Nu är det över två månader sedan jag fick pengar.
Jag tycker inte om pengar, och jag är ingen storkonsumerare, jag klarar mig på 5000 i månaden när det behövs, när jag fick studielån var jag rik och levde lyxliv. Idag kan jag ångra det litegrann, att jag tog ut fullt lån, när jag hade kunnat klara mig med lite mindre. Men samtidigt var det nog värt det.
Med det ville jag ha sagt att jag inte är någon pengakåt bimbo som bara klär sig i det senaste modet (vet inte ens när jag köpte kläder senast, 1,5 år sen?), fyller hemmet med nya sminkprodukter varje vecka, köper nya gardiner en gång i månaden, och super upp resten...

Men just nu längtar jag verkligen efter att få in pengar igen. Jag vill veta varifrån de ska komma, när, och hur mycket. Det är så svårt att planera livet när man inte har någon aning.
Jag vet inte om jag har råd att åka och hälsa på min pojkvän som planerat.
Jag vet inte om jag har råd att äta imorgon.
Jag vet inte om jag kan bo kvar här eller om jag måste flytta snarast möjligt.
Och flytta vart? Det är också lite beroende på hur allt utvecklar sig - rent ekonomiskt.

Det här låter ganska hopplöst och det har känts oerhört hopplöst också, men jag börjar få upp ett hopp. Snart, även om jag inte har fått veta exakt när, ska jag få pengar, det måste jag få om både skatteverket och advokatfirmor skickar brev om det till mig. Då klarar jag mig en stund till, och tills de pengarna är slut kommer jag att ha fått besked om hur det kommer att gå till i framtiden.
Det kan också hända att jag får ganska god ekonomi snart. Jag har liksom ingen som helst aning om hur det blir. Om jag ändå fick veta! Jag blir tokig av att inte veta. För om jag visste att jag kommer att hamna hos socialen så kunde jag börja planera flytt redan nu. I annat fall kan jag vänta en stund med det, inte förhasta mig och ta första lediga lägenhet som dyker upp.

Jag är trött på att inte kunna betala mina räkningar.
Jag är trött på att snåla med innehållet i skafferiet, kylen och frysen.
Jag är trött på att inte veta när det smäller till, när jag plötsligt hotas med att bli hemlös.
Just nu ligger hotet och svävar utanför min dörr, men ännu har den inte knackat på och krävt någonting, bara varnat lite med sin närvaro.

Oavsett hur det blir, ser jag det faktiskt konstigt nog positivt.
Det är inte riktigt likt mig. Jag förväntar mig alltid det värsta. Men just nu ser jag bara positiva saker med alla alternativ som finns där någonstans i en snar framtid.
Jag kommer inte att bli rik. Jag kommer kanske bli av med mitt hem. Men även det, ja, även det, kommer det mycket gott ur. Det finns liksom inga alternativ som kommer att sänka mig bortom räckhåll för livlinan, en stark livlina som kommer att göra mig lycklig.



Se vad jag är skrivgalen!
Jag kan inte skriva kortfattat. Det enda jag hade tänkt skriva var att jag tänker shoppa loss imorgon. ...för mina 50 kronor ska jag köpa lite mjölk, och kanske någon liten mozarella eller nåt. Och godis. Det är jag värd. För jag vet nu att jag får pengar. Även om jag inte vet när så kan det inte dröja många dagar nu.