Jag känner mig helt vilse och rastlös. Vankar fram och tilbaka och kan inte hejda min kropp från att söka efter någonting hela tiden. Exakt vad den letar efter vet jag inte men den letar på alla möjliga ställen, i skåp och lådor och överallt. Det hjälper inte att jag vet att den inte kommer hitta det den söker. Det hjälper inte att jag vet att han inte är kvar här; min kropp registrerar den tomma känslan i hemmet, avsaknaden av någon annans föremål, saknaden av en annan kär kropp. Så den går runt här rastlöst och letar och jag har ingen aning om vad jag ska ta mig för.

Så snabbt man kan vänja sig vid att ha någon hos sig. Så snabbt...

Visst är det skönt också att få vara för mig själv en stund. Att vara instängd i en etta med någon mer än sig själv (och ibland räcker det till och med att vara med sig själv) kan gå en på nerverna. Men inte tillräckligt mycket för att jag ska känna mig tillfreds nu när jag är här ensam.

Det blir nog lättare imorgon.




Jag sitter och kollar lite utbildningar. Jag är en sån där som skulle vilja gå i skola resten av mitt liv. Det kan man inte tro när man vet hur mycket frånvaro jag hade i sju års tid från skolan men det är helt sant. Jag älskar att lära mig saker.

Det börjar luta sig åt att jag åtminstone ska läsa in några ämnen, som Samhällskunskap A, Matte C, Biologi A, Kemi A, eller kanske naturvetenskapligt basår. Kanske också Engelska B och Svenska C. Det är en del det. Och det kan kännas smått onödigt att läsa en massa lösryckta ämnen sådär istället för att gå ett helt program, men de flesta av de där ämnena kommer jag hur som helst att behöva för att kunna söka mig till de program som jag känner mig intresserad av.

Samtidigt som jag vill utbilda mig vet jag ju också att jag inte är typen som klarar av den vanliga skolformen. Därav all frånvaro de senaste sju skolåren. Om jag klarar av att läsa på distans vet jag inte, men det vore ändå värt ett försök kanske.