Kladdkaka med nötkräm
Jag glömde visst att jag skulle ge er receptet på kladdkakan jag gjorde idag. Den är verkligen ... obeskrivligt fantastisk! Jag tycks överträffa mig själv varje gång jag gör i ordning en kladdkaka!
Det här är minsann inte vilken kladdkaka som helst, det är en riktig chokladdkaka, dvs den innehåller väldigt mycket av den kära ingrediensen choklad - samt ett underbart täcke av nötkräm!
Men jag orkar inte slänga in receptet här eftersom jag redan har lagt ut den på min hemsida. Så är ni nyfikna får ni gå dit och kika efter!
Kladdis
Hurra hurra hurra, idag är jag så bra! Hurra hurra hurra!
Jag är nämligen bäst! Det är helt sant! Jag är bäst på att stöka ner, till exempel! För det har jag förtjänat en bit superduper-kladdkaka efter maten!
(återkommer med bild och recept senare)
Jag är nämligen bäst! Det är helt sant! Jag är bäst på att stöka ner, till exempel! För det har jag förtjänat en bit superduper-kladdkaka efter maten!
(återkommer med bild och recept senare)
Konstigt
Eller det kanske inte är fullt så konstigt ändå, att jag sover som jag gör när jag är med honom, trygghet.
Mina tankar är hos den lilla som kom litet för tidigt och är nog litet för liten ännu men hon mår enligt vad jag fått veta ganska bra ändå.
Gårdagen var en trevlig dag med besök av Mir och hennes. C.G. bjöd på fiskgratäng och jag lyckades äta en liten portion trots att det stockade sig i halsen. Det var faktiskt gott, det måste jag säga, men självklart litet svårätet för mig. Kroppen reagerade litet dåligt på det, kan väl hända att det också var psykiskt men reagerade gjorde jag hur som helst. Dessutom var det såpass jobbigt att äta det att jag började undra om jag verkligen kommer att klara av det här
Att folk sitter och skämtar om kött och döda djur på tallriken vid matbordet när det sitter en vegetarian (är jag verkligen vegetarian längre?) är jag van vid och det är ingenting som bekommer mig även om det kan vara litet osmakligt samtalsämne egentligen. Men jag är som sagt van så det hade ingenting alls med min svårighet att äta att göra.
Det här med att jag börjat äta fisk verkar engagera allmännheten nåt enormt. Varför blir folk så upprörda över att man har valt bort kött ur sin kost? Har det med skam att göra? Jag får den känslan ibland. Hur som helst kommer folk från alla håll och kanter och ger mig allehanda råd och tips angående mitt fiskätande, det är faktiskt mycket intressant att se.
Mina tankar är hos den lilla som kom litet för tidigt och är nog litet för liten ännu men hon mår enligt vad jag fått veta ganska bra ändå.
Gårdagen var en trevlig dag med besök av Mir och hennes. C.G. bjöd på fiskgratäng och jag lyckades äta en liten portion trots att det stockade sig i halsen. Det var faktiskt gott, det måste jag säga, men självklart litet svårätet för mig. Kroppen reagerade litet dåligt på det, kan väl hända att det också var psykiskt men reagerade gjorde jag hur som helst. Dessutom var det såpass jobbigt att äta det att jag började undra om jag verkligen kommer att klara av det här
Att folk sitter och skämtar om kött och döda djur på tallriken vid matbordet när det sitter en vegetarian (är jag verkligen vegetarian längre?) är jag van vid och det är ingenting som bekommer mig även om det kan vara litet osmakligt samtalsämne egentligen. Men jag är som sagt van så det hade ingenting alls med min svårighet att äta att göra.
Det här med att jag börjat äta fisk verkar engagera allmännheten nåt enormt. Varför blir folk så upprörda över att man har valt bort kött ur sin kost? Har det med skam att göra? Jag får den känslan ibland. Hur som helst kommer folk från alla håll och kanter och ger mig allehanda råd och tips angående mitt fiskätande, det är faktiskt mycket intressant att se.
Fiskpinnar
Jag har ju redan skrivit några gånger om att jag ska försöka börja äta fisk.
Ingen kan beskylla mig för att jag har tagit det steget snabbt iallafall hehe. Men igår åt jag faktiskt hela tre små fiskpinnar - det kanske inte kan räknas riktigt som fisk men det kan då definitivt inte räknas som vegetariskt heller.
Jag tror verkligen att lite fisk i kosten skulle vara bra för min kropp, men det är inte helt enkelt även om jag försöker att inte utstråla min motvilja till att äta det för det skulle göra ätandet ännu svårare. Jag undrar om det någonsin kommer att bli lättare att äta fisk, om det någonsin kommer att kännas som att jag äter mat och inte tänker på att det faktiskt är djurdelar jag för in i munnen med gaffeln. Det känns verkligen helt morbidt att sticka gaffeln i köttet och sedan tugga på det.
Jag vet inte riktigt vad jag tänker på när jag äter det. Jag försöker att inte tänka på det alls utan ha koncentrationen på något helt annat, och jag tror att jag lyckas, åtminstone utåt sett. Halva jag är social och hänger med i vad som händer runtomkring, men den andra halvan av mig är totalt koncentrerad på den där fisken på min tallrik. Ingenting annat existerar, bara fisken och jag. Det är en kamp mot mig själv men jag tvingar mig själv till att äta den samtidigt som världen utanför mitt väsen skakar som om det var jordbävning. Och det är en oerhörd lättnad när den äntligen är slut.
Men jag har bestämt mig. Det är värt försöket och kanske ska jag från och med nu faktiskt försöka äta lite mer fisk än de här tre senaste gångerna då jag bara smakat. Att äta riktiga portioner (...tror jag), och göra det regelbundet. För kan jag må bättre fysiskt av detta så är det ju värt det, utan tvekan. För det där med två teskedar kallpressad linfröolja om dagen gick ju inte enligt planerna.
