Hon bor i mitt hår. Ju längre det blir desto oftare och tydligare kommer hon till mig.
Där bland mina tovor gråter hon och jag gör så gott jag kan för att trösta om jag inte rycks med av henne, in i mitt eget hår.
Så dubbelt det kan bli.
Två flickor får plats i mitt hår. De klamrar sig fast i varandra och väter mina lockar utan att se den uppenbara likheten i varandras ögon.

Hon säger att man inte ska ha långt hår.
Hon med det silkeslena håret, så vackert. Men hon säger att det vackra kan göra ont. Det gör så ont. Att ha långt hår kan få knäna att värka, att ha långt hår kan få nacken att vridas, långt hår kan rispa mot ryggen och ge blåmärken på armbågarna. Hela skalpen kan skiljas ett snäpp från kraniet.
Det gör ont att ha långt hår.

Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag vill trösta henne, säga att det inte är sant.
Men jag kan inte ljuga för henne. Jag vet ju att hon har rätt. Det gör ont.
Det enda jag kan göra är att erbjuda skydd i mitt vanvårdade långa hår. Den här gången ska jag inte klippa bort henne, hon ska inte behöva vara ensam och rädd mer.
Jag är här, flicka lilla, göm dig här hos mig, somna tryggt i mitt hår. Så ja. Jag ska sjunga för dig. Jag ska krama om dig. Jag ska ta hand om dig och skydda dig.