Jaha, ja då har man alltså obemärkt trillat dit.

Ibland kan jag fortfarande känna mig som den där flickan som tyckte kaffe var äckligt.
Men jag har ju druckit kaffe i många många år nu. Men bara ibland, då och då. Periodvis kanske faktiskt nästan varje dag, på den där tiden då "flocken" alltid var ute och fikade.
Ibland till och med i min ensamhet i hemmet. Men det har varit mycket sällsynt.

Och så fick jag en kaffemaniac till pojkvän. Givetvis dricker väl jag också kaffe om det finns, det är ju gott och mysigt och uppiggande och trevligt och .. ja, en massa bra saker. Sedan dess har jag nog varit fast. Jag dricker kaffe nästan varje dag. Flera koppar om dagen! Det har nog inte varit mer än ett par dagar då jag varit utan kaffe de senaste ca 100 dagarna.

Förr drack jag nästan alltid mitt kaffe svart. Inget socker, ingen mjölk.
Ute på caféer kanske det blev en och annan smaksatt latte ibland, men oftast skulle det vara svart.
Men med den här kraftigt ökade kaffekonsumtionen har jag lärt mig att det är litet mer skonsamt för magen med en skvätt mjölk i kaffet. Jag har också börjat tycka att det är mycket godare så.

Men sedan har det utvecklats än mer. Jag smaksätter kaffet, har i olika mängder mjölk, leker och experimenterar med denna underbara varma mysdryck.
Igår tog jag en halv mugg mjölk, blandade i tre matskedar drickchoklad, ställde det avsvalnade kaffet i frysen så det blev lite isigt, hällde i chokladmjölken och lät kaffet smälta i det. En choko-islatte.

Och jag inser nu att jag är fångad av en het passion för kaffe.