Oogie Boogie och jag
För var gång jag faller är det som att jag omedvetet glider ner för ett berg, och ju närmare botten jag kommer desto hårdare grepp får de där osynliga händerna om mina fötter. Då är det försent. Jag sliter och drar så naglarna slits av mot bergväggen, försöker ta mig upp, men det är för sent, för de där osynliga händerna har redan mig i sitt grepp och jag kan inte slita mig loss.
Men nej, färden slutar inte på botten. De där händerna drar ihärdigt neråt, djupare ner, ner i marken under lager under lager under lager av jord, ner i djupaste underjorden och hålls sedan kvar där tills jag blivit fullständigt nedbruten.
Jag känner mig som Tim Burtons OogieBoogie-man mot slutet av filmen Nightmare Before Christmas. De nedbrutna delarna kravlar sig ut ur säcken och flyr, söker sig upp till ljuset till ett nytt liv och lämnar mig ensam kvar. Den där sista lilla larven som är Jag, måste då efter att till slut ha kommit loss ur underjordens grepp, krypa runt och leta upp alla mina beståndsdelar och bygga upp mig själv igen, innan jag ens kan tänka på att börja resa mig upp för att inte tala om att klättra uppför det där berget igen på jakt efter livet.
Där är jag nu. Jag krälar runt som en larv på jakt efter sina beståndsdelar.Jag är inte längre på det djupaste botten, men jag är långt ifrån hel eller förmögen att utföra några vettigare saker än att bygga upp mig själv. Som om det inte vore vettigt nog.
Ändå förväntas jag göra så mycket så mycket mer.
På väg åt rätt håll
Och så kommer den där dagen då man råkar titta bakåt och märker att ja, man var verkligen på rätt väg och allt var precis så vackert och rätt som det kändes då. Men vad hände på vägen? Vem vilseledde fötterna att ta en annan riktning, trots att man såg målet så klart och trivdes med sin väg?
Farligt är det att gå på den rätta vägen. Man möter alltid på troll där. I sagornas värld är det aldrig särskilt svårt att se vem som är troll men här i vår värld utanför sagan är det inte så enkelt. För här är ingenting indelat i gott och ont. Den vackraste, den godaste, den som aldrig har annat till syfte än att göra gott - kan lika gärna visa sig vara det där trollet som vilken bestialisk mördare som helst.
Vem som helst kan vilseleda och få en att glömma av sig. Alla kan de vara troll på sitt sätt, troll som lurar små blomsterplockande flickor på villovägar från solskensstigen.
BCf // J
Svar på Arbetsprinciper i industrin
För ett tag sedan skrev Theresia om sin mans arbetssituation och irriterades över att de måste vara på arbetet trots att de inte har något att göra. Slösa bort hela arbetsdagar på att inte göra någonting alls och menade att företaget ju gick med förlust, även arbetarna som ju istället för att kunna göra någon nytta hemma sitter sysslolösa i fabriken och ökar företagets kostnader i form av elförbrukning, kaffe m.m.
Detta pratade även min mamma om. Hon jobbar för ett företag som är i direkt anslutning till saab, så de har inga andra arbetsgivare än dem. De har haft otroliga nedskärningar i personalen men ändå fortsätter det att falla. De har nog aldrig haft så få anställda som de har nu. Och de få som är kvar har förstås ingenting alls att göra. Nej, mamma berättade att folk har börjat ta med sig film till jobbet och sitter i fikarummet och ser på film på arbetstid! Hon orkar själv dock inte riktigt se på så mycket film så hon försöker läsa böcker och hitta på någon form av sysselsättning på egen hand.
Men likt förbaskat måste de hålla sig innanför fabriksväggarna. De får inte ens gå ut i friska luften utan att stämpla ut och då förlora den redan grovt avskalade lönen. Hon förklarade att det förstås handlar om att företaget på sikt ska vinna på att folk tar ledigt från jobbet, för ingen orkar ju sitta där till ingen nytta hur länge som helst. Så alla ledigheter och semestrar tas ut nu och företaget slipper alltså den utgiften senare.
Och så kommer det att vara tills varenda anställd har tagit ut sin ledighet. Inte förrän då, när det inte längre finns några mer pengar att suga ut ur de anställda, kommer de att få gå hem om det fortfarande inte finns något att göra under arbetstid.
Pengar är det enda som betyder något i det här samhället och människor betyder absolut inte något mer, och antagligen mycket mindre, än de pengar de tjänar åt företagen.
Här kan du läsa om Theresias tankar kring ämnet.
Jag dödade min älskling
För ett tag sedan, i något inlägg som jag inte ens minns vad det handlade om, undrade jag hur mycket av sitt mörker man kan dela av till andra, och vad man bör hålla för sig själv. Det är givetvis ett individuellt beslut och man vet bara själv vad man kan dela med sig av.
Men nu kan jag alltså svara på min egen fråga. Jag vet vad som avgör vad jag delar av mig och inte. Alltid kommer det något gott ur det som gör ont. Inlägget igår innehöll en tung börda, skadan av att publicera det vägde tyngre än helandet, och det var vad som avgjorde att jag tog bort det. Och det är alltså det som avgör vad jag kan dela med mig av.