Idag verkar det dessutom som att jag ska få äta fiskgratäng. Två dagar i rad med fisk! Jag blir litet skakig av tanken, men det ska nog gå bra.
Ingen kan beskylla mig för att jag har tagit det steget snabbt iallafall hehe. Men igår åt jag faktiskt hela tre små fiskpinnar - det kanske inte kan räknas riktigt som fisk men det kan då definitivt inte räknas som vegetariskt heller.
Jag tror verkligen att lite fisk i kosten skulle vara bra för min kropp, men det är inte helt enkelt även om jag försöker att inte utstråla min motvilja till att äta det för det skulle göra ätandet ännu svårare. Jag undrar om det någonsin kommer att bli lättare att äta fisk, om det någonsin kommer att kännas som att jag äter mat och inte tänker på att det faktiskt är djurdelar jag för in i munnen med gaffeln. Det känns verkligen helt morbidt att sticka gaffeln i köttet och sedan tugga på det.
Jag vet inte riktigt vad jag tänker på när jag äter det. Jag försöker att inte tänka på det alls utan ha koncentrationen på något helt annat, och jag tror att jag lyckas, åtminstone utåt sett. Halva jag är social och hänger med i vad som händer runtomkring, men den andra halvan av mig är totalt koncentrerad på den där fisken på min tallrik. Ingenting annat existerar, bara fisken och jag. Det är en kamp mot mig själv men jag tvingar mig själv till att äta den samtidigt som världen utanför mitt väsen skakar som om det var jordbävning. Och det är en oerhörd lättnad när den äntligen är slut.
Men jag har bestämt mig. Det är värt försöket och kanske ska jag från och med nu faktiskt försöka äta lite mer fisk än de här tre senaste gångerna då jag bara smakat. Att äta riktiga portioner (...tror jag), och göra det regelbundet. För kan jag må bättre fysiskt av detta så är det ju värt det, utan tvekan. För det där med två teskedar kallpressad linfröolja om dagen gick ju inte enligt planerna.
Idag verkar det dessutom som att jag ska få äta fiskgratäng. Två dagar i rad med fisk! Jag blir litet skakig av tanken, men det ska nog gå bra.
Hetsätning
Fyra chokladbitar (inte kakor, bitar sa jag), en halv påse chips och inte ens en halv dipskål senare kan jag konstatera att man nog kunde tröttna på det också. Och jag har ändå försökt trycka i mig bara för att få i mig den där energin... Men nu går det bara inte mer!
Jag tänker tillbaka.
På livet som det var då. Då hade jag inga problem med att trycka i mig 600 gram chips med dipp, i värsta fall två olika också. Samt en massa cola, samt en massa godis (stora mängder av godis), och då hade jag säkert ätit något stort och flottigt till middag också. Helt utan problem. Flera gånger i veckan.
Nåja, jag kunde väl ha mått bättre än jag gjorde strax efter att ha tryckt i mig allt det där, så jag kan väl inte påstå att det var utan problem, egentligen.
Men det är väl så det är.
Det handlar inte om att orka eller inte orka när man hetsäter.
Man trycker i sig om man så spräcker magsäcken,(det händer faktiskt att den gör det i extrema fall av hetsätning).
Om man lyckas sluta äta för en stund, så börjar man må oerhört dåligt. Och snart börjar man äta igen. Trycker i sig maniskt tills allt är slut. För det är enda lösningen på ovälkomna tankar och känslor. Och när allt är slut, då kommer paniken. Paniken över att ha ätit upp allt. Paniken över att inte ha något mer att äta. Paniken över illamåendet. Paniken över magen som putar ut mer än vanligt. Paniken över att ha lämnat spår av ätandet överallt.
Kanske skulle man bjuda någon på kakorna man tryckt i sig efter att chipsen och allt det där andra tog slut. Kanske hade man redan talat om det för gästen som skulle komma nästa dag. Då finns det inget annat att göra än att gå och köpa nytt och låtsas som att det är samma paket.
Och var det ett öppet paket så måste man ju öppna det andra paketet och äta exakt lika många kakor som var uppätna ur det första paketet ... Men så är det ju så skönt att äta äta äta trycka i sig och slippa vara närvarande i något annat än ätandet och så råkar man trycka i sig det paketet också. Skit! Ett nytt paket.
Men det är ju pinsamt att handla samma typ av kakor hos samma kassör tre gånger på en dag. Så vad gör man? Panik... Måste äta något för att inte kollapsa totalt av paniken.....
Paniken....
paniken........
Hur ska man nu våga visa sig ute? Hur ska man nu kompensera för ätandet? Hur ska man nu ha råd med kläderna? Hur ska man nu ens komma i kläderna man har? Hur ska man nu....
Ut och gå. Ut och gå. Nej, jogga.
Men om man inte kan med och gå ut bland folk, för de ser ju... de ser att man inte är en sån som tränar, de ser...
Träna hemma, hoppa skutta flåsa inne...
Eller kanske bara kollapsa i sängen mitt i misären?
Jag förstod inte ens att jag hade en ätstörning, jag såg väl rätt normal ut, jag kanske inte åt regelbundet som man bör men det gör väl ingen? Dessutom är man ganska blind när man är mitt i det där, eller mycket duktig på att förneka och låtsas...
Inte förrän jag skrev en utredande uppsats som riktade sig till anhöriga till personer med bulimia nervosa (ämnet intresserade för att jag blev under den tiden mycket god vän med en drabbad), och kom då att läsa om missuppfattningen om att bulimi bara handlar om hetsätning och kräkning, och läste under arbetets gång också om andra ätstörningar som till exempel hetsätning, vid sidan av uppsatsskrivningen.
