Tjejsnack: Kärlek
Tjejsnack #3
Kärlek
1. Berätta om din första kärlek?
Oj. Jag vet faktiskt inte säkert. Jag var en sån där flicka som blev kär, riktigt ordentligt kär redan som liten. Antagligen föddes jag kär och blev förföljd av passionen genom resten av livet..? Nåja, jag får väl försöka komma med ett svar ändå, även om jag är lite osäker på om han var den första.
Kristian hette han, vi gick hos samma dagmamma - detta var alltså före förskoletiden redan. Han lärde mig att äta äppelskal. Jag hade dittills varit väldigt petig och åt bara skalade äpplen men medan dagmamman stod och skalade äpplen till äppelpaj stod han där och åt upp skalen och jag som ville bli omtyckt måste förstås också tycka om äppelskal, så det var bara att börja äta dem... Vi hade till och med en "date" på min födelsedag. Mina föräldrar var aldrig riktigt för det där med att ta hem killkompisar, men han fick komma på min födelsedagsfest och han var så fin i kavaj och allt! Jag blev bjuden på kalas hos honom - det var massa tjejer där, jag blev svartsjuk och snart var kärleken någon annanstans.
2. Vad är kärlek för dig?
Kärlek är så mycket mer än bara den som finns i parförhållanden, men jag begränsar mig väl till parförhållande-kärleken i det här svaret då... Kärlek är tillit, gemenskap, vilja, åtrå och så mycket mycket mer. Hur beskriver man någonting som kärlek i ord? Det är så mycket mer än den där första förälskelsen och ändå är den inte helt olik just den.
3. Vad är det mest romantiska någon gjort för dig?
Hmm.. svår fråga, det är ju så mycket! En gång lades jag ner i en bädd av rosor. Klychigt värre.
4. Hur ser ditt drömbröllop ut?
Eh. Jag är nog ingen brölloppstjej men ska man drömma och leka i fantasin skulle det nog vara ute i skogen i någon öppen glänta på sommaren eller en fin solig höstdag med naturen som ett centralt tema. En avslappnad "alv-inspirerad" d.v.s. naturnära klänning, löst hår med små små blommor i här och där, och givetvis med det viktigaste av allt: Mannen som inta kan vara någon annan än kära C.G.
5. Är du kär nu?
Oh ja, heligt! Här är en sida tillägnad vår kärlek, som tyvärr uppdateras alltför sällan, men vi har ju hela livet på oss!
Frågorna kommer från Tjejsnack
Blandade känslor i packningen
Idag har jag gjort en del av allt som står på listan som skall göras innan flytten. Bland annat hört av mig till olika myndigheter och gnällt över hur fattig jag är, tagit kontakt med de företag som jag faktiskt inte har råd att betala mina räkningar till m.m.
Imorgon blir det besök hos vicevärden angående flytten och det var nog den sparken jag behöve få där bak för att verkligen komma igång.
Nu har jag tagit tag i packningen på allvar, och det är många känslor som packas ner i de där kartongerna.
Glädjen över det nya som väntar, kärleken, självständigheten - det nya livet som säkert inte kommer att bli helt enkelt, men som ändå bär en hel del hopp med sig.
Men det är också mycket smärtsamt. Allt jag packar ner påminner mig om saker som jag kommer att sakna - saker och ställen men framför allt människor.
Jag kommer att sakna familjen, även om vår familj inte är den bästa när det kommer till kommunikation och gemenskap har vi ändå ganska mycket kontakt med varandra, alla middagar, gräl, lek med syskonbarnen, fika-samtalen om ingenting speciellt alls m.m. Det kommer jag att sakna. Barnens eviga tjat om pyjamasparty, min systers lugna gemenskap, mammas välvilliga gnäll och "näsan-i-blöt-läggandet" och pappas tysta grymtningar de sämre dagarna och hans muntra prat som ibland överraskar.
Jag kommer att sakna de vänner jag flyttar ifrån, ni som fortfarande är kvar i Trollhättan och häromkring. Vi ses för sällan redan som det är. Men kanske innebär flytten faktiskt litet bättre kontakt till följd av saknaden? Jag hoppas det.
Givetvis är den här flytten inget farväl, inget adjö. Ni är alla välkomna att hälsa på mig när ni har vägarna förbi, eller med mig som resans mål. Och än oftare kommer väl jag åka ner för att hälsa på, hoppas jag. Jag vet att jag är mer än välkommen hos er och har många ställen att bo på under mina besök. Jag ska inte glömma er även om jag flyttar långt bort, skaffar mig en ny familj och nya vänner. När jag en gång har älskat så älskar jag för livet, och ni, familj och vänner, ni är älskade var och en av er.
Jisses så melankoliskt det här inlägget blev. Det påminner mig om tack-talet jag hade i skolans aula i nian en dag före alla andra. Jag skulle iväg nästa dag då alla andra skulle hålla sina tal i piedestalen - så där stod jag alldeles ensam som offer och var snuvig och nervös och alla trodde att jag grät och blev emotionell under talet - det var ju faktiskt inte annat än nervositet. Nu är det visserligen också nervöst - men även emotionellt.
Så ni som önskar att träffa mig innan jag åker får ligga på lite. Själv är jag ganska upptagen i tanken och kommer kanske inte ihåg att höra av mig till allihop. (Jo, det gör jag nog trots allt... jag hoppas bara att jag hinner träffa alla innan jag åker.) När jag åker? Det vet inte ens jag själv. Men det börjar närma sig i rasande takt.
Love // J
Oogie Boogie och jag
För var gång jag faller är det som att jag omedvetet glider ner för ett berg, och ju närmare botten jag kommer desto hårdare grepp får de där osynliga händerna om mina fötter. Då är det försent. Jag sliter och drar så naglarna slits av mot bergväggen, försöker ta mig upp, men det är för sent, för de där osynliga händerna har redan mig i sitt grepp och jag kan inte slita mig loss.
Men nej, färden slutar inte på botten. De där händerna drar ihärdigt neråt, djupare ner, ner i marken under lager under lager under lager av jord, ner i djupaste underjorden och hålls sedan kvar där tills jag blivit fullständigt nedbruten.
Jag känner mig som Tim Burtons OogieBoogie-man mot slutet av filmen Nightmare Before Christmas. De nedbrutna delarna kravlar sig ut ur säcken och flyr, söker sig upp till ljuset till ett nytt liv och lämnar mig ensam kvar. Den där sista lilla larven som är Jag, måste då efter att till slut ha kommit loss ur underjordens grepp, krypa runt och leta upp alla mina beståndsdelar och bygga upp mig själv igen, innan jag ens kan tänka på att börja resa mig upp för att inte tala om att klättra uppför det där berget igen på jakt efter livet.
Där är jag nu. Jag krälar runt som en larv på jakt efter sina beståndsdelar.Jag är inte längre på det djupaste botten, men jag är långt ifrån hel eller förmögen att utföra några vettigare saker än att bygga upp mig själv. Som om det inte vore vettigt nog.
Ändå förväntas jag göra så mycket så mycket mer.
Järnåldersgravar
Nu är det sommar här. Det är lördag - vilket för de flesta är en härlig dag. Jag stör mig mest på att det är så mycket folk ute, jag trivs bättre när jag får ranta runt i skogen själv, utan ett hundratal joggare som ska störa mig och skogen.
Det märks på mig att jag inte mår bra. Nåja, jag är väl inte känd för att må bra heller. Men vid den här tiden på året brukar jag ha en liten solbränna redan. Som tonåring undvek jag solen för att jag tyckte det var finare att vara lysande vit haha. Men nu trivs jag med att få färg på kroppen, trivs med att suga i mig D-vitaminer - trots att jag knappast är en sån där solar-typ. Jag vistas helt enkelt väldigt mycket ute på våren och i början av sommaren - jag måste passa på så mycket jag kan innan pollenet sätter stopp för det. Alltså - i år har jag inte alls varit lika flitigt ute. Jag har knappt ens märkt av att det har gått och blivit vår. Och nu är det redan sommar.
Kritvit eller till och med gråblek av sömnbristen, steg jag upp idag och mådde som jag gjort den senaste tiden - skit. Men jag har lovat mig själv att jag ska bli bättre nu. Jag måste se till att må bättre. För det här går inte längre.
Jag vaknade, drog motvilligt på mig korta byxor och en topp med öppen rygg (det är sommarvärme som sagt, och till och med detta var alldeles för varmt att gå runt i insåg jag senare... ) Suckade tungt medan jag rotade fram ett äpple. Nej jag orkar verkligen inte... men jag måste. På med kopplet på hunden och ut. Jag bokstavligt talat sparkade ut mig själv ur hemmet - och jag fick minsann inte komma hem förrän om ett par timmar.
Där ute åt jag upp mitt äpple på väg in till skogen längre bort. Jag fick nästan panik av alla människor ute. Också ett tecken på hur isolerad jag är... Men efter att ha mött på minst 40 joggare började jag vänja mig och klarade av resterande 120 som jag mötte sedan.
Stackars Dina klarar ju inte av något väder. Hon är för tunnpälsad för vinter, hon är för svartpälsad för sol. Så det fick bli lugnt tempo - bra tidsfördriv. Dina grävde runt efter vatten i uttorkade diken, så när jag väl såg en vattenpöl så tog jag henne dit.
Hon gjorde inte mer än smakade på vattnet, sedan stod hon där och filosoferade över vattnet. Gick runt den alldeles för lilla pölen, tryckte ner huvudet under ytan och nosade så bubblorna steg upp bredvid öronen på henne vid ytan, sedan drog hon in ena tassen mot kroppen och välte helt sonika ner sig i den! Där låg hon en sekund, sen gjorde hon om proceduren tills jag satte stopp. Jag har världens knäppaste bästa hund.
Efter det var det som att jag hade bytt hund, energin hamnade plötsligt på topp och hon blev helt knäpp och kutade runt som aldrig förr, i det korta kopplet blev det ju så att hon fick springa runt mig och skvätte ner också hela mig - men det gjorde ingenting alls att jag också blev blöt, jag var torr efter bara ett par minuter i solen igen. Hon också. Hur rolig som helst är hon. Åh vad jag älskar att skratta med henne! <3
Efter några timmar som en liten skygg skogsälva gömd bland vitsippor för alla joggare tyckte jag synd om Dina som höll på att kollapsa av värmen. Det var bara att bege sig närmare hemmet igen eftersom inte ens skogens skuggor var svala. Jag slank in i en affär men förfärades av hur de har tänkt sig att man ska göra med medtagna hundar. Jag har tidigare inte reflekterat över det eftersom det varit milt väder, men nu, de där krokarna som man ska "parkera" hundarna i utanför affären är i direkt solljus på asfalt - men inte nog med det - intill en plåtvägg som nästan brändes mot min hud. Så det var snabbt in och ut ur affären.
Sedan gick vi för att kika på vad jag alltid misstänkt vara gravfält på Håjum. Där står en skylt som jag vid ett annat tillfälle aldrig hann läsa (p.g.a. galen hund) men min syster som var med den gången sa att det bara stod någonting om backsippor. Nu hann jag läsa där själv i lugn och ro och visst fasen hade jag rätt, de där kullarna är bränngravar från järnåldern. Så vi spatserade dit för att se om det fanns något intressant att se. Såna som jag och Dina kan ju tycka att precis vad som helst är intressant, så självklart var det intressant med lite gamla stenmurar och kullar i de dödas ära som dessutom också har en liten magisk historia.
Där brukade de nämligen - förutom att begrava sina döda - också utföra litet ritualer, om jag förstod det rätt, och tillredde mediciner av medicinalväxter och sånt. Men jag hann inte läsa så noga för de intressantaste delarna tar de alltid sist och med minsta möjliga typsnitt- och vid det laget har adhd-voffsan fått nog, så jag hann bara skumma snabbt innan jag flög iväg efter henne.
Men tjah, man kanske skulle ta med sig morteln och örter och göra i ordning litet hostmedicin där då?
Väl hemma hyperventilerade Dina sådär oroväckande som hon alltid gör efter lite för mycket vistelse i solen. Jag blir verkligen orolig för henne - men samtidigt tycker jag ju att hon faktiskt borde klara att vistas utomhus. Hon är ju en hund ffs.
Så hur gick det med målet? Syftet med allt det här var ju att jag skulle lyckas rycka upp mig litegrann...
Nej, jag känner mig varken gladare eller piggare, men jag har åtminstone gjort det jag hade tänkt och mer därtill - vilket är ungefär 200% mer än vad jag lyckats göra den senaste tiden sammanlagt. Så oavsett hur mycket eller lite jag lyckas åstadkomma på en dag är jag för tillfället nöjd med att åtminstone åstadkomma något.
Jag är en världsmästare!
ett-två-tre-fyra, ett-två-tre-fyra, ett-två-tre-fyra, ett-två-tre-fyra
Det friska hjärtat pulserar i fyrtakt. Inatt försökte mitt hjärta dansa vals inom ramarna för fyrtakt:
ett-två-tre-..., ett-två-treee...ett-två-treeeeEtt-två-treeeeEtt-två-treeee...
