Så börjar en av mina dikter från några år sedan. Det måste nästan vara ganska många år sedan insåg jag nu för plötsligt kommer jag ihåg när jag skrev den, minns inte i tid men .. jag minns att jag skrev den. Vem jag var då.

Ehhumm. Tre blogginlägg inatt. Så kan det gå. Bloggen är min enda vän... skulle man kunna tro.

Pinsamt det där sista, men det får stå kvar. Jag lyckades åtminstone sova i någon timme. Känns ju i kroppen att man inte är helt ren från ämnen som gör en konstig. Men om en halvtimme bär det iväg.

Surprise surprise, "Den ni söker återkommer den 14:e januari" ... jaja, då har jag något att göra imorgon bitti då, det vill säga: Beväpnad entra kommunhuset och kräva att få pengar. Jag har ju inte ens råd att ringa dem snart längre. De ska se till att jag får prata med någon oavsett om han som styr och ställer över nyinskrivna inte är på plats. För jag behöver hjälp och det akut.

Kan hända de vägrar ändå. Då har jag väl inget annat val än att begå känslomässigt självmord, flytta in till mor och far tills jag lyckats sälja lägenheten. Det handlar inte om stolthet när jag menar att det är bland de sämsta alternativen.

Bara för att ge en liten bild av hur illa det kan gå: Jag bodde hos mina föräldrar. Syrran bodde inte kvar där. Pappa var på jobbet ungefär dygnet runt. Mamma och jag gick i luven på varandra ganska ordentligt. Mamma flyttade hemifrån. Hon klarade helt enkelt inte av mig. Visst har det gömts i ord om att hon aldrig i sitt liv bott helt ensam och att det var dags då o.s.v. kanske en liten 40-årskris? Men det går inte att bortse från att det i grund och botten var på grund av mig hon flyttade.

Jag bodde i stort sett helt ensam gratis i ett trevåningshus. Snacka om lyx haha. Efter nio månader köpte mamma en lägenhet till mig så att hon kunde flytta tillbaka hem...

Det räcker med att jag har sovit där någon natt för att vi snart glömt bort att vi har blivit ganska bra vänner nu. Det funkar helt enkelt inte att hon och jag bor under samma tak. Därför är det bland de värsta lösningarna på mitt problem. Så jag kan inte säga att jag inte bär på en stor klump av oro i bröstet nu när jag inte har någon aning om var min inkomst ska komma ifrån.

Förhoppningsvis får jag iallafall en liten del från A-kassan. Då skulle jag känna mig mer positivt inställd till allt annat också.

Suck.

Nä, nu ska jag slänga på mig lite varma kläder och springa iväg, men jag blir väl försenad som alltid. Jag har en halvtimme på mig. Vad kan det ta, 20 minuter att gå? mm. Hoppas det. Jag orkar inte springa. Hoppas jag orkar gå hehe.