Skriva för att glömma rastlösheten. Skriva för att glömma tomheten. Skriva för att inte märka av tiden.

röka - äta - röka - röka - röka - sova - röka - äta - röka - äta - röka - äta - röka - kaffe - röka - äta - röka - kaffe - röka - äta - röka - röka ...

Fortsätter det så här kommer jag svälla upp som en jäsdeg för att sedan inte ha någonting kvar att äta och därmed svälta ihjäl.
Rastlösheten har inte bara bitit tag i mig; den har slukat mig.
Tre dagar med pirret, rastlösheten, flickan i håret.
Stört mig så jag inte kunnat sova, legat och viftat med armarna upp mot taket som en treåring eller lekt med fingrarna mot väggen, vridit och vänt, kliat hål på huden, gnytt och tårats.
Men nu är det ikapp mig också utanför vilan.
Självklart är det saknaden. Men det är också en kemisk reaktion någonstans där bland vecken i hjärnan.
Och flickan i håret skriker och sparkar medan taket och lamporna sveper förbi över henne; dörrar, väggar, byrån, lister... Det värsta är inte att det gör ont, det värsta är orättvisan och kylan i det hela.

Jag borde sova. Jag har planerat in lite för mycket för morgondagen tror jag. Mina ögon är trötta men kroppen befinner sig i en rastlöshet som ingenting i världen verkar kunna råda bot på. Kanske ibland för korta stunder.
Jag tror seriöst att jag har någonting som jag skulle kunna döpa till periodicitetsdamp. Visserligen får man väl inte säga damp längre har jag för mig men om jag döper mitt eget syndrom får jag väl kalla det vad jag vill, eller?

Jag vill vara som alla andra: Drivas av en hunger efter pengar. Det är enda sättet att överleva i det här samhället.
Men jag struntar i värdsliga ting som pengar. Jag skulle kunna bosätta mig på kloster, bo och leva det enklaste av liv i det fysiska.
Jag vill längta efter plikter, ansvar, fasta tider.
Eller vill jag?
Nej egentligen vill jag inte ens det. Men jag önskar att jag var född sådan.

Vad jag vill är att upplösas till ickemateriellhet.
Till en vindpust.

För någon dag sedan skrev jag om en dröm där jag väckte mig själv i ett stumt skrik om att jag inte vill dö. Det är sant, jag vill inte dö, förintas. Jag vill bara ändra form.
Men det har sina fördelar att vara människa också: Jag vill känna, jag vill tänka, jag vill älska, jag vill skapa, jag vill veta, jag vill förstå, jag vill kommunicera.
Jag tycker till och med om att vara fysisk. Jag tycker om att känna pulsen. Jag tycker om att vara.
Det är resten av världen som är fel, inte jag.
Förväntningarna, kraven.

Det låter som att jag är en lat skitunge. Ni får väl tycka det om ni tycker det.
Jag vet att det inte handlar om lättja. Jag är bara inte som alla andra.
Inget av det jag skulle vilja göra för att dra mitt strå till stacken är någonting värt i ett materialistiskt samhälle.

När jag var liten hade jag en hemlig önskan om att bli paleontolog. Tills jag läste Jurassic Park. Ni ser, den boken har påverkat hela mitt liv! Så se till att ha koll på vad era barn läser och lämplighetsgraden i det...

Nu tog det slut.
Färdigskrivet.
Jag får väl återgå till att stampa fram och tillbaka som en dåre på jakt efter saker som inte existerar.
Somna kommer jag ändå inte göra.