Om det kan komma något gott ur min skugga delar jag gärna med mig av den oavsett hur smärtsamt det ibland kan vara. Men när det går över till att göra mer skada än nytta är det givet att jag inte kan dela med mig.
Det var ändå väldigt svårt att ta bort just det inlägget - för jag är en skribent och vissa texter oavsett innehåll kan bli mig mycket kära. Det var en mycket väl arbetad text även om jag skrev rakt ur hjärtat, kanske en av mina bästa. Så självklart var det svårt att radera det. Mycket svårt. Kanske kan man likna det vid en kock som lyckats med en unik och fantastisk maträtt men inser att han aldrigt någonsin kan låta någon smaka av den.
Det var med andra ord en "kill your darlings" - även om det uttrycket oftast handlar om att tjäna helhetsintrycket, ta bort onödiga saker hur mycket man än tycker om dem och hur mycket tid man än lagt på dem, t.ex. ett fint kapitel i en bok som på inget sätt bidrar till resten av handlingen i boken. Den måste bort - oftast. Den här gången handlade det inte så mycket om helhetsintrycket för den här bloggen, den är en salig blandning av allt möjligt redan som det är, den här gången handlade det om ansvarstagande.
Jag tänker nämligen en hel del på hur det jag skriver kan komma att påverka människor. Ibland hoppas jag att det påverkar positivt, ibland vill jag väcka en tanke eller en fundering. Ibland vill jag bara berätta. Men om jag ser att påverkan kan bli för negativ väljer jag alltså att låta bli att dela ut det. Jag dödade min älskling.
* "Censur" heter inlägget där jag frågade mig själv var man sätter gränsen för vad man vill dela med sig av.
Lev utan ånger!
Jag undrar hur man ska kunna leva efter uppmaningen att leva utan ånger om man en gång gjort någonting som man faktiskt ångrar?
Hur blir man kvitt ångern - är det möjligt eller är livet dömt till ett misslyckande för att man inte kan leva det utan ånger?
Visst kan man acceptera och gå vidare, men kan man verkligen sluta ångra?
Den vackra lyckan
Någonting som får mitt hjärta att skimra av lycka så att jag riktigt myser i mig själv är att få ge. Jag ger ofta ord, stöttning, uppmuntran, inspiration och annat som kan få en annan människa att känna sig mer hoppfull, och jag tycker lika mycket om att bara säga en enkel sak som får personen att känna sig uppskattad eller kanske dra på smilbanden lite. Oavsett om hon är i uppenbart behov av det eller inte.
Jag kan göra det alldeles gratis, utan att behöva få någonting tillbaka. Jag behöver inte något tack, jag behöver egentligen inte ens se det där leendet som jag gett, för syftet är inte att jag ska få bekräftelse, syftet är helt enkelt att den andra ska känna sig bra.
Så mycket man kan ge med så enkla medel. Ett oväntat ord kan rädda hela dagen för någon. Ibland får jag förstås bekräftelse över att jag har lyckats med vad som var mitt syfte. Som inatt, då ett e-post damp ner i inkorgen av tacksamhet. Det var ett fint brev, inte så mycket i orden som mellan raderna, och jag fylldes av det där skimret än mer. För även om jag inte söker bekräftelse av att ha lyckats så är det underbart att veta att man gjort det. Igen.
Censur
Jag skrev ett inlägg som gick in på djupet av min person. Alldeles för personligt och jobbigt så jag raderade det.
Ibland är det svårt att veta var man ska lägga sin gräns för hur mycket man ska dela med sig av sig själv för omvärlden. För de svåraste sakerna har också de finaste ljuspunkterna som skulle kunna ge andra tröst i sina liv. Och det är väl så jag alltid har tänkt, jag slutade vara så hemlig och instängd för många år sedan, just för att jag insåg att om jag delar med mig av det smärtsamma kan det komma mycket gott ur det.
Jag tror att gränsen går mellan det fysiska och det psykiska. Hemska upplevelser som kommit utifrån kan man lättare dela med sig av, tankarna kring det, känslorna, allt ända in på djupet. Men när det kommer inifrån en själv, när man själv är "det onda" ... då delar man plötsligt inte riktigt lika gärna med sig.
Nåja, jag har haft ett inneboende mörker som alltför ofta gör sig påmint även om jag snarare känner mig som ett ljusskimmer än en mörk skugga numera. Men man kan givetvis aldrig vara bara det ena eller det andra, de behövs båda för att något alls av dem ska kunna finnas. Och ju mörkare mörkret är desto ljusare ter sig ljuset. I dagsljus ger ett brinnande stearinljus inte alls samma intryck som i natten. Och just sådan är balansen i allt annat också.
Utveckla dig själv
Betyder detta att jag har svårt för att följa anvisningar? Nej, inte alls! Jag kan följa anvisningar till punkt och pricka men jag kan tycka att det är mycket tråkigt (okej, kanske till och med svårt ibland). I de allra flesta lägen uppskattar jag min egen kreativitet och oftast blir jag också belönad för den.
Det handlar inte om "regler är till för att brytas" utan snarare om att utveckla både sig själv, dem man kanske påverkar med det man gör, samt själva "reglerna".
