Sonja Alden - Du får inte

Så var det lördag kväll igen.
Inte för att det är någon kväll som på något vis skiljer sig från några andra kvällar i mitt liv. Faktum är att när jag just startade det här inlägget så började jag med: "Fredag kväll..." men så fick jag tänka efter lite. Det är visst lördag.

Kanske borde jag faktiskt krypa fram från under den där stenen.
Träffa lite folk och försöka knyta an till verkligheten.

För ett tag sedan hade jag och mamma en diskussion.
Hon tyckte att jag med min fingerfärdighet borde utbilda mig till frisör, för hår, det finns det ju alltid här i världen, det är ett jobb som helt enkelt inte kan försvinna. Och hon tyckte att eftersom jag ju har så många vänner så borde jag ju kunna tjäna rätt bra på det.

Jo visst... Men jag tror inte en klippning räcker till resan till den där kompisen ens. För så är det. Alla har flyttat härifrån. Det är bara några få kvar som jag över huvud taget känner i den här stan. Jag träffar väl aldrig nån längre. Jag sitter här ensam dag ut och dag in, vecka efter vecka.

Mitt eget hår klipper jag ju redan. Men det jag betalar till mig själv för det förlorar jag ju till mig själv på samma gång, det blir liksom, "här, varsågod" (-100:-) "tack tack" (+100:-) och lika med +-0

Igår natt började jag pilla i ordning en egen version av den här låten.
Den har hängt med mig sedan jag gick på lågstadiet då vi lärde oss den i skolan inför skolavslutningen - fast i finsk version förstås, Lintu.

Flera år senare, när jag börjat lära mig att följa noter, lärde jag mig att spela den på piano. Jag jobbade hårt. För även om tonerna satt rätt så blev det inte riktigt bra. Det tog mig många år innan jag var nöjd.
Tiden gick och jag tappade bort det. Melodin kunde jag förstås, men resten, allt runt om, ackordslingorna som jag jobbat så hårt med, för att göra det perfekt, många års flitigt spelande plötsligt bara - borta.

Igår fick jag tag på noterna igen. [tack bästa DU!] Jag kan direkt säga att det inte är riktigt samma ackord som jag spelade efter förr, men det gör ingenting, jag kan göra om arbetet på nytt, börja ända från början, det är då skapandets inspiration är som bäst.

Jag föredrar den här låten som den är, ganska enkel och ren.
Och ändå har jag påbörjat någon slags jippo-version av den med gungande synthar och grejer. Mest för att det är roligt. Och för att jag känner låten så väl att den är rolig att arbeta med trots att det inte är min verkliga vision av den som jag håller på med nu. Allting utvecklar. Även det oseriösa.

Jag får väl rätta mig lite. Ugglegudinna hette bandet som jag och nena hade ´96-´97. Vi hade faktiskt flera låtar.

Fågelskrämma
(Pretty Woman)

"Fågelskrämma, skrämmer fåglarna,
fågelskrämma, skrämmer ungarna.
Ingen vill ha dig, för du är ful!
Alla som ser dig tycker du är kul!"


På Fossen var vi så populära att vi blev kallade för fågelskrämmor. Så vi gjorde en låt om det haha. Smickrande va?
Sen harde vi "Bertil med tre Ben".. Men vi hade ett band tidigare också. Vad vi hette då vet jag inte.

Det första bandet hade en riktigt lång låt faktiskt. Varför minns jag bara hur låtarna började?

"Vi går på en strand, och håller varann´ i hand..."


Jag har för mig att den faktiskt var rätt fin till och med, kanske inte musikmässigt men texten... Men jag minns ju inte hur den gick.


Bara för att jag är inne på det där med band så kom jag att tänka på musikvideon som jag aldrig fick se. Jag var med i bandet  "Markus Med Skägget" som startade som ett tjejband, men senare slutade basisten, trummisen hoppade över till basen och vi fick Simon till trummorna. Hur det kommer sig att vi hette MMS får ni fundera över.
Vi började utan namn men så var det någon intervju som skulle göras till radio och vi var tvungna att komma på ett namn. Vi satt i solen utanför Odens hus och namedroppade och MMS ... ja, det finns en anledning till varför det blev det. hehe.

