Tjoho och hoppsanhejsan, nu finns det inte så många nyktra vuxna eller ungdomar kvar i den här delen av världen, men några är vi ändå.

Det är ett sånt himla liv och firande världen över kring nyår. Men jag kan inte helt begripa varför. Det enda som händer är att vi byter kalender, byter ut siffror mot några andra. Folk pratar om året som gått i ordalag som får mig att tänka på att det låter som att de står inför döden och vill ha sina sista ord sagda.

Det är visserligen fint att blicka över året som gått och planera för året som kommer och sådär, och de flesta verkar tycka att det är trevligt att dricka sig fördärvade och inte alls komma ihåg hur det gamla året slutade eller hur det nya började. Jo, det kan jag förstå att det är en rolig fest-dag. men ... ja. eh. jag vet inte alls hur jag ska uttrycka vad jag tänker idag. Jag förstår bara inte riktigt varför.

Det är som om alla människor i världen plötsligt går in i några dagars frälsning, som om åren var gudar; den gamla guden tackas och hedras för att ha vakat över oss i ett helt år; den nya välkomnas med pompa och ståt. Det finns de som bävar inför den nya guden, hackar tänder av rädsla i undran om den kommer för att utplåna mänskligheten eller till och med spränga hela jorden i bitar, medan andra välkomnar den nya guden med löften och offer för att få ett gott år.

Efter några dagar har frälsningen glömts bort, gudarna är bortglömda och offren och löfterna rinner ut i sanden. Skulle de bli hågkomna litet längre in på året undrar man vad som egentligen fick en att tro att löftena och offren skulle hålla genom hela året.

Jag låter kanske bitter, men jag är inte alls bitter. Jag bara sitter här och undrar varför.

Visst önskar jag alla jag bryr mig om ett gott nytt år, men varför begränsa sig vid ett årtal? Jag önskar alla mina nära och kära givande och lyckliga liv. Kanske är nyår en dag som påminner oss om att önska de våra goda liv, men hur hjärtligt menar de det om de behöver en särskild dag för att komma ihåg något sådant?

Själv är jag glad över att det är år 2009 nu. Jag har åtminstone en anledning att glädjas åt årskiftet. Jag inser hur töntigt det här låter, men jag har längtat till årsskiftet: Äntligen får jag börja skriva i min nya kalender! Det är också vad jag hävdar är det enda som händer, vi byter kalender. That´s it. 

Dock har jag svårt att tro att hela världens befolkning tycker att det är så roligt att byta kalender att det är värt att fira med att skjuta raketer, skåla i champagne, äta god mat och allt annat som görs ute i världen för att fira in det nya året. Men å andra sidan, kan jag glädjas åt en sådan sak så varför skulle inte alla andra kunna göra det? Men det är ju inte så att jag firar kalenderbytet, det är bara någonting som jag har sett framemot att göra.

Men visst har jag ätit gott och skålat i champagne för att det är gott, lyssnat på Ring klocka ring mest för att min pojkvän verkar ha det som tradition, tittat på alla raketer för det är ju spännande... Men annars är faktiskt den här dagen precis som vilken annan dag som helst.

Jag hoppas att ni tar det lugnt där ute i natten så att ni orkar välkomna den nya guden som ni valt att kalla "år 2009" på dess allra första dag här bland oss. Tänk vilket välkomnande, här kommer den stora guden hit för att ta hand om oss i 365 dagar och sätts direkt i arbete bland en massa bakfulla människor... hmm.

Jag önskar er ett lyckligt liv, med år 2009 inkluderat! // J