"Think outside the box" är väl ännu en variant som skulle kunna användas för att beskriva det jag gör. Men för mig handlar det inte så mycket om att vara utanför ramarna, utan hellre då utvidga det inramade, ge plats åt mer utan att det nödvändigtvis behöver hamna utanför.
Men det är samtidigt ett problem med att ha för stor arbetsyta. Det gäller att hitta den röda tråden i mångsidigheten, för annars blir det, som för mig som alltid råkar tappa greppet om tråden, svårt att vara fokuserad och kortfattad vilket ofta krävs för att ge en tydlig bild.
Vad syftar jag på egentligen med det här inlägget, kanske du undrar? Jag syftar inte på någonting speciellt alls, utan just: Allt. Recept, hår, skoluppgifter, arbetslivet, livsåskådning, politik ... Allt, helt enkelt, utan någon speciellt händelse i åtanke, annat än att kanske förhoppningsvis inspirera någon läsare som behöver det, till att utvidga ramarna, utveckla, och finna den röda tråden (det som är du bland allt det du ser i den vidgade vyn).
Sista sanningen - Har varit eftersökt av SÄPO
[Skulle det fattas några U:n i det här inlägget så beror det på att mitt tangentbord har bestämt sig för att U inte behöver användas alla gånger. ]
Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Nu har vi alltså kommit till den sjunde och sista sanningen i den här serien. Jag måste säga att det faktiskt har varit ganska roligt att skriva efter givna ämnen och kanske är det något jag ska göra igen i framtiden. Den sista sanningen löd:
Har varit eftersökt av SÄPO
Jag var vegan i några år, och som ni vet så kan man ju inte vara vegan utan att vara milintant. Jo, självklart kan man det, jag var en fredlig vegan som inte ens förstörde min jägarpappas jakt. Jag var ingen kämpe, jag valde bara att leva så djurvänligt som det bara gick. Genom att välja vad jag konsumerade tyckte jag att jag visade var jag stod. Jag var medlem i Djurens Rätt, ett tag var jag till och med aktiv i lokalgruppen för Djurens Rätt, en helt fredlig organisation, men jag deltog aldrig ens i deras demonstrationer och bidrog nog inte med så mycket annat än mina idéer. Om ens det.
Men en vegan är tydligen ett samhällshot och jag vet att svenska säkerhetspolisen har listat en hel del folk enbart för att de är/varit veganer. Men så enkelt var det inte i mitt fall. Nej här hade det kunnat sluta med internationella FBI-agenter som jagade mig. Eller kanske en svensk version av Fox Mulder hack i hälarna. Givetvis tänker man på Mikael Persbrandt i det läget, och tro mig, jag hade sprungit ifrån honom!
Jag är inte som resten av sveriges kvinnliga befolkning. Jag kan inte förstå hur alla tycker att han är så het. Jag känner till och med en lesbisk tjej som sa, och menade på fullt allvar, att hon skulle suga av Persbrandt om hon fick chansen. Jag rynkar på näsan så fort jag föreställer mig honom i en intim situation. Inget ont om honom som skådespelare, jag tycker om honom, skrattar litet åt honom faktiskt medan alla andra tycker att han är så manlig och tuff. Men den där hysterin kring honom begriper jag inte.
Hur som helst. Under den här perioden var jag tillsammans med en kille, som med en del andra tyckte att det hände för lite inom Djurens Rätt. De ville agera. Inte nödvändigtvis med våld, men de ville göra mer än bara dela ut flygblad på stan som är helt menlöst slöseri på papper. Det bodde en chinchilla-farmare här i närheten som de riktade blickarna mot.
De samorndade ett möte, och jag blev tillfrågad att vara med. Jag var litet osäker till hela tilltaget, men eftersom mötet var hos min pojkvän och jag praktiskt taget bodde hos honom, beslöt jag mig för att vara med på mötet iallafall och efter det se om jag skulle vara med över huvud taget.
Av någon anledning blev jag utsedd till sekreterare under mötet. Jag minns bara brottstycken av vad de planerade, och det verkade inte särskilt olagligt men jag visste redan då att det kunde gå lite hur som helst med att följa planeringen och bestämde mig för att inte vara med den här gruppen. Inte därför att jag skulle vara emot våldsamma protester om de skulle bli det, utan för att det bara kändes som att det var dömt att misslyckas, hela grejen.
En dag när jag inte var hos killen fick han besök. Av SÄPO! Och de ser på killen och frågar "Känner du någon som kallas för Nanna?" Och Nanna, det är förstås jag det. Jag känner inte till detaljerna av deras samtal sedan. Men jag kan säga att jag var livrädd för att prata i telefon, visa mig ute, eller någonting alls. Jag ville inte finnas alls längre. Av rädsla för att de plötsligt skulle ha hört mig skämta om något olämpligt och tagit det som allvar, haffat mig och torterat mig i någon mörk källare eller nåt ;-) Jag blev helt enkelt paranoid, trots att jag egentligen inte hade någonting att vara rädd för.
