Det mest negativa med ångestdämpande mediciner är att allting tycks gå i slow-motion. Det tar lång tid och kräver en del koncentration att tänka en hel tanke, men det som påverkas mest är kroppen. Musklerna blir slöa och vill inte riktigt hänga med i allt jag vill göra. Fast så slöa kanske de inte är med tanke på killens reaktion på mina armmuskler alldeles för en stund sedan hehe.

Vi ska nog ut och fika om en stund, frågan är om jag verkligen är helt i form för det i det här tillståndet. Ska försöka piggna till här så kanske jag slipper känna mig dum och må dåligt för att jag bromsar upp planerna. Skulle nog göra mig gott att komma ut lite.

Jag visste väl att det inte var någon bra idé att ta de där tabletterna.
Jag tycker inte om att medicinera mig själv. Jag har säkert skrivit det förut men jag tycker inte ens om att ta alvedon eller andra såna enkla läkemedel. Så jag brukar dividera med mig själv om ifall jag verkligen behöver ta det. Och idag tyckte jag uppenbarligen att jag behövde det här. Jag vet i och för sig inte hur jag hade mått om jag inte hade tagit dem, men just nu känns det som att jag ångrar det beslutet. Inte nog med att jag bara är extremt seg och slö av dem;
jag mår ju inte helt bra trots att jag tog dem.
Så... ja, just nu ångrar jag det. Den borde förresten vara ute ur mitt system vid det här laget tror jag. Eller, inte vet jag hur länge den verkar.

Kaffe.
Kanske göra en smörgås.
Kanske jag blir pigg trots allt.

Glassbilen sjunger glatt där ute.

Vi lurar barn, vi lurar barn, på deras veckopeng!


Jag och mitt ex fick ett ryck en gång, vi skulle fånga glassbilen, jag har nämligen så gott som aldrig köpt glass från glassbilen och blev extremt sugen på glass helt plötsligt. Vi hörde bilen åka runt här i området och jag ringde snabbt till Hemglass som har gratis kundtjänst och frågade när de skulle vara här. Då hade vi missat bilen med fem minuter! Störande.
Så jag har fortfarande aldrig köpt glass av glassbilsgubben.
Men han är trevlig, han brukar prata med mig ibland när jag går förbi. Konstigt.

Åh, jag kommer bara må ännu sämre om jag inte gör det här. Kämpar emot medicinerna jag själv frivilligt drogade mig med bara för att sedan kämpa för att bli fri från dem. Jag vill inte vara tråkig. Vill inte besvika. Känsloström av mindre bra sort... 
Var är drogerna nu då? De vill bara attackera min kropp, mina muskler. S a k t a r  n e r  t e m p o t.
Det är ju mot tankarna de skulle agera, sluta kriga med mina muskler och gör er plikt! 

Åh. Nu blev jag lite förvånad. Jag trodde ögonen hade glömt hur man gjorde. Men det kommer väl när man minst anar det och inte alls när man själv vill och tycker att det skulle behövas.

Over and out // J