Natten är tyst. Jag lyckades somna förut. Ska jag vara ärlig så var det inte ens meningen att jag skulle somna. Jag somnar lättast när jag inte har för avsikt att somna, det är konstigt det där. Fast jag säger inte att det gick snabbt för det. Det tog lång tid innan jag somnade även nu. Men det gick smärtfritt därför att jag ju inte ens hade tänkt sova. Hur som helst sov jag inte tillräckligt länge. Varför måste jag vakna?



Kanske vaknade jag av hunger. Min mage skriker efter mat. Men jag har ingen aptit. Jag har ingen lust att äta. Min mun är torr och vill inte tugga. Den där klumpen i halsen är kvar. Var gång jag sväljer känner jag den åka genom hela halsen ända ner till och med ner under hanlsen, en bit in i bröstet. Sen klättrar den tillbaka upp igen. Jag förstår inte vad det är, den är mycket obehaglig hur som helst, knottrig och stor och jobbig. Men jag borde nog äta, magen tycker det. Jag känner mig så sjuk, jag trodde att jag hade fått magsjuka men det verkar ju inte så. Man måste äta för att orka bli frisk men jag orkar ju inte.



Jag känner mig döende. Alla dör vi någon gång så självklart är jag döende. När jag var tretton naglade jag mig fast vid livet, jag ville hinna se allt, uppleva allt, vara barn så länge jag bara kunde, medan alla andra förvandlades till någon slags miniatyrer av vuxna blev jag ett stort barn. När jag blev sexton var livet över. Svartare än någonsin var min blick, om jag ändå hade vetat att det bara var början. Att jag fortfarande kunde ha njutit av livet för det blir ju bara mer och mer avlägset ju äldre jag blir. Jag känner mig döende, inte bara kroppsligt, kroppen är bara lite sjuk, det är jag, inuti, själen, kraften, viljan som... tynar bort.