Hehe, så är det minsann. Det förunderliga är ju att de letade efter mig, som inte var aktiv i gruppen medan de andra helt öppet var delaktiga i det hela. Och att de kände till mitt smeknamn men inte mitt fullständiga namn, visste vem min pojkvän var men visste inte var jag bodde... ja det är väl märkligt?
Det var sista sanningen det. Nu vet ni kanske en hel del mer om mig efter de här sju dagarna. Candoris fortsätter givetvis att uppdateras som vanligt trots att de här utmanings-rubrikerna nu är slut.
// J
Sjätte sanningen - Har aldrig varit på begravning
Vilken tur att jag inte lyckades somna, jag hade ju glömt att skriva dagens utmaningsrubrik!
Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Sjätte sanningen löd:
Har aldrig varit på begravning
Det är litet märkligt att jag aldrig har varit med på någon begravning eftersom jag känner (eller har känt? Hur säger man?) ganska många som har dött. Konstigt nog är det bara en enda person som har dött i ålderns höst. De flesta andra har dött till följd av en olycka av något slag (så gott som alla självförvållade). Sedan är det tre, som jag faktiskt inte kan klassa som någon olycka då de tagit livet av sig själva och det är ju ingen olyckshändelse att det sker.
Ja, redan nu har jag nämnt såpass många att de döda kan räknas på en full hand, men de är fler än så. Och ändå har jag aldrig varit på en begravning. Hur kommer det sig?
Det är inte så att jag på något vis bojkottar begravningar, som om de vore någonting som man inte borde bry sig om. Jag har dessutom en ganska vacker syn på döden. Om det är en religiös, filosofisk eller biologisk syn jag har, kan jag inte riktigt bestämma, men jag tänker döden mig till en ganska stor del som fysisk, till skillnad från de flesta som tänker på själen.
Kroppen blir åter ett med jorden. Den är för övrigt enligt mig ett med jorden hela tiden, även under livets gång, men det är en parantes i ämnet. Allt vi har omkring oss har en gång i tiden med största sannolikhet varit delar av någon eller några andra. På så vis är vi alla komna ur samma jord och är delar av varandra.
Jag skulle kunna skriva en hel bok i ämnet, men nu ska jag hålla mig inom ramarna för ett blogginlägg, som ju skulle handla om begravningar och inte döden, men jag ville ändå visa att jag har en enligt mig ganska fin bild av döden hur som helst (jag är medveten om att andra tycker att den bilden snarare är hemsk, känslokall och själlös men det är väl den bilden det blir när jag försöker förklara min bild i så korta drag..)
Trots att jag inte är rädd för döden och finner tröst i hur jag ser på den, är jag livrädd för begravningar. Det är inte enbart den döde som skrämmer mig, inte är det heller min egen sorg som skrämmer, utan det är alla andra. Jag sugs för lätt in i andras känslor. Jag skulle må fruktansvärt dåligt av att vara så nära så många intensivt sörjande människor på en och samma gång, på en "tillställning" där man dessutom måste uppföra sig någorlunda normalt. Där finns inte plats för attacker av annat än sorg efter den avlidne.
Detta är förstås ett problem. För givetvis vill jag gå på mina nära och käras begravningar. Jag vill kunna ta farväl av dem, minnas dem tillsammans med andra som delar min kärlek och sorg, och jag känner mig skamsen för att jag hoppat över de begravningar jag borde ha varit med på hittills. Därför funderar jag ibland på om jag kanske borde lära mig genom att gå på någon för mig okänds begravning. Sitta tyst längst bak så att jag kan smyga ut obemärkt om det skulle bli för outhärdligt. Men det om något känns ju skumt, att öva sig själv på att gå på begravning!
Kan man verkligen göra så? Är det ens etiskt rätt att utnyttja någon avliden och dess stackars anhöriga till att öva sig inför någonting som alla nog är litet rädda för? Och när och hur skulle det gå till? Ska jag bara stå och lurpassa runt hörnet till kyrkan, eller ska jag noggrannt välja ut vems begravning jag skulle gå på?
Jag är inte alltid riktigt normal, jag är medveten om det.
Nu ska jag tända ljus för de mina som gått vidare, skänka dem några tankar och sedan är det väl hög tid för mig att göra ett nytt försök till att sova.
Med hela världen framför sig
Idag är jag trött. Det blev varken kvalitativ eller kvantitativ sömn inatt, men jag är fortfarande på gott humör. Har läst en av mina kusiners blogg idag, på finska så det är nog inget intressant för de flesta av mina läsare att läsa, men här länkar jag dit ändå: maniskan.
Hon är en ung kvinna med en enorm drivkraft med hela världen framför sina fötter. Hon är alltid på väg någonstans, alltid något stort på gång. Senast jag hörde från henne var hon återigen i Tyskland och jobbade på julmarknad, och nu är hon plötsligt i Buenos Aires och studerar vilket inte alls förvånar mig även om jag inte hade någon aning om det. För sådan är hon, överallt är hon, allting intresserar, hon nästlar in sig i kulturlivet var hon än befinner sig och suger verkligen till sig allt intressant som kan tänkas finnas att hitta.