Nu har jag ju aldrig gjort någon utredning och därmed heller aldrig blivit diagnosticerad och inte heller pratat särskilt mycket om saken med någon alls, men det är ju uppenbart att jag hade någon form av ätstörning, det spelar väl inte särskilt stor roll om det skulle diagnosticeras som bulimi eller något annat, eftersom de åren nu tillhör det gångna... även om det antagligen alltid kommer att finnas där någonstans, delar av det...
Jag tänker tillbaka.
På livet som det var då. Då hade jag inga problem med att trycka i mig 600 gram chips med dipp, i värsta fall två olika också. Samt en massa cola, samt en massa godis (stora mängder av godis), och då hade jag säkert ätit något stort och flottigt till middag också. Helt utan problem. Flera gånger i veckan.
Nåja, jag kunde väl ha mått bättre än jag gjorde strax efter att ha tryckt i mig allt det där, så jag kan väl inte påstå att det var utan problem, egentligen.
Men det är väl så det är.
Det handlar inte om att orka eller inte orka när man hetsäter.
Man trycker i sig om man så spräcker magsäcken,(det händer faktiskt att den gör det i extrema fall av hetsätning).
Om man lyckas sluta äta för en stund, så börjar man må oerhört dåligt. Och snart börjar man äta igen. Trycker i sig maniskt tills allt är slut. För det är enda lösningen på ovälkomna tankar och känslor. Och när allt är slut, då kommer paniken. Paniken över att ha ätit upp allt. Paniken över att inte ha något mer att äta. Paniken över illamåendet. Paniken över magen som putar ut mer än vanligt. Paniken över att ha lämnat spår av ätandet överallt.
Kanske skulle man bjuda någon på kakorna man tryckt i sig efter att chipsen och allt det där andra tog slut. Kanske hade man redan talat om det för gästen som skulle komma nästa dag. Då finns det inget annat att göra än att gå och köpa nytt och låtsas som att det är samma paket.
Och var det ett öppet paket så måste man ju öppna det andra paketet och äta exakt lika många kakor som var uppätna ur det första paketet ... Men så är det ju så skönt att äta äta äta trycka i sig och slippa vara närvarande i något annat än ätandet och så råkar man trycka i sig det paketet också. Skit! Ett nytt paket.
Men det är ju pinsamt att handla samma typ av kakor hos samma kassör tre gånger på en dag. Så vad gör man? Panik... Måste äta något för att inte kollapsa totalt av paniken.....
Paniken....
paniken........
Hur ska man nu våga visa sig ute? Hur ska man nu kompensera för ätandet? Hur ska man nu ha råd med kläderna? Hur ska man nu ens komma i kläderna man har? Hur ska man nu....
Ut och gå. Ut och gå. Nej, jogga.
Men om man inte kan med och gå ut bland folk, för de ser ju... de ser att man inte är en sån som tränar, de ser...
Träna hemma, hoppa skutta flåsa inne...
Eller kanske bara kollapsa i sängen mitt i misären?
Jag förstod inte ens att jag hade en ätstörning, jag såg väl rätt normal ut, jag kanske inte åt regelbundet som man bör men det gör väl ingen? Dessutom är man ganska blind när man är mitt i det där, eller mycket duktig på att förneka och låtsas...
Inte förrän jag skrev en utredande uppsats som riktade sig till anhöriga till personer med bulimia nervosa (ämnet intresserade för att jag blev under den tiden mycket god vän med en drabbad), och kom då att läsa om missuppfattningen om att bulimi bara handlar om hetsätning och kräkning, och läste under arbetets gång också om andra ätstörningar som till exempel hetsätning, vid sidan av uppsatsskrivningen.
Nu har jag ju aldrig gjort någon utredning och därmed heller aldrig blivit diagnosticerad och inte heller pratat särskilt mycket om saken med någon alls, men det är ju uppenbart att jag hade någon form av ätstörning, det spelar väl inte särskilt stor roll om det skulle diagnosticeras som bulimi eller något annat, eftersom de åren nu tillhör det gångna... även om det antagligen alltid kommer att finnas där någonstans, delar av det...
Kaffepassion
Jaha, ja då har man alltså obemärkt trillat dit.
Ibland kan jag fortfarande känna mig som den där flickan som tyckte kaffe var äckligt.
Men jag har ju druckit kaffe i många många år nu. Men bara ibland, då och då. Periodvis kanske faktiskt nästan varje dag, på den där tiden då "flocken" alltid var ute och fikade.
Ibland till och med i min ensamhet i hemmet. Men det har varit mycket sällsynt.
Och så fick jag en kaffemaniac till pojkvän. Givetvis dricker väl jag också kaffe om det finns, det är ju gott och mysigt och uppiggande och trevligt och .. ja, en massa bra saker. Sedan dess har jag nog varit fast. Jag dricker kaffe nästan varje dag. Flera koppar om dagen! Det har nog inte varit mer än ett par dagar då jag varit utan kaffe de senaste ca 100 dagarna.
Förr drack jag nästan alltid mitt kaffe svart. Inget socker, ingen mjölk.
Ute på caféer kanske det blev en och annan smaksatt latte ibland, men oftast skulle det vara svart.
Men med den här kraftigt ökade kaffekonsumtionen har jag lärt mig att det är litet mer skonsamt för magen med en skvätt mjölk i kaffet. Jag har också börjat tycka att det är mycket godare så.
Men sedan har det utvecklats än mer. Jag smaksätter kaffet, har i olika mängder mjölk, leker och experimenterar med denna underbara varma mysdryck.
