Här har ni en kvinna
som är värdigt pris att vinna.
Jag har funnit självrespekt,
snälla show some respekt.
Jag tolererar inte ert sätt
att göra mig till objekt.
Visst gläds jag åt komplimanger
men vill inte se era slanger.
Inte fan får ni sätta på mig
bara för att jag har kjolen på mig.

Nu kräver jag respekt,
begrunda denna aspekt:
Jag vill se ut som en kvinna
utan att alltid finna
alla kräk som inte tänkt
att om jag blir kränkt
lär de aldrig vinna
denna unga kvinna.

Ännu värre lär det bli
när dom inser att jag e bi.
Invasion av fula tankar,
kuken i byxan mot gylfen bankar.
Nu ser dom mig inte längre som flicka,
plötsligt är jag bara fitta.
De stammar fram "s-så du gillar slicka,
sli-sli-sli-sli-slicka fitta?"

De får det att låta som något fult
när det egentligen är allt annat än fult.
Själva får de ingen chans att slicka
de har väl aldrig ens sett en fitta.
Jag är fan trött på ert sätt
att se kvinnan som objekt.

Jag hör att alla kvinnor applåderar
men nu jag även mot er exploderar,
alla flator som inte vet med sig
hur man mot andra kvinnor beter sig.
Ni verkar då inte veta bättre än
alla äckliga sliskiga kåta män.
Inte fan får heller ni sätta på mig
bara för att jag har kjolen på mig.

Jag vill våga vara kvinna,
respektlösheten måste försvinna!
När en kvinna kränker en annan kvinna
blir orden plötsligt svåra att finna
för hur jag då mot er känner
och hur mår egentligen era flickvänner?

Jag är inte som ni
trots att jag är bi.
Jag bryr mig inte om det ni säger
jag har lärt mig att urskilja vem som är player.
Behandla mig som en kvinna
så har du kanske chansen att vinna.
Annars kan ni ta och dra
utan er har jag det bra.

Johanna Hyttinen 2005

Det här är inte alls min skrivstil egentligen, vilket gjorde att jag tvekade lite inför publiceringen men jag kom att tänka på den efter att jag skrev förra inlägget i "Tema: Sexuella trakasserier" och passar så bra in i det här temat så den får vara med.
Av någon anledning verkar det som att mycket av min arga diktning får den här formen, någon slags rap-rim även om det annars inte alls är mitt sätt att skriva.

Den här skrev jag när jag som jag beskrev i förra inlägget i temat, återtog min kvinnlighet. Den handlar förstås inte enbart om klädsel, kjolen är en symbol för allt som representerar det kvinnliga. Här är också en bild från den tiden. Håret var fortfarande kort, men kvinnligheten är märkbart återvunnen jämfört med gårdagens bild.

En gång var jag på väg till en fest i på Kronogården i Trollhättan. Jag var på gott humör och skulle mötas av några vänner som övertalat mig till att komma på festen och jag hade gjort mig i ordning. Höga klackar, en rätt så kort kjol, fin i håret och sminkad. Jag såg väl ut ungefär som vilken kvinna som helst som är på väg till fest. Det var sommar och varmt och det var en bit att gå, så det var ju inget konstigt i att jag hade min långärmade tröja i väskan och gick i linne.

Den gången var det, som vanligt, många män som ropade och viftade mot mig. Männen i bilarna här har lärt sig att köra längs den där vägen utan att behöva se framåt, för det är faktiskt vanligare att de sitter och tittar åt helt annat håll, både åt sidan och bakåt, istället för att se vart de kör.

Två män i en bil körde sakta förbi mig just som jag skulle korsa vägen, och mannen bakom ratten log det där sliskiga förnedrande leendet mot mig. Sedan gestikulerade han med ena handen och munnen en avsugning mot mig och tittade frågande på mig. Jag tappade hakan. Detta var i början då jag ganska nyligen hade flyttat hit till området, och även om jag var medveten om och hade redan före min flytt sett hur folk beter sig här, blev jag ändå riktigt förvånad och illa till mods.

Givetvis började jag på en gång tänka på min klädsel. "Det är väl inte konstigt att man får se sånt när man går omkring klädd såhär..".

