För nio år sedan
Inatt blir det nio år sedan jag blev en skuld. Det vill säga: Jag blev av med oskulden.
Det var rakt på sak det.
Jag skrattar åt minnet, men egentligen är det ju synd om det där stackars lilla oerfarna Jag ... men jag bara kan inte låta bli att skratta. Det är fult att skratta åt andra men man kan väl åtminstone få skratta åt sig själv, även om det är ett själv från förr, en flicka som inte är den jag är idag?
Jag skulle fira millennie-skiftet hos min dåvarande pojkvän, och det var väl lite smått planerat att det skulle firas med att göra mig till kvinna. Han bodde ju ganska långt från mig, tre kvart med lokalbuss, en timme på tåg, och en kvart till på lokalbuss. Varför detta är relevant kommer vi till snart.
Jag kom alltså hem till hans familj dagen före nyår. Det var första gången jag träffade hans familj och de var jättetrevliga och välkomnade mig öppet och familjärt. På natten började vi tänka till lite och tänkte att det kanske vore bra om vi liksom "fixade" det redan natten innan, för första gången kan ju vara litet besvärlig och det vore väl trevligare att minnas millennieskiftet med något vackert istället för någonting som kanske kunde bli litet krångligt och göra ont o.s.v.
Jag gick ju i föreställningen om att det inte alls skulle vara så farligt, men det visade sig vara riktigt besvärligt, det där som alla verkade tycka var så trevligt och skönt. Han var verkligen fin mot mig, försiktig och snäll och frågade vad som kändes bäst och så vidare, men jag tyckte väl mest att det inte alls var bra på något vis. Det gjorde ju bara jätteont! Men det sa jag förstås inte, väntade bara tålmodigt på att det hela skulle vara överstökat.
När det väl var överstökat rullade han ifrån mig och började gråta. Han grät och grät och jag förstod inte alls varför. Han förebrådde sig själv och pratade väldigt illa om sig själv, men jag begrep inte alls varför. Så jag tröstade förstås honom och sa "Det gör ingenting, jag tycker om dig ändå" utan att ha någon aning om vad det var som inte gjorde någonting.
Han blev skitarg på mig och sa åt mig att sluta, att jag inte kunde vara så fin mot honom och att jag inte borde tycka om honom... Efter en lång stunds snyftanden, tröstanden, förebråenden, fick jag äntligen klarhet i varför han låg där i mina armar och grät. Han saknade sitt ex och ville göra slut med mig.
Eh, vad gör man i det läget? Det var ju inte direkt så att jag bara kunde gå hem sådär mitt i natten heller. Så jag fick helt enkelt sova över där ändå, och på morgonen hälsade hans föräldrar med sina trevliga leenden och jag visste inte alls vart jag skulle ta vägen. Vi gömde oss inne på hans rum och diskuterade hur vi skulle lösa problemet, det var nyårsafton och trafiken var besvärlig.
Han fick till slut förklara allt för sina föräldrar, som sedan körde ner mig till tågstationen. Där satt jag sedan och grät hela vägen hem, på bussen som ju tog ännu längre tid att åka med än tåget som inte åkte alls den dagen.
Jag hamnade hemma hos min kusin som hade fest. Hon var på så gott humör! År 2000 skulle minsann firas in med pompa och ståt. Vi var några ungdomar hemma hos henne, men festen var dömd att bli en katastrof. Jonatan satt ensam på hennes rum och dekorerade alla hennes saker, foton, papper och allt, med rödvin, David låg och sov ungefär hela kvällen, Christoffer var som Christoffer alltid var, lite .. jobbig, jag satt där som en deprimerad svart sopsäck, helt knäckt, och min kusin sprang runt och försökte peppa upp oss hela kvällen. Haha.
Så fantastisk var millennieskiftet minsann! // J
Det var rakt på sak det.
