Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Tredje sanningen löd:



Har bott i samma kommun i hela mitt liv

I en på gränsen till förfallen stad i Västra Götalands län bor lilla jag, närmast ghettotorget där alla faror lurar trots att jag aldrig ens sett skymten av dem bortsett från några gamla sprängda bilar i vinterkylan och två nerbrända garage, polisbilar som kör på cykelvägarna, skumma typer som letar efter saker i buskarna, samt en polishelikopter som dånar ovanför höghustaken för jämnan. I en industristad som styrs av några få stora nedåtfallande industribolag vars undersåtar, de små industrierna, blir både mindre och färre och hotas av konkurs.


Vårt lilla samhälle med strax över femtitusen personer är inget sammansvetsat samhälle. Grupperingar som inte går att bryta strider mot varandra. Här bor en stor andel invandrare, många av dem motståndare till varandra, albaner, bosnier, libaneser, irakier, finnar, thailändare, indier och många andra. Sen finns det förstås svenskar, varav kvinnorna är flator och männen rasister. Ingen kommer överens med någon trots att det finns en minoritet av oss som försöker släta ut gränserna och leva utan fördomar.

Tillhör man inte någon av de nämnda grupperna behöver man inte oroa sig för att inte få någon annan stämpel i pannan; här finns barnsliga hårdrockare, fisförnäma poppare, vidriga raggare, svartmålade gothare, synnerligen lata djurrättsaktivister och veganer, uppskrämda emo-kids, överalkoholiserade punkare som i sin förvirring sträcker sina högra händer mot skyn och vrålar "Sieg Heil!" för fulla halsar (det är förstås ironiskt menat men vad är vitsen? Många gånger har jag undrat om de verkligen är ironiska eller kanske bara för fega för att stå för sina egentliga åsikter). Alkisar och uteliggare är bosatta i busskurar och offentliga toaletter eller tunneln vid tågstationen. Ungdomar som ser helt oskyldiga och normala ut är vana narkomaner. Ja, droger är ett helt normalt begrepp och ingen reagerar längre förvånat över att höra att gamla vänner dött av överdos. (Jag känner till flera stycken.)

Men något gemensamt har alla ungdomar i staden: Depressionen. Ibland visas den ända ut på kroppen så att man ser såren och ärren, ibland uttrycker den sig genom pinnsmala kroppar där benstommen tränger ut genom den lösa döda huden, ibland genom buckliga runda kroppar fulla av celluliter och dubbelhakor, och ibland syns den inte alls om man inte är uppmärksam, för många har utvecklat en fasad av lycka som de håller fast vid så till den grad att de aldrig ens vågar fälla en endaste tår, inte ens i ensamhet, för så gärna vill de vara perfekta och ideala som samhället önskar att de var, att de vägrar erkänna sin inre stress, press och depression, och det är just den maniska glädjen som avslöjar även deras inre depressioner, och nästan ingen är lycklig rakt igenom själen.

Och visst har den äldre befolkningen, trots sina om än mindre extrema, men dock mer särskiljda grupperingar (ju högre ålder som ses över, desto större är skillnaderna mellan grupperna som oftast grundar sig på etnicitet) också någonting gemensamt: Depressionen. Den syns oftast i påsarna under människornas ögon, de hänger nästan ända ner till hakan. De försöker påverka sina barn till att göra bättre val än de själva gjort så de inte ska hamna i slitsamma fabriker eller bli plågsamt arbetslösa och sysslolösa som de själva, men samtidigt vill de behålla sina barn kvar i staden och de vet nog själva med sig att det drar en i fördärvet att stanna kvar, men å andra sidan, det finns inte många andra platser som är bättre heller.

Få som är över fyrtio vågar se den verkliga sanningen om vad som sker i staden, särskilt om de är föräldrar. De gräver sig ner i sina inre besvär samtidigt som allt elände självklart orsakas av alla andra ute i samhället, för inte kan väl deras ungar bete sig som vandaler! Förnekelsen "...men det händer ju aldrig mig" är djupt inrotad i deras system, men någonstans finns nog ändå medvetandet om att staden inte är en solskensstad, för annars skulle de väl våga vistas utanför hemmen?

Här är, som på alla ställen, de rika och fattiga ganska märkbart uppdelade, men än mer uppdelade är vi efter etnicitet. De sydöstra delarna av staden betraktas oftast som slummen, tre ghetton har vi här och alla ligger de på samma sida av staden. Här är det inte många svenskar som bor. Dessutom är dessa ghetton indelade i mindre områden där majoriteten innevånare har samma modersmål - allt för gruppbildningens bästa.