Tänk att det tänket är så inrotat att man faktiskt även som utsatt kvinna själv tänker den tanken. Hur många gånger har man inte fått höra den tanken uttryckas högt, till exempel i samband med våldtäkter? "Ja, men hon kunde ju ha tänkt på vad hon hade på sig..." Kläder ska väl inte spela någon roll. En människa borde få ha på sig precis vad hon eller han vill utan att behöva bli respektlöst behandlad på grund av det. Jag hade ju dessutom helt vanliga kvinnliga kläder på mig.

Efter den här händelsen och en lång rad andra både mycket värre och även något mildare möten med män i området började jag gömma mig. Mitt i den värsta sommarhettan hade jag säckiga kläder på mig, långärmat och stora byxor, allt för att slippa dra deras uppmärksamhet till mig. Det gällde med andra ord att göra sig så oattraktiv som möjligt. Jag snaggade till och med håret (men det berodde väl inte enbart på min avsexualisering utan hade andra orsaker, men ändå..) Jag såg det helt enkelt som mitt eget fel att männen betedde sig på det viset, och jag var den som skulle ändra på mig för att slippa bli trakasserad.

Här är en bild något senare, när snaggen vuxit ut sig till en pojkfrisyr. Visserligen är jag sminkad på bilden men kvinnligheten var väl undangömd ändå...

Anledningen till att jag inte lade märke till det på samma sätt längre handlade helt enkelt om att jag inte längre drog skammen över mig själv. Det var inte längre mitt fel att de höll på som de gjorde. Jag var inte utmanande på något vis, och därför slapp jag skammen och tänkte inte lika noga på hur männen faktiskt betedde sig.

Men när jag väl insåg hur det förhöll sig, att det faktiskt kvittade hur jag såg ut, började jag undra hur jag då skulle få slut på det hela. Det var ju ingen mening i att gömma mig och gå runt och känna mig ful om inte det hjälpte, så jag förvandlades åter till kvinna. Det konstiga är att jag föll tillbaka så snabbt. Så fort jag kände mig kvinnlig igen, blev jag oerhört illa till mods när männen höll på som de gjorde. Då var det åter igen mitt fel, jag borde inte ha haft linne på mig, T-shirt hade varit bättre...

Och fortfarande kämpar jag med att komma ihåg det här. Att det faktiskt inte spelar någon roll hur jag ser ut. De är likadana även om jag kommer i fett stripigt hår, genomsvettig och osminkad i regnjacka och stövlar (jo, jag har ju hund så jag måste ut oavsett hur jag ser ut eller vad det är för väder) som när jag är iordninggjord. Det som på något vis är bra är ju att kläderna inte spelar någon större roll för hur man blir bemött - men det kunde ju vara åt det mer respektfulla hållet...

När jag nämner mitt obehag i det här området för olika personer märker jag ett ganska tydligt mönster.

Mina pojkvänner och killkompisar har inte alls haft samma attityd som tjejer till att jag bor här. Tjejer har till och med bråkat på mig för att jag envisas med att vistas utomhus efter att det blivit mörkt, och har efter alla dessa 5,5 år fortfarande inte slutat be mig att flytta härifrån, medan killar rycker på axlarna och tycker inget särskilt alls.

Ibland har jag undrat hur det kommer sig, då killar oftast brukar vara mer beskyddande i vanliga fall, men jag har kommit fram till att de nog inte förstår det på samma sätt som tjejer gör. För killarna får ju aldrig (eller ytterst få och ytterst sällan) se och uppleva det som tjejer får göra när de är utan killar i närheten i det här området.

Nästan genomgående har alla mina pojkvänner frågat mig om det inte innerst inne är litet smickrande ändå, om jag inte tycker om uppmärksamheten på ett plan ändå. Jo, visst, när killar och män visar uppskattning, flirtar och ger den sortens uppmärksamhet är det ju ofta en boost för självförtroendet. Det är litet spännande och man blir glad för att man drar uppmärksamhet av det slaget till sig.

