara ute ur mitt system vid det här laget tror jag. Eller, inte vet jag hur länge den verkar.
Kaffe.
Kanske göra en smörgås.
Kanske jag blir pigg trots allt.
Glassbilen sjunger glatt där ute.
Vi lurar barn, vi lurar barn, på deras veckopeng!
Jag och mitt ex fick ett ryck en gång, vi skulle fånga glassbilen, jag har nämligen så gott som aldrig köpt glass från glassbilen och blev extremt sugen på glass helt plötsligt. Vi hörde bilen åka runt här i området och jag ringde snabbt till Hemglass som har gratis kundtjänst och frågade när de skulle vara här. Då hade vi missat bilen med fem minuter! Störande.
Så jag har fortfarande aldrig köpt glass av glassbilsgubben.
Men han är trevlig, han brukar prata med mig ibland när jag går förbi. Konstigt.
Åh, jag kommer bara må ännu sämre om jag inte gör det här. Kämpar emot medicinerna jag själv frivilligt drogade mig med bara för att sedan kämpa för att bli fri från dem. Jag vill inte vara tråkig. Vill inte besvika. Känsloström av mindre bra sort...
Var är drogerna nu då? De vill bara attackera min kropp, mina muskler. S a k t a r n e r t e m p o t.
Det är ju mot tankarna de skulle agera, sluta kriga med mina muskler och gör er plikt!
Åh. Nu blev jag lite förvånad. Jag trodde ögonen hade glömt hur man gjorde. Men det kommer väl när man minst anar det och inte alls när man själv vill och tycker att det skulle behövas.
Over and out // J
Vi ska nog ut och fika om en stund, frågan är om jag verkligen är helt i form för det i det här tillståndet. Ska försöka piggna till här så kanske jag slipper känna mig dum och må dåligt för att jag bromsar upp planerna. Skulle nog göra mig gott att komma ut lite.
Jag visste väl att det inte var någon bra idé att ta de där tabletterna.
Jag tycker inte om att medicinera mig själv. Jag har säkert skrivit det förut men jag tycker inte ens om att ta alvedon eller andra såna enkla läkemedel. Så jag brukar dividera med mig själv om ifall jag verkligen behöver ta det. Och idag tyckte jag uppenbarligen att jag behövde det här. Jag vet i och för sig inte hur jag hade mått om jag inte hade tagit dem, men just nu känns det som att jag ångrar det beslutet. Inte nog med att jag bara är extremt seg och slö av dem;
jag mår ju inte helt bra trots att jag tog dem.
Så... ja, just nu ångrar jag det. Den borde förresten vara ute ur mitt system vid det här laget tror jag. Eller, inte vet jag hur länge den verkar.
Kaffe.
Kanske göra en smörgås.
Kanske jag blir pigg trots allt.
Glassbilen sjunger glatt där ute.
Vi lurar barn, vi lurar barn, på deras veckopeng!
Jag och mitt ex fick ett ryck en gång, vi skulle fånga glassbilen, jag har nämligen så gott som aldrig köpt glass från glassbilen och blev extremt sugen på glass helt plötsligt. Vi hörde bilen åka runt här i området och jag ringde snabbt till Hemglass som har gratis kundtjänst och frågade när de skulle vara här. Då hade vi missat bilen med fem minuter! Störande.
Så jag har fortfarande aldrig köpt glass av glassbilsgubben.
Men han är trevlig, han brukar prata med mig ibland när jag går förbi. Konstigt.
Åh, jag kommer bara må ännu sämre om jag inte gör det här. Kämpar emot medicinerna jag själv frivilligt drogade mig med bara för att sedan kämpa för att bli fri från dem. Jag vill inte vara tråkig. Vill inte besvika. Känsloström av mindre bra sort...
Var är drogerna nu då? De vill bara attackera min kropp, mina muskler. S a k t a r n e r t e m p o t.
Det är ju mot tankarna de skulle agera, sluta kriga med mina muskler och gör er plikt!
Åh. Nu blev jag lite förvånad. Jag trodde ögonen hade glömt hur man gjorde. Men det kommer väl när man minst anar det och inte alls när man själv vill och tycker att det skulle behövas.
Over and out // J
Fast mellan sömn och vakenhet
Det är inte mycket jag hatar, men utan att ljuga hatar jag för det mesta att vakna. I timmar ligger jag i någon slags koma mellan sömn och vakenhet. Det är där jag upplever mitt personliga helvete, torteras tills jag får ont i varje organ i kroppen. Varje yttre rörelse släpper lös tiotals demoner som är ute efter att plåga mig och efter några timmar är jag fullständigt i deras grepp.