Och här sitter jag. Jag har aldrig ens rört vid ett flygplan. Jag har aldrig varit utanför landets gränser utan någon slags övervakare, som föräldrar eller klassföreståndare eller så. Och det är väl inte bara det att man måste resa för att uppleva saker och ting. Men man känner sig rätt misslyckad ändå när man börjar jämföra tempot i sitt eget liv med personers som t.ex. min kusins.
Här, i mitt liv, är det en stor händelse om jag blir hämtad i mammas bil för att åka ut till en av de litet större matvaruaffärerna och handla. Det kan liksom vara det största på en hel vecka. Jag beter mig som en 80-åring. Nu blev jag nedstämd.
Tankeflöden från den ena sidan till den andra
Jag inser att det låter som att jag egentligen inte alls mår bra. Men kanske är det bara så att vanan gör det enklare för mig att beskriva den sidan med en känsla som olyckligt nog fattas på den andra. Det är ju relativt nytt för mig, det här att vistas här på andra sidan, den ljusa sidan, så medvetet. Det har ju bara gått några år sedan jag hittade vägen hit. Jag lär mig att bejaka denna sida lika intensivt som den där andra, den som hemsöker mig inatt och många andra nätter och dagar.
Ibland slukas jag till och med in i det. Det har ni också fått erfara. Men den för evigt älskade visade mig vägen hit och jag ska aldrig att glömma hur jag kan hitta tillbaka..
... Så mycket vi gav varandra! Vi gav varandra livet, och här sitter jag litet förvirrad och undrar varför vi har låtit varandra försvinna ur våra liv när vi gav varandra det största. Men allting har sin gång och ibland måste man släppa taget om det kära för att komma dit man är ämnad att hamna. Det går att älska bortom gränser även om man måste tvinga sig själv att hålla sig utanför precis allt som har med den älskade att göra - även om det innebär total ovetskap om hans eller hennes fortsatta liv. För ibland är det enda vägen att gå för att någonsin kunna älska och älskas av andra helt och fullt igen.
Jag kan bara hoppas att även jag ännu efter dessa år, som börjar bli många, är lika varmt hågkommen, och att någon annan har tagit min plats och ser det jag då var ensam om att se.
Ibland svider det att jag tvingade mig själv till det valet som jag tog för vår bådas bästa. Men det var rätt beslut att ta och jag ångrar det inte, för då hade jag aldrig kunnat engagera mig i efterkommande relationer på samma sätt som jag nu kan (och gör) med en kärlek som är större än vad som får plats i det mänskliga förståndet.
Är det så att mitt undermedvetna i och med detta försöker säga att genom att släppa det allra käraste för att det var det rätta, belönades jag till slut med någonting som kanske är ännu större? Kanske. Kanske är det så livet fungerar. Det får framtiden utvisa.
I hörnet
Det känns för övrigt som om någon har öppnat min mage och rört runt med en stavmixer men jag antar att det också hör till.
På varje gren
Mycket viktigt att jag talar om detta för er.
Jag har ingen aning om varför, och från början var det inte bara en fågel vilken som helst, utan en talgoxe. Men sedan blev det en rödhake, eller en sparv. Så jag nöjer mig med att säga fågel.
Detta spökade nämligen i mitt huvud hela natten. Jag var på väg upp var gång jag vaknade enbart för att få skriva ner den meningen i den här bloggen för det var uppenbarligen mycket viktigt att jag skulle tala om det för er, men nu har meningen bakom det hela försvunnit helt.
Varför? Varför var det min första tanke alla hundra gånger jag vaknade till medvetande? Du som vet får gärna tala om det för mig. För det var mycket viktigt. Jag kröp runt på trädgrenar men i änden av varje gren satt där ju en fågel.
Kanske finns det inte plats för fler fåglar?
... Kanske får jag inte plats?
Valrossen i vinterpäls
Man skulle kunna tro att jag är en sån där sent utvecklad tjej som fick sin mens som 18-åring, men jag var bland de första med att bli "kvinna". Jag vet inte riktigt varför min kropp har stannat kvar i den där puberteten i så lång tid, för om jag fick min mens redan som 9-åring (eller var jag 10?) så borde jag ju vara kvinna nu efter 15 år. Men nej nej, inte då!
Inte förrän nu börjar brösten växa lite, rumpan ta form och mensen bli regelbunden (kanske?), samtidigt som alla mina visdomständer har börjat vakna (måste de komma samtidigt?). Visst vore det väl skönt om jag äntligen slapp alla pubertetiska humörsvängningar och hade en kropp som är lite mer i kvinnlig balans.
Men i en sån här utvecklingsfas blir kroppen helt förvirrad.
Jag har alltid haft mycket god hår- och nagelväxt men det är inte enbart positivt för man har ju hår på hela kroppen och inte bara på hjässan. Och jag hatar att vara hårig! Jag bryr mig inte om andras kroppsbehåring, i vissa fall kan det till och med vara attraktivt, men när det kommer till mig själv är jag nästintill fobisk.
Som för att jävlas har min kropp nu i förvirringen fått för sig att ge mig en massa konstiga mjuka fjun överallt.
Anorektiker kan ju få lagunohår.
Kroppen producerar alltså mer hår på kroppen när den är undernärd, för att hålla värmen. Fast om jag har förstått det rätt så är det inte förrän det är riktigt långt gånget i svälten som kroppen sätter igång med det.