Men det är inte alls uppmärskamhet av det slaget som pågår här. Det är stor skillnad på att bli uppskattad och flirtad med jämfört med att bli trakasserad. Här är det inte uppskattande blickar som gäller, inga smickrande ord, inte ens försök till vänliga leenden. Nej, här är det hårda blickar, krävande och nedvärderande ord utan ens ett minsta försök att linda in det i litet finare ord. Inga hälsningsfraser, utan bara rakt på sak, som om man var en hora på gatan.

"Hänger du med hem till mig?"

"Har du någonsin knullat med en invandrare?"

"Vill du suga kuk?"


"Har du haft sex med flera killar samtidigt?"


"Kom så får du negerkuk!"


Bara några exempel på "helt vanliga" öppningsfraser. Inget "Hej". Inget "Vad heter du?" Inget "Åh, vacker flicka." Inga busvisslingar. Inget sånt som många kanske tror att jag menar.

För det här är inte raggning.
Det är män som letar efter gratisprostituerade att sätta på och spy sin galla över och tar för givet att jag är en sådan.
Det får mig att må dåligt.

Jag bor i ett invandrartätt område med hög brottslighet. Egentligen har den här stadsdelen alltid varit problematisk, också redan före min tid, och innan den "nutida" invandrarbefolkningen. Kommunen borde redan ha lärt sig från "finnarnas tid" att det inte är någon bra idé att slänga ihop alla invandrare på samma område, det skapar grupperingar och bråk, och än värre blev det väl när folk från krigsdrabbade länder blev grannar med "sina fiender". Men så går det när de som styr inte ser längre än näsan räcker, alla nykomlingar ska slängas in i slummen, varför riskera att hela kommunen smutsas ner?

Egentligen har vi tre "slum" i Trollhättan, alla på samma sida om staden. Som jag ser det går det litet i teman. Här där jag bor är temat gängkrig, saker sprängs, någon gång har det hänt att det varit skottlossning m.m. Det mesta verkar hända ganska planmässigt. Här super folk inte särskilt mycket, det är nog mest narkotika som flödar runt här men jag tror faktiskt inte att det är lika illa med det som förr.

På det tredje området är det mest knivbråk, slumpmässiga oplanerade misshandel och alkohol i överflöd.

Och så har vi mellantinget, där det är en blandning av allt men i mindre skalor.

Jag har vänner som vädjat till mig om att jag ska flytta härifrån men jag brukar säga att jag inte sett särskilt mycket alls av allt som skrivs i den lokala tidningen. Och det är sant att jag aldrig har sett något direkt våld här, men när jag tänker efter har jag nog fått se ganska mycket som jag aldrig hade sett i andra delar av staden. Nerbrända garage är inte ovanligt, inte heller sprängda bilar. Jag har aldrig sett det hända, men likväl står de förstörda bilarna och garagen där som bevis på att det händer saker.

Veckorna före, under och efter nyår 2008 glömmer jag nog aldrig, hur jag med hjärtat i halsgropen cyklade hem från jobbet varje kväll och undrade om jag skulle komma levande hem. För folk sköt raketer som idioter. Och visst kan det vara störande när det skjuts hejvilt, men här sköt de inte upp mot himlen utan sidledes längs vägar, mot bilar och människor - ja till och med rakt mot polisen som aldrig tycktes få ordning på kaoset.

Men det jag sett mest av är männens syn på kvinnor här. Jag har inte hört om så många våldtäkter här i området, de är kanske till och med vanligare på annat håll, men stämningen här är oerhört obehaglig för en ensam tjej, framför allt under sommarhalvåret. Här finns ingen som helst respekt för kvinnor, och alla utan slöja betraktas som horor. Av någon anledning sätter det igång på våren nästan som om männen påverkas av fåglarnas parningsläten och fortsätter sen tills den vintrigare delen av hösten börjar.

Visst förstår jag dem som blivit upprörda över att jag inte verkar bry mig och rör mig ute även i mörkret, men för mig som bor här ser det litet annorlunda ut. Jag vet att det inte gör någon skillnad om det är mörkt eller mitt på blanka dagen, det händer lika mycket oavsett tid på dygnet. Och jag kan ju inte vara instängd i mitt hem dygnet runt av rädsla för livet. Att hindras från att leva på grund av ständig rädsla är helt enkelt inte mitt sätt att leva, då kunde jag ju lika gärna låta bli att leva alls.