Jag skrattar åt minnet, men egentligen är det ju synd om det där stackars lilla oerfarna Jag ... men jag bara kan inte låta bli att skratta. Det är fult att skratta åt andra men man kan väl åtminstone få skratta åt sig själv, även om det är ett själv från förr, en flicka som inte är den jag är idag?
Jag skulle fira millennie-skiftet hos min dåvarande pojkvän, och det var väl lite smått planerat att det skulle firas med att göra mig till kvinna. Han bodde ju ganska långt från mig, tre kvart med lokalbuss, en timme på tåg, och en kvart till på lokalbuss. Varför detta är relevant kommer vi till snart.
Jag kom alltså hem till hans familj dagen före nyår. Det var första gången jag träffade hans familj och de var jättetrevliga och välkomnade mig öppet och familjärt. På natten började vi tänka till lite och tänkte att det kanske vore bra om vi liksom "fixade" det redan natten innan, för första gången kan ju vara litet besvärlig och det vore väl trevligare att minnas millennieskiftet med något vackert istället för någonting som kanske kunde bli litet krångligt och göra ont o.s.v.
Jag gick ju i föreställningen om att det inte alls skulle vara så farligt, men det visade sig vara riktigt besvärligt, det där som alla verkade tycka var så trevligt och skönt. Han var verkligen fin mot mig, försiktig och snäll och frågade vad som kändes bäst och så vidare, men jag tyckte väl mest att det inte alls var bra på något vis. Det gjorde ju bara jätteont! Men det sa jag förstås inte, väntade bara tålmodigt på att det hela skulle vara överstökat.
När det väl var överstökat rullade han ifrån mig och började gråta. Han grät och grät och jag förstod inte alls varför. Han förebrådde sig själv och pratade väldigt illa om sig själv, men jag begrep inte alls varför. Så jag tröstade förstås honom och sa "Det gör ingenting, jag tycker om dig ändå" utan att ha någon aning om vad det var som inte gjorde någonting.
Han blev skitarg på mig och sa åt mig att sluta, att jag inte kunde vara så fin mot honom och att jag inte borde tycka om honom... Efter en lång stunds snyftanden, tröstanden, förebråenden, fick jag äntligen klarhet i varför han låg där i mina armar och grät. Han saknade sitt ex och ville göra slut med mig.
Eh, vad gör man i det läget? Det var ju inte direkt så att jag bara kunde gå hem sådär mitt i natten heller. Så jag fick helt enkelt sova över där ändå, och på morgonen hälsade hans föräldrar med sina trevliga leenden och jag visste inte alls vart jag skulle ta vägen. Vi gömde oss inne på hans rum och diskuterade hur vi skulle lösa problemet, det var nyårsafton och trafiken var besvärlig.
Han fick till slut förklara allt för sina föräldrar, som sedan körde ner mig till tågstationen. Där satt jag sedan och grät hela vägen hem, på bussen som ju tog ännu längre tid att åka med än tåget som inte åkte alls den dagen.
Jag hamnade hemma hos min kusin som hade fest. Hon var på så gott humör! År 2000 skulle minsann firas in med pompa och ståt. Vi var några ungdomar hemma hos henne, men festen var dömd att bli en katastrof. Jonatan satt ensam på hennes rum och dekorerade alla hennes saker, foton, papper och allt, med rödvin, David låg och sov ungefär hela kvällen, Christoffer var som Christoffer alltid var, lite .. jobbig, jag satt där som en deprimerad svart sopsäck, helt knäckt, och min kusin sprang runt och försökte peppa upp oss hela kvällen. Haha.
Så fantastisk var millennieskiftet minsann! // J
Dämpat slut
Det blev ett dämpat slut på det här året. Eller ja, det är ju en dag kvar, men den här dagen har jag svävat i en ganska behaglig och dämpad sfär, inte gjort särskilt mycket alls, knappt ens tänkt på särskilt mycket. Förutom på hela min framtid hehe. Men det var ändå inte utmattande.