Det är ett tillstånd där jag inte kan styra över mina egna rörelser, jag snurrar runt mellan lakanen men det är ungefär allt jag förmår att göra. Någonstans inom mig vet jag att om jag bara kommer upp, om jag bara kan stiga ur sängen, är det snart över. Men jag kan helt enkelt inte. Jag sitter fast.
Varje suck är ett skrik, varje ryck är ett slag eller en spark i väggen, men jag kan inte ens gråta, än mindre skrika, slåss eller sparka. Jag är fast i en sörja, fjättrad vid mina plågor utan att ha någonstans att ta vägen.
Det var bland annat detta jag fick mediciner mot, men hur ska jag kunna ta mig upp, gå till köket, hitta rätt mediciner och ta dem, när jag fastnar innan jag ens hunnit vakna? När jag inte har någon kontroll över mina egna tankar eller rörelser, när min kropp inte alls är min. Så att ta den där medicinen är alldeles för avancerat just då. Och när jag väl har kommit ur sängen är jag längre inte i behov av den.
Det är märkligt hur en fantastiskt mysig sago-dröm plötsligt kan förvandlas till en blodig massaker så att jag vaknar med ett skrik djupt nere i halsen, ett skrik som jag hinner hejda innan den kommer ut. Allt detta bara för att man plötsligt blivit kissenödig mitt i drömmen. Jag antar att det är det jag har att skylla för att mitt uppvaknande blev snäppet värre än vanligt idag, för jag somnade aldrig till ordentligt efteråt.
Ja, snäppet värre än vanligt, de är fortfarande kvar där i skuggan av min vakenhet, svåra att skaka av mig. Men det ska nog gå att överleva även den här dagen. Kanske är idag en sån där dag då jag borde ta den där ångest-medicinen trots att jag kommit ur sängen. Men jag vill inte få huvudvärk.
// J
Drömmar om Alaska
Jords och Himmels förspel
Himlen faller ner i form av flingor
Jorden är kall och frusen
Kan inte släppa in honom
I denna stund av vila
Som ett täcke lägger han sig över henne
Täcker henne med sitt vita
Så att hon skall vara varm
I väntan på våren
Så ligger de tillsammans
Över och under varandra
Tills hon åter kan ta emot honom
Och befruktningens tid är kommen
Himlen faller ner i form av flingor
Jorden är kall och frusen
Kan inte släppa in honom
I denna stund av vila
Som ett täcke lägger han sig över henne
Täcker henne med sitt vita
Så att hon skall vara varm
I väntan på våren
Så ligger de tillsammans
Över och under varandra
Tills hon åter kan ta emot honom
Och befruktningens tid är kommen
Inatt har snön fallit i små flingor, ner över den spegelblanka isen. Det ska bli intressant att se hur det går på promenaden sedan... Det är inte det enklaste när man har en "anabola-labbe" som tror sig vara en slädhund i Alaska.
Nåja, Eniro har ju beskrivit mig som någon som tycker om vargar och skulle vilja bo i Alaska. Jag måste säga att jag blev ganska förvånad, det är väl inte riktigt vad jag hade sagt om mig själv, men det var verkligen deras beskrivning av mig, kanske har Dina varit i kontakt med dem och vill göra "mamma" lycklig?
Så det är väl bara att ta på henne selen, slänga på mig skridskorna (än har det inte hunnit bli så mycket snö att skidor vore någon bra idé) och låta henne ta mig på de äventyr jag utan min egen kännedom drömmer om.
God morgon! // J
Nåja, Eniro har ju beskrivit mig som någon som tycker om vargar och skulle vilja bo i Alaska. Jag måste säga att jag blev ganska förvånad, det är väl inte riktigt vad jag hade sagt om mig själv, men det var verkligen deras beskrivning av mig, kanske har Dina varit i kontakt med dem och vill göra "mamma" lycklig?
Så det är väl bara att ta på henne selen, slänga på mig skridskorna (än har det inte hunnit bli så mycket snö att skidor vore någon bra idé) och låta henne ta mig på de äventyr jag utan min egen kännedom drömmer om.
God morgon! // J
Omformad
Nu har jag pillat färdigt för idag. Än är jag inte nöjd men det får se ut såhär tills vidare.
Nu ska jag försöka hitta på något annat att försvinna in i för att glömma all smärta som kryper runt lite här och där. Jag blöder inte särskilt mycket längre iallafall, och det är väl skönt det.
God natt! // J
Nu ska jag försöka hitta på något annat att försvinna in i för att glömma all smärta som kryper runt lite här och där. Jag blöder inte särskilt mycket längre iallafall, och det är väl skönt det.
