Det känns bara skittråkigt att jag inte gör annat än klagar på den här bloggen numera. Men det är lite svårt att låta bli när man har ont överallt.

Min högra njure krånglar, drar ihop sig till en knytnäve och tror att den är i slagsmål så den slåss runt därinne. Nedre delen av magen försöker slå tillbaka. Jag har ett öppet men oblödande sår som svider. Mina öron är fulla av skit. Mina muskler är slappa. Så hur ska jag orka tänka på annat än obehaget min kropp utsätter mig för?

Jag fortsätter att besvika. Jag har nu minst två i min närmsta omgivning som är irriterade på mig och jag är väl inte mindre irriterad och besviken själv heller.

Jag kämpar emot, naglar mig fast i kanten medan mina fötter dras ner i hålet.



Husets skvallertant har gjort ett framryck. Hon vet allt om alla, men jag är noga med att inte avslöja för mycket om mig själv. En balansgång mellan att vara sådär falskt trevlig som man måste vara mot alla som man inte riktigt tycker om men som pratar med en.
Hon trodde att jag fortfarande gick i skolan. Yes! 1-0 till mig.
Hon upplever mig nog som väldigt svår att dra information ur. Så hon har - först nu efter fem år - börjat fråga mig om saker och ting rätt ut. Men jag svarar kort, utan att ljuga men utan att ge några detaljer. Tycker inte om skvallertanter.