Men det är ju mycket enkelt att konstatera att jag varken har anorexi eller är undernärd av andra orsaker så att jag skulle sakna kroppsfett (det har jag väl snarare i överflöd). Så lagunohår är det ju knappast, men vad är det då?? Jag blir inte riktigt klok på det här fjuneriet!
Dessutom har kroppen samlat på sig så mycket vatten den senaste tiden att jag känner mig som en uppsvullen vattenblåsa som guppar vid varje rörelse. Hur kul är det då? Känner mig oerhört oattraktiv och bara hemsk!
Jag trodde att jag skulle förvandlas från flicka till kvinna, men det verkar snarare som att jag har förvandlats till en valross i vinterpäls :-(
Vad är det här?
Eller har det ens hänt någonting?
Jag har ingen aning om vad jag hade för vision om den här bloggen då jag startade den. Jag vet att jag hade en vision, men hur den såg ut minns jag inte särskilt noga alls idag.
Men den har ju verkligen inte blivit bättre på senare tid, snarare tvärtom, även om läsarsiffrorna ökat en del. Jag vet inte vad jag sysslar med. Varför skriver jag här över huvud taget?
Antagligen har till och med den här bloggen drabbats av ledan jag befinner mig i nu när jag står mellan två liv. Det mesta känns bara totalt menlöst när jag inte vet någonting om någonting. Jag vet inte hur livet kommer att se ut om några veckor, jag vet inte hur livet kommer att se ut om några månader heller. Varken kort- eller långsiktig framtidsvision - det gör inte nuet till någon trevlig upplevelse.
Men hur ska jag kunna planera när jag inte vet vad jag kan utgå från? Vad jag kommer att ges för möjligheter.. Jag väntar och väntar på svar från olika myndigheter - står vid ett vägskäl med rödljus och väntar på att någon av lamporna snart ska skifta till grönt. Men så ambivalent som jag är hoppas jag verkligen att de inte börjar lysa grönt samtidigt allihop, ett grönt ljus räcker för mig!
Men sakta har de där frågetecknen faktiskt börjat bli besvarade. Det är den där gula lampan som har börjat förvarana om att det snart blir grönt.
Det verkar ju onekligen som att målet blivit klarare och tydligare utan att jag egentligen har lagt märke till det själv. För oavsett hur jag vrider och vänder på möjligheterna, och vilka alternativ som än kommer att ges, vilka myndigheter som ska ha mig i sitt grepp, så leker min näsa kompass och pekar ständigt norrut.
Måste jag flytta och sälja lägenheten - ja då är det ju ingen vits med att skaffa en ny lägenhet här utan då flyttar jag ju bort. Och får jag en inkomst med litet friare tyglar, ja, då har jag ju ingenting som håller mig kvar här, då har jag råd att flytta härifrån. Det enda är väl om jag skulle få jobb här, men det kommer jag inte att få, av så många olika orsaker. De två största anledningarna är att jag för det första självklart inte ens söker några jobb här eftersom jag vill härifrån. Och för det andra så finns det inga jobb att få här.
Med andra ord är det ju ganska uppenbart att framtiden har börjat forma sig framför mig trots att jag fortfarande saknar besked från myndigheterna som jag trodde skulle avgöra min framtid. Ni som följer min blogg har väl redan för länge sedan sett detta, att jag verkligen är på väg härifrån, men jag har inte förstått det själv än, så det kommer nog bli en del tankar kring detta också i fortsättningen.
Jag längtar så till när det faktiskt börjar bli dags att planera på riktigt. Göra verklighet av allting, vara på väg istället för att bara sitta här utan mening eller mål. Inte ens småsaker (ja inte stora saker heller för den delen) har någon betydelse. Jag orkar inte ens sätta mig och läsa. Eller fortsätta redigera min musik. Eller tvätta mina kläder eller diska eller sova eller duscha eller.. ja, ni förstår. Allt är menlöst när man befinner sig i det här läget.
Så min slutsats är med andra ord att det förstås inte är konstigt om även bloggen står still och känns menlös när allt annat i livet också saknar betydelse - då känns det ju som att det inte finns något vettigt att skriva om menar jag. // J
Söndagens två ansikten
Förr var söndagen dagen då man klädde sig i sina finkläder - söndagskläderna. Det var en dag då man var social och familjerna gjorde utflykter och bjöd varandra på middagar med mera...
Jag tycker det är lite kul att tänka på det, hur söndagen har förändrats så markant från att ha varit en fin social dag till att ha blivit en slö dag i ensamhet.
Söndagen har verkligen blivit en vilodag.
Livet har stannat till
Jag har ingen aning. Jag har ingen tidsuppfattning trots att jag försöker klottra ner dagarna under siffror i fuskskinnsklädda böcker. Jag har ingen aning. Tiden står stilla, utan rörelser, jag går på mina möten och försöker komma ihåg att göra vad som ska göras, men ändå är allting bara en enda punkt. En penna som har fastnat på bladet, så att det inte ens blir ett rakt tråkigt streck. Bara en punkt.
