Jag var liten, kanske hade jag inte börjat skolan ännu, jag vet faktiskt inte exakt när det hände: Att mina tarmar rann ner i kroppen.
Jag minns hur det såg ut. Jag minns hur jag blev behandlad. Men jag minns inte om jag hade ont, konstigt nog.
Jag märkte att ena sidan av "kissen" hängde lite konstigt och jag påpekade detta för mina föräldrar men de sa att det inte var någon fara. Men det blev ju bara värre och värre, och när den ena sidan hängde långt nedanför den andra, fick jag dem äntligen att faktiskt se efter. Jag hade ju vetat att det var något fel hela tiden. Varför lyssnar föräldrar inte på sina barn oftare när det kommer till såna här saker?

Jag minns att jag hade min nalle med mig till röntgen.
Mamma hade lovat att nalle skulle vara med mig hela tiden. Jag fick åka in i en stor tunnel (ja, jag hade väl ingen aning om vad röntgen innebar) och där fick jag ju inte ha med mig någonting som skulle störa bilderna. Alltså fick nalle stanna utanför och vänta med mamma.
Jag minns hur arg och ledsen jag blev, för jag hade ju lovats att jag skulle få ha nalle hos mig hela tiden. Och så ljög de bara för mig!

Mamma tyckte väl att det var lite fånigt av mig, för nalle var ju precis utanför. Jag minns det så oerhört väl, hur jag åkte in i det läskiga röret, såg mamma och nalle försvinna medan jag åkte in i den hemska hemska tunneln. Jag var livrädd.
Mamma lekte med nallen i öppningen till röret för att jag skulle se att nalle väntar på mig där. Jag minns att jag motvilligt faktiskt tyckte att det såg lite roligt ut när nalle vinkade till mig där i andra änden av tunneln.
Jag vinkade tillbaka.

Jag hade ju trots allt gråtit, och var blöt om kinderna, så jag skulle vara duktig och torka bort dem så att de inte skulle vara i vägen för röntgenbilderna, tänkte jag. Om inte nalle får vara där inne så får säkert tårar heller inte vara det.
Det misstaget skulle jag aldrig ha gjort för sköterskan började skälla på det där låtsasspråket som jag inte förstod ett ord av (svenska) och mamma förklarade att jag inte fick peta mig i näsan när de tog kort.
Jag blev mycket ledsen, jag ville förklara att jag inte hade petat mig i näsan. Hur kunde de tro det? Varför skällde de så på mig? Jag ville ju bara ut ur det där hemska läskiga röret!
Jag började gråta igen, och när de skulle ta kort, torkade jag mig noga i ansiktet så tårarna inte skulle vara med på bilden. Återigen kommer mamma och säger åt mig att ligga still, inte peta i näsan!

Vadå peta i näsan? Vad menar de? Jag tyckte att det var mycket viktigt att mamma skulle förklara för de där svenska elaka människorna att jag faktiskt inte petade mig i näsan. Jag misstänker att hon aldrig gjorde det. Men så sa mamma att jag skulle ligga alldeles stilla. Då skulle det nog bli en bra bild.
Jag höll andan där inne i tunneln, kämpade mot gråten, och rädd var jag också och nalle syntes inte till. Men det blev nog ett kort till slut ändå för jag fick ju komma ut därifrån.

Sedan är allting bara korta stycken av minnen.


Jag minns egentligen inte så mycket av vad som hände kring själva operationen, jag vet inte om någon hade förklarat för mig vad som skulle hända, om jag var nervös, eller hur mina tankar gick. Jag minns bara att jag inte ville ta på mig sjukhuskläderna.
Jag minns heller inte riktigt vad läkarna gjorde före operationen. Jag minns bara att när vi kom ut från doktorn fick vi sätta oss och vänta i en korridor. En dyster ganska mörk gul korridor. Jag orkade inte riktigt tänka och jag undrade hur länge vi skulle få sitta där. Sedan blev jag antagligen hög eller somnade eftersom jag inte minns mer av det, hehe.


Jag minns att vi någon gång efter operationen gick ner till caféet och fikade. Jag minns inte om pappa och syrran också var där, eller om det bara var jag och mamma. Mamma fikade och hade det gott, och jag var överlycklig över att ha fått en sån där lakritspipa. Men jag kunde inte äta den. Jag kunde inte äta alls. Och jag minns att jag var lite arg på mamma som hade det så bra, drack sitt kaffe och säkert åt hon något också.
Men jag hade min fina lakritspipa. Det gjorde inte så mycket att jag inte kunde äta den. Den var fin ändå.

 

Sedan minns jag när jag fick åka hem igen.
Jag fick hålla mamma i handen hela vägen genom sjukhuset Jag var fortfarande omtöcknad efter operationen men tyckte att det var mysigt att gå sådär med mamma, det var ju inte varje dag man fick gå och hålla mamma i handen minsann!
Så fort vi kom utanför dörrarna till sjukhuset slet hon sig loss ur mitt grepp.
 Hon var förstås röksugen och tände en cigg, sedan började hon gå mot parkeringen där bilen stod. Hon har alltid varit sådan att hon går väldigt snabbt och man har i alla dagar fått springa efter henne för att hänga med. Så där började hon stega framåt och lämnade mig bakom sig.

Jag var som sagt fortfarande omtöcknad, jag orkade inte riktigt gå, jag såg hur mamma bara försvann längre bort för varje steg hon tog. 
Med gråten i halsen ropade åt henne att vänta på mig.
Jag var ju rädd för att hon skulle åka hem utan mig och jag skulle bli kvar där utanför sjukhuset för evigt. Hon väntade in mig, och med lakritspipan hårt tryckt i ena handen handen sträckte jag mig med den andra handen mot henne. Jag tänkte minsann hålla henne i handen även om hon plötsligt inte längre verkade vara så intresserad av sånt. För då kunde hon åtminstone inte gå ifrån mig.
Jag tog hennes hand.
Smärta. 
Att jag minns detta så väl är väl för att det är så symboliskt för närheten som aldrig riktigt var som den skulle i vår familj. För hon hade förstås sin cigarrett i handen och jag brände mig.
Jag var nyopererad, hade ont och var trött och snurrig, och så försöker hon springa ifrån mig och när jag väl kommer ikapp så bränner hon mig med en cigg, när jag väl tagit mod till mig att hålla henne i handen!
Det, är det största traumat i hela den här minnes-serien.


Sedan minns jag bara hur illa sjukhusplåstret över stygnen luktade. Den lukten är fatsetsad i min minnesbank. Jag kan plötsligt känna den lukten än idag och bli illamående. Jag minns de blå trådarna som stack upp ur min hud. Jag minns hur ont det gjorde att dra loss plåstret när det väl var dags för det.
Men förutom det, och glöden som brände mig, kommer jag inte ihåg någon smärta alls. Det är lite konstigt tycker jag.


Jag har för övrigt aldrig fått veta vad det egentligen var som hände med mig.
Vad som orsakade att tarmarna bara möblerades om sådär i magen på mig. Jag vet heller inte hur operationen gick till, om det blev några komplikationer undet tiden, jag vet ingenting alls.
Jag har ju frågat mamma om det här men hon verkar inte ha någonting annat att berätta om det. Hon minns nog inte, eller också förstod hon kanske inte vad läkarna sa. Eller kanske bara inte brydde sig, kanske räckte det att tänka enkelt, lite typiskt finskt:
 
Tarmarna åkte ner, nu är de på plats. Vad mer behöver man veta?