Så jag har helt enkelt sett till att få leva som jag velat, vistats utomhus när jag själv känt för det. Visst har jag varit litet vårdslös från och till trots att jag har mött mycket konstiga och ibland skrämmande människor, till och med dragits in i diskussioner med dem. Man kanske blir litet ouppmärksam när man har vant sig. Sköter man bara snacket rätt så kan man nog känna sig ganska säker trots allt, men för det mesta har jag trots det haft varningarna med mig och haft nycklarna beredda som någon slags självförsvar, överfallslarmet jag fått av mamma har dock sällan följt med mig ut. (Jag vet inte ens var det är..)

Och sedan jag fick hem Dina (min hund) har jag känt mig ganska trygg även om det inte alls var därför jag tog emot henne. De enda gånger jag känt mig litet orolig för överfall när jag haft henne med mig har väl i så fall varit om de andra har haft aggressiva kamphundar som försökt slita sig från sina koppel med en mordisk blick på Dina. Men dem har jag inte sett till alls på senare tid, jag menar, det är skillnad på en hund av kampras som står och skäller som vilken hund som helst skulle kunna göra och en best som väsnas med fradgande mun och röda ögon och försöker slita sig loss för att få döda.

Detta är alltså området jag bor på. Det är långt ifrån ett paradis, men det är inte fullt så illa som det låter som när man radar upp allt negativt på det här viset. Helt uppenbart trivs jag ju ganska bra här trots allt det jag räknat upp, annars hade jag ju inte bott här i fem och ett halvt år.

Exakt vad det här inlägget har att bidra till i min diskussion om kvinnoförnedringen som råder här vet jag egentligen inte. Ibland tar det skrivna ordet oväntade vägar, kanske är det bra att ni får ännu lite mer bakgrund till var jag befinner mig och det är också främst i det här området de händelser utspelat sig som jag kanske kommer närmare in på litet längre fram. Det vet jag faktiskt inte eftersom jag inte vet exakt vad jag kommer att skriva om i fortsättningen, jag vet bara att jag har flera saker jag vill ha sagt innan jag sätter punkt för det här temat.

Märks det att jag har lite svårt för att komma till skott här?

Som om obehaget inte skrivs ner så finns det inte.
Men snart går jag in på mer detaljer om vad jag syftar på.
Jag kan inte kretsa kring ämnet på det här viset mer.

Det är vår, det är varmt, dagarna är långa och solen lockar ut människorna från sina inomhusliv för att njuta av vädret. Våren är en underbar tid ... eller?

Varje vinter lyckas jag på något vis glömma bort hur jobbigt det är att vara kvinna i det här området under sommarhalvåret. Så fort våren har gjort sitt inträde sätts hormonerna igång bland de manliga invånarna i alla åldrar. Ibland tänker jag att det kanske beror på att man i dessa tider börjar slänga av sig de tjocka jackorna och det visas mer hud, men i ärlighetens namn så är det inte fallet, för tjejer springer runt och ser ut som om de glömt byxorna hemma även mitt i vintern.

Och än är det inte tillräckligt varmt för att det skulle finnas särskilt mycket bar hud ute på vift, men även om så vore fallet skulle det egentligen inte ursäkta männens beteenden, bara förklara det. Kanske styrs vi människor mer av ljuset än vi förstår, kanske sätter parningslusten igång hos människor på samma sätt som hos djuren om våren.

Jag vet inte längre vad som anses vara en ovanlig händelse när det kommer till sånt här. Kanske hade jag inte ens tyckt att t.ex. det som hände vid bensinmacken hade varit värt att nämna eftersom det ju faktiskt inte hände något mer, om det inte vore så att det här har blivit en oerhört obehaglig upprepad vardagshändelse.

För som jag skrev inledningsvis, så händer det någonting så fort våren kommer igång. Männen blir äckliga slem som borde ha fått mig att flytta härifrån för länge sedan, eller åtminstone aldrig gå ut som ensam tjej.

Jag blir ibland så äcklad och besviken på mänskligheten att jag får lust att bara slänga mig ner och brista ut i gråt. Varför gör människor så? Var är respekten? Jag har så svårt att acceptera att människor vill kränka varandra.

