Hur många dagar har det gått? Veckor?
 Jag har ingen aning. Jag har ingen tidsuppfattning trots att jag försöker klottra ner dagarna under siffror i fuskskinnsklädda böcker. Jag har ingen aning. Tiden står stilla, utan rörelser, jag går på mina möten och försöker komma ihåg att göra vad som ska göras, men ändå är allting bara en enda punkt. En penna som har fastnat på bladet, så att det inte ens blir ett rakt tråkigt streck. Bara en punkt.

Det är inte så att dagarna inte har några dalar, de har både dalar och berg, stora ljusglimtar och jag skrattar och ler. Men ingenting ... ingenting. Jag är inte ens något tomt skal, för jag känner så mycket, tänker så mycket, gör saker, och ändå känns allting bara som en menlös dröm.

"Du måste skaffa dig rutiner!"

Jo. Kanske jag måste. Men jag är aldrig bra på några måsten. Måsten förvärrar. 

Jag hade ju inbillat mig att det skulle vända, att jag skulle rycka upp mig och börja leva igen när jag bara fått in pengar, betalat bort den stora högen av räkningspåminnelser, kan köpa mat som gör mig på bättre humör. Jag hade inbillat mig att jag, när åtminstone en tung börda hade lyfts bort för en stund, skulle orka bry mig om saker, ta hand om mig själv. Leva.

Vad är det som hindrar mig? Ingenting.
Snarare har jag så mycket i livet som borde hjälpa mig framåt, så mycket känslor, så mycket roliga saker att göra, så mycket att se fram emot.
Men nej. Bara en simpel liten punkt.
Den där pennan är ju den sämsta pennan någonsin, den går inte framåt. Dessutom är det nog bara en blyertspenna, lätt att sudda bort helt, och inte rinner det ut något bläck som gör fläcken större eller mörkare. Bara en svag punkt av blyerts, oföränderlig.