Igår tog jag en halv mugg mjölk, blandade i tre matskedar drickchoklad, ställde det avsvalnade kaffet i frysen så det blev lite isigt, hällde i chokladmjölken och lät kaffet smälta i det. En choko-islatte.
Och jag inser nu att jag är fångad av en het passion för kaffe.
Ibland kan jag fortfarande känna mig som den där flickan som tyckte kaffe var äckligt.
Men jag har ju druckit kaffe i många många år nu. Men bara ibland, då och då. Periodvis kanske faktiskt nästan varje dag, på den där tiden då "flocken" alltid var ute och fikade.
Ibland till och med i min ensamhet i hemmet. Men det har varit mycket sällsynt.
Och så fick jag en kaffemaniac till pojkvän. Givetvis dricker väl jag också kaffe om det finns, det är ju gott och mysigt och uppiggande och trevligt och .. ja, en massa bra saker. Sedan dess har jag nog varit fast. Jag dricker kaffe nästan varje dag. Flera koppar om dagen! Det har nog inte varit mer än ett par dagar då jag varit utan kaffe de senaste ca 100 dagarna.
Förr drack jag nästan alltid mitt kaffe svart. Inget socker, ingen mjölk.
Ute på caféer kanske det blev en och annan smaksatt latte ibland, men oftast skulle det vara svart.
Men med den här kraftigt ökade kaffekonsumtionen har jag lärt mig att det är litet mer skonsamt för magen med en skvätt mjölk i kaffet. Jag har också börjat tycka att det är mycket godare så.
Men sedan har det utvecklats än mer. Jag smaksätter kaffet, har i olika mängder mjölk, leker och experimenterar med denna underbara varma mysdryck.
Igår tog jag en halv mugg mjölk, blandade i tre matskedar drickchoklad, ställde det avsvalnade kaffet i frysen så det blev lite isigt, hällde i chokladmjölken och lät kaffet smälta i det. En choko-islatte.
Och jag inser nu att jag är fångad av en het passion för kaffe.
Kladdkakan med en touch av kaffe
Jag skrev ju förut om hur godissugen jag var och funderade på att slänga ut mina sista pengar på nåt gott. Men jag kan inte göra så. Jag har ju haft mina ekonomiska kriser många gånger och jag har alltid en liten slant kvar som jag håller hårt i inför riktiga kriser. Då menar jag verkligen situationer på liv och död.
Jag vet inte hur jag skulle kunna överleva en situation på liv och död med ynka 50 kronor, men man vet aldrig. Men att köpa godis för dem är inget jag gör förrän jag vet när jag får pengar nästa gång hehe. Det är faktiskt det första jag brukar köpa för mina sista pengar när jag väl vet att jag snart får pengar igen. Något gott. Det tycker jag att jag har förtjänat efter att ha hållt på pengarna så länge.
Nå, jag har ju faktiskt en ganska stor inkomst på gång nu enligt länstingsrätten men jag vet ju inte när pengarna kommer in så jag avvaktar med slösandet av pengarna och bakar mig kladdkakor istället.
Detta är andra kladdkakan för den här veckan. Ooops! Men vad gör man när man är så fantastiskt godissugen att man klättrar på väggarna?
Jag ville ha en kladdkaka med kaffesmak. Men det blir ju för vätskig deg av det så jag fick hitta på ett nytt recept. Snart kan jag inte längre säga att jag inte kan hitta på egna recept så mycket som jag experimenterar numera hehehe. Supergod blev den! Faktiskt, och helt uppriktigt, så är det här den godaste kladdkakan jag någonsin ätit!
Och bara för det tänker jag inte dela med mig av receptet ännu. Jag måste ju bjuda min älskling på den innan någon annan snor receptet och bjuder honom på den!
Jag vet inte hur jag skulle kunna överleva en situation på liv och död med ynka 50 kronor, men man vet aldrig. Men att köpa godis för dem är inget jag gör förrän jag vet när jag får pengar nästa gång hehe. Det är faktiskt det första jag brukar köpa för mina sista pengar när jag väl vet att jag snart får pengar igen. Något gott. Det tycker jag att jag har förtjänat efter att ha hållt på pengarna så länge.
Nå, jag har ju faktiskt en ganska stor inkomst på gång nu enligt länstingsrätten men jag vet ju inte när pengarna kommer in så jag avvaktar med slösandet av pengarna och bakar mig kladdkakor istället.
Detta är andra kladdkakan för den här veckan. Ooops! Men vad gör man när man är så fantastiskt godissugen att man klättrar på väggarna?
Jag ville ha en kladdkaka med kaffesmak. Men det blir ju för vätskig deg av det så jag fick hitta på ett nytt recept. Snart kan jag inte längre säga att jag inte kan hitta på egna recept så mycket som jag experimenterar numera hehehe. Supergod blev den! Faktiskt, och helt uppriktigt, så är det här den godaste kladdkakan jag någonsin ätit!
Och bara för det tänker jag inte dela med mig av receptet ännu. Jag måste ju bjuda min älskling på den innan någon annan snor receptet och bjuder honom på den!
Tonfisk och inre demoner
Igår åt jag åter igen en liten bit tonfisk. Sedan första gången tog det en vecka eller så, sedan dess har jag varit konstigt nog jättesugen på fisk. Igår var det alltså dags att prova en bit igen men den här gången tyckte jag att det var värre än första gången. Kanske för att jag tog större bitar?
Jag åt upp det, för jag vill faktiskt börja äta fisk, men det blandades in flitigt i resten av maten för jag hade som sagt lite problem med den igår.