God natt! // J
Krångel med ny design
Jag sitter här och försöker göra om designen på bloggen. Inte bara för att jag varit missnöjd med den från start, utan också för att jag fått klagomål om att bloggen visst är lite svårläst på vissa skärmar också. Men det krånglar så det får se ut såhär tills vidare ändå.
Sen börjar jag bli riktigt irriterad på att inläggen inte dyker upp när jag publicerar dem. Jag måste logga ut ur hela blogg-verktyget, logga in igen och publicera en gång till, först då syns inlägget. Förstår inte varför!!
Sen börjar jag bli riktigt irriterad på att inläggen inte dyker upp när jag publicerar dem. Jag måste logga ut ur hela blogg-verktyget, logga in igen och publicera en gång till, först då syns inlägget. Förstår inte varför!!
Stargate Atlantis
Jag och killen har plöjt igenom alla Stargate Atlantis-avsnitt på ganska kort tid, suttit framför skärmen som besatta timmar i sträck varje kväll. Serien var ju bättre än jag trodde, jag har tidigare bara sett ett avsnitt här och där, eller rättare sagt bara delar av avsnitt och har inte alls förstått mig på serien och tyckt att den var löjlig. Men när man såg det sådär, från början, insåg jag att det ju var en kul serie.
Men jag som annars aldrig ser på TV, det är knappt så jag ens ser på film, kan ju inte påstå att det inte känns ovant att ha suttit sådär och tittat på en serie i den utsträckning vi nu gjort. Det är ett utmärkt sätt att fly undan verkligheten, låta tiden svepa förbi obemärkt. Men jag blir också helt mosig i huvudet av den typen av nöjen. När jag ser på TV, läser, spelar eller vad det nu kan vara som drar mig iväg från verkligheten. Jag känner inte igen mig själv. (Gör jag någonsin det?) Kreativiteten faller bort, tankarna blir ytliga och verklighetsflykten är fullbordad.
Jag tänker på alla stackare som sitter framför TV:n, spenderar all sin fritid med att fly från verkligheten, bli hjärntvättade sådär... Det är inte alls konstigt att vårt samhälle ser ut som det gör. För ibland undrar jag hur det går till att vi människor är så lättstyrda, för när man väl pratar om saker med andra verkar de flesta ändå ganska kloka och medvetna om sina egna viljor. Men sitter man sådär framför TV:n som de flesta verkar göra.... Ja då är det kanske trots allt inte helt konstigt att vi människor i allmännhet är helt och hållet media-styrda.
Ta kontroll över dig själv, gör revolt mot TV:n!
När hade du en hel vecka utan TV senast?
Eller ens en dag? // J
Men jag som annars aldrig ser på TV, det är knappt så jag ens ser på film, kan ju inte påstå att det inte känns ovant att ha suttit sådär och tittat på en serie i den utsträckning vi nu gjort. Det är ett utmärkt sätt att fly undan verkligheten, låta tiden svepa förbi obemärkt. Men jag blir också helt mosig i huvudet av den typen av nöjen. När jag ser på TV, läser, spelar eller vad det nu kan vara som drar mig iväg från verkligheten. Jag känner inte igen mig själv. (Gör jag någonsin det?) Kreativiteten faller bort, tankarna blir ytliga och verklighetsflykten är fullbordad.
Jag tänker på alla stackare som sitter framför TV:n, spenderar all sin fritid med att fly från verkligheten, bli hjärntvättade sådär... Det är inte alls konstigt att vårt samhälle ser ut som det gör. För ibland undrar jag hur det går till att vi människor är så lättstyrda, för när man väl pratar om saker med andra verkar de flesta ändå ganska kloka och medvetna om sina egna viljor. Men sitter man sådär framför TV:n som de flesta verkar göra.... Ja då är det kanske trots allt inte helt konstigt att vi människor i allmännhet är helt och hållet media-styrda.
Ta kontroll över dig själv, gör revolt mot TV:n!
När hade du en hel vecka utan TV senast?
Eller ens en dag? // J
Smärta
Smärta är inte alls kul. När det blöder, gör ont, svider och kliar om vartannat är det svårt att fokusera på något annat. Jag håller på att bli vansinnig, för det finns inte direkt något jag kan göra åt det här heller. Värktabletterna jag slukade förut hjälpte inte alls, men det var värt ett försök.
Tur att man har en pojkvän som kan ganska mycket om mycket. Annars hade jag säkert tagit helt fel värktablett med blodförtunnande effekt och det vill man ju inte ha när man blöder heller.