Allt hårdare och mer ansträngt för varje etta som slogs tills jag tvingade mig själv att slappna av. För det där fjärde slaget slog säkert, bara tyst så jag inte riktigt märkte av det. För ja, det måste ha varit psykiskt eftersom det fjärde slaget ju kom dit sedan.
När jag var liten, så liten att jag fortfarande bodde i mammas mage - då konstaterade läkarna att mitt hjärta hoppade över det fjärde slaget. De var så smidiga att innan de ens undersökt saken vidare noggrannt så började de tala om att det i dagens läge (d.v.s. på 80-talet) var möjligt att utföra operationer på barn i magen. Det kan inte ha varit särskilt lugnande för mamma att höra även om det säkert var läkarnas syfte att just lugna.
Sedan visade det sig att det inte var någon större fara med mig och att de skulle avvakta. När jag sedan föddes slog mitt hjärta normalt och saken var ur världen. Kanske var det där mitt undermedvetna befann sig när jag började räkna pulsen? Kanske var det därför jag inte kunde registrera det fjärde slaget? Självklart började jag ju tänka på mitt bäbis-hjärta när jag väl börjat räkna - men innan dess menar jag att jag kanske redan undermedvetet på något vis tänkte på det.
Det blev ingen sömn heller. Jag är inne i en sån där period nu igen. Jag är fruktansvärt trött men jag kan inte sova. Dygn efter dygn utan ordentligt med sömn, det känns i kroppen det. För jag är dessutom i en period av det där som jag kallar för "periodicitets-damp" så jag kan inte heller få någon ordentlig vila heller i vaket tillstånd. Jag kan helt enkelt inte ligga still sysslolös. Inatt var jag ändå enveten och höll mig till sängs i fyra timmar och funderade på träning.
Jag tycker om att träna. Och jag är väldigt systematisk när det kommer till träning. Jag insåg hur mycket jag saknar att träna och önskar att jag kunde komma igång nu på en gång. Jag menar då inte promenader och oplanmässigt tränande, för som jag sa, jag är väldigt systematisk när det kommer till träning, det är då jag får ut som bäst av det. Därför kan jag inte börja nu på en gång.
Eller visst kan jag, men det tjänar inte mycket till för snart bor jag tillfälligt hos min pojkvän och där kommer jag inte kunna fortsätta träningen. För nej - jag tänker inte träna med åskådare. Och nej - jag tänker definitivt inte gå ut och träna av två orsaker: Pollenallergi = astma-chock vid för mycket fysisk anstränging ute i det fria, samt: Jag tänker definitivt inte träna ute för allmänn beskådan.
Så jag får snällt sitta här med myror i kroppen tills jag skaffat mig ett nytt hem. Och då har jag säkert hunnit glömma bort min motivation.
Jag är i världsklass på att hitta hinder på min väg.
Mygel
Prata ni bara. Viska tyst när jag inte hör, låtsas gärna sen som ingenting. Gör det! Snoka runt, kliv in bara, snoka, ta för er av mitt liv och blanda in mig i saker som jag inte hade någon kännedom om, blanda in mig - experimentera, lek med mitt humör...
Mygla på ni. Men jag tycker inte om det. Nej, jag avskyr det!
Och tro inte att jag inte märker av er bara för att jag inte träder fram till er i konfrontation. För ska ni mygla så tänker jag göra det samma.
Jag hör era viskningar, jag märker hur ni snokar, jag ser hur ni leker med mig. Jag är ingen leksak och vill hållas utanför saker som jag själv inte gett er mitt godkännande till. Jag vet vilka ni är. Men för all del. Låtsas som ingenting. Det kvittar för min del för jag vet ju hur det ligger till.
Så snälla, bara sluta. Det kommer inget vettigt ur det ni gör, ingenting bra. Låt mig åtminstone få sova ifred.
Exakt så diskreta är ni. // J
Ögonkontakt
Det finns människor som har mycket svårt för ögonkontakt, och så finns det de som tycker det är jobbigt med folk som inte ser en i ögonen, som om den som undviker ögonkontakt har någonting att dölja.
Själv tillhör jag de förstnämnda.
Jag är i en period av sömnlöshet igen, och inatt for tankarna med intensiv kraft mot dessa tankar om ögonkontakt.
Jag tycker oftast om människor som tar ögonkontakt men själv är jag en sådan som sneglar flyktigt, vänder snabbt bort blicken och glider förbi vid sidan av istället för att gå rakt på. Inatt förstod jag åtminstone delvis varför. Det handlar delvis om respekt för den privata sfären.
Jag uppfattar ögonkontakt som ett intrång. I djurens värld är ögonkontakt det första steget mot slagsmål - det är en utmaning, ett prov på styrka och revir. Att se någon i ögonen är att hävda sin plats.
Jag kan bjuda in människor att se mig i ögonen. Det sker sällan med ord eller på ett medvetet sätt, det handlar om kroppsspråk och blickar. Jag har oftast ingenting emot att bli granskad, att bli sedd i ögonen - vad jag däremot har svårt för är att titta tillbaka. Jag fokuserar på den andres ögonform, kindben, ögonbryn, ögonfransar, men jag kan inte se rätt in i ögonen. Jag kan inte ge mig själv den rätten att göra intrång i någon annan. Ser jag någon i ögonen är jag på helspänn, naglar mig fast i mig själv för att inte sjunka in.
För vad händer om jag ser in i någons ögon? Jag blir paralyserad, sjunker in och flyter ut ur min egen kropp. Jag tappar bort verkligheten omkring mig, jag hör inte vad andra säger, inte ens den som jag ser in i. När den andra personen viker undan, när vi är färdiga, när någonting sliter mig ut ur de ögonen - då är det inte bra. Då är det inte som det var förut. Jag kan inte ågergå till verkligheten och hänga med i diskussionen. Nej.
Då är jag i ett chocktillstånd, skakig och kan få andnöd medan pulsen dunkar snabbt och hårt i mig, jag blir yr, jag vill lägga mig ner, jag vill grunda mig, få en tid för mig själv, finna min plats i min egna kropp igen. Men det är ju sällan man får den tiden, man måste snabbt vara tillbaka i verkligheten igen - åtminstone oftast.
Jag kan heller inte återgå till det vanliga på grund av vad jag såg i de där ögonen. Det kan förändra hela min syn på personen, och att då fortsätta som om ingenting hade hänt är omöjligt. Personen kan te sig som en total främling.
Ibland ser jag en tomhet som gör mig illa till mods. Hur ska jag kunna ha en vettig konversation med någon som är så tom eller blockerad?
Så - förutom respekten för den privata sfären, det djuriska språkets varningssignaler, finns där en hel del andra orsaker till varför jag har svårt för att ha ögonkontakt med andra - och det handlar sällan om att jag själv har någonting att dölja även om det också händer att jag helt enkelt inte vill ge ut mig själv på det viset för vem som helst.
Gamla sår
Tiden läker alla sår, sägs det. Men vissa sår är djupa och bildar ärr som ibland gör sig påminda på ett eller annat vis. Inatt håller några av mina mig vaken genom att klia - jag kliar tillbaka men det vet vi ju att det sällan hjälper, utan snarare tycks uppmärksamheten ge dem ännu mer kraft att ta plats.
Så för att inte ge dem mer plats måste jag försöka ignorera det, sysselsätta mig med annat. Eftersom jag inte kan falla i sömn även om min kropp skriker efter det, ska jag sitta här och pilla med hemsidan. Jag vill ju släppa ut den för allmännheten nu men det är mycket pill när man envisas med att göra allt med bristfällig kunskap om HTML i anteckningar. Så oldschool är jag. Jag vägrar ta till några hemsideverktyg för att skapa min sida.
Dessutom måste jag inför detta nya, att införa bloggen i själva hemsidan, gå igenom inlägg efter inlägg - vilket tydligen tar mycket längre tid än jag kunnat föreställa mig. Men det är ganska intressant ändå.
Fåglarna skriker därute. Det är något de börjat göra om nätterna. De sjunger inte sådär härligt som de gör när det börjat ljusna, nej, de skriker. Kanske har de också gamla sår som kliar?
Jag önskar er en god natt och att ni sover gott, ni som kan. // J
Tjejsnack: TV
Tjejsnack #2
om TV
1. Vad för typ av program ser du helst på TV?
Det beror nog på vad man menar med "helst. Fastnar lätt i dokusåpor om jag börjar titta på dem... Eller gjorde åtminstone nån gång förr i tiden när jag såg på TV.
Men det är ju inte vad jag helst ser på. Jag tycker om att tänka, någonting som får hjärnan att arbeta är väl vad jag helst ser på.
2. Följer du någon TV-serie, vilken??
Nehee-ej, verkligen inte! Jag ser så sällan på TV att jag helst önskar att jag inte ens hade den i mitt hem, den bara tar plats och är ful i onödan.
3. Finns det någon kanal du klarar dig utan, varför?
Eh, alla! För man behöver inte se på TV.
4. Finns det någon kanal du inte klarar dig utan, varför?
Jag klarar mig utan. Jag upprepar: För man behöver inte se på TV. Man blir ju bara mosig i huvudet av det. Mycket bättre att själv använda hjärnan.
5. Har du platt-TV eller tjock-TV?
En tjockis.
Hade en liten en, tjockis den med, men liten.
Men så fick jag en pojkvän som alltid var hos mig och ville se på TV så man såg bilderna på skärmen också, så han tog hit en STOOOR TV (okej, den är nog liten i vanliga mått räknat men jag tycker den är alldeles för stor).
Killen är nu borta, TVn kvar.
Ny kille lockar mig bort härifrån men TVn blir fortfarande kvar! Envis TV det där....
Frågorna kommer från Tjejsnack
Saknaden efter mig själv
Inatt publicerade jag de där frågorna som man skulle finna svar på i telefonen. Där fanns frågan vad jag skulle säga om jag vann en miljon och det blev ett svar om att jag saknar mig själv... Ja inte behöver jag vinna några miljoner för att känna den saknaden.
Jag sitter och sneglar bakåt både här och där. Just nu håller jag ju till exempel på att gå igenom hela min blogg som trots allt inte ens är ett halvår gammal men har redan påverkats av tid och förändring, nötts ut och fått skador som gör ont i mig.
Jag är min skrift i många avseenden. Jag är min skrift och min skrift är jag. När då någon eller några säger stopp, när ni säger vad jag får skriva och inte får skriva, då säger ni också att jag inte får vara jag - det jaget som ni ju uppenbarligen tycker så mycket om. Det var inte meningen att min blogg skulle vara till för att passa inom ramarna, för jag passar inte in i samhället själv heller - varför ska jag då låtsas vara som alla andra i mitt bloggande?
Det kan verka som att jag skriver planlöst om allt och inget i den här bloggen, särskilt nu sedan jag snörptes åt. Men jag är en sådan som skriver med ett syfte, hade jag bara velat ha en blogg som är till för allt och inget så hade jag bakat in Dinas blogg i samma blogg, men de måste hållas åtskilda därför att de inte har samma syfte. Jag skriver efter ett visst tema, och vill hålla det så - men det har bivit litet svårt att balansera på gränsen till vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet och min balans är inte i sin ordning just nu, därför har jag fått tilta över till ena sidan, längre bort från den där gränsen - längre bort från syftet - längre bort från mig själv.
Tappa inte bort er själva, lyssna och ta emot råd, men var sann mot dig själv och gör det du vill om det är det rätta. Den verkliga Viljan är det Enda Rätta.
// JLnM
sms-inkorgen svarar på allt
1. Ta fram din mobil.
2. Bläddra i din inkorg för sms.
3. Stanna när du räknat till 10 och skriv första meningen som svar på frågan i listan här nedan.
4. Gör likadant på varje fråga. Fortsätt att räkna till 10.
- Vad skulle du säga om din make var otrogen mot dig?
"Haha, nyss skällde en hund utanför."
Hundar vet allt + jag kan hundiska = inget kan hållas hemligt från mig för jag är plare med hundarna. - Vad säger du alltid till din bästa kompis?
"Den här utsikten skulle ja gärna delat med dig..."
Visst är jag väl gullig mot min bästa vän? - Vad är det första du säger när din kompis blir påkörd av en buss?
"Numerot on 0771-280029 a-kassalle 12.30-14.30 ja 08-78680000 växel 8.00-16.30"
Ja, kompisen blir ju säkert arbetslös och kommer behöva hjälp från a-kassan... - Vilket sms blev du mest berörd av?
"Du försvann."
Klart man blir berörd, det indikerar ju på att man är saknad. - Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
"Har du skrivit ner detta?"
Inte så konstigt då att jag skriver så mycket, som fått höra det som sista frasen för dagen under hela min uppväxt... - Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
"Minula onikävä sinua johnna milon saan tula yäksi ja tehä piomas poti"
översättning:
"Ja saknar dig johnna nä får jag koma och sova uöver och göra piomas poti" (svårt att översätta stavfel men de är viktiga!)