Jag har plågat mig själv i halvsömn idag. Det är inget ovanligt att jag ser de här "vakendrömmarna" där jag plågar mig själv på ett sätt som jag inte ens vill beskriva för mig själv. Och det händer ofta. De är en del av min morgonångest och jag har i genomsnitt sett dem säkert 5 dagar i veckan de senaste 10 åren... Så nej, det är inget ovanligt alls, men det gör det inte lättare för det... eller kanske lite för numera påverkas jag inte lika illa av dem som förr. Men det är fortfarande illa.
Jag vill mest bara ... *poff* // J
Jag åt upp det, för jag vill faktiskt börja äta fisk, men det blandades in flitigt i resten av maten för jag hade som sagt lite problem med den igår.
Jag har plågat mig själv i halvsömn idag. Det är inget ovanligt att jag ser de här "vakendrömmarna" där jag plågar mig själv på ett sätt som jag inte ens vill beskriva för mig själv. Och det händer ofta. De är en del av min morgonångest och jag har i genomsnitt sett dem säkert 5 dagar i veckan de senaste 10 åren... Så nej, det är inget ovanligt alls, men det gör det inte lättare för det... eller kanske lite för numera påverkas jag inte lika illa av dem som förr. Men det är fortfarande illa.
Jag vill mest bara ... *poff* // J
Ingefäre-latte
Inte sov jag bättre av sovamedicin heller. Fick bara huvudvärk och hade svårt att ligga kvar i sängen, men jag var envis, och sov många gånger under natten.
Lidl måste ha konstig mjölk. Jag ville ju lyxa till dagens kaffe med skummad mjölk, men den skummade sig aldrig. Förstår inte varför... Jag gav upp efter några minuter och gjorde vanlig kaffelatte. Jag har visst börjat gilla att ha mjölk i kaffet. Men jag måste se upp så jag inte blir en sån där som måste ha mjölk i kaffet. Men, nej, det dög faktiskt inte med vanlig kaffe med mjölk. Jag skulle helt enkelt lyxa till det på något vis så jag strödde i lite ingefära.
Så här sitter jag med en ingefäre-kaffe-latte och äter pepparkakor! Mums.
Jag håller nog på att bli sjuk. Det är inte kul för imorgon kommer ju kärleken på visit, eller, kanske till och med gör sig någorlunda hemmastadd på riktigt till och med. Så, jag vill ju inte bli sjuk nu.
Andas lite frisk luft idag! Det gör dig gott. // J
Lidl måste ha konstig mjölk. Jag ville ju lyxa till dagens kaffe med skummad mjölk, men den skummade sig aldrig. Förstår inte varför... Jag gav upp efter några minuter och gjorde vanlig kaffelatte. Jag har visst börjat gilla att ha mjölk i kaffet. Men jag måste se upp så jag inte blir en sån där som måste ha mjölk i kaffet. Men, nej, det dög faktiskt inte med vanlig kaffe med mjölk. Jag skulle helt enkelt lyxa till det på något vis så jag strödde i lite ingefära.
Så här sitter jag med en ingefäre-kaffe-latte och äter pepparkakor! Mums.
Jag håller nog på att bli sjuk. Det är inte kul för imorgon kommer ju kärleken på visit, eller, kanske till och med gör sig någorlunda hemmastadd på riktigt till och med. Så, jag vill ju inte bli sjuk nu.
Andas lite frisk luft idag! Det gör dig gott. // J
Ischoklad
| Ja, visst blev jag på bättre humör av barnens sällskap. Det blev enkel ischoklad 200 g mörk choklad 75 g smör lite nougat-tärningar att toppa några av dem med |  |
Sedan bjöds jag minsann på en lucia-uppvisning också, med en Lucia och en pepparkaks-gubbe som sjöng i alla möjliga tonlägen, från falsett till growl, medan Lucian då och då fick nynna sig fram och hoppade plötsligt tillbaka i låten när texten kom tillbaka. Hihi. Sötungar! Jag skrattade gott.
God natt! // J
Sexig mat
 | Mat och passion går ofta hand i hand med varandra. Vi förför och lockar våra kära med att bjuda på fina middagar, både hemlagade och ute på restauranger. Att vägen till mannens hjärta går via magen kanske inte alls är något tokigt påstående. Men den passar nog lika bra till att beskriva vägen till kvinnans hjärta, om inte till och med bättre! Hur många kvinnor önskar inte att deras män |
någon gång kunde göra i ordning dagens middag? Och de flesta av oss blir nog väldigt glatt överraskade och imponerade då vi träffar män med goda matlagningskunskaper. Men det är inte det jag har planerat att diskutera i dagens inlägg, utan följande:
Vad är egentligen sexig mat? Jag menar då inte olika hoprörda maträtter, jag talar om råvaror. Det finns mängder av vackra erotiska bilder på mat. Att en öppnad och nästan helt urplockad sockerärta kan vara så lik det kvinnliga könsorganet är faktiskt riktigt imponerande. Eller bananen som har en relativt realistisk form och storlek för att kunna jämföras med det manliga könet... Det är inte bara formen och utseendet som spelar in i det erotiska med föda. Smaker, dofter, konsistens, yta och till och med läten har också stor betydelse.
Hur låter det när man äter maten? Moroten kan ju till exempel associeras med det manliga, ibland kan de verkligen förvåna med sin likhet till och med! Men knaprandet mellan tänderna får nog en och annan att grimasera av bara tanken på vad det innebär i sammanhanget...
Pasta klassas väl ofta som romantisk mat. Jag förstår ärligt talat inte varför, annat än att det är italienskt och italienare är ju passionerade ... eller? Har det med "klistret" att göra? Eller kanske energin i pastan? Det enda sexiga med pastan som jag kan komma på är ljudet av att röra runt i det, eller också att man kan leka Lady och Lufsen och pussas samtidigt som man äter. Inget illa om pasta, absolut inte, men den fyller inte mina krav på sexig föda.