Mitt i allt detta finns jag, ett mellanting. Visst hör alla människor till flera grupper samtidigt, jag menar helt enkelt att jag är ett mellanting. Jag är inte invandrare, men jag är inte svensk. Jag är andragenerationsfinne och finsk medborgare men har i hela mitt liv bott i Sverige. Nuförtiden är vi finländare inte längre invandrare i svenska ögon, för vi är så lika dem själva, trots att det faktiskt inte var länge sedan det var väldigt stor skillnad mellan svensk och finsk, men det var på den tiden då det inte fanns så många andra att se ner på. Nu har ju alla "nya" kommit, och de skiljer sig mer markant från svenskarna så vi finnar får vara ifred.

Jag är kvinna och som jag tidigare skrev är kvinnorna flator och männen rasister. Jag är inte flata men det gör mig inget om du vill kalla mig det, jag är även där ett mellanting; bisexuell. Ofta undrar jag om jag egentligen är heterosexuell, mest för att det är så inrotat att det är konstigt med homosexualitet. Ofta undrar jag om jag egentligen homosexuell, för jag tycker trots allt att kvinnor är mer tilldragande. Och när jag börjar tänka efter riktigt ordentligt tror jag mig vara asexuell. Men det stämmer heller inte riktigt, alltså kallar jag mig bisexuell.

Jag har bott i villaområdet i nordväst under hela min barndom, inte bland de allra rikaste och vackraste husen, men definitivt inte i slummen. Men jag har ändå blivit uppvuxen delvis i just den stadsdel jag bor i nu. Här gick jag hela grundskolan för här har de finsk undervisning. Och här brukade jag leka med kompisar för de flesta bodde här, jag är ju finsk trots allt och staden är som sagt mestadels etniskt uppdelbart.


Trots att finska är mitt modersmål, och trots att jag idag kan bättre svenska än finska, känner jag mig språklös. Tänk att det går att leva så isolerat i ett land att man inte kan landets språk efter nio år. För det var som åtta-nioåring jag började lära mig svenska i skolan. Det var inte lätt. Tänk dig själv hur det skulle kännas att helt plötsligt tvingas börja läsa ryska. Svenska var ryska för mig. Jag hade inte lärt mig alfabetet än och min svensklärare kunde inte ett ord finska. Där satt vi, jag och tre killar, och skakade på huvudet. Det är sant, vi kunde knappt ett ord på svenska.

Jag hade levt så finskt som det gått, det hade mina föräldrar försäkrat sig om. Finskt daghem, finsk skola, finska böcker, finska vänner, finska barnprogram, så varför i all världen skulle jag behöva lära mig svenska? Det är ett under att min lärare lyckades någorlunda, så att jag kunde vara med resten av klassen på deras svensklektioner. De var dock mycket värre. Den/det, en/ett, han/hon alla småord, böjelser och stavelser gjorde mig förbannad, jag hatade det svenska språket. Men jag lärde mig det och efter många års hård träning var jag lika säker på svenskan som mitt modersmål.

Ett tag var jag stolt över att vara tvåspråkig, men ju äldre jag blir, desto fler brister hittar jag. Jag kan inte alla uttryck som vuxna svenskar använder i vardagen. Visst kan jag lära mig dem i efterhand, men dom kommer aldrig att kännas naturliga för mig att använda. Och ju äldre jag blir, desto mer märker jag hur dålig jag är på finska. Jag är visserligen bättre på det än många andra andragenerationsfinnar men jag skulle inte klara mig utan att sticka ut ordentligt i Finland. Längre samtal blir hackiga och inte alls flytande. Jag kan alltså inte något språk flytande vilket gör mig språklös och inte alls tvåspråkig.

Jag talar två språk, men är språklös. Jag har två hemländer men jag känner mig aldrig hemma i något av dem. Jag är ett identitetslöst och språklöst mellanting som inte hör hemma någonstans. Hela jag är ett evigt identitetssökande virrvarr som lätt påverkas av andras starka personligheter och försöker omedvetet bli som dem i tron om att det ska hjälpa mig att hitta min verkliga identitet, och det är väl därför jag passar in överallt, under nästan alla kategorier, för jag anpassar mig efter dem. Jag är ett östersjöbarn som flyter bort och förirrar sig bland vågorna så fort det blåser till litegrann.


Imorgon berättar jag om de över hundra nakna rumporna!

