De skriker efter mig. Har du glömt oss? Var är du? De skriker, fyller mitt huvud, drar i mig med sina skugglika händer, drar i mig från alla håll, alla lika mörka i skuggor; alla lika frustrerade och förvridna av ångest.
De vill att jag ska känna dem, vara dem, underlätta, hjälpa dem att bära.
...jag antar att lugnet är över för den här gången då.

För en stund var jag killen som var planmässigt otrogen mot sin flickvän med sitt ex mot sin vilja. Han plågades hårt av det och ändå måste han göra det så ofta han kunde som ett obotligt beroende, omöjligt att låta bli. Sedan insåg han att det inte skulle bli något slut på det även om han riktade all sin vilja på låta bli, för då hotades han med att bli avslöjad. Förlora allt, förlora sin stora kärlek som han ständigt bedragit. Total ångest. Svin.
Jag svalde ett glas. Ja, ett glas, ett krossat glas. Jag kände hur glasbitarna rispade i halsen, så svårt det var att svälja! Och sedan: Panik. Vad hade jag gjort? Vad har jag gjort!? Hur spolar man tillbaka tiden? Hur får jag ut glaset igen, hur raderar jag det här? Jag vill inte förlora henne men jag behöver inte dö, inte såhär.
Jag fick honom att ringa efter hjälp. Men vad kan väl de göra om han har snittat sig själv inifrån på det viset?

Jag vände mig ifrån honom. Nu fick han klara sig bäst han ville. Svin. Varför besvära mig med sitt svineri? Förtjänade han att överleva? Vem är väl jag att avgöra det? Men jo. Överlevde han? Inte vet jag... Jag bryr mig inte. Jag vill vara ifred från dem. Jag har inget med dem att göra. Låt mig va!