Passionsfrukt - ja det hör man ju bara av namnet! Men vore den verkligen riktigt lika populär om den hette något annat? Jag tror faktiskt inte det, även om den faktiskt förtjänar att framhävas. Den är god med sin sötsyrliga smak, men det är ju inte det som gör den sexig. Här talar vi framför allt om konsistens och associationer. En lite rynkig boll med massor av slemmiga frön i... Visserligen låter det snarare avtändande än sexigt när jag säger så... Sorry. Ljudet? Ja, det kan man lätt koppla till erotiska ljud.
Musslan då? Det sägs ju att den är väldigt sexig. Jag kan nog tänka mig att den också är det, i konsistens, ljud, smak, lukt ... Men vem äter musslor? Jag tycker musslor verkar vara så äckliga att bara det gör den oerhört osexig.
Päronet är en frukt som jag kan tycka är sexig. Det är mjukt, saftigt, sött, halt, och låter rätt om det är riktigt moget. Dessutom kan man tolka in utseendet på det litet som man vill. Är den avlång och smal kan den representera mannen, är den nästan rund ser den kanske ut som ett bröst. Knoppen på ena sidan kan faktiskt se ut som en .. *host* öppning. Delar man på frukten kan man se det kvinnliga könet där, oftast till och med befruktat med frön! Dessutom tycker jag att den vanliga päronformen ser ut som en kvinnokropp. Som skönhetsidealet är idag skulle den väl stå upp och ner för att se ut som en kvinna, så smal som möjligt nertill och så stor och fyllig som möjligt upptill, men jag tänker förstås på päronet åt "rätt" håll. Med bred rumpa och avsmalnande midja.
Den för mig personligen mest erotiska födan är ändå persikan. Det är så allvarligt att jag nästan kan bli upphetsad av att äta det. Den är hal och glidig, fuktig och mjuk, och samtidigt litet köttig. Doftar och smakar som man önskar att man själv gjorde. Den har en härlig varm och passionerad färg. Skalet känns som len hud, den är ofta formad så att den får oss att tänka på rumpor. Persikohalvor får mig att tänka på bröst, utifrån. Inifrån ser den ut som en vagina. Jag kan även tänka på hela frukten som en gravid mage med kärnan däri som ett foster.
Det finns mängder av sexig föda. Det mesta består väl av frukt, men grönsakerna kommer på en god andraplats. Äpplen, papaya, jordgubbar, vindruvor, körsbär, melon, chilipeppar, sparris, tomat, squash, lök... Men även mejeriprodukter som till exempel litet smält ost kan också vara sexigt, för att inte tala om choklad (som ju egentligen inte är någon råvara i och för sig), eller varför inte ägget, en fantastisk symbol på flera sätt.
Hur mycket erotik bjuder du på vid middagsbordet?
Här är en liten vacker film att hämta inspiration från:
Ska jag plötsligt äta fisk?!
Idag blev jag bjuden på tonfisk. Den som känner mig lyfter nu antagligen på ögonbrynen. Ja, jag blev bjuden på tonfisk, och ja, jag åt upp det.
För ca 9,5 år sedan började jag gymnasiet. Då blev jag äntligen vegetarian. Jag hade redan under hela högstadiet velat bli vegetarian, men fick inte för föräldrarna. När jag så började gymnasiet fick jag göra mitt val och blev vegetarian. Ett år senare blev jag vegan i tre år, trappade upp med litet mjölkprodukter och blev till slut återigen lacto-ovo-vegetarian igen. Under de här nästan tio åren har jag inte medvetet ätit en enda bit kött. Förmodligen har mamma då och då lyckats smussla ner litet kycklingbuljong eller liknande i min mat, men det har sedan jag blev vegetarian sällan hänt att jag ens ätit hennes mat, och långt ifrån alla gånger jag gjort det har hon lurat i mig någonting sådant. Så jag räknar inte det som något köttintag precis.
Inte nog med att jag har varit vegetarian i nästan tio år, jag har heller aldrig ätit fisk. Fiskpinnar och fiskbullar är en sörja som jag inte räknar som fisk. Någon gång har jag smakat på fisk, och jag tror att jag i tio-års åldern fick en liten period då jag tyckte om just tonfisk. Jag tror åtminstone att det var tonfisk. Men sedan dess kan jag inte minnas att jag ens varit tvungen att så mycket som smaka på fisk. Så nej, jag blir inte alls förvånad om varenda människa som känner till mig höjer på ögonbrynen, kanske även tappar hakan eller till och med förståndet...
Så kom alltså plötsligt idag - dagen då jag blev bjuden på tonfisk.
Så plötsligt kom den faktiskt inte, då jag i ca ett år nu talat med några få om att jag fått ett sug efter fisk, och undrat varför. När suget slutligen avtog, släppte jag ändå inte tanken på fisk i form av mat. Jag har vant mig vid tanken av att en dag kanske faktiskt börja äta fisk. Eller åtminstone smaka. Och kanske börja äta, då och då någon gång. Så nej, dagen kom egentligen inte alls plötsligt, jag har förberett mig i ett år nu.
Idag gjorde min pojkvän i ordning tonfiskfiléer ...
(!! vad dyra de är, lyxmat, jag som trodde att det var vardagsmat det där, vilket visar på att jag faktiskt verkligen inte kan någonting alls om kött. Hur kan alla köttomaner argumentera bort vegetarisk kost som dyrt när man jämför med köttpriset? Jag sa då till min pojkvän att jag skulle kunna bli bjuden på världens lyxigaste kötträtt utan att förstå det alls och tro att det är helt vanlig husmanskost. Hur som helst: )
... och jag fick sojafiléer. Det var också första gången han själv åt kött när han var här, annars har vi, eller mest han för att vara helt ärlig, lagat vegetarisk mat som vi båda äter. Men jag fick också en bit tonfisk. Kanske en bit som motsvarar två ordentliga tuggor eller tre.