Ja visst måste man fira en miljon med pyjamas-party! Det görs bäst genom att sova över hos det saknade självet. Med pengar i fickan tappar man nog sig själv litegrann... - Vilka ord skulle du säga till Gud om du trodde på honom?
"Ok..."
Är det tveksamhet eller absolut lyhördhet? Svårt att avgöra när man inte hör tonen i det där. - Vad vill du höra mest av allt?
"Hej Johanna!"
Ja, jag tycker om när folk tilltalar mig vid namn då och då. - Vad skulle du säga om du fick MVG i alla ämnen?
"Hej gumman!"
...Allt är som vanligt, inget nytt att berätta för alla vet ju redan hur duktig jag är :-P - Din romantiska replik?
"Tänker oavbrutet på dig min älskade."
En sån romantiker är jag hihi. - Vad skulle du säga om du blev bestulen?
"Du är ljuv."
Jag hade förstås saknat mig själv så mycket efter att ha tappat bort mig när jag vann den där miljonen att jag bara blev tacksam för att någon tog pengarna ifrån mig så jag slapp sakna mig själv nåt mer...
Döden
Antagligen är det så att Melissas inlägg om hur hennes man reagerat på att hon skrev om deras barn som just döda, har hängt kvar i mitt undermedvetna så att jag nu idag suttit och funderat kring det ordet.
Varför har just det ordet blivit ett så fult ord? Ibland när man pratar om någon som är död som just "död" så känns det som att man har skymfat den döda. Som om man borde ta och tvätta sig i munnen och lära sig bättre ord. Som om det var en ful svordom... Som om personen skulle bli mindre död om man slutar tala om henne eller honom som död.
Nej, det är sällan man helt med gott samvete säger: "Han är död."
Av någon anledning känns det bättre att byta ordet till avliden, eller bortgången. Det är mer acceptabelt. Men varför? Jag tycker ju att avliden isåfall, om man tänker på ordets mening, faktiskt är ett värre ord än död.
Döden är väl inget fult. Det är helt naturligt, om än inte alltid kommen av naturliga orsaker. Att önska någon döden är väl förvisso fult, och visst önskar de flesta anhöriga att de döda ännu hade fått leva. Men jag kan inte riktigt se döden som något fult... Ofta sorgligt - men inte fult. Så varför känns det där ordet så fult, nästan skamligt?
Döden är närvarande här på Candoris. Men som allt annat, så återuppstår saker och ting, inte i exakt samma form, men allting återföds på ett eller annat vis. Så även Candoris. En återfödelse av en blogg är snart kommen, snart lyser Betlehems-stjärnan över Kronogården i Trollhättan, eller kanske lyser den inte förrän jag har hamnat i Östersund?
Jag är igång med att få ordning på min hemsida. Helt säker är jag ännu inte på om jag ska lämna blogg.se men det verkar onekligen så - men ni kära läsare är givetvis välkomna att följa mig i den nya bloggen som i så fall dyker upp, gamla inlägg kommer att flyttas över dit - dessvärre kommer kommentarerna att gå förlorade.
Givetvis talar jag om vart ni ska gå sedan för att få fortsätta läsa mina ord, när tiden är inne. Än så länge håller jag mig kvar här.
På väg åt rätt håll
Och så kommer den där dagen då man råkar titta bakåt och märker att ja, man var verkligen på rätt väg och allt var precis så vackert och rätt som det kändes då. Men vad hände på vägen? Vem vilseledde fötterna att ta en annan riktning, trots att man såg målet så klart och trivdes med sin väg?
Farligt är det att gå på den rätta vägen. Man möter alltid på troll där. I sagornas värld är det aldrig särskilt svårt att se vem som är troll men här i vår värld utanför sagan är det inte så enkelt. För här är ingenting indelat i gott och ont. Den vackraste, den godaste, den som aldrig har annat till syfte än att göra gott - kan lika gärna visa sig vara det där trollet som vilken bestialisk mördare som helst.
Vem som helst kan vilseleda och få en att glömma av sig. Alla kan de vara troll på sitt sätt, troll som lurar små blomsterplockande flickor på villovägar från solskensstigen.
BCf // J
Blogghistoria
Sedan började bloggarnas era kom igång blev jag sugen på att prova på det istället. Men jag ville ha ett specifikt ämne att skriva om. När Dina flyttade in startade jag min (eller okej, Dinas) första blogg hos blogspot.com men jag störde mig på att jag inte kunde få kontroll över designen där. Antagligen fungerar det ungefär som här på blogg.se men det begrep jag mig inte på då.
Sedan fick jag en fungerande dator, kunde skaffa mig internet och då började det hända saker.
Eftersom jag var så trött på blogspots bloggverktyg startade jag Dinas nya blogg här på blogg.se, och ganska snart ville jag även skaffa mig en ny hemsida som jag fick ha total kontroll över, åtminstone design- och innehållsmässigt - utan reklam som puttades in. Så jag skaffade mig ett webb-hotell hos Netland och fick således äntligen starta min hemsida (som inte alls är i ordning i dagsläget) i syfte att dela med mig av bilder och texter till vänner och kanske även nå andra läsare.
Sidan började allt mer och mer likna en blogg. Men för att skriva alla inlägg var jag ju tvungen att tagga med html-koder som jag ju visserligen tycker är roligt men inte när jag vill skriva fritt ur tanken. Samtidigt hade jag lärt mig alla bloggens finesser och fördelar genom Dinas blogg, och till slut bestämde jag mig för att ha hemsidan som en riktig hemsida, och skaffa mig en blogg att spy ut mina ord i. Det blev då denna Candoris.
Vad som då hände var att hemsidan dog ut. Men jag vill inte ge upp den. Jag vill starta upp den igen. Och ända sedan jag startade Candoris har jag försökt lista ut hur man får in bloggen i sin hemsida - det ska gå, men det är något som krånglar.
Nu är jag dessutom ganska trött på allt krångel med blogg.se. Jag är helt enkelt inte nöjd längre. Jag vill ha ut så mycket mer av ett bloggverktyg. Om det finns något som kan ersätta den här så kommer jag antagligen att flytta på bloggen. Förhoppningsvis på ett sätt så att den kan bifogas till min hemsida.
Just nu tittar jag litet på wordpress och har redan hunnit luska ut att de har många av just de sakerna som jag saknat hos blogg.se - men samtidigt verkar den dra en hel del CPU, är extremt långsam att arbeta i och väldigt rörig och svår att förstå sig på jämfört med blogg.se.
Jag har svårt att tro att någon alls har orkat läsa igenom det här inlägget, det var till och med tråkigt att skriva det. Men nu har jag gjort det och tänker posta det. haha!
Vårdesign
Det här med att ändra på sidan resulterar ju alltid i en hel del svordomar och irritation för att sedan sluta med en lättnadens suck - förhoppningsvis.
Som ni ser är sidhuvudet inspirerat av våren. Eftersom jag inte har några ordentliga bildredigeringsprogram (jag föredrar Illustrator) så fick jag fixa ihop den i Paint! Haha..
När den väl var klar uppstod problemet med att få upp den på sidan. Min dator är dum och sjuk och full (ja, jag börjar misstänka att den har allvarliga alkoholproblem..) så har jag inte plats med några nya program - vilket har gjort att hemsidan blivit ståendes utan uppdateringar eftersom jag inte har något ftp-program som behövs för att lägga ut nytt material. Det är också där jag lägger material till den här bloggen, och som det nu var så kom jag alltså inte åt att lägga upp sidhuvudet där.
C.G. gjorde tappra försök att ordna en plats för mitt sidhuvud men det funkade av någon anledning inte. Men tack ändå, kära! Men det var nästan lika bra det för efter att jag faktiskt lyckats knöka in ett ftp-program i datorn trots att den gnäller om att den inte har plats för mer, så uppstod problem nummer tre: Jag var tvungen att göra om hela bilden så jag hade ändå inte kunnat använda den som du så snällt erbjöd en plats hos dig...
Eftersom jag tänker på Er, mina besökare och läsare, och är medveten om att alla har litet olika skärmupplösnings-inställningar, så brukar jag föredra att bestämma storlekar på mina sidor i procent istället för i pixlar. Det innebär att om jag har ställt in 50% på en spalt så är den alltid 50% av vad som får plats i fönstret, oavsett hur stort eller litet det är. Men blogg.se har av någon anledning förstört alltihop, för spaltstorlekarna går att skriva i procent, men INTE bilder. Och det gör mig så förbannad.
Så på grund av sidhuvudets storlek, (som jag fick göra litet mindre för att passa så många skärmar som möjligt) har jag nu satt fasta pixlar på både innehålls-spalten och menyn. Det innebär att den som råkar ha mindre skärmupplösning kommer att ha litet problem med att läsa min sida. För det ber jag om ursäkt. Men jag har åtminstone kämpat länge och väl just för eran skull, så bli inte alltför irriterade på min sida...
Förutom dessa problem blir det ju alltid litet annat tjafs när man börjar meka med sidor, men det är inte värt att ta upp här. Jag nämner det bara för att det var så fruktansvärt irriterande, jag slet mig i håret och ville slå hål i datorskärmen - men ja. Den där sucken infann sig till slut, en suck av lättnad och befrielse. Nu är jag klar för den här gången. (bortsett från ännu mer "lite småpill" som kommer att göra mig irriterad igen, haha!)
I förändring
Nu är jag så trött på den här designen att jag faktiskt verkligen kommer att göra någonting åt det. Även fast jag inte har tillgång till några bra program att leka med. Blir det inga bilder får den väl bli bildlös. För såhär tänker jag inte ha det längre.
That´s it!
Tjejsnack - Våren
Just som jag hade planerat att vara med på det här tjejsnacket så slutade de, det blev ett uppehåll men nu har Milo tagit tag i det hela igen så nu ska jag vara med från början. Varje vecka publiceras fem frågor i tjejsnack att svara på, häng med du också!
Tjejsnack #1 - Våren
1. Vad är det bästa med våren?
Att se hur allting livar upp sig i naturen, både djur och växter. Det är det absolut bästa, sen är det ju underbart med solen och de längre dagarna, värmen och att slippa klä på sig så mycket när man ska gå ut.
2. Vad är det sämsta med våren?
Att man ibland blir så besviken efter att ha fått upp hoppet om sol och värme och så kommer plötsligt snön tillbaka....
3. Har du/vill du köpa nya vårkläder, vad?
Oj, jag skulle behöva en helt ny garderob - Helst vill jag ha någon lång kjol, vid så den är bekväm att gå i på lvårpromenaderna i skogen. Kjolar har jag massor av, men ingen som är sådär riktigt bra att ha på sig på promenader...
4. Har du sett några vårtecken än, vad?
Det är ju fullt av vårtecken här. Det är snart sommar ju. För några dagar sedan gick jag förbi ett stort fält med tussilagos, träden och buskarna har börjat få löv, blommor av olika slag här och var, pollenet gör huvudet tungt och idag såg jag att vitsipporna äntligen börjat blomma!
Dessutom har jag väl sett en del "vårglada" djur som springer kärleksfullt efter varandra, till och med två gräsänder i diket!
5. Brukar du göra nåt speciellt på våren, vad?
Det har varit tradition att gå ut och sätta mig vid kanalen (oftast med Theresia)och sola och bli solbränd i någon skyddad plats där det blir så varmt att man måste klä av sig i linne, medan andra utanför "lät" fortfarande går i dunjackor.. i år har det inte blivit av och nu är det för sent ;-) alla går ju redan lättklätt menar jag.
En annan sak är att skvätta ner lite dryck på marken, en kvarleva sedan nenas påhitt om att offra cola för att framkalla våren.
Och så fort man ser en hare ska man ropa: "Hälsa alla du ser från oss, GLAD PÅSK!" medvetet i fel grammatisk ordning, oavsett om det är påsk eller ej...Men inte heller det har blivit gjort i år... Jag har visst inte riktigt hunit förstå att det är vår...
Min man
Se så duktig Mir är som fotograf! Och vilken snygg man jag har äran att höra ihop med!
Orlando Bloom som kollega
Kanske var det dags att vakna när drömmen började avrundas. Sjukhuset jag jobbade på skulle anställa någon ny och det var en massa möten som jag var tvungen att vara med på - det tycktes som att det var mitt jobb på sjukhuset - att gå på viktiga möten, för några patienter såg jag aldrig av...
Ett sådant viktigt möte hade jag med Melissa men istället för att hålla det på en professionell nivå betedde vi oss som små skolflickor och försökte fnittrigt lista ut vem det var som skulle bli anställd til slut. Hon hade hört ganska tillförlitliga rykten om att det skulle bli Luke Perry. Jag skrattade bara åt det ryktet, inte skulle väl någon sån stor filmstjärna jobba på vårat sjukhus heller! Det där var bara konstiga rykten och jag rådde Melissa att inte tro på såna knasigheter.