Men det har en fördel upptäckte jag idag. Det håller fokus på självet ganska bra. Håller fokuset från andra jobbiga saker borta. Den senaste tiden har jag känt ett ganska stort obehag av att vistas bland folk, det blir för mycket syn- och luktintryck. Därför har jag litet svårt att komma iväg ut och handla i större affärer m.m.
Men idag gick det utomordentligt bra för jag var fokuserad på obehaget i mig själv istället för allt runtomkring. Så, ja, det finns alltid något positivt att hitta även i det jobbiga...
// J
Tur att man har en pojkvän som kan ganska mycket om mycket. Annars hade jag säkert tagit helt fel värktablett med blodförtunnande effekt och det vill man ju inte ha när man blöder heller.
Men det har en fördel upptäckte jag idag. Det håller fokus på självet ganska bra. Håller fokuset från andra jobbiga saker borta. Den senaste tiden har jag känt ett ganska stort obehag av att vistas bland folk, det blir för mycket syn- och luktintryck. Därför har jag litet svårt att komma iväg ut och handla i större affärer m.m.
Men idag gick det utomordentligt bra för jag var fokuserad på obehaget i mig själv istället för allt runtomkring. Så, ja, det finns alltid något positivt att hitta även i det jobbiga...
// J
Ett liv i en busskur
Varför gör jag så? Håller mig undan som jag gör? Nervärderar mig själv så att jag alltid ställer mig åt sidan om någon måste förbi? Vad får jag egentligen ut av ett sånt liv?
Det är konstigt. Det sitter i min ryggmärg: Jag är inte tillräckligt bra för att kunna ta plats, jag kan inte bevisa för mig själv att jag är bättre än någon annan och kan heller inte bevisa för mig att någon annan inte skulle vara bättre än jag, därför låter jag alla andra vinna. Jag behöver inte så mycket. Jag tycker nästan bäst om att leva så enkelt och simpelt som möjligt. Så om jag klarar mig utan, kan jag väl undvara det jag kan och ge till andra som verkar behöva allt så mycket mer än jag..?
Men hela det här livet är ett sittande i en busskur, väntandes på bussen. Jag låter alla andra gå in före mig och sen får jag själv aldrig någonsin plats på bussen. Så här har jag suttit i 25 år. Jag kommer aldrig fram.
Ibland funderar jag över om det kanske är just det som är syftet med mitt liv. Att jag ska glida igenom det utan att göra något som helst väsen av mig...
Hon som iakttar, hon som väntar
Jag ser på, oförmögen att agera. Oförmögen att ta för mig, oförmögen att ta till mig, oförmögen. Jag sitter här och ser på alla andras liv, de kommer och går med den där bussen, eller också promenerar de rätt förbi mig. Så många liv, och alla dem sätter jag före mitt eget.
Jag tycker illa om när människor tränger sig före. Men jag låter dem göra det. Kanske är det just därför jag låter alla gå före mig själv; för att jag tycker illa om folk som tränger sig på; jag vill inte vara sådan. Ibland gör jag mina försök men då känner jag mig mest som ett skämt. Jag har vuxit fast i busskuren, och egentligen trivs jag där, jag kan nöja mig, som alltid, de andra kanske faktiskt behövde komma iväg med den där bussen mer akut än jag. Varje gång. Varje dag.
Bara för att jag har väntat i 25 år betyder det väl inte att jag har större behov än den som kommer med bussen varje dag. Faktiskt så verkar det ju som att jag har mycket mindre behov av att komma med, om jag klarat mig med att vänta på den så länge medan de andra tränger sig före om och om igen... Så jag kanske gör rätt i det jag gör.
Men det händer att jag blir irriterad när folk inte uppskattar att jag låter dem gå före, när de tar för givet att få gå före, ja, det är då jag blir irriterad och undrar vad jag egentligen håller på med.
// J
Det är konstigt. Det sitter i min ryggmärg: Jag är inte tillräckligt bra för att kunna ta plats, jag kan inte bevisa för mig själv att jag är bättre än någon annan och kan heller inte bevisa för mig att någon annan inte skulle vara bättre än jag, därför låter jag alla andra vinna. Jag behöver inte så mycket. Jag tycker nästan bäst om att leva så enkelt och simpelt som möjligt. Så om jag klarar mig utan, kan jag väl undvara det jag kan och ge till andra som verkar behöva allt så mycket mer än jag..?
Men hela det här livet är ett sittande i en busskur, väntandes på bussen. Jag låter alla andra gå in före mig och sen får jag själv aldrig någonsin plats på bussen. Så här har jag suttit i 25 år. Jag kommer aldrig fram.