Så, hur beter man sig egentligen när man för första gången på snart tio år ska ta en köttbit på sin gaffel och stoppa den i munnen? Jag var faktiskt tvungen att fråga honom om jag skulle äta den bara som den var, eller om jag skulle blanda med riset och såsen. Jag skar en liten bit, blandade litet med det andra på tallriken. Tittade snabbt på gaffeln och undrade om jag skulle klara av det. Jag frågade mig om jag borde titta på köttet, tänka och känna efter om jag verkligen var beredd på att göra detta, eller om jag skulle blunda och svälja allt utan att tugga.
Lugnt och sansat gick det till. Jag hann bara slänga en liten blick på gaffeln medan tankarna for, och så fanns det där i min mun. Jag tuggade, smakade, svalde. Ja, det smakade som jag mindes det; det var som jag misstänkte det. Smaken var den samma; upplevelsen en helt annan. Jag hade ju anat att jag faktiskt skulle kunna tycka om fisk nu även om jag inte gjort det innan jag blev vegetarian.
Så ja, jag åt faktiskt upp den där biten fisk som fanns på min tallrik. Det smakade ... intressant. Den hade inte alls den konsistens som jag hade förväntat mig, men det kan bero på att jag har sett folk äta mest tonfisk på burk, som säkert skiljer sig ganska mycket jämfört med stekta filéer. Om det var gott eller inte har jag svårt att avgöra. Det var litet ... fett, ibland litet slemmigt och äckligt, mer tuggmotstånd än jag väntat mig, med en ganska stark smak (vilket jag fick upptäcka till fullo när jag fick för mig att smaka en tugga av bara fisk, det var ingen höjdare). Att beskriva smaken går nog inte efter denna första gången.
Det var hur som helst en jätteintressant upplevelse, dels själva utforskandet av fisken men även att iaktta mig själv, mina reaktioner och tankar kring att jag faktiskt satt där och åt fisk.
De går i snabba vågor, känslorna över att ha gjort detta. Ena stunden kan jag nästan känna mig panikslagen. Jag har ätit delar av ett djur. Frivilligt. Jag har djurdelar i mig! Andra stunden tänker jag på det som vilken mat som helst. Den lilla biten jag åt gör inte fisken någon skillnad, hade inte jag ätit den så hade killen ätit den. Hade inte killen ätit den hade den blivit slängd. Hade vi inte köpt den hade någon annan köpt och ätit den. Hade den inte blivit köpt hade den blivit kastad. Visserligen bidrar man genom att agera. Om det skulle gå så långt att den blev kastad utan att ha blivit köpt, skulle det kanske i längden också minska på fisket.
Men där låg den ju redan på min tallrik. Och jag hade ju försökt vänja mig vid tanken av att åtminstone prova det en enda gång. Att jag skulle kunna se det som enbart mat under mer än en fjärdedels sekund, har jag svårt för. Men det ser jag ändå som mycket gott, att respektera det man äter är ju precis som jag önskar att alla levde, oavsett vad de äter. Nej, jag kommer inte att bli någon storkonsumerande köttätare efter detta. Det har jag mycket svårt att se framför mig.
Däremot, kan det tänkas att jag någon gång ibland faktiskt äter fisk, att jag sakta vänjer mig vid att äta det tills jag faktiskt kan äta vanliga portioner, och bara då och då. Anledningarna till att jag vill vänja mig vid detta är många. Inte minst för att se om det kanske faktiskt kan läka min kropp som inte vet om den är 8 eller 80 år gammal. 25 tror den sig definitivt inte vara. Jag har haft vissa besvär sedan länge, innan jag ens blev vegetarian (synd att jag alltid måste påpeka detta för att motbevisa argumenten som annars haglar över mig om att det inte är hälsosamt att vara vegetarian) - men jag har heller som sagt aldrig riktigt ätit fisk, och jag har en känsla av att min kropp faktiskt kan komma i balans om den får den näringen som finns i fisken.
Så alla vegetarianer och veganer därute, ni kan predika hur mycket ni vill emot det här men jag vill ge min kropp den här chansen, kanske finns det hopp om att jag kan få känna mig frisk, och då är det faktiskt värt ett försök.
/ J
För ca 9,5 år sedan började jag gymnasiet. Då blev jag äntligen vegetarian. Jag hade redan under hela högstadiet velat bli vegetarian, men fick inte för föräldrarna. När jag så började gymnasiet fick jag göra mitt val och blev vegetarian. Ett år senare blev jag vegan i tre år, trappade upp med litet mjölkprodukter och blev till slut återigen lacto-ovo-vegetarian igen. Under de här nästan tio åren har jag inte medvetet ätit en enda bit kött. Förmodligen har mamma då och då lyckats smussla ner litet kycklingbuljong eller liknande i min mat, men det har sedan jag blev vegetarian sällan hänt att jag ens ätit hennes mat, och långt ifrån alla gånger jag gjort det har hon lurat i mig någonting sådant. Så jag räknar inte det som något köttintag precis.
Inte nog med att jag har varit vegetarian i nästan tio år, jag har heller aldrig ätit fisk. Fiskpinnar och fiskbullar är en sörja som jag inte räknar som fisk. Någon gång har jag smakat på fisk, och jag tror att jag i tio-års åldern fick en liten period då jag tyckte om just tonfisk. Jag tror åtminstone att det var tonfisk. Men sedan dess kan jag inte minnas att jag ens varit tvungen att så mycket som smaka på fisk. Så nej, jag blir inte alls förvånad om varenda människa som känner till mig höjer på ögonbrynen, kanske även tappar hakan eller till och med förståndet...