Luke Perry
Strax innan jag vaknade av den ringande telefonen som låg precis bredvid huvudkudden satt jag på det sista och avgörande mötet. Nu skulle sjukhuscheferna avslöja vem det nya tillskottet skulle bli. Och det blev ju ingen mindre än den sköne Orlando Bloom.
Orlando Bloom
Jag vände mig mot Melissa och log menande. Där såg hon - det var ju som jag sade, inte kunde sjukhuset anställa någon kändis heller, utan en helt vanlig kille (??). Men snygg var han ju, den där helt vanliga okända killen så jag blev väldigt glad, för han skulle nämligen sitta på min vänstra sida om bordet på mötena, mellan mig och Melissa. Jag tyckte att jag hade världens bästa chefer och tackade alla makter för ögongodiset som nu skulle bli min vardag.
Jag vände mig åt höger och där var han som vanligt och väntat! Mitt hjärta tog ett skutt och jag log ett brett leende. Min pojkvän, min lycka! Jag brydde mig inte om att vi var på ett viktigt möte, jag kastade mig i hans famn och såg honom i ögonen och log. Min man!
Här hade jag velat infoga en bild på honom, ett speciellt foto som Mir har tagit på honom men man kan ju inte sno andras bilder och publicera utan lov. (Bilderna på Orlando och Luke har jag tagit själv, jo, jo, det är helt sant ... eh...*)
Sedan vaknade jag, skrattade litet åt drömmen och blev inte helt förvånad över varför just dessa tre män dök upp i mitt dröm-medvetande samtidigt.
Jag var väl inte den som trånade efter Dylan i Beverly Hills-serien, men han har ju (åtminstone haft) sina vinklar och blivit en hunk.
Jag bryr mig inte om vad ni säger om Orlando Bloom, många har skrattat eller gjort narr av mig för att jag är så hopplöst tonårsfjantigt "kär" i honom men jag faller väl lätt för snälla ögon.. och han är snygg så det så. Vad ni än säger. Och jag är nog inte helt ensam i världen om att tycka det.
Min pojkvän skulle med dessa två göra en fin trio. Så synd att jag inte kan lägga ut bilden jag syftar på här, då hade ni förstått varför. Inte alla som kan jämföra och se likheter mellan siina pojkvänner och kändis-hunks av världsklass!
(Nu har jag säkert gjort bort mig igen. Men det bjuder jag på. Mina hormoner är som de är och jag får bete mig som en fjortis :-P)
*Okej, det är (surprise, surprise!) inte jag som har fotat Luke och Orlando. Varifrån bilden på Luke Perry vet jag inte riktigt, det var en sån där bild som bara råkade bli hittad med hjälp av Google på någon planlös webbsida som snott den någon annanstans ifrån i hur många led vet jag inte ...
Fotot på Orlando Bloom är från www.theorlandobloomfiles.com och tagen av Tony Duran
Jag är en dålig kvinna
Så många gånger jag önskat att jag var en sån där typisk kvinna. Det betyder inte att jag känner mig okvinnlig, men de där typiska kvinnosysslorna är ingenting för mig.
Jag önskar så att det gav mig någonting att städa, men jag lever i ett ständigt bombnedslag. Hemmet är väl en spegel för hur man mår på insidan...
Det är så många kvinnor som pratar om vilka kickar de får av att städa, eller att de helt enkelt inte klarar av att ha det stökigt. Jag önskar att jag fick något alls ut av att städa, då kanske jag skulle må bättre även inombords?
Inte är jag särskilt duktig i köket heller.
Eller rättare sagt - jag är utan överdrift livsfarlig i köket.
Sen att jag har ett alldeles för trångt kök gör inte saken bättre. Jag behöver ett stort kök med mycket svängrum och massa ytor. Då kanske någon vågar göra mig sällskap i köket också utan att behöva vara på sin vakt så han eller hon inte råkar få en kniv i sig av en ouppmärksam kvinna...
Men det är en dröm det, det där stora köket.
Som det är nu har jag ett litet pyttekök som jag vantrivs i - vilket inte bidrar till min lust att vistas där inne mer än absolut nödvändigt. Det innebär förstås att det bildas stora diskberg och annat som ligger och stökar - och gör köket än trängre.
Bristen på arbetsytor resulterar ofta i att jag använder spishällen som arbetsyta. Det är inte alls bra eftersom jag ju så snabbt som möjligt flyr ut ur köket så fort jag är färdig med det jag ska göra - och sakerna blir kvar på spisen. När jag sedan ska tillaga någonting bryr jag mig inte om att flytta på sakerna - för de får ju faktiskt inte plats någonstans i det där pytteköket. Jag har verkligen inte plats för alla köksredskap och annat sånt man har i köket, så det får helt enkelt ligga framme.
Och givetvis - eftersom jag är sådär livsfarlig i köket, händer det inte helt sällan att jag sätter på fel platta. Jag har smält en hel del saker på plattorna. Det värsta var när jag hade ställt vattenkokaren på plattan och senare satte på fel platta, så att vattenkokaren smälte - det kunde ha slutat illa. (och nej, jag trodde inte att man måste värma upp kokaren på plattan för att vattnet skulle koka)...
Ibland glömmer jag av att stänga av plattan. Ibland ligger kaffekokarens sladd över spisen. Jag glömmer av att jag håller på att laga mat och skulle inte alls bli förvånad om det en dag börjar brinna i någon kastrull eller så. Knivar tappas men konstigt nog har ingen fått den i foten ännu.
Jag är helt enkelt ett livshot i köket.
Idag har jag helt enkelt känt mig ganska misslyckad som kvinna.
Omsorg: Dina har haft ont och jag har inte kunnat hjälpa henne eller trösta henne.
Städning: Jag har försökt städa men det går bara inte. På något vis blir det ju bara ännu stökigare när jag börjar städa.
Matlagning: Efter att ha satt ägg på kokning fylldes köket av en märklig lukt. Jag rusar in och det bubblar på fel platta. Återigen plast som kokar - det var adjöss med den skärbrädan då. Och äggdelaren som faktiskt inte låg på plattan utan bredvid ... ja, se själva:
Inte nog med att jag är usel på de här typiska kvinno-görorna. Jag känner mig så fruktansvärt okvinnlig även fysiskt. Mina hormoner hänger inte med, jag har platta bröst, det är ett under att jag inte har en penis dinglandes mellan benen också...
Jag blir ledsen av det. För jag älskar att vara kvinna och jag vill vara kvinnlig.
I spindelvävssäcken
Ett nät som håller allting samman, vävd från punkt - till punkt - till punkt med en beundransvärd träffsäkerhet. Ett nät som når er alla, alla er. Även er som inte tror er beröras, er som tror er vara opåverkade. Jag vet för jag ser den, kanske inte hela, men jag följer väven, jag följer spindelns spår utan att förstå var spindeln gömmer sig. Men jag ser var den varit, jag ser var den är, jag ser var den hamnar genom dess nät, denna tunna väv som ingen tycks lägga märke till, som väves för vävandets skull, för att knyta samman oss som fångar i en stor spindelvävssäck och fraktas åt det håll som spindeln styr oss och alla är vi med, fångade i nätet.
En del av er märker det inte alls, andra ser det men tror sig vara utanför nätet, ser alla andra men aldrig sig själva, sitt bidrag till nätet. En del ser det och kämpar som fångade nattfjärilar, spritter med vingarna och sparkar med benen men ju mer ni sprattlar dess värre nästlas ni in i det.
Jag klättrar i nätet i spindelns spår men nej, inte heller jag är fri. Jag kan väva nya trådar, lappa och klippa men även jag är fast i det här, liksom ni andra. Fast i att se väven, följa den, laga den, men inte kan jag röra mig utanför den jag heller.
Så var är spindeln som vävt denna nät?
Jag följer dess trådar åt alla håll men där finns inga andra tecken än själva väven på att det ens finns någon annan spindel än oss, spindelbarn som vi är som väver vidare, lappar och klipper och försöker alla forma väven efter eget tycke.
Och se så många vi är! Se så många som väver detta nät - inte tillsammans utan nästan alltid i strid mot varandra. Ett dagsverk är snabbt överspunnet av andra och allting är ett kaos där ingen ser den stora helheten, den stora spindelvävssäcken som vi alla är infångade i.
Uppryckta rötter
"Ibland undrar jag varför jag så sällan skriver för hand numera. Så nu ligger jag här med ett block framför mig och ger mig ett tydligt svar på den frågan:
I ren frustration över att bläcket vägrar skriva ut vissa bokstäver har jag ristat igenom flera blad i blocket. Men se! Jag har blyertspennor, det hade ni inte räknat med [pennjävlar...]! Ni ska inte få hindra mig från att skriva precis de bokstäver jag vill skriva!
I flera dagar har mina muskler varit avdomnade och min kropp har känts fjäderlätt eller till och med obefintlig. Ibland, som i natt, får jag yrsel av att sitta upp. Så jag lade mig ner och fick svindel. Upp blev ner och ner blev upp.
Viktlös svävar jag nu omkring som en astronaut i rymden, det finns ingen gravitation och jag snurrar runt i luften utan att veta vad som är upp och vad som är ner. Varje liten rörelse sätter mig i spinn och jag rullar runt i luften tills jag tror att jag ska spy men trots illamåendet väljer jag att inte tömma magsäcken... Vem vet var det skulle hamna nu när världen tycks sakna gravitation...
Svävar runt runt och gungar hejdlöst. Jag klarar snart inte av det här och jag sträcker mig efter min kropp för den måste ju lyda fysikens lagar och veta var upp respektive ner är. Men nej, jag är inte en lös ande på vift utan kropp, jag är viktlös i min kropp.
Jag sträcker på tårna, saknar jorden. Var är mina rötter?
"Kommer du inte inhåg att du ryckt upp dina rötter nu? Du är inte fast i grunden, du ryckte ju själv upp dem! Nu får du stå ditt kast och sväva som ett luftburet fluffigt frö utan ankar tills du hamnat där du ska vara. Där kan du landa och åter börja sträcka ut dina rötter i jorden."
Men ska jag behöva må så här illa ända till dess menar du? Det här svävandet gör mig så illamående! Tänk om jag aldrig hittar fram? Tänk om jag hamnar på ett obrukbart berg eller faller pladask mot hård asfalt? Ska jag då aldrig mer få strävcka ut mina rötter i jorden?
"Det var du själv som ryckte upp rötterna ur jorden. Du var inte rädd för asfalterade vägar då. Ingen annan kan stå till svars för din svindel eller ditt illamående. Lita på vinden som du gjorde när du ryckte upp dina rötter och blev ett frö - du ska nog få gro och sträcka ut dina rötter igen."
Åh snälla, låt det bli snart.
Låt det bli snart."
Bara fötter
Tidigt på eftermiddagen begav vi oss iväg på äventyr, jag och min vovve Dina. Det blev så varmt att min långärmade tröja snabbt fick gömma sig i den medtagna väskan istället. Dina var svårhanterlig, solen värmde, jag var på "lite" dåligt humör (grinig och ilsken som en nyvaken geting var jag snarare än bara på lite dåligt humör...) och väskan flängde som den ville så det var ingen rolig promenad. Jag gick muttrande förbi alla andra som var på lekfullt humör och sprang runt i bara överkroppar i sina trädgårdar, hoppade i studsmattor, låg och solade eller utförde trädgårdsarbeten. Men fram kom vi ju till slut.
Skorna åkte av på en gång och då flög nästan allas skor och strumpor av. Man är tydligen inte helt dålig på att påverka omgivningen med sina handlingar .. hehe.
Här är en bild på mig och bästis-systerdottern när vi göttar oss i solstolarna, som jag fick lov att publicera här:
Dina hittade i vanlig ordning en så stor pinne att den inte ens fick plats i en bild så jag gav till slut upp och tog en närbild istället. Senare när hon busade med barnen ylade hon till mitt i ett språng, högst upp i luften. Sedan haltade hon en del så hon sträckte väl bakbenet eller också fick hon en stukning. Det blev nog inte så illa som det till en början såg ut som, men vi valde ändå att få skjuts hem istället för att gå hela långa vägen tillbaka.
Det grillades och jag gjorde premiär för mitt fiskätande med familjen, jag förväntade mig nästan någon tråkig kommentar från min pappa men ingen sa någonting som gjorde ätandet svårare än det redan var.
Trots att vi andra sprang runt barfota klampade systersonen runt i sina stövlar och gjorde vettiga saker medan vi andra latade oss i solen. Han grejade en hel del under den nybyggda trappan och hittade en fågelvinge och skruvar och annat intressant. Armbandsuret fick han av påskharen idag.
Sömngångare?
Jag vaknade vid tre-tiden inatt av ett märkligt brummande i öronen. Det lät högt och farligt men mycket avlägset - som från andra sidan jorden eller så, hehe.
Det var ljust. Jag hade ont lite överallt. Jag frös.