Det är inte så att dagarna inte har några dalar, de har både dalar och berg, stora ljusglimtar och jag skrattar och ler. Men ingenting ... ingenting. Jag är inte ens något tomt skal, för jag känner så mycket, tänker så mycket, gör saker, och ändå känns allting bara som en menlös dröm.
"Du måste skaffa dig rutiner!"
Jo. Kanske jag måste. Men jag är aldrig bra på några måsten. Måsten förvärrar.
Jag hade ju inbillat mig att det skulle vända, att jag skulle rycka upp mig och börja leva igen när jag bara fått in pengar, betalat bort den stora högen av räkningspåminnelser, kan köpa mat som gör mig på bättre humör. Jag hade inbillat mig att jag, när åtminstone en tung börda hade lyfts bort för en stund, skulle orka bry mig om saker, ta hand om mig själv. Leva.
Vad är det som hindrar mig? Ingenting.
Snarare har jag så mycket i livet som borde hjälpa mig framåt, så mycket känslor, så mycket roliga saker att göra, så mycket att se fram emot.
Men nej. Bara en simpel liten punkt.
Den där pennan är ju den sämsta pennan någonsin, den går inte framåt. Dessutom är det nog bara en blyertspenna, lätt att sudda bort helt, och inte rinner det ut något bläck som gör fläcken större eller mörkare. Bara en svag punkt av blyerts, oföränderlig.
Mamma, gå inte så fort!
Jag var liten, kanske hade jag inte börjat skolan ännu, jag vet faktiskt inte exakt när det hände: Att mina tarmar rann ner i kroppen.
Jag minns hur det såg ut. Jag minns hur jag blev behandlad. Men jag minns inte om jag hade ont, konstigt nog.
Jag märkte att ena sidan av "kissen" hängde lite konstigt och jag påpekade detta för mina föräldrar men de sa att det inte var någon fara. Men det blev ju bara värre och värre, och när den ena sidan hängde långt nedanför den andra, fick jag dem äntligen att faktiskt se efter. Jag hade ju vetat att det var något fel hela tiden. Varför lyssnar föräldrar inte på sina barn oftare när det kommer till såna här saker?
Jag minns att jag hade min nalle med mig till röntgen.
Mamma hade lovat att nalle skulle vara med mig hela tiden. Jag fick åka in i en stor tunnel (ja, jag hade väl ingen aning om vad röntgen innebar) och där fick jag ju inte ha med mig någonting som skulle störa bilderna. Alltså fick nalle stanna utanför och vänta med mamma.
Jag minns hur arg och ledsen jag blev, för jag hade ju lovats att jag skulle få ha nalle hos mig hela tiden. Och så ljög de bara för mig!
Mamma tyckte väl att det var lite fånigt av mig, för nalle var ju precis utanför. Jag minns det så oerhört väl, hur jag åkte in i det läskiga röret, såg mamma och nalle försvinna medan jag åkte in i den hemska hemska tunneln. Jag var livrädd.
Mamma lekte med nallen i öppningen till röret för att jag skulle se att nalle väntar på mig där. Jag minns att jag motvilligt faktiskt tyckte att det såg lite roligt ut när nalle vinkade till mig där i andra änden av tunneln.
Jag vinkade tillbaka.
Jag hade ju trots allt gråtit, och var blöt om kinderna, så jag skulle vara duktig och torka bort dem så att de inte skulle vara i vägen för röntgenbilderna, tänkte jag. Om inte nalle får vara där inne så får säkert tårar heller inte vara det.
Det misstaget skulle jag aldrig ha gjort för sköterskan började skälla på det där låtsasspråket som jag inte förstod ett ord av (svenska) och mamma förklarade att jag inte fick peta mig i näsan när de tog kort.
Jag blev mycket ledsen, jag ville förklara att jag inte hade petat mig i näsan. Hur kunde de tro det? Varför skällde de så på mig? Jag ville ju bara ut ur det där hemska läskiga röret!
Jag började gråta igen, och när de skulle ta kort, torkade jag mig noga i ansiktet så tårarna inte skulle vara med på bilden. Återigen kommer mamma och säger åt mig att ligga still, inte peta i näsan!
Vadå peta i näsan? Vad menar de? Jag tyckte att det var mycket viktigt att mamma skulle förklara för de där svenska elaka människorna att jag faktiskt inte petade mig i näsan. Jag misstänker att hon aldrig gjorde det. Men så sa mamma att jag skulle ligga alldeles stilla. Då skulle det nog bli en bra bild.
Jag höll andan där inne i tunneln, kämpade mot gråten, och rädd var jag också och nalle syntes inte till. Men det blev nog ett kort till slut ändå för jag fick ju komma ut därifrån.
Sedan är allting bara korta stycken av minnen.
Jag minns egentligen inte så mycket av vad som hände kring själva operationen, jag vet inte om någon hade förklarat för mig vad som skulle hända, om jag var nervös, eller hur mina tankar gick. Jag minns bara att jag inte ville ta på mig sjukhuskläderna.
Jag minns heller inte riktigt vad läkarna gjorde före operationen. Jag minns bara att när vi kom ut från doktorn fick vi sätta oss och vänta i en korridor. En dyster ganska mörk gul korridor. Jag orkade inte riktigt tänka och jag undrade hur länge vi skulle få sitta där. Sedan blev jag antagligen hög eller somnade eftersom jag inte minns mer av det, hehe.