Så kom alltså plötsligt idag - dagen då jag blev bjuden på tonfisk.
Så plötsligt kom den faktiskt inte, då jag i ca ett år nu talat med några få om att jag fått ett sug efter fisk, och undrat varför. När suget slutligen avtog, släppte jag ändå inte tanken på fisk i form av mat. Jag har vant mig vid tanken av att en dag kanske faktiskt börja äta fisk. Eller åtminstone smaka. Och kanske börja äta, då och då någon gång. Så nej, dagen kom egentligen inte alls plötsligt, jag har förberett mig i ett år nu.
Idag gjorde min pojkvän i ordning tonfiskfiléer ...
(!! vad dyra de är, lyxmat, jag som trodde att det var vardagsmat det där, vilket visar på att jag faktiskt verkligen inte kan någonting alls om kött. Hur kan alla köttomaner argumentera bort vegetarisk kost som dyrt när man jämför med köttpriset? Jag sa då till min pojkvän att jag skulle kunna bli bjuden på världens lyxigaste kötträtt utan att förstå det alls och tro att det är helt vanlig husmanskost. Hur som helst: )
... och jag fick sojafiléer. Det var också första gången han själv åt kött när han var här, annars har vi, eller mest han för att vara helt ärlig, lagat vegetarisk mat som vi båda äter. Men jag fick också en bit tonfisk. Kanske en bit som motsvarar två ordentliga tuggor eller tre.
Så, hur beter man sig egentligen när man för första gången på snart tio år ska ta en köttbit på sin gaffel och stoppa den i munnen? Jag var faktiskt tvungen att fråga honom om jag skulle äta den bara som den var, eller om jag skulle blanda med riset och såsen. Jag skar en liten bit, blandade litet med det andra på tallriken. Tittade snabbt på gaffeln och undrade om jag skulle klara av det. Jag frågade mig om jag borde titta på köttet, tänka och känna efter om jag verkligen var beredd på att göra detta, eller om jag skulle blunda och svälja allt utan att tugga.
Lugnt och sansat gick det till. Jag hann bara slänga en liten blick på gaffeln medan tankarna for, och så fanns det där i min mun. Jag tuggade, smakade, svalde. Ja, det smakade som jag mindes det; det var som jag misstänkte det. Smaken var den samma; upplevelsen en helt annan. Jag hade ju anat att jag faktiskt skulle kunna tycka om fisk nu även om jag inte gjort det innan jag blev vegetarian.
Så ja, jag åt faktiskt upp den där biten fisk som fanns på min tallrik. Det smakade ... intressant. Den hade inte alls den konsistens som jag hade förväntat mig, men det kan bero på att jag har sett folk äta mest tonfisk på burk, som säkert skiljer sig ganska mycket jämfört med stekta filéer. Om det var gott eller inte har jag svårt att avgöra. Det var litet ... fett, ibland litet slemmigt och äckligt, mer tuggmotstånd än jag väntat mig, med en ganska stark smak (vilket jag fick upptäcka till fullo när jag fick för mig att smaka en tugga av bara fisk, det var ingen höjdare). Att beskriva smaken går nog inte efter denna första gången.
Det var hur som helst en jätteintressant upplevelse, dels själva utforskandet av fisken men även att iaktta mig själv, mina reaktioner och tankar kring att jag faktiskt satt där och åt fisk.
De går i snabba vågor, känslorna över att ha gjort detta. Ena stunden kan jag nästan känna mig panikslagen. Jag har ätit delar av ett djur. Frivilligt. Jag har djurdelar i mig! Andra stunden tänker jag på det som vilken mat som helst. Den lilla biten jag åt gör inte fisken någon skillnad, hade inte jag ätit den så hade killen ätit den. Hade inte killen ätit den hade den blivit slängd. Hade vi inte köpt den hade någon annan köpt och ätit den. Hade den inte blivit köpt hade den blivit kastad. Visserligen bidrar man genom att agera. Om det skulle gå så långt att den blev kastad utan att ha blivit köpt, skulle det kanske i längden också minska på fisket.
Men där låg den ju redan på min tallrik. Och jag hade ju försökt vänja mig vid tanken av att åtminstone prova det en enda gång. Att jag skulle kunna se det som enbart mat under mer än en fjärdedels sekund, har jag svårt för. Men det ser jag ändå som mycket gott, att respektera det man äter är ju precis som jag önskar att alla levde, oavsett vad de äter. Nej, jag kommer inte att bli någon storkonsumerande köttätare efter detta. Det har jag mycket svårt att se framför mig.
Däremot, kan det tänkas att jag någon gång ibland faktiskt äter fisk, att jag sakta vänjer mig vid att äta det tills jag faktiskt kan äta vanliga portioner, och bara då och då. Anledningarna till att jag vill vänja mig vid detta är många. Inte minst för att se om det kanske faktiskt kan läka min kropp som inte vet om den är 8 eller 80 år gammal. 25 tror den sig definitivt inte vara. Jag har haft vissa besvär sedan länge, innan jag ens blev vegetarian (synd att jag alltid måste påpeka detta för att motbevisa argumenten som annars haglar över mig om att det inte är hälsosamt att vara vegetarian) - men jag har heller som sagt aldrig riktigt ätit fisk, och jag har en känsla av att min kropp faktiskt kan komma i balans om den får den näringen som finns i fisken.
Så alla vegetarianer och veganer därute, ni kan predika hur mycket ni vill emot det här men jag vill ge min kropp den här chansen, kanske finns det hopp om att jag kan få känna mig frisk, och då är det faktiskt värt ett försök.
/ J