Sen började jag förstå lite mer av var jag befann mig både i kropp och ande. Varför låg jag där naken? Hur kommer det sig att jag ligger naken och utan täcke? Jag kan inte somna utan täcke i vanliga fall. Varför ligger jag sådär konstigt på mage? Jag sover så sällan på mage att jag nästan kan säga att jag aldrig gör det. Vem har tänt lampan? Jag är säker på att den var släckt när jag skulle sova...
Jag drog täcket över mig och släckte lampan men det var fortfarande ljust. Jag hivade mig upp ur sängen med stel kropp och träningsvärk (!?) gick upp för att upptäcka att varenda lampa i lägenheten var tänd.
Utan att orka bry mig så mycket om varför allt var så konstigt stapplade jag tillbaka till sömnriket.
Men nu börjar jag bli bra nyfiken på vad jag kan ha gjort. Jag har inget minne alls av att jag skulle ha gått upp före dess och jag har ett mycket klart minne av att jag släckte överallt och hade det mörkt innan jag somnade.
Exakt vad jag har gjort lär jag väl aldrig få reda på. Som tur är har jag åtminstone inte rökt spritt språngande naken på min franska balkong. Men vem vet vad jag har gjort istället...
Tänk om jag får för mig att ta mig en midnattspromenad iklädd ingenting alls?
... Ska man verkligen våga sova ensam såhär?
Förstörd
Jag var ovanligt trött igår kväll, och "redan" vid ett-tiden började jag avrunda dagen och gjorde mig i ordning för sängen. Men det pirrade sådär otåligt i kroppen som det ofta gör i mig. Jag tog en lugnande tablett, jag har sömnmedicin också men jag tycker inte om att ta dem för jag tappar all kontroll över hur länge jag då sover - men tydligen gör jag det av de här lugnande medicinerna också.
I några timmar låg jag där och försökte lösgöra mig från energin som sprätte i hela min kropp - jag ligger som ett barn och viftar med händerna i luften och sparkar runt i sängen tills jag somnar. När jag äntligen efter lång tid somnade, sov jag som en stock.
Det är inte ovanligt alls att jag inte reagerar på väckarklockor eller telefoner som ringer om och om igen hela dagen. Så har jag "alltid" haft det, d.v.s. ända sedan jag fick eget ansvar för min uppstigning i tonåren, därför kom jag ofta alldeles för sent till skolan och fick så hög frånvaro att jag inte kunde få godkänt i kurserna som jag trots min frånvaro gav lysande resultat i. Ja - det är väl inte konstigt att jag är smått bitter över just den delen...
När jag vaknade på eftermiddagen låg jag ändå fast där i en dvala. Jag kunde röra armar och bem men det var som om ryggraden hade nitats fast i sängen och så låg jag där i minst en halvtimme innan jag lyckades ta mig upp. Det här är inte roligt. Nej, jag hatar det - även om jag inte har något jobb eller någon skola att sköta för tillfället känns det som att det förstör hela min dag, hela mitt liv faktiskt.
Nåja.
Idag tror jag att jag kommer att greja litet med designen på den här sidan igen. Jag är så fruktansvärt trött på hur den ser ut. Och jag skulle egentligen vilja ordna den så att den blir en del av min hemsida som också den behöver en ordentlig make-over. Den designen jag har nu fungerar inte alls i firefox och det är en del andra problem med den.
Problemet är ju bara att jag har allt jag behöver i min laptop som ju inte vill matas med ström. Jag kan inte sitta med den här datorn och designa - åtminstone inte bra. Jag har inga bildredigeringsprogram eller sådant i den här. Ändå kanske kanske jag ger mig på att göra om den här sidan. Vi får se.
Hittelön (bildkalas)
M: Jag ska iväg och handla, följer du med?
J: Nej, jag känner mig lite sjuk och dålig, och jag är så trött...
M: Men då gör det gott att komma ut i friska luften. Du behöver vädra huvudet lite ibland också.
J: Jamen ut i friska luften kommer jag ju varje dag! Jag är ju ute ganska mycket med Dina och sådär...
M: Men du behöver nog komma ut bland folk lite. Jag behöver lite smakråd angående [...]
Och till slut var jag övertalad. Snabb sminkning och en kul håruppsättning (den ser ut som en vanlig fläta på bilden.. hm. ) för att pigga upp mig själv och så bar det iväg.
Jag är ju på väg att flytta härifrån, och har gått igenom en del kläder - så jag hade en hel svart sopsäck med kläder som vi dumpade på återvinningscentralen. Eftersom jag nu äntligen befriar mig från klädberget tyckte mamma att jag förtjänade att få ett par byxor (lite roligt att hon tyckte det eftersom jag bara för någon dag sedan insåg att jag måste köpa nya byxor innan jag flyttar..utan att ha nämnt detta för henne) så vi åkte ut ur Trollhättan och in till Båberg men det blev ingenting köpt därifrån. Sen åkte vi till Överby köpcentrum.
Där hittade jag ett par byxor som jag till slut kunde tänka mig att ha. Jag har ingen aning om vad jag vill ha för byxor, jag är så förtjust i kjolar och känner mig inte så lockad av byxor just nu - men att det är mer praktiskt med byxor när man är ute med hund går inte att komma undan från och jag behövde verkligen ett par byxor så nu fick jag ett par. Jag valde de här för att de känns ganska avslappnade, något jag kan tänka mig att springa runt i på skogspromenaderna som omväxling till de för stora armé-byxorna jag brukar ha. Dessutom tyckte jag att resåren på vaderna var så roliga, och så kan jag ta på mig ett par riktigt fult färgade långa randiga strumpor också när det är lite kallare - bara för att störa folk i omgivningen haha. Bara för att jag är i en period då jag tar kort på allt, får ni väl en bild på byxorna, titta gärna hellre på Dinas öra än mina orakade ben...
Vi kollade på det där som mamma behövde ha smakråd till och sedan fick jag ett par örhängen på rean. Jag har velat ha örhängen länge nu men hittar aldrig några bra, som passar mig. Nu hittade jag ändå flera par att välja mellan. Det blev örhängen av trä som ni ser på bilden här ovanför. Har ju inte använt örhängen på flera år, men tydligen gick det att trycka igenom hängen ändå... Samtidigt köpte mamma en "fyndpåse" som vi spänt öppnade så fort vi kom ut ur butiken, vilket resulterade i att jag fick ett till par örhängen och ett halsband. Dem orkar jag inte ta bild på.. eller? Ja varför inte, nu när jag är på bildkalashumör :
Njaaa.... Det blev nog lite väl mycket med de örhängena och det halsbandet tillsammans tror jag. (jo, öronen blev inte så glada av allt pillande som ni ser, men de vänjer sig..)
Sen skulle vi fika innan vi skulle in och handla ägg, men innan dess gick vi på toaletten, vilket i sig kan tyckas vara en ganska ointressant och onödig detalj att skriva om i bloggen, men det var där min dag blev gjord! För där hittade jag en plånbok. Utan att tveka tog jag förstås den med mig och lämnade den i kassan vid informationen/kiosken. Mamma som stod med mig i kön sneglade på plånboken och kommenterade att den såg ut att innehålla en del papper och grejer. Jaha? Jo, kanske det...
Tjejen bakom kassan frågade efter mitt namn och telefonnummer. Jag såg nog ganska förvånad ut för hon sa: "Ja, alltså om du vill ha hittelön eller så..?" Fortfarande förbryllad över tanken gav jag mitt namn och nummer, sedan satte vi oss i cafét. Där började mamma fråga ut mig:
M: "Tittade du i plånboken?"
J: "Nej"
M: "Var hittade du den? Jag menar, den kanske är stulen, den kanske var tom? Tänk om någon har stulit den och tömt den där? Jag hade nog kollat om det fanns några pengar kvar i den... För om pengarna är borta kanske du får skulden för att ha stulit pengar från henne?"
J: "... eh. njäöö... Om den hade varit tom hade jag väl ändå inte vetat om den var stulen eller bara kvarglömd, jag vet väl inte hur mycket pengar som fanns där innan den hamnade där..."
M: "Fast det förstås, då hade du ju inte angett telefonnummer..."
J: "Mmm. Precis.."
M: "Men var du inte alls nyfiken på vems det var eller vad som fanns i den?"
J: "Nej.. Vad spelar det för roll vems den är?"
Då ringde telefonen och det är väl ingen som blir förvånad när jag avslöjar att det var ägaren till plånboken. Hon stod bara några meter ifrån där jag satt, så jag vinkade till henne och hon kom fram till vårat bord. Hon var alldeles skakig, mycket glad och lättad men händerna skakade på henne och hon frågade vad jag ville ha som hittelön.
Jag ville väl inte ha någonting, för mig var det en självklarhet att lämna tillbaka plånboken, men hon fortsatte att fråga mig och när jag inte kunde komma med någon summa på vad jag ville ha för min goda gärning frågade hon om det räckte med en hundralapp. Självklart räckte det, jag förväntade mig ju inte att få någonting alls! Det hade ju bara varit obehagligt att säga "Nej, jag vill ha mer, jag vill ha 300.. minst!" ... vem gör så? Men eftersom jag ju faktiskt är en riktig fattiglapp insåg jag att det här kanske faktiskt är en gåva jag borde ta emot även om det kändes lite märkligt.
Hon hämtade pengar från sin sambo och kom tillbaka med dem, men istället för att lägga pengarna i min framsträckta hand lade hon dem på bordet framför mig och tog min hand i sin, böjde sig fram och såg mig rakt i ögonen på nära håll och tackade. Två gånger.
Jag blev väldigt rörd av den handlingen, det gav mig så mycket mer än de där hundra kronorna, det måste jag säga. Och jag insåg att nästa gång jag hamnar i en liknande situation kan jag helt enkelt be om ett tack som hittelön, om de vill ge mig någonting. För det är värt mer än en hundralapp - till och med när man knappt har några pengar själv.
Idag är vi sjuka
Jag hann inte sova särskilt länge, natten var ganska jobbig och sömnlös men jag lyckades nog åtminstone slappna av och få en del vila en stund. Jag kände mig litet febrig under kvällen och natten, och kräk-ångorna fick också mig att må extremt illa. Så idag släpper vi nog in den friska luften istället för att själva gå ut så mycket - givetvis på små kisserundor men mer än så lär det inte bli idag... Kanske.
Ögonen kliar och blir ansträngda av den där så kallade friska luften. Det här året kanske blir värre för mig än förra, när det kommer till pollenallergin. Vilket väljer man? Hemska nysningar, nästäppa och svullna kliande ögon, eller en lägenhet som stinker efter hundspyor? Dina ligger ju här och huttrar så vi stänger nog dörren då och tänder rökelser.
Men jag måste säga att det är en väldigt ynklig vovve det där som huttrar när det är nästan 9 plusgrader ute - och hon är ju faktiskt inne och även om dörren står vidöppen så är det nog ganska mycket varmare än 9 grader här inne... HUR ska hon klara sig i vinterstaden, det undrar jag...
Not For Sale
Not For Sale
Här har ni en kvinna
som är värdigt pris att vinna.
Jag har funnit självrespekt,
snälla show some respekt.
Jag tolererar inte ert sätt
att göra mig till objekt.
Visst gläds jag åt komplimanger
men vill inte se era slanger.
Inte fan får ni sätta på mig
bara för att jag har kjolen på mig.
Nu kräver jag respekt,
begrunda denna aspekt:
Jag vill se ut som en kvinna
utan att alltid finna
alla kräk som inte tänkt
att om jag blir kränkt
lär de aldrig vinna
denna unga kvinna.
Ännu värre lär det bli
när dom inser att jag e bi.
Invasion av fula tankar,
kuken i byxan mot gylfen bankar.
Nu ser dom mig inte längre som flicka,
plötsligt är jag bara fitta.
De stammar fram "s-så du gillar slicka,
sli-sli-sli-sli-slicka fitta?"
De får det att låta som något fult
när det egentligen är allt annat än fult.
Själva får de ingen chans att slicka
de har väl aldrig ens sett en fitta.
Jag är fan trött på ert sätt
att se kvinnan som objekt.
Jag hör att alla kvinnor applåderar
men nu jag även mot er exploderar,
alla flator som inte vet med sig
hur man mot andra kvinnor beter sig.
Ni verkar då inte veta bättre än
alla äckliga sliskiga kåta män.
Inte fan får heller ni sätta på mig
bara för att jag har kjolen på mig.
Jag vill våga vara kvinna,
respektlösheten måste försvinna!
När en kvinna kränker en annan kvinna
blir orden plötsligt svåra att finna
för hur jag då mot er känner
och hur mår egentligen era flickvänner?
Jag är inte som ni
trots att jag är bi.
Jag bryr mig inte om det ni säger
jag har lärt mig att urskilja vem som är player.
Behandla mig som en kvinna
så har du kanske chansen att vinna.
Annars kan ni ta och dra
utan er har jag det bra.