För det handlar inte alla gånger, och antagligen väldigt sällan, om hederlig raggning (den sköts mycket smidigare och snyggare än det jag fått erfara så många gånger nu), det handlar om kränkning, respektlöshet och en vriden kvinnosyn.

När män i bilar förföljer en tjej som går längs trottoaren och ger skamliga förslag när hon uppenbart och ibland rent ut säger åt dem att lämna henne ifred handlar det ju knappast om raggning. Inte heller gesterna som tydligt visar vad de vill göra eller alla frågor som de inte har att göra med...

Våren är underbar, men inte allt som kommer med den är lika underbart.

För någon vecka sedan när jag var på väg från bensinmacken efter att ha varit inne och köpt cigarretter kände jag av någon anledning att jag hade bråttom därifrån - tydligen alldeles för bråttom för när jag hade kommit en bit redan sprang kassören ut ur butiken och ropade in mig igen. Jag hade som vanligt min hund med mig så det var inte bara att vända tillbaka och gå in, jag måste fästa henne igen och under tiden hann det jag antagligen undermedvetet hade försökt fly ifrån hända:

Utanför macken hängde ett gäng killar kring sin bil. En av dem började prata med mig, hans svenska var väldigt bristfällig vilket gör återgivningen av allt han sa litet avdramatiserat, det handlade mycket om blickar, min intuition och mina tidigare erfarenheter.

Han sa "Han vill kanske dig." menandes kassören som ropat efter mig. "Han kanske vill dig! Tänk om han vill dig? Du vet... göra dig... Han vill dig. Ja, han vill dig." med det där för mig välbekanta hatade leendet.

Till slut hummade jag kort till svar för att han skulle vara tyst. Då frågade han om det var en han- eller honhund jag hade. Kanske borde jag redan där låtit bli att svara, men jag sa att det var en hona.

"Gillar hon killar? Hon gillar killar. Vill hon ha kille? Va? Gillar du killar? Vill du ha killar?"

Så fortsatte han tjata och jag hann tyvärr se hans blick som också den är välbekant och hatad av mig. Utan ett ord flydde jag snabbt in i butiken samtidigt som det var väldigt obehagligt att lämna Dina ensam där ute. Men jag litade på respekten hon trots allt inger, folk brukar ironiskt nog vara livrädda för henne och i vissa lägen är det till en stor fördel.

Det visade sig att de hade problem med kortläsaren så min betalning hade inte godkänts, och det drog ut på tiden att få igenom det. Under tiden sjönk den där killens ord in ordentligt. Menade han att han ville sätta på både mig och min hund?

Jag såg det motvilligt framför mig; hur hela gänget av killar våldtog mig och min hund. Det var som en film som spelades för min inre syn och det var förstås mycket obehagligt. När man ser på film kan man ju åtminstone blunda om man inte vill se, men de här bilderna gick inte att blunda för. Jag hoppades att jag snart kunde få komma ut ur butiken, jag höll på att kvävas där inne av obehag och oro.

Menade han verkligen det? Eller hade jag bara missuppfattat situationen på något vis? Men nej, den där blicken känner jag igen alltför väl. Så sjukt! Men samtidigt var jag inte alls förvånad över att ha fått höra en sådan sak, inte här, inte nu längre. Däremot var jag orolig över att jag lämnat Dina ensam där ute om han faktiskt var så sjuk att han kunde tänka sig att sätta på en hund... Vad skulle jag ta mig till om de hade tagit henne och åkt iväg i sin bil, kidnappat min hund för att utnyttja henne sexuellt?

Jag skyndade mig ut och var lättad över att hitta Dina sittandes där jag lämnat henne, och killarna var borta. Jag kunde andas igen, men det var en nervös, förtvivlad och ofokuserad matte som följde sin hund hem och låste noga dörren efter sig.

Den här händelsen väckte så många minnen, tankar och känslor att det bara blir långt och oöverskådligt om jag skulle försöka skriva ihop allt i ett enda inlägg, så ett tag framöver kommer Candoris att präglas av ett tema kring sextrakasserier och kvinnoförnedring med självupplevda händelser som grund.