Ibland funderar jag över om det kanske är just det som är syftet med mitt liv. Att jag ska glida igenom det utan att göra något som helst väsen av mig...
Hon som iakttar, hon som väntar
Jag ser på, oförmögen att agera. Oförmögen att ta för mig, oförmögen att ta till mig, oförmögen. Jag sitter här och ser på alla andras liv, de kommer och går med den där bussen, eller också promenerar de rätt förbi mig. Så många liv, och alla dem sätter jag före mitt eget.
Jag tycker illa om när människor tränger sig före. Men jag låter dem göra det. Kanske är det just därför jag låter alla gå före mig själv; för att jag tycker illa om folk som tränger sig på; jag vill inte vara sådan. Ibland gör jag mina försök men då känner jag mig mest som ett skämt. Jag har vuxit fast i busskuren, och egentligen trivs jag där, jag kan nöja mig, som alltid, de andra kanske faktiskt behövde komma iväg med den där bussen mer akut än jag. Varje gång. Varje dag.
Bara för att jag har väntat i 25 år betyder det väl inte att jag har större behov än den som kommer med bussen varje dag. Faktiskt så verkar det ju som att jag har mycket mindre behov av att komma med, om jag klarat mig med att vänta på den så länge medan de andra tränger sig före om och om igen... Så jag kanske gör rätt i det jag gör.
Men det händer att jag blir irriterad när folk inte uppskattar att jag låter dem gå före, när de tar för givet att få gå före, ja, det är då jag blir irriterad och undrar vad jag egentligen håller på med.
// J
Tonfisk och inre demoner
Igår åt jag åter igen en liten bit tonfisk. Sedan första gången tog det en vecka eller så, sedan dess har jag varit konstigt nog jättesugen på fisk. Igår var det alltså dags att prova en bit igen men den här gången tyckte jag att det var värre än första gången. Kanske för att jag tog större bitar?
Jag åt upp det, för jag vill faktiskt börja äta fisk, men det blandades in flitigt i resten av maten för jag hade som sagt lite problem med den igår.
Jag har plågat mig själv i halvsömn idag. Det är inget ovanligt att jag ser de här "vakendrömmarna" där jag plågar mig själv på ett sätt som jag inte ens vill beskriva för mig själv. Och det händer ofta. De är en del av min morgonångest och jag har i genomsnitt sett dem säkert 5 dagar i veckan de senaste 10 åren... Så nej, det är inget ovanligt alls, men det gör det inte lättare för det... eller kanske lite för numera påverkas jag inte lika illa av dem som förr. Men det är fortfarande illa.
Jag vill mest bara ... *poff* // J
Jag åt upp det, för jag vill faktiskt börja äta fisk, men det blandades in flitigt i resten av maten för jag hade som sagt lite problem med den igår.
Jag har plågat mig själv i halvsömn idag. Det är inget ovanligt att jag ser de här "vakendrömmarna" där jag plågar mig själv på ett sätt som jag inte ens vill beskriva för mig själv. Och det händer ofta. De är en del av min morgonångest och jag har i genomsnitt sett dem säkert 5 dagar i veckan de senaste 10 åren... Så nej, det är inget ovanligt alls, men det gör det inte lättare för det... eller kanske lite för numera påverkas jag inte lika illa av dem som förr. Men det är fortfarande illa.
Jag vill mest bara ... *poff* // J
Sömnmanikerns återkomst
Antingen sover jag inte alls, eller också vill jag sova i all oändlighet. Det var mycket motvilligt jag steg upp ur sängen idag. Det är ju bara så underbart att sova när man väl kan göra det det att man helst låter bli att gå upp över huvud taget.
Idag önskar jag att jag faktiskt verkligen hade blivit kvar i värmen under täcket, det var inget kul alls att vakna i en smärtande kropp. Jag har ont överallt, det är som om jag har åkt igenom en mangel och brytit varenda ben i kroppen, armar och ben är i bitar, varenda kota, axlar, knän, fingrar och hela ryggraden känns krossad.
Men jag antar att det inte känns riktigt så illa för skulle det verkligen vara så illa så skulle jag antagligen inte klarat av att röra på mig över huvud taget. Men ont har jag. Nåja, jag antar att det är som det ska. Varför skulle jag få njuta av att sova ordentligt två dagar i rad och bli skönt utvilad utan att betala för det?