Johanna Hyttinen 2005
Det här är inte alls min skrivstil egentligen, vilket gjorde att jag tvekade lite inför publiceringen men jag kom att tänka på den efter att jag skrev förra inlägget i "Tema: Sexuella trakasserier" och passar så bra in i det här temat så den får vara med.
Av någon anledning verkar det som att mycket av min arga diktning får den här formen, någon slags rap-rim även om det annars inte alls är mitt sätt att skriva.
Den här skrev jag när jag som jag beskrev i förra inlägget i temat, återtog min kvinnlighet. Den handlar förstås inte enbart om klädsel, kjolen är en symbol för allt som representerar det kvinnliga. Här är också en bild från den tiden. Håret var fortfarande kort, men kvinnligheten är märkbart återvunnen jämfört med gårdagens bild.
Jag tackar kärleken
Jag tror inte att jag idag kommer att ha så mycket inspiration till något inlägg i Tema: Sexuella trakasserier. Gårdagens inlägg om utmanande klädsel fick mig att tänka på en dikt jag skrev för några år sedan som jag kanske orkar leta upp och publicera här lite senare.
En grå molnig dag med regn passar för dagen. Jag hade ganska svårt för att komma upp idag - som jag ofta har. Jag kan ibland ligga i halvdvala en hel dag, det är som om jag inte riktigt har kontroll över mig själv, jag är vaken, jag vill upp, jag är hungrig - men jag kan inte röra mig ur sängen.
Har jag tur så har jag lite ont någonstans och börjar då vrida och vända på mig och då brukar jag lyckas vrida mig loss från den där dvalan till slut - efter en timmes vridande eller så. Jag blir som ett barn, omedveten om sin kropp, oförmögen att vakna, oförmögen att slappna av och somna om.
Som idag då jag började vrida och vända på mig som vanligt och det blev ett himla bökande med kuddar och täcken och armar och ben. När jag väl hade vaknat ur den där dvalan låg jag hopkurad och intryckt i innersta hörnet av huvudänden av sängen, på en yta som inte är mycket större än en kudde... En kudde som jag i mitt bökande tydligen hade slängt in i väggen i fotändan... Smått förvånad steg jag upp, och det är nog tur att jag blir sådär, som ett barn som knör runt i sängen för då blir det till slut obekvämt och jag lyckas vakna. Hehe...
I vanliga fall brukar jag inte må särskilt bra alls sådana här dagar, dagar som börjar på det sättet. När jag inte hör telefonen som ringer, när jag sitter fast där mellan sömn och vakenhet. Men idag mår jag faktiskt bra. Jag tackar kärleken för det. Kärleken till min pojkvän. Kärleken från honom. Kärleken till mina syskonbarn, kärleken till världens bästa vovve som ser till att jag skrattar högt varje dag numera.
Love // JLnM
Utmanande klädsel
En gång var jag på väg till en fest i på Kronogården i Trollhättan. Jag var på gott humör och skulle mötas av några vänner som övertalat mig till att komma på festen och jag hade gjort mig i ordning. Höga klackar, en rätt så kort kjol, fin i håret och sminkad. Jag såg väl ut ungefär som vilken kvinna som helst som är på väg till fest. Det var sommar och varmt och det var en bit att gå, så det var ju inget konstigt i att jag hade min långärmade tröja i väskan och gick i linne.
Den gången var det, som vanligt, många män som ropade och viftade mot mig. Männen i bilarna här har lärt sig att köra längs den där vägen utan att behöva se framåt, för det är faktiskt vanligare att de sitter och tittar åt helt annat håll, både åt sidan och bakåt, istället för att se vart de kör.
Två män i en bil körde sakta förbi mig just som jag skulle korsa vägen, och mannen bakom ratten log det där sliskiga förnedrande leendet mot mig. Sedan gestikulerade han med ena handen och munnen en avsugning mot mig och tittade frågande på mig. Jag tappade hakan. Detta var i början då jag ganska nyligen hade flyttat hit till området, och även om jag var medveten om och hade redan före min flytt sett hur folk beter sig här, blev jag ändå riktigt förvånad och illa till mods.
Givetvis började jag på en gång tänka på min klädsel. "Det är väl inte konstigt att man får se sånt när man går omkring klädd såhär..".
Tänk att det tänket är så inrotat att man faktiskt även som utsatt kvinna själv tänker den tanken. Hur många gånger har man inte fått höra den tanken uttryckas högt, till exempel i samband med våldtäkter? "Ja, men hon kunde ju ha tänkt på vad hon hade på sig..." Kläder ska väl inte spela någon roll. En människa borde få ha på sig precis vad hon eller han vill utan att behöva bli respektlöst behandlad på grund av det. Jag hade ju dessutom helt vanliga kvinnliga kläder på mig.
Efter den här händelsen och en lång rad andra både mycket värre och även något mildare möten med män i området började jag gömma mig. Mitt i den värsta sommarhettan hade jag säckiga kläder på mig, långärmat och stora byxor, allt för att slippa dra deras uppmärksamhet till mig. Det gällde med andra ord att göra sig så oattraktiv som möjligt. Jag snaggade till och med håret (men det berodde väl inte enbart på min avsexualisering utan hade andra orsaker, men ändå..) Jag såg det helt enkelt som mitt eget fel att männen betedde sig på det viset, och jag var den som skulle ändra på mig för att slippa bli trakasserad.
 | Här är en bild något senare, när snaggen vuxit ut sig till en pojkfrisyr. Visserligen är jag sminkad på bilden men kvinnligheten var väl undangömd ändå... |
Det tog ganska lång tid för mig att inse att det egentligen inte spelade någon roll att jag slutade sminka mig, hade kort hår och knappt visade någon hud alls även om sommarvärmen höll på att koka ihjäl mig. För de var ändå där med sina vulgära förslag och blickar och gester. Kanske var de till och med värre, för de såg en osäker kvinna som kanske kunde vara desperat och lättlurad.
Anledningen till att jag inte lade märke till det på samma sätt längre handlade helt enkelt om att jag inte längre drog skammen över mig själv. Det var inte längre mitt fel att de höll på som de gjorde. Jag var inte utmanande på något vis, och därför slapp jag skammen och tänkte inte lika noga på hur männen faktiskt betedde sig.
Men när jag väl insåg hur det förhöll sig, att det faktiskt kvittade hur jag såg ut, började jag undra hur jag då skulle få slut på det hela. Det var ju ingen mening i att gömma mig och gå runt och känna mig ful om inte det hjälpte, så jag förvandlades åter till kvinna. Det konstiga är att jag föll tillbaka så snabbt. Så fort jag kände mig kvinnlig igen, blev jag oerhört illa till mods när männen höll på som de gjorde. Då var det åter igen mitt fel, jag borde inte ha haft linne på mig, T-shirt hade varit bättre...
Och fortfarande kämpar jag med att komma ihåg det här. Att det faktiskt inte spelar någon roll hur jag ser ut. De är likadana även om jag kommer i fett stripigt hår, genomsvettig och osminkad i regnjacka och stövlar (jo, jag har ju hund så jag måste ut oavsett hur jag ser ut eller vad det är för väder) som när jag är iordninggjord. Det som på något vis är bra är ju att kläderna inte spelar någon större roll för hur man blir bemött - men det kunde ju vara åt det mer respektfulla hållet...
För att det behövs
Ibland ger man saker till varandra utan någon särskild anledning. Bara för att man vill ge så mycket till dem man älskar. Saker som på intet vis känns tillräckliga, men ändå ger man dessa gåvor som symboler på allt det man verkligen, innerst inne vill ge.
Som ett brev - vad är det väl mer än ett papper och bläck?
Ett brev är alltid mer än bara papper och bläck. För man har skapat någonting som man vill förmedla till mottagaren.
Och det är sällan ett brev skrivs utan anledning. Det är inte alltid vi vet varför vi ger, men vi ger därför att det behövs. Kärlek behövs.
Så idag tog jag dessa tankar med mig på promenaden. Hunden jagade gräsänder som flög åt rätt håll, flög just dit där jag behövde se. För där gömde sig ett hav av små solar på marken under deras vingslag. Tussilagos! Ett helt hav av vår!
Jag brukar föredra att inte plocka upp någonting som jag inte använder till någonting. Blommor är särskilt en sådan sak - de är vackrare där de växer än vissna på fönsterbrädan. Men så kom jag ihåg: Vi ger därför att det behövs, vi ger varandra saker av kärlek. Men ibland behöver vi också få någonting fint från oss själva, så jag valde till slut att plocka med mig tre blommor att sätta fast i håret, en gåva från mig till mig - därför att jag är värd att känna mig uppskattad också av mig själv.
Men nyss hemkommen frågade min 9-åriga bästis om jag ville följa med till biblioteket och det gjorde jag förstås så gärna och gick ut på en gång igen, blommorna fick vänta. Men nu är jag hemma igen, och jag sitter här med dessa små vårsolar i håret, våren och kärleken till ära.
Männens uppfattning
När jag nämner mitt obehag i det här området för olika personer märker jag ett ganska tydligt mönster.
Mina pojkvänner och killkompisar har inte alls haft samma attityd som tjejer till att jag bor här. Tjejer har till och med bråkat på mig för att jag envisas med att vistas utomhus efter att det blivit mörkt, och har efter alla dessa 5,5 år fortfarande inte slutat be mig att flytta härifrån, medan killar rycker på axlarna och tycker inget särskilt alls.
Ibland har jag undrat hur det kommer sig, då killar oftast brukar vara mer beskyddande i vanliga fall, men jag har kommit fram till att de nog inte förstår det på samma sätt som tjejer gör. För killarna får ju aldrig (eller ytterst få och ytterst sällan) se och uppleva det som tjejer får göra när de är utan killar i närheten i det här området.
Nästan genomgående har alla mina pojkvänner frågat mig om det inte innerst inne är litet smickrande ändå, om jag inte tycker om uppmärksamheten på ett plan ändå. Jo, visst, när killar och män visar uppskattning, flirtar och ger den sortens uppmärksamhet är det ju ofta en boost för självförtroendet. Det är litet spännande och man blir glad för att man drar uppmärksamhet av det slaget till sig.
Men det är inte alls uppmärskamhet av det slaget som pågår här. Det är stor skillnad på att bli uppskattad och flirtad med jämfört med att bli trakasserad. Här är det inte uppskattande blickar som gäller, inga smickrande ord, inte ens försök till vänliga leenden. Nej, här är det hårda blickar, krävande och nedvärderande ord utan ens ett minsta försök att linda in det i litet finare ord. Inga hälsningsfraser, utan bara rakt på sak, som om man var en hora på gatan.
"Hänger du med hem till mig?"
"Har du någonsin knullat med en invandrare?"
"Vill du suga kuk?"
"Har du haft sex med flera killar samtidigt?"
"Kom så får du negerkuk!"
Bara några exempel på "helt vanliga" öppningsfraser. Inget "Hej". Inget "Vad heter du?" Inget "Åh, vacker flicka." Inga busvisslingar. Inget sånt som många kanske tror att jag menar.
För det här är inte raggning.
Det är män som letar efter gratisprostituerade att sätta på och spy sin galla över och tar för givet att jag är en sådan.
Det får mig att må dåligt.
Våra fiender
Gubbar som viftar med hoprullade tidningar eller promenadkäppar och är beredda att slå min Dina när hon blir så ivrig och vill hälsa på allt och alla, ja dem är hon inte rädd för.
Inte reagerar hon på att jag blir skitförbannad på de där gubbarna heller. Hon älskar helt enkelt alla människor, även dem som är lite hotfulla. Ja, jag kan förstå att det finns hundrädda människor, men att lyfta upp föremål i avsikt att slå när jag faktiskt har kontroll över situationen och ser till att Dina inte kommer ens i närheten av dem (inte minst av rädsla för att de ska smälla till henne), ja det gör mig riktigt förbannad ibland. Skulle de slå min hund bara för att hon tittar på dem .. uh, jag vet inte vad jag skulle göra.
Dessa är hur som helst i Dinas ögon kompisar.
Men hon har några få fiender också. Räven och dammsugaren. Räven är ett problem som jag inte vet hur jag ska lösa, men dammsugaren ger mig många goda skratt. Vill du också skratta kan du läsa om dammsugarskräcken på Dinas blogg!
"Jag är unik"
Jag gnäller faktiskt inte åt att ni inte skriver, jag återger bara mina funderingar kring det här. Ni behöver inte kommentera, jag är glad över att ni kikar in i tysthet också.
Anledningen till att jag skriver om kommentarer idag är att jag i det förra inlägget fick en så fin kommentar som gjorde mig glad. En lång kommentar från Theresia, här är en del av den, som jag skulle vilja föra vidare till er läsare. Det är inte bara jag som har behov av att säga och tro på de där orden, utan vi alla. Så lyssna på min kära vän och gör som hon säger:
"Sedan skulle jag vilja säga någonting i stil med... Ingen får skada dig, ingen kan behandla dig illa. Jag tror på att du har en styrka där inom dig, då du sträker på dig och säger att ingen får lov att göra dig illa.
