Med kanelrökelse och ljus i fönstret myser jag mitt i rummet trots att golvet är kallt. Jag fick sova! Klart det ska firas. Med att göra det rofyllt och mysigt.


Min teori om att kroppen borde kollapsa när den har fått nog av vakentimmar stämde.

Efter ett tag fick kroppen nog. Mycket plötsligt från ingenstans blev öronen extremt ljudkänsliga. Fläkt-surret från datorn trängde in som om jag hade stått framför en flygplansmotor. Snabbt stängde jag ner den, drog ur alla sladdar som surrar av elektricitet.

Blodlukten i näsan resulterade också i blodförlust.
Ögonen tålde inga ljus. Mörkt mörkt. Tyst. Stilla. Bara ligga ner och inte låta tankarna tränga in.

Sedan kollapsade jag och sov tills jag 6 timmar senare drabbades av en enorm törst.
Min första tanke var att nu har snön kommit. Men det hade den inte. Däremot, nu ca en timme senare, ligger det minst en cm djupa skoavtryck på en vit gångväg. Jag var en timma för tidig, men nu har den kommit. Inte för jag ser att det skulle snöa. Men på något sätt har den ju fallit ner. Jag sa ju att vintern skulle komma idag.

Vad jag har gjort i sömnen förstår jag inte. Jag är svart på fingrar armar, pannan, näsan, kinderna... jisses! Jag brukar kunna sova med smink på de gånger jag inte orkar tvätta mig, utan att det för den skull smetar annat än kanske ett litet litet streck från ögonvrån eller så. Jag ser ju inte klok ut! Och ändå har jag fortfarande inte orkat tvätta bort det fast jag varit vaken i en och en halv timme nu. Jisses.

Klockan. Minut efter minut. Timmarna rusar iväg. Hur lång tid kan det ta att skriva ett kort inlägg? Men pratar man med medan man skriver så kanske det tar sin lilla tid.


Have to say
Tack Daniel. De senaste dagarna har du varit så fin mot mig. Jag blir alldeles varm i bröstet av din mjukhet. Tack för allt du gör för mig.

"det roligaste är att jag ser dig lite som benny hill"  haha! Gee Thanx!





Fortsätter väl skriva i det här inlägget istället för att skapa nya hela tiden då.



Dripp dripp, dripp dripp.
Mina ögon tåras lätt nu. Ena stunden kan jag inte gråta för någonting alls, och sedan är jag som en kran som aldrig riktigt går att stänga igen, som ständigt droppar.
Det är en gåta som kan lösas för att glömmas bort och lösas om igen. Jag har gjort det många gånger.
Det är för andra jag gråter. Jag gråter för världen. Inte mig själv.
Men jag har nog glömt det om några timmar.


Fyra timmar har förflutit redan, sedan jag vaknade. Hur snabb är den där klockan egentligen? Jag har fortfarande inte ens kokat kaffe eller tvättat ansiktet (!!) Jag börjar bli trött så kanske ska jag sova en stund till innan jag tar tag i dagen. Om jag kan.