Nu har jag tagit några steg mot en lösning i den här lilla krisen jag befinner mig i. Jag kommer snart att få jobb igen, frågan är ju bara om jag egentligen klarar av att jobba. Men jag måste ju försöka och försöka, vad annat kan jag göra, jag behöver pengar till hyror och andra räkningar som ligger här obetalda och kommer att smälla ganska hårt mot mig snart om jag inte kan få hjälp snart.
Jag sänkte ner mig i ett kallt badkar och lät hett vatten regna över mig tills badkaret var helt fullt. Sedan upprepade jag processen och oron är nu någonstans i avloppsrören. Det var skönt, men samtidigt trodde jag att jag skulle svimma när jag väl började bli klar. Det är inte alls så bra att svimma i ett badkar men som tur är slapp jag göra det när jag kom på idén att spola kallt vatten över mig trots att det till och med gjorde ont mot min upphettade hud, så kallt var det.
Varför kommer de här svim-attackerna till mig så ofta numer? Ja det är väl inte helt omöjligt att svara på, men vad kan jag göra för att få dem att sluta? Detta har pågått bra länge nu, kanske ett år eller mer. Jag längtar till den dagen då jag inte känner av några besvär alls. En enda dag, med full hälsa, utan värk, utvilad och pigg och kry, det skulle jag behöva.
Nu har jag tagit några steg mot en lösning i den här lilla krisen jag befinner mig i. Jag kommer snart att få jobb igen, frågan är ju bara om jag egentligen klarar av att jobba. Men jag måste ju försöka och försöka, vad annat kan jag göra, jag behöver pengar till hyror och andra räkningar som ligger här obetalda och kommer att smälla ganska hårt mot mig snart om jag inte kan få hjälp snart.
Jag sänkte ner mig i ett kallt badkar och lät hett vatten regna över mig tills badkaret var helt fullt. Sedan upprepade jag processen och oron är nu någonstans i avloppsrören. Det var skönt, men samtidigt trodde jag att jag skulle svimma när jag väl började bli klar. Det är inte alls så bra att svimma i ett badkar men som tur är slapp jag göra det när jag kom på idén att spola kallt vatten över mig trots att det till och med gjorde ont mot min upphettade hud, så kallt var det.
Varför kommer de här svim-attackerna till mig så ofta numer? Ja det är väl inte helt omöjligt att svara på, men vad kan jag göra för att få dem att sluta? Detta har pågått bra länge nu, kanske ett år eller mer. Jag längtar till den dagen då jag inte känner av några besvär alls. En enda dag, med full hälsa, utan värk, utvilad och pigg och kry, det skulle jag behöva.
Minnen av minnen
[Orättvis va? Det var ju precis vad jag fick höra. Inte är det mitt fel heller, det var ju inte jag som sa det.]
"Mitt huvud är ingenting mer än en tom grotta vari orden ekar, ekar efter ekot och jag blir aldrig kvitt orden. Hela mitt inre består av dessa ord, och jag kan inte få någon ro. Det spelar ingen roll vad som händer eller vad som sägs, svaret blir alltid det samma och hela jag blir ett minfält där varje steg möter en explosion av dessa ekande ord som håller på att förgöra mig.
Jag vill hem!
Och jag försöker förstå dessa ord. Inte är det hem där jag har min säng, däri blir ekot ett jämrande klagande skri. Och jag håller mig om huvudet för att stoppa dessa ord, håller om mitt huvud men det är där inne det ekar, där inne i oåtkomligheten och där stannar det. "
Flickan Jag skrev det där. Jag minns hur det var. I alla år... när tog det slut? Det har tystnat, men det var nog inte särskilt länge sedan, kanske bara ett par år sedan? Ibland kommer det tillbaka men det är ganska sällan jämfört med hur det ständigt ekade i mitt huvud förr.