Repeat after me ;-)
♥ Jag är unik, det finns ingen mer som jag.
♥ Jag har full rätt att må bra på alla sätt.
♥ Jag skrattar åt mig själv med ömhet och värme.
♥ Jag respekterar mig själv och finner att andra gör det också.
♥ Det jag gör är värt att uppmärksammas.
♥ Det jag säger är väl värt att lyssna på.
♥ Mina känslor är lika viktiga som andra människors.
♥ Mina tankar är mer komplicerade än alla datamaskiners.
♥ Alla människor kan lära sig något av mig.
♥ Tillvarons största gåva - det är jag själv. "
Med den uppmaningen lämnar jag er för stunden och önskar er lycka till i utvecklandet av självförtroendet!
Här bor jag
Jag bor i ett invandrartätt område med hög brottslighet. Egentligen har den här stadsdelen alltid varit problematisk, också redan före min tid, och innan den "nutida" invandrarbefolkningen. Kommunen borde redan ha lärt sig från "finnarnas tid" att det inte är någon bra idé att slänga ihop alla invandrare på samma område, det skapar grupperingar och bråk, och än värre blev det väl när folk från krigsdrabbade länder blev grannar med "sina fiender". Men så går det när de som styr inte ser längre än näsan räcker, alla nykomlingar ska slängas in i slummen, varför riskera att hela kommunen smutsas ner?
Egentligen har vi tre "slum" i Trollhättan, alla på samma sida om staden. Som jag ser det går det litet i teman. Här där jag bor är temat gängkrig, saker sprängs, någon gång har det hänt att det varit skottlossning m.m. Det mesta verkar hända ganska planmässigt. Här super folk inte särskilt mycket, det är nog mest narkotika som flödar runt här men jag tror faktiskt inte att det är lika illa med det som förr.
På det tredje området är det mest knivbråk, slumpmässiga oplanerade misshandel och alkohol i överflöd.
Och så har vi mellantinget, där det är en blandning av allt men i mindre skalor.
Jag har vänner som vädjat till mig om att jag ska flytta härifrån men jag brukar säga att jag inte sett särskilt mycket alls av allt som skrivs i den lokala tidningen. Och det är sant att jag aldrig har sett något direkt våld här, men när jag tänker efter har jag nog fått se ganska mycket som jag aldrig hade sett i andra delar av staden. Nerbrända garage är inte ovanligt, inte heller sprängda bilar. Jag har aldrig sett det hända, men likväl står de förstörda bilarna och garagen där som bevis på att det händer saker.
Veckorna före, under och efter nyår 2008 glömmer jag nog aldrig, hur jag med hjärtat i halsgropen cyklade hem från jobbet varje kväll och undrade om jag skulle komma levande hem. För folk sköt raketer som idioter. Och visst kan det vara störande när det skjuts hejvilt, men här sköt de inte upp mot himlen utan sidledes längs vägar, mot bilar och människor - ja till och med rakt mot polisen som aldrig tycktes få ordning på kaoset.
Men det jag sett mest av är männens syn på kvinnor här. Jag har inte hört om så många våldtäkter här i området, de är kanske till och med vanligare på annat håll, men stämningen här är oerhört obehaglig för en ensam tjej, framför allt under sommarhalvåret. Här finns ingen som helst respekt för kvinnor, och alla utan slöja betraktas som horor. Av någon anledning sätter det igång på våren nästan som om männen påverkas av fåglarnas parningsläten och fortsätter sen tills den vintrigare delen av hösten börjar.
Visst förstår jag dem som blivit upprörda över att jag inte verkar bry mig och rör mig ute även i mörkret, men för mig som bor här ser det litet annorlunda ut. Jag vet att det inte gör någon skillnad om det är mörkt eller mitt på blanka dagen, det händer lika mycket oavsett tid på dygnet. Och jag kan ju inte vara instängd i mitt hem dygnet runt av rädsla för livet. Att hindras från att leva på grund av ständig rädsla är helt enkelt inte mitt sätt att leva, då kunde jag ju lika gärna låta bli att leva alls.
Så jag har helt enkelt sett till att få leva som jag velat, vistats utomhus när jag själv känt för det. Visst har jag varit litet vårdslös från och till trots att jag har mött mycket konstiga och ibland skrämmande människor, till och med dragits in i diskussioner med dem. Man kanske blir litet ouppmärksam när man har vant sig. Sköter man bara snacket rätt så kan man nog känna sig ganska säker trots allt, men för det mesta har jag trots det haft varningarna med mig och haft nycklarna beredda som någon slags självförsvar, överfallslarmet jag fått av mamma har dock sällan följt med mig ut. (Jag vet inte ens var det är..)
Och sedan jag fick hem Dina (min hund) har jag känt mig ganska trygg även om det inte alls var därför jag tog emot henne. De enda gånger jag känt mig litet orolig för överfall när jag haft henne med mig har väl i så fall varit om de andra har haft aggressiva kamphundar som försökt slita sig från sina koppel med en mordisk blick på Dina. Men dem har jag inte sett till alls på senare tid, jag menar, det är skillnad på en hund av kampras som står och skäller som vilken hund som helst skulle kunna göra och en best som väsnas med fradgande mun och röda ögon och försöker slita sig loss för att få döda.
Detta är alltså området jag bor på. Det är långt ifrån ett paradis, men det är inte fullt så illa som det låter som när man radar upp allt negativt på det här viset. Helt uppenbart trivs jag ju ganska bra här trots allt det jag räknat upp, annars hade jag ju inte bott här i fem och ett halvt år.
Exakt vad det här inlägget har att bidra till i min diskussion om kvinnoförnedringen som råder här vet jag egentligen inte. Ibland tar det skrivna ordet oväntade vägar, kanske är det bra att ni får ännu lite mer bakgrund till var jag befinner mig och det är också främst i det här området de händelser utspelat sig som jag kanske kommer närmare in på litet längre fram. Det vet jag faktiskt inte eftersom jag inte vet exakt vad jag kommer att skriva om i fortsättningen, jag vet bara att jag har flera saker jag vill ha sagt innan jag sätter punkt för det här temat.
Märks det att jag har lite svårt för att komma till skott här?
Som om obehaget inte skrivs ner så finns det inte.
Men snart går jag in på mer detaljer om vad jag syftar på.
Jag kan inte kretsa kring ämnet på det här viset mer.
Pysseldag
Jag har pysslat i nästan 5 timmar i sträck, under tiden har Sol dykt upp trots att jag ett tag trodde att det skulle bli regn, men jag har låtit solen skina därute utan mitt sällskap för jag har suttit lyckligt upptagen med nål och tråd och lärt mig att jag inte behöver några fingerborgar ens när det blir riktigt trögt att få igenom nålen, för jag har så starka naglar att det går lika bra med insidan av tumnaglarna för att trycka igenom nålen.
Men nu ska jag inte låta solen vänta på mig mer!
Lars Demian - Änglatango
Den här går på repeat inatt. Den får mig att tänka på den värsta perioden av min depression, när jag var själsligt död. Jag var ett skal, levande utåt sett men inuti var jag död. Jag kände ingen mening med någonting, jag var helt oförmögen att känna glädje eller lycka, inte ens smärta kände jag. Jag var helt enkelt inte där, jag var bara en kropp.
Jag vet inte hur jag lyckades blåsa ut mig själv ur min kropp, men när jag väl hade gjort det började frustrationen. Jag ville tillbaka. Jag ville tillbaka till livet, känna, vara bland människor. Jag ville tillbaka. Och den här låten får mig att minnas den frustrationen, men också lyckan över att faktiskt vara tillbaka.
Det tog tid, och jag fick göra det på egen hand utan hjälp eller mediciner, men jag fann min Vilja, jag hittade tillbaka och jag älskar att leva trots att jag gnäller en del och ofta blir ledsen.... Men jag lever och tänker aldrig mer blåsa ut mig själv på det där viset!
Lars Demian - Änglatango
Det var stationen, det var sent och jag var trött
klockan var väl närmare fem.
Jag hade tagit ett par glas med några vänner
och var fast besluten om att ta mig hem.
Men foten var inte så stadig den natten och blicken som i dimmor den såg.
Så jag föll ifrån perrongen rakt ner på spåret
och just då så kom det ett tåg.
Och jag var död, och jag var död, min kropp var krossad under hjulen.
Men min själ den kändes lätt som en gas.
Och jag sväva sakta uppåt, ja jag steg ovan molnen
som en ballong från ett barnkalas.
Tills jag kom till en port klädd i pärlemor och guld
där knacka´ jag försiktigt på.
Då hördes det en röst som sa: "Välkommen, min son!
Vad fint att ha dig här. Stig på, stig på."
Men jag sa: "Nej! Jag vill tillbaka, jag vill tillbaka dit ner igen!
Det är så mycket som jag inte hunnit göra och jag är inte redo än.
Låt mig ta ett farväl av min fru och mina vänner,
låt mig röka en sista cigarr...
Packa en väska med saker som jag måste ha med mig när jag far.
Jag vill tillbaka ner igen, jag vill tillbaka ner igen!
Jag vill inte flyga nåt mer.
Jag vill ha båda fötterna på jorden, nu vill jag ner, jag vill ner!"
Jag klev in, jag föll på knä, ja jag blev bländad av ett ljus.
Änglarna dom sjöng Halleluja.
Dom flög som stora fjärilar i luften runt omkring mig,
tills en utav dom landade och sa:
"Sitt inte där och gapa, nej gör dig nu i ordning.
Ta på dig din nya vita skrud!
Ställ dig i kön bland de andra där borta, så ska du få träffa Gud."
Men jag sa: "Nej! Jag vill tillbaka! Alla synder jag begått...
Jag hoppas att Skaparen är mild och god och förlåter mig mina brott!
För jag har spelat och druckit och slösat mina pengar,
varit otrogen mot min fru.
Och allting som jag gjort i hela mitt liv,
ja det får jag stå till svars för nu...
Jag vill tillbaka ner igen, jag vill tillbaka ner igen!
Jag vill inte flyga nåt mer.
Jag vill ha båda fötterna på jorden, nu vill jag ner, jag vill ner!"
Men Gud bara log och tog mig i sin hand.
Jag fick träffa farfar och Lennon och Brel.
Jag fick leva bland molnen och spela på min harpa
och känna mig så lycklig och så sedd.
Men fast allt var så förunderligt vackert och fint
så närmade sig sakta den dag
då jag trädde på nytt inför Gud och hans änglar,
jag föll ner på mina knän och jag sa:
"Jag vill tillbaka, jag vill tillbaka,
jag vill tillbaka dit ner igen!
Jag är trött på att sväva bland änglar och moln!
Jag vill leva bland kvinnor och män.
Låt mig födas igen som en vanlig liten människa,
känna hunger och smärta och törst!
För jag saknar ruset, jag saknar mödan och elden i mitt bröst!
Jag vill tillbaka ner igen, jag vill tillbaka ner igen!
Jag vill inte flyga nåt mer.
Jag vill ha båda fötterna på jorden, nu vill jag ner, jag vill ner!"
Vad som kommer med våren
Det är vår, det är varmt, dagarna är långa och solen lockar ut människorna från sina inomhusliv för att njuta av vädret. Våren är en underbar tid ... eller?
Varje vinter lyckas jag på något vis glömma bort hur jobbigt det är att vara kvinna i det här området under sommarhalvåret. Så fort våren har gjort sitt inträde sätts hormonerna igång bland de manliga invånarna i alla åldrar. Ibland tänker jag att det kanske beror på att man i dessa tider börjar slänga av sig de tjocka jackorna och det visas mer hud, men i ärlighetens namn så är det inte fallet, för tjejer springer runt och ser ut som om de glömt byxorna hemma även mitt i vintern.
Och än är det inte tillräckligt varmt för att det skulle finnas särskilt mycket bar hud ute på vift, men även om så vore fallet skulle det egentligen inte ursäkta männens beteenden, bara förklara det. Kanske styrs vi människor mer av ljuset än vi förstår, kanske sätter parningslusten igång hos människor på samma sätt som hos djuren om våren.
Jag vet inte längre vad som anses vara en ovanlig händelse när det kommer till sånt här. Kanske hade jag inte ens tyckt att t.ex. det som hände vid bensinmacken hade varit värt att nämna eftersom det ju faktiskt inte hände något mer, om det inte vore så att det här har blivit en oerhört obehaglig upprepad vardagshändelse.
För som jag skrev inledningsvis, så händer det någonting så fort våren kommer igång. Männen blir äckliga slem som borde ha fått mig att flytta härifrån för länge sedan, eller åtminstone aldrig gå ut som ensam tjej.
Jag blir ibland så äcklad och besviken på mänskligheten att jag får lust att bara slänga mig ner och brista ut i gråt. Varför gör människor så? Var är respekten? Jag har så svårt att acceptera att människor vill kränka varandra.