Ha! Jag vann över ångestmolnet. När den insåg att den inte kunde göra dagen till en pina för mig drog den vidare efter att ha dröjt sig kvar kring mig en stund. När jag gick upp idag undrade jag om jag skulle bli tvungen att ta till några mediciner men jag tycker inte om att döva bort saker och ting med hjälp av mediciner, hellre kämpar jag emot så långt det går av egen kraft. Jag tar helst inte ens vanliga värktabletter när jag har huvudvärk eller mensvärk eller liknande.

Och se, jag är stark, det har jag alltid varit, jag vann!

Oh, minnen... av ljudet vid uppfarten i min barndom. Bilder från mitt gömställe... Det var inte lätt att gömma sig inne på mitt lilla flickrum, men jag gjorde så gott jag kunde. Så fånigt att försöka gömma sig bakom så små möbler... och ändå hände det alltid så instinktivt.

Djupt ner i svalget smakar jag vinäger. Märkligt. Och lukten av ingenting luktar starkt och gör mig illamående. Det är inte så att det luktar illa, det luktar bara väldigt mycket. Jag visste inte att doften av ingenting också hade en doft, men det är väl klart, om ljudet av ingenting bär på ett ljud, ljuset av ingenting ändå har ett ljus, självklart har även doften av ingenting en doft.

När jag var yngre lekte jag med mina sinnen, orienterade mig fram med hörseln. Jag lyssnade så mycket att jag till slut fick vad jag antar vara tinitus, en mild som knappt stör alls, men den finns där. Nu när jag har börjat sniffa mig fram överallt ... ska jag då få tinitus i näsan? Jag ska akta mig för att titta för mycket för då blir jag väl säkert blind också haha.

Jag gör det här för ofta. Kanske för att jag inte har annat att skriva om? Jag menar då att jag följer tanken var den än hamnar. Tankeflödesskrivning. Det övades vi på i skolan. Tio minuter i början av varje finska-lektion på högstadiet gick ut på tankeflödesskrivning.

Det sjuka var att de sen lästes upp för hela klassen. Att vi bara var ett par-tre elever gör ingen skillnad, alla tankar ska inte läsas upp. Detta övade mig på flera saker: Självklart att följa tanken i skrift; att inte bry mig så mycket om att bli utlämnad; att styra lite grann över var tanken hamnade för att inte ge ut mer än vad som var meningen.

Vissa dagar när tankarna var alltför intima, alltför privata, blev mycket märkliga saker skrivna. Jag var ju förstås tvungen att skriva någonting, så jag började tänka på allt möjligt konstigt. Lekte med ord.

Dessa ordlekar blev till någonting som jag började kalla för damnodikter. Dikter utformade efter ett särskilt mönster som jag inte längre begriper, samtidigt som man låter tanken vandra precis vart den vill, men med en röd tråd. De uppkom först i en skolupsats, en kort novell som visst blev en halv roman, där varje kapitel innehöll en damnodikt. Den läste sedan läraren upp för hela klassen, men ett passage var så .. eh .. våldsamt och naket att hon var tvungen att kopiera sidan och varnade alla och sa att alla fick läsa det för sig själva - om de ville. Lill-författarinnan i klassen, det var jag det, mina skriverier lästes ganska flitigt upp och en uppsats delades till och med ut till alla lärare på skolan haha!

Jag ska se om jag hittar någon av de här damnodikterna att publicera här. I så fall återkommer jag.

Jag sitter på en stor matta.
En matta av gräs.
Ett stort monster håller mig fången.
Du är min enda chans.
Du står där, förvandlad till ett träd.
Jag är rädd.
Trädet försöker göra allt det kan för att rädda mig.
Men du är ju ett träd, vad kan du göra?

Du väntar på att förtrollningen når sitt slut.
När du åter blir dig själv, är min enda räddning den, att du flyr.
Ett stort träd som springer ifrån oss.
Du lämnade mig för att jag skulle överleva
men du frågade mig aldrig vad jag ville.
Jag ville att vi skulle dö tillsammans.

Idag tycker jag inte alls om dem. Varken surrealismen i dem (även om jag annars kan tycka om surrealism), formen eller språket i dem. Jag tycker rent ut sagt illa om dem, den här var den bästa ( = den enda som gick att förstå någorlunda bra) jag i all hast kunde hitta. Jag minns att jag knappt ens tyckte om att skriva dem, det var roligt, men det var ändå någonting i dem som jag inte alls tyckte om ens då. Så jag slutade ganska snart att skriva dem, och därmed glömde jag väl av vad som kännetecknade just damnon.


L // J