Jag minns att vi någon gång efter operationen gick ner till caféet och fikade. Jag minns inte om pappa och syrran också var där, eller om det bara var jag och mamma. Mamma fikade och hade det gott, och jag var överlycklig över att ha fått en sån där lakritspipa. Men jag kunde inte äta den. Jag kunde inte äta alls. Och jag minns att jag var lite arg på mamma som hade det så bra, drack sitt kaffe och säkert åt hon något också.
Men jag hade min fina lakritspipa. Det gjorde inte så mycket att jag inte kunde äta den. Den var fin ändå.
Sedan minns jag när jag fick åka hem igen.
Jag fick hålla mamma i handen hela vägen genom sjukhuset Jag var fortfarande omtöcknad efter operationen men tyckte att det var mysigt att gå sådär med mamma, det var ju inte varje dag man fick gå och hålla mamma i handen minsann!
Så fort vi kom utanför dörrarna till sjukhuset slet hon sig loss ur mitt grepp.
Hon var förstås röksugen och tände en cigg, sedan började hon gå mot parkeringen där bilen stod. Hon har alltid varit sådan att hon går väldigt snabbt och man har i alla dagar fått springa efter henne för att hänga med. Så där började hon stega framåt och lämnade mig bakom sig.
Jag var som sagt fortfarande omtöcknad, jag orkade inte riktigt gå, jag såg hur mamma bara försvann längre bort för varje steg hon tog.
Med gråten i halsen ropade åt henne att vänta på mig.
Jag var ju rädd för att hon skulle åka hem utan mig och jag skulle bli kvar där utanför sjukhuset för evigt. Hon väntade in mig, och med lakritspipan hårt tryckt i ena handen handen sträckte jag mig med den andra handen mot henne. Jag tänkte minsann hålla henne i handen även om hon plötsligt inte längre verkade vara så intresserad av sånt. För då kunde hon åtminstone inte gå ifrån mig.
Jag tog hennes hand.
Smärta.
Att jag minns detta så väl är väl för att det är så symboliskt för närheten som aldrig riktigt var som den skulle i vår familj. För hon hade förstås sin cigarrett i handen och jag brände mig.
Jag var nyopererad, hade ont och var trött och snurrig, och så försöker hon springa ifrån mig och när jag väl kommer ikapp så bränner hon mig med en cigg, när jag väl tagit mod till mig att hålla henne i handen!
Det, är det största traumat i hela den här minnes-serien.
Sedan minns jag bara hur illa sjukhusplåstret över stygnen luktade. Den lukten är fatsetsad i min minnesbank. Jag kan plötsligt känna den lukten än idag och bli illamående. Jag minns de blå trådarna som stack upp ur min hud. Jag minns hur ont det gjorde att dra loss plåstret när det väl var dags för det.
Men förutom det, och glöden som brände mig, kommer jag inte ihåg någon smärta alls. Det är lite konstigt tycker jag.
Jag har för övrigt aldrig fått veta vad det egentligen var som hände med mig.
Vad som orsakade att tarmarna bara möblerades om sådär i magen på mig. Jag vet heller inte hur operationen gick till, om det blev några komplikationer undet tiden, jag vet ingenting alls.
Jag har ju frågat mamma om det här men hon verkar inte ha någonting annat att berätta om det. Hon minns nog inte, eller också förstod hon kanske inte vad läkarna sa. Eller kanske bara inte brydde sig, kanske räckte det att tänka enkelt, lite typiskt finskt:
Tarmarna åkte ner, nu är de på plats. Vad mer behöver man veta?
Låt mig va
De vill att jag ska känna dem, vara dem, underlätta, hjälpa dem att bära.
...jag antar att lugnet är över för den här gången då.
För en stund var jag killen som var planmässigt otrogen mot sin flickvän med sitt ex mot sin vilja. Han plågades hårt av det och ändå måste han göra det så ofta han kunde som ett obotligt beroende, omöjligt att låta bli. Sedan insåg han att det inte skulle bli något slut på det även om han riktade all sin vilja på låta bli, för då hotades han med att bli avslöjad. Förlora allt, förlora sin stora kärlek som han ständigt bedragit. Total ångest. Svin.
Jag svalde ett glas. Ja, ett glas, ett krossat glas. Jag kände hur glasbitarna rispade i halsen, så svårt det var att svälja! Och sedan: Panik. Vad hade jag gjort? Vad har jag gjort!? Hur spolar man tillbaka tiden? Hur får jag ut glaset igen, hur raderar jag det här? Jag vill inte förlora henne men jag behöver inte dö, inte såhär.
Jag fick honom att ringa efter hjälp. Men vad kan väl de göra om han har snittat sig själv inifrån på det viset?
Jag vände mig ifrån honom. Nu fick han klara sig bäst han ville. Svin. Varför besvära mig med sitt svineri? Förtjänade han att överleva? Vem är väl jag att avgöra det? Men jo. Överlevde han? Inte vet jag... Jag bryr mig inte. Jag vill vara ifred från dem. Jag har inget med dem att göra. Låt mig va!