För det handlar inte alla gånger, och antagligen väldigt sällan, om hederlig raggning (den sköts mycket smidigare och snyggare än det jag fått erfara så många gånger nu), det handlar om kränkning, respektlöshet och en vriden kvinnosyn.
När män i bilar förföljer en tjej som går längs trottoaren och ger skamliga förslag när hon uppenbart och ibland rent ut säger åt dem att lämna henne ifred handlar det ju knappast om raggning. Inte heller gesterna som tydligt visar vad de vill göra eller alla frågor som de inte har att göra med...
Våren är underbar, men inte allt som kommer med den är lika underbart.
På kartan
Jag har haft funderingar på det ända sedan jag startade bloggen men inte förrän nu har jag slängt dit den. Kanske är det farligt med tanke på det pågående temat på den här bloggen just nu? Inte för att jag känner att jag behöver vara rädd, men man vet aldrig hur folk kommer att reagera.
Men vet ni, jag är inte så rädd av mig, och någon måste våga prata om problemen som finns här - och det är också just därför jag nu placerat ut bloggen på kartan så att förhoppningsvis någon mer i den här stan börjar fundera på vad det är som händer här. För det kan inte bara vara mig det händer.
Att se sig själv
Jag tyckte spontant att det var en härlig uppmaning. Jag menar inte att man alltid gillar det man ser, jag menar att det verkligen är givande att se på sig själv på det viset. Det utvecklar mer än vad man tror.
För ett tag sedan skrev jag att jag ibland tar en bild på mig själv och ser på mig i undran om vad jag döljer för hemligheter för mig själv. Detta kan jag förstås också göra framför spegeln, och gör då och då. Hemligheterna kommer jag inte åt - det är inte dags för mig ännu att se dem, men de skymtar där och inte alla är enbart hemska.
Så vad ser jag när jag den här gången ställer mig framför spegeln igen, utmanad av denna fina Mir?
Åh, jag ser så mycket kärlek och skönhet att jag fylls av en varm mjuk lycka.
Jag ser naivitet, och ja, jag väljer att tro det bästa om folk tills jag lärt mig vilka de är, det goda med det onda. Men i första hand är jag naiv.
Jag ser någonting som jag först uppfattar som en tomhet, men det är ingen blockering, inte heller tomhet, utan ett spädbarn. Och det är sant, jag är en nyfödd, inför min 25-årsdag bestämde jag mig för att se det som en nystart, och det blev en grundlig nystart med många förändringar. Jag ser och upptäcker världen med en nyfödds ögon och det är också vad jag såg där i spegeln.
Och en del annat som jag håller för mig själv.
En annan sak som jag var tvungen att bekräfta när jag såg mig själv sådär i ögonen är hur mina ögon ändras igen. I vintras trodde jag nästan att det bara var vintern som gjorde det, ljuset reflekterad från snön och allt annat som spelar in, men nej, det är vår, ett helt annat ljus och ingen snö som reflekterar ljus, och ändå finns det där. Och det växer.
Jag har förvisso alltid haft växlande ögonfärg, blått-grått-grönt, ibland nästan gult, och faktiskt ibland mer i en lila ton. Länge länge kändes de, och var, mest tonlösa, svaga svaga färger bakom en grå gardin. Men den senaste tiden har så många plötsligt börjat prata om mina blåa ögon att det inte bara är jag som inbillar mig; den grå slöjan är på väg bort. Och jag ser dag för dag med spänning hur färgen bara blir starkare och djupare. Det är bra. Det är härligt. Det är vackert.
Tidelag - Ville han sätta på min hund?
För någon vecka sedan när jag var på väg från bensinmacken efter att ha varit inne och köpt cigarretter kände jag av någon anledning att jag hade bråttom därifrån - tydligen alldeles för bråttom för när jag hade kommit en bit redan sprang kassören ut ur butiken och ropade in mig igen. Jag hade som vanligt min hund med mig så det var inte bara att vända tillbaka och gå in, jag måste fästa henne igen och under tiden hann det jag antagligen undermedvetet hade försökt fly ifrån hända:
Utanför macken hängde ett gäng killar kring sin bil. En av dem började prata med mig, hans svenska var väldigt bristfällig vilket gör återgivningen av allt han sa litet avdramatiserat, det handlade mycket om blickar, min intuition och mina tidigare erfarenheter.
Han sa "Han vill kanske dig." menandes kassören som ropat efter mig. "Han kanske vill dig! Tänk om han vill dig? Du vet... göra dig... Han vill dig. Ja, han vill dig." med det där för mig välbekanta hatade leendet.
Till slut hummade jag kort till svar för att han skulle vara tyst. Då frågade han om det var en han- eller honhund jag hade. Kanske borde jag redan där låtit bli att svara, men jag sa att det var en hona.
"Gillar hon killar? Hon gillar killar. Vill hon ha kille? Va? Gillar du killar? Vill du ha killar?"
Så fortsatte han tjata och jag hann tyvärr se hans blick som också den är välbekant och hatad av mig. Utan ett ord flydde jag snabbt in i butiken samtidigt som det var väldigt obehagligt att lämna Dina ensam där ute. Men jag litade på respekten hon trots allt inger, folk brukar ironiskt nog vara livrädda för henne och i vissa lägen är det till en stor fördel.
Det visade sig att de hade problem med kortläsaren så min betalning hade inte godkänts, och det drog ut på tiden att få igenom det. Under tiden sjönk den där killens ord in ordentligt. Menade han att han ville sätta på både mig och min hund?
Jag såg det motvilligt framför mig; hur hela gänget av killar våldtog mig och min hund. Det var som en film som spelades för min inre syn och det var förstås mycket obehagligt. När man ser på film kan man ju åtminstone blunda om man inte vill se, men de här bilderna gick inte att blunda för. Jag hoppades att jag snart kunde få komma ut ur butiken, jag höll på att kvävas där inne av obehag och oro.
Menade han verkligen det? Eller hade jag bara missuppfattat situationen på något vis? Men nej, den där blicken känner jag igen alltför väl. Så sjukt! Men samtidigt var jag inte alls förvånad över att ha fått höra en sådan sak, inte här, inte nu längre. Däremot var jag orolig över att jag lämnat Dina ensam där ute om han faktiskt var så sjuk att han kunde tänka sig att sätta på en hund... Vad skulle jag ta mig till om de hade tagit henne och åkt iväg i sin bil, kidnappat min hund för att utnyttja henne sexuellt?
Jag skyndade mig ut och var lättad över att hitta Dina sittandes där jag lämnat henne, och killarna var borta. Jag kunde andas igen, men det var en nervös, förtvivlad och ofokuserad matte som följde sin hund hem och låste noga dörren efter sig.
Den här händelsen väckte så många minnen, tankar och känslor att det bara blir långt och oöverskådligt om jag skulle försöka skriva ihop allt i ett enda inlägg, så ett tag framöver kommer Candoris att präglas av ett tema kring sextrakasserier och kvinnoförnedring med självupplevda händelser som grund.
Tack staten för tandläkarbesöket
Men nej fy, jag ville inte dit, av helt andra orsaker. Det kostar massor och jag har ju allt annat än gott om pengar. Jag har inte skött tänderna alls bra sedan senaste besöket. Slarvat ganska rejält periodvis och har också känt av en del problem i flera tänder och var säker på att det skulle behöva lagas en hel del och det skulle ju kosta ännu mer... Till råga på allt hade jag ett missat besök, jag försökte ringa flera gånger (sammanlagt 5 gånger) men det krånglade och jag kom aldrig fram till den jag skulle tala med, jag var helt enkelt inte på plats, jag var bortrest, så vad kunde jag göra om jag inte kunde få tag på dem via telefon?
Men det var ju bara att pallra sig dit nu då, och väl inne hos tandläkaren började jag förklara vad som hänt senast då jag inte dök upp, jag hann bara nämna att jag då hade varit uppe i Östersund och att jag hade försökt ringa. Så var den avgiften stryken innan jag ens hann säga allt jag hade att säga till mitt försvar.
Tandkontrollen gick förvånansvärt bra. Finfina tänder. Hon skrapade lite tandsten och sen var det klart. Va? Jag som är ständigt uttorkad, röker och dricker kaffe, har känt ilningar i tänderna och haft så ont? Jag har nästan svårt att lita på tandläkarens omdöme, för jag känner ju till och med med tungspetsen att det är hål i den mest värkande tanden...
Hon förklarade att jag fortfarande är såpass ung att mina nerver kan vara ganska ytliga och känsliga, och att det kan vara det som gör att jag känner av en del, men hon kunde inte se något fel alls på mina tänder.
Det är tydligen bra att inte borsta tänderna så ofta då...?
Så till priset. 750 kronor. Hur i .... kan en vanlig enkel undersökning kosta så mycket!? Men se, jag fick en överraskning! Hon berättade att jag har fått 300 kronor från staten, alla under 30 år får 300:- om året, är man över 30 får man 150 kronor om året. Och det kan man spara på i två år, så jag kan ha max 600 kronor innestående. Det hade kunnat ge mig ett så gott som gratis tandläkarbesök till nästa år, men jag tog förstås de där 300 kronorna, de hjälpte till mycket.
Så tack staten!
Jag trodde inte att jag någonsin skulle tacka staten för något, särskilt inte under dessa högervridna 4 åren.. men nu gör jag det. Man upphör aldrig att förvåna sig själv!
Den arbetslösas vardag
Väl uppstigen insåg jag att jag visst skulle vara hos tandläkaren om en och en halv timme. Det hade jag ingen aning om. (Vilken tur att jag blev väckt!) Så planerna på att gå ut i skogen och stanna där hela förmiddagen såg ut att behöva ställas in. Men se jag har sådan tur, för jag fick skjuts av mor till tandläkaren och hon hade Dina tills jag var färdig, så fick vi ta oss ut på äventyr efter tandläkarbesöket.
Den här turen brukar vi gå ganska ofta, men för en gångs skull lyckades jag ha med mig kameran så jag kan visa lite bilder.
Det här är en dag som verkligen väcker sommarkänslorna till liv. Inte den första ordentliga vårdagen förvisso, men ändå. Redan i gläntan in till skogen började Dina bli riktigt varm av solen, det är inte helt lätt att vara svartpälsad i solsken. Ännu är det ingen större fara (säger jag som inte vet hur hon känner sig) men på somrarna blir det lite för varmt för långa promenader så det är ju bäst att passa på nu. Här sitter hon och längtar efter att få doppa sig i bäcken. Men det får hon inte. Visst är jag snäll?
Jag har länge varit nyfiken på stenmuren som finns i skogen så vi följde den en stund, men den verkade ju aldrig komma fram till något intressant, bara fortsatte och fortsatte så till slut vände jag tillbaka igen. Stenarna på muren fungerar även utmärkt som utkiksposter tycker Dina.
Sedan mötte vi på en ekorr-koloni. Det händer då och då att man ser ekorrar, inget ovanligt i det. Men ovanligt är det när ekorrarna börjar nyfiket springa efter en. Däremot har det inte hänt när jag haft Dina med mig (av förståeliga skäl) men idag.. jag vet inte vad det var jag mötte på, ett helt Rike skapat av och för ekorrar!
De sprang överallt! Vart man än vände blicken fanns där minst två ekorrar. På marken, på sidorna, framför, bakom, uppe i träden.. det vimlade av ekorrar och till och med Dina blev så förvånad över spektaklet att hon inte ens förstod att liva upp sig utan bara stod där bredvid mig tyst och stilla och stirrade på dem. En kom fram och kuttrade till oss och försökte väl säga någonting. Men jag fick inte ta några bilder på dem. Det ville de tydligen inte.
Givetvis måste en vattentokig vovve få blöta ner tassarna. Jag trodde faktiskt att hon skulle hoppa i och bada, för det brukar hon vilja göra, men hon var bara så törstig av värmen att hon helt glömde nöjet framför nyttan.
Strax innan vi kom till mina favoritställen var vi ute vid kanten av en åker och sniffade på koskit. Om man tittar riktigt noga ut mot åkern kan man se små åkerväsen dansa omkring i sommarpäls och utan jackor. Ser ni? Långt där ute, Dina har nog iallafall fått syn på dem. (och nej, det är inte snö i bakgrunden utan vatten)
Om ni inte lyckades skymta några åkerväsen på bilden så har jag som tur är högst exklusiva bilder på dem här, där de syns ganska tydligt. Det är sällan de fastnar på bild, men jag fick flera stycken :
Sedan kom vi in på mina favorittrakter, men där fick jag inte ta några foton heller, den här gången på grund av att betterierna i kameran tog slut. Jag hade visserligen varit förutseende nog att ta batterierna ur batteriladdaren med mig, men om man inte använder dem direkt slukar laddaren batterierna istället för att fylla på dem lite extra. Så de var tydligen också helt urladdade. Så det får bli en annan gång.
Sol, värme och natur åt folket! (människor, ekorrar, hundar och allt vad folket nu består av)