// J
Idag önskar jag att jag faktiskt verkligen hade blivit kvar i värmen under täcket, det var inget kul alls att vakna i en smärtande kropp. Jag har ont överallt, det är som om jag har åkt igenom en mangel och brytit varenda ben i kroppen, armar och ben är i bitar, varenda kota, axlar, knän, fingrar och hela ryggraden känns krossad.
Men jag antar att det inte känns riktigt så illa för skulle det verkligen vara så illa så skulle jag antagligen inte klarat av att röra på mig över huvud taget. Men ont har jag. Nåja, jag antar att det är som det ska. Varför skulle jag få njuta av att sova ordentligt två dagar i rad och bli skönt utvilad utan att betala för det?
// J
hysch!
Blogg.se har blivit knäpp. Det här inlägget postade jag vid 9.00-9.30 och stod som publicerad men inte var den där inte...
Himlen reflekterar ljus kyla i genomskinligt blått och rosa men där flyger fåglarna glada och pigga och planerar vårens göromål, dansar i den lätta vinden, färgar fjäderdräkten röd i solens strålar, visslar glatt i sökandet efter insekter i trädens bark... Visslar glatt till mina öron, kommer med hemligheter jag inte vill veta.
Varför alltid dessa hemligheter? Jag tycks vara förföljd av hemligheter, eller är det bara så att jag ser och hör mer än andra? När ska folk lära sig att respektera saker och ting egentligen? När ska folk lära sig att .. det är lite onödigt spill på energi att göra sig besväret att försöka gå om mig, runt mig, hitta vägar som far förbi mig utan att jag skulle lägga märke till det?
Kan hända även det är mitt eget fel, som det mesta, eftersom jag inte avslöjar vilka hemligheter jag får till min kännedom utan att jag självmant ens vill ha koll på hur eller varför jag får reda på dem. Men det är inte min sak att lägga näsan i blöt - inte ens när det faktiskt är hemligheter som i allra högsta grad gäller mig själv. Det finns alltid en anledning till varför någon vill hålla en sak hemlig inom sig och så får det vara. Inte ens när jag har med saken att göra lägger jag mig i förrän hemlighetsbäraren självmant öppnar sig för mig.
Vissa hemligheter sveper förbi, som jag aldrig kan lägga mig i därför att det inte var menat att jag skulle känna till dem, det får jag helt enkelt godta. Men andra hemligheter blir en lättnad att bli inbjuden till så jag slipper dölja min kännedom. Oftast är detta hur som helst en plåga, jag tycker inte om det.
Ett onödigt inlägg när jag självklart inte kan avslöja några hemligheter, och de flesta hemligheter är smått skrattretande och jag undrar ibland varför folk håller såna saker hemliga över huvud taget, men jag respekterar självklart sånt här. Eftersom jag till och med tiger när tigandet kan vara till min egen nackdel av respekt, kan jag aldrig avslöja saker såhär i min blogg heller, men ändå måste jag skriva om det. Släppa litegrann på pressen...irritationen...det hjälpte nog lite faktiskt.
Tack // J
Himlen reflekterar ljus kyla i genomskinligt blått och rosa men där flyger fåglarna glada och pigga och planerar vårens göromål, dansar i den lätta vinden, färgar fjäderdräkten röd i solens strålar, visslar glatt i sökandet efter insekter i trädens bark... Visslar glatt till mina öron, kommer med hemligheter jag inte vill veta.
Varför alltid dessa hemligheter? Jag tycks vara förföljd av hemligheter, eller är det bara så att jag ser och hör mer än andra? När ska folk lära sig att respektera saker och ting egentligen? När ska folk lära sig att .. det är lite onödigt spill på energi att göra sig besväret att försöka gå om mig, runt mig, hitta vägar som far förbi mig utan att jag skulle lägga märke till det?
Kan hända även det är mitt eget fel, som det mesta, eftersom jag inte avslöjar vilka hemligheter jag får till min kännedom utan att jag självmant ens vill ha koll på hur eller varför jag får reda på dem. Men det är inte min sak att lägga näsan i blöt - inte ens när det faktiskt är hemligheter som i allra högsta grad gäller mig själv. Det finns alltid en anledning till varför någon vill hålla en sak hemlig inom sig och så får det vara. Inte ens när jag har med saken att göra lägger jag mig i förrän hemlighetsbäraren självmant öppnar sig för mig.
Vissa hemligheter sveper förbi, som jag aldrig kan lägga mig i därför att det inte var menat att jag skulle känna till dem, det får jag helt enkelt godta. Men andra hemligheter blir en lättnad att bli inbjuden till så jag slipper dölja min kännedom. Oftast är detta hur som helst en plåga, jag tycker inte om det.
