Efter en ommöblering som gav mig ett hem som känns mycket större än förut flödar kreativiteten. Dagen har tillbringats med Sebastian.
Det var inte många inlägg sedan (jag mäter visst tid i inlägg istället för dagar, för dygnsrytmen är ju inte särskilt regelbunden och jag har svårt att hålla koll på hur många dagar som förflutit mellan händelser) som jag skrev att jag alltid har möjligheten att skapa musik med honom om jag saknade den gemensamma kreativiteten i musikskapandet. Och se, här satt vi i timmar helt uppslukade av idéer och ljud, pratade lite om dittan och dattan vid sidan av och åt svampwok. Det blev faktiskt en ganska fin låt tycker jag. Eller en låtsnutt, för färdiga blev vi inte.
Underbara människa, om ändå alla vore lite mer som du. Så lätt att umgås med. Kanske. Kanske har jag inte lättare för att slappna av så fullständigt i någon annans sällskap. Tid saknar betydelse. Åren blir dagar, timmar.


Jag är faktiskt så trött att jag funderar på att lägga mig redan. Ungefär som normalt folk. Men jag väntar helst en stund till så jag slipper vakna så förfärligt tidigt sedan, inatt eller imorgon, allt beroende på hur länge jag kan hålla mig kvar i sömnens grepp. Dessutom saknar jag kära C.G. Men han skulle visst vila, och jag vet inte hur länge jag får vänta om jag ska vänta.
Jag kan inte hjälpa att jag blir avundsjuk på alla som somnar när de vill. De bara lägger sig ner och somnar. Hur?