Vi spelade in vår första skiva ("The bouncing armadillo is born slippery and spinning slowly towards tha dancefloor") hos M15 Sonics, sedan skulle Sandra göra en musikvideo till någon låt som skolprojekt och så kom vi i kontakt med skolans vaktmästare Iggy som fick huvudrollen i videon. Jag fick aldrig se videon. Jag gick till och med i samma klass men jag var ju aldrig i skolan och missade det hela. Hur som helst visade det sig att Iggy hade ett eget band och en studio (Stengt Studios), som vi senare hyrde och spelade in andra skivan ("Markus Med Skägget goes porn groove"). Det var riktigt skoj på den inspelningen.




Vi var aldrig nyktra på spelningar. Någon kanske var det men inte alla samtidigt. Och då var det oftast alkoholförbud på ställena vi spelade på. Enda gången vi var nyktra var nog på Pianobaren, som ju faktiskt är en bar, ironiskt nog. Jag tror att vi var nyktra då? Eller jag kanske minns helt tokigt. Det kanske vi visst inte var. Det gick verkligen åt skogen, vi hörde inte varandra över huvud taget så det blev ju totalt osynkat och hemskt.

Jag undrar fortfarande vart mitt keyboard-staty tog vägen. Jag har en svag känsla av att jag söp bort den på Allingsås-spelningen. Eller också glömde jag den hos Tommy (inte Bobson). Men jag har för mig att Ell skulle ta hand om den när vi åkte från Allingsås och jag plötsligt bestämde mig för att stanna i Göteborg hos Tommy. Hon glömde den säkert på tåget hem. Eller nåt. Äh. Det har stört mig i många år nu och jag kommer aldrig få veta vad som hände, eller om det ens var då jag tappade bort den.Plötsligt bara fanns det inte och jag fick köpa ett nytt.


........Innan MMS var jag medlem i Slingshot också. Jag var med och startade det åtminstone, med Karolina, (hette hon verkligen så??) och Tatiana. Det var nog världens sjukaste band där vi bytte instrument mitt i utan förvarning och sprang runt som tok. Och Tatiana var nog den enda av oss som behärskade något av instrumenten. Jag gav upp bandet väldigt snabbt och strax därpå hade de redan spelning! Jag vågar inte ens tänka på hur det måste ha låtit haha.


Nu sitter jag och pillar ihop musik själv. Det har sina fördelar. Jag får alltid igenom mina idéer, inga bråk, inga meningsskiljaktigheter. Men ibland saknar jag att inspireras av andras kreativitet, få kritik, utvecklas, att liksom bara lyssna, spela med och skapa något ihop. Och gemenskapen. Skratten. Nåja.

Jag har ju alltid en möjlighet att starta upp något med zöta Sebastian. Han har velat göra musik med mig i snart tio år. Jag kanske borde prova och se vad vi skulle kunna åstadkomma ihop. Men han kommer bara vilja att jag ska låta med munnen. Jag minns när jag nästan blev medlem i Systematisk Terror och var med på en repning och skulle skrika och grejer. Usch. Håll undan mikrofonerna från mig säger jag bara! Det är inget för mig.

Jag gillar hur de här killarna jobbar med ljud. De får mig att känna mig som en liten flicka i en fantasivärld. Tänker ofta på filmen Amelie från Montmartre när jag lyssnar på dem.






Jag går runt här och småplockar. Huvudvärken vill inte att jag ska städa så ordentligt som jag hade tänkt. Men mysigt att städa till kul musik. Jag lyssnar alldeles för sällan på musik. Sitter här i tystnaden och lyssnar till mina egna tankar.






Jag lyckades hitta lite godis som jag glömt att jag köpt. Jag är ju bara för söt som tänker på att överraska mig själv såhär ibland hihi.


Ljus // J