Ett onödigt inlägg när jag självklart inte kan avslöja några hemligheter, och de flesta hemligheter är smått skrattretande och jag undrar ibland varför folk håller såna saker hemliga över huvud taget, men jag respekterar självklart sånt här. Eftersom jag till och med tiger när tigandet kan vara till min egen nackdel av respekt, kan jag aldrig avslöja saker såhär i min blogg heller, men ändå måste jag skriva om det. Släppa litegrann på pressen...irritationen...det hjälpte nog lite faktiskt.
Tack // J
Grekisk bulle i ugnen
Nej, jag har inte legat med en grek och blivit på smällen, jag håller på att baka grekiskt lantbröd. Det ska bli gott.
Blä, den här dagen är inte kul. Jag är i total ekonomisk kris och kan inte göra någonting, förhoppningsvis kan man ringa runt till olika ställen imorgon och försöka fixa det här åtminstone tillfälligt.
Så jag har egentligen ingen inspiration till att skriva just nu. Men jag har inget bättre för mig just nu så jag satte mig ändå här, vem vet, tankesflödesskrivning brukar ändå resultera i någonting. Några tomma ord om inte annat.
Fast det verkar inte som det den här gången. Jag ska nog sätta mig och påbörja det jag planerat att göra det här året. Vad det är kommer jag säkert avslöja så småningom men inte just nu. Och det är nog inte särskilt intressant för er att veta heller. Men lite hemlighetsfull ska jag vara ändå hehe.
// J
Blä, den här dagen är inte kul. Jag är i total ekonomisk kris och kan inte göra någonting, förhoppningsvis kan man ringa runt till olika ställen imorgon och försöka fixa det här åtminstone tillfälligt.
Så jag har egentligen ingen inspiration till att skriva just nu. Men jag har inget bättre för mig just nu så jag satte mig ändå här, vem vet, tankesflödesskrivning brukar ändå resultera i någonting. Några tomma ord om inte annat.
Fast det verkar inte som det den här gången. Jag ska nog sätta mig och påbörja det jag planerat att göra det här året. Vad det är kommer jag säkert avslöja så småningom men inte just nu. Och det är nog inte särskilt intressant för er att veta heller. Men lite hemlighetsfull ska jag vara ändå hehe.
// J
...and a happy new year!
Tjoho och hoppsanhejsan, nu finns det inte så många nyktra vuxna eller ungdomar kvar i den här delen av världen, men några är vi ändå.
Det är ett sånt himla liv och firande världen över kring nyår. Men jag kan inte helt begripa varför. Det enda som händer är att vi byter kalender, byter ut siffror mot några andra. Folk pratar om året som gått i ordalag som får mig att tänka på att det låter som att de står inför döden och vill ha sina sista ord sagda.
Det är visserligen fint att blicka över året som gått och planera för året som kommer och sådär, och de flesta verkar tycka att det är trevligt att dricka sig fördärvade och inte alls komma ihåg hur det gamla året slutade eller hur det nya började. Jo, det kan jag förstå att det är en rolig fest-dag. men ... ja. eh. jag vet inte alls hur jag ska uttrycka vad jag tänker idag. Jag förstår bara inte riktigt varför.
Det är som om alla människor i världen plötsligt går in i några dagars frälsning, som om åren var gudar; den gamla guden tackas och hedras för att ha vakat över oss i ett helt år; den nya välkomnas med pompa och ståt. Det finns de som bävar inför den nya guden, hackar tänder av rädsla i undran om den kommer för att utplåna mänskligheten eller till och med spränga hela jorden i bitar, medan andra välkomnar den nya guden med löften och offer för att få ett gott år.
Efter några dagar har frälsningen glömts bort, gudarna är bortglömda och offren och löfterna rinner ut i sanden. Skulle de bli hågkomna litet längre in på året undrar man vad som egentligen fick en att tro att löftena och offren skulle hålla genom hela året.
Jag låter kanske bitter, men jag är inte alls bitter. Jag bara sitter här och undrar varför.
Visst önskar jag alla jag bryr mig om ett gott nytt år, men varför begränsa sig vid ett årtal? Jag önskar alla mina nära och kära givande och lyckliga liv. Kanske är nyår en dag som påminner oss om att önska de våra goda liv, men hur hjärtligt menar de det om de behöver en särskild dag för att komma ihåg något sådant?
Själv är jag glad över att det är år 2009 nu. Jag har åtminstone en anledning att glädjas åt årskiftet. Jag inser hur töntigt det här låter, men jag har längtat till årsskiftet: Äntligen får jag börja skriva i min nya kalender! Det är också vad jag hävdar är det enda som händer, vi byter kalender. That´s it.