En annan sak som tiden har makt nog att förändra är minnena. Det jag minns att jag mindes ganska klart och tydligt då, minns jag idag bara som minnen av minnen - hur ska jag kunna lita på att de är rätt minnen om de bara är minnen av minnen? De kunde lika gärna vara inplanterade av någon annan. Och vad gör det förresten för skillnad, om de är inplanterade av någon annan eller om de är inplanterade av mig?
En sörja av minnen. Små fragment medan resten har smält samman till ett enda minne, allt det som en gång i tiden var många många minnen. Otrevliga minnen som ju faktiskt inte heller ger annat än bekymmer att minnas, men jag trodde inte att jag var färdig med dem. Kanske var jag det ändå, om de på det här sättet förvandlats till minnen av minnen.
I många avseenden är vi en sammansättning av våra minnen, påverkade av dem då de hände och då de blev hågkomna eller uppmärksammade. På så vis händer ingenting alls i onödan, det som händer kring oss blir delar av oss.
Den där tanden ger mig feber. // J
"Mitt huvud är ingenting mer än en tom grotta vari orden ekar, ekar efter ekot och jag blir aldrig kvitt orden. Hela mitt inre består av dessa ord, och jag kan inte få någon ro. Det spelar ingen roll vad som händer eller vad som sägs, svaret blir alltid det samma och hela jag blir ett minfält där varje steg möter en explosion av dessa ekande ord som håller på att förgöra mig.
Jag vill hem!
Och jag försöker förstå dessa ord. Inte är det hem där jag har min säng, däri blir ekot ett jämrande klagande skri. Och jag håller mig om huvudet för att stoppa dessa ord, håller om mitt huvud men det är där inne det ekar, där inne i oåtkomligheten och där stannar det. "
Flickan Jag skrev det där. Jag minns hur det var. I alla år... när tog det slut? Det har tystnat, men det var nog inte särskilt länge sedan, kanske bara ett par år sedan? Ibland kommer det tillbaka men det är ganska sällan jämfört med hur det ständigt ekade i mitt huvud förr.
En annan sak som tiden har makt nog att förändra är minnena. Det jag minns att jag mindes ganska klart och tydligt då, minns jag idag bara som minnen av minnen - hur ska jag kunna lita på att de är rätt minnen om de bara är minnen av minnen? De kunde lika gärna vara inplanterade av någon annan. Och vad gör det förresten för skillnad, om de är inplanterade av någon annan eller om de är inplanterade av mig?
En sörja av minnen. Små fragment medan resten har smält samman till ett enda minne, allt det som en gång i tiden var många många minnen. Otrevliga minnen som ju faktiskt inte heller ger annat än bekymmer att minnas, men jag trodde inte att jag var färdig med dem. Kanske var jag det ändå, om de på det här sättet förvandlats till minnen av minnen.
I många avseenden är vi en sammansättning av våra minnen, påverkade av dem då de hände och då de blev hågkomna eller uppmärksammade. På så vis händer ingenting alls i onödan, det som händer kring oss blir delar av oss.
Den där tanden ger mig feber. // J
Reflektioner efter stadsutflykten
Illamåendet döljs lite diskret med kaffeöverkonsumtion som funkar under tiden som jag dricker det men bara blir värre för var kopp som slinker ner.
Det var inte alltför förfärligt mycket folk ute på stan idag, det var värre på den tiden då affärerna faktiskt fanns i centrum och inte ute på köpcentret ute i vildmarken på Överby.
Vi fick var sin lärdom därute. Jag fick lära mig att jag är på botten av prioriteringslistan på hans lista över människor som över huvud taget finns med på den där listan och han fick lära sig att hans vilja inte är lika viktig som min. Hur skulle det se ut, om allting plötsligt slutade kretsa kring mig? Då skulle jag ju upphöra, ungefär som BR som har upphört även om den faktiskt fanns där rent fysiskt.
Folk pratade om mig när vi satt och fikade. Tycker inte om när folk känner igen mig. Och kallar mig för smeknamn som jag aldrig riktