Igår natt började jag pilla i ordning en egen version av den här låten.
Den har hängt med mig sedan jag gick på lågstadiet då vi lärde oss den i skolan inför skolavslutningen - fast i finsk version förstås, Lintu.

Flera år senare, när jag börjat lära mig att följa noter, lärde jag mig att spela den på piano. Jag jobbade hårt. För även om tonerna satt rätt så blev det inte riktigt bra. Det tog mig många år innan jag var nöjd.
Tiden gick och jag tappade bort det. Melodin kunde jag förstås, men resten, allt runt om, ackordslingorna som jag jobbat så hårt med, för att göra det perfekt, många års flitigt spelande plötsligt bara - borta.

Igår fick jag tag på noterna igen. [tack bästa DU!] Jag kan direkt säga att det inte är riktigt samma ackord som jag spelade efter förr, men det gör ingenting, jag kan göra om arbetet på nytt, börja ända från början, det är då skapandets inspiration är som bäst.

Jag föredrar den här låten som den är, ganska enkel och ren.
Och ändå har jag påbörjat någon slags jippo-version av den med gungande synthar och grejer. Mest för att det är roligt. Och för att jag känner låten så väl att den är rolig att arbeta med trots att det inte är min verkliga vision av den som jag håller på med nu. Allting utvecklar. Även det oseriösa.