Dock har jag svårt att tro att hela världens befolkning tycker att det är så roligt att byta kalender att det är värt att fira med att skjuta raketer, skåla i champagne, äta god mat och allt annat som görs ute i världen för att fira in det nya året. Men å andra sidan, kan jag glädjas åt en sådan sak så varför skulle inte alla andra kunna göra det? Men det är ju inte så att jag firar kalenderbytet, det är bara någonting som jag har sett framemot att göra.
Men visst har jag ätit gott och skålat i champagne för att det är gott, lyssnat på Ring klocka ring mest för att min pojkvän verkar ha det som tradition, tittat på alla raketer för det är ju spännande... Men annars är faktiskt den här dagen precis som vilken annan dag som helst.
Jag hoppas att ni tar det lugnt där ute i natten så att ni orkar välkomna den nya guden som ni valt att kalla "år 2009" på dess allra första dag här bland oss. Tänk vilket välkomnande, här kommer den stora guden hit för att ta hand om oss i 365 dagar och sätts direkt i arbete bland en massa bakfulla människor... hmm.
Jag önskar er ett lyckligt liv, med år 2009 inkluderat! // J
Det är ett sånt himla liv och firande världen över kring nyår. Men jag kan inte helt begripa varför. Det enda som händer är att vi byter kalender, byter ut siffror mot några andra. Folk pratar om året som gått i ordalag som får mig att tänka på att det låter som att de står inför döden och vill ha sina sista ord sagda.
Det är visserligen fint att blicka över året som gått och planera för året som kommer och sådär, och de flesta verkar tycka att det är trevligt att dricka sig fördärvade och inte alls komma ihåg hur det gamla året slutade eller hur det nya började. Jo, det kan jag förstå att det är en rolig fest-dag. men ... ja. eh. jag vet inte alls hur jag ska uttrycka vad jag tänker idag. Jag förstår bara inte riktigt varför.
Det är som om alla människor i världen plötsligt går in i några dagars frälsning, som om åren var gudar; den gamla guden tackas och hedras för att ha vakat över oss i ett helt år; den nya välkomnas med pompa och ståt. Det finns de som bävar inför den nya guden, hackar tänder av rädsla i undran om den kommer för att utplåna mänskligheten eller till och med spränga hela jorden i bitar, medan andra välkomnar den nya guden med löften och offer för att få ett gott år.
Efter några dagar har frälsningen glömts bort, gudarna är bortglömda och offren och löfterna rinner ut i sanden. Skulle de bli hågkomna litet längre in på året undrar man vad som egentligen fick en att tro att löftena och offren skulle hålla genom hela året.
Jag låter kanske bitter, men jag är inte alls bitter. Jag bara sitter här och undrar varför.
Visst önskar jag alla jag bryr mig om ett gott nytt år, men varför begränsa sig vid ett årtal? Jag önskar alla mina nära och kära givande och lyckliga liv. Kanske är nyår en dag som påminner oss om att önska de våra goda liv, men hur hjärtligt menar de det om de behöver en särskild dag för att komma ihåg något sådant?
Själv är jag glad över att det är år 2009 nu. Jag har åtminstone en anledning att glädjas åt årskiftet. Jag inser hur töntigt det här låter, men jag har längtat till årsskiftet: Äntligen får jag börja skriva i min nya kalender! Det är också vad jag hävdar är det enda som händer, vi byter kalender. That´s it.
Dock har jag svårt att tro att hela världens befolkning tycker att det är så roligt att byta kalender att det är värt att fira med att skjuta raketer, skåla i champagne, äta god mat och allt annat som görs ute i världen för att fira in det nya året. Men å andra sidan, kan jag glädjas åt en sådan sak så varför skulle inte alla andra kunna göra det? Men det är ju inte så att jag firar kalenderbytet, det är bara någonting som jag har sett framemot att göra.
Men visst har jag ätit gott och skålat i champagne för att det är gott, lyssnat på Ring klocka ring mest för att min pojkvän verkar ha det som tradition, tittat på alla raketer för det är ju spännande... Men annars är faktiskt den här dagen precis som vilken annan dag som helst.
Jag hoppas att ni tar det lugnt där ute i natten så att ni orkar välkomna den nya guden som ni valt att kalla "år 2009" på dess allra första dag här bland oss. Tänk vilket välkomnande, här kommer den stora guden hit för att ta hand om oss i 365 dagar och sätts direkt i arbete bland en massa bakfulla människor... hmm.
Jag önskar er ett lyckligt liv, med år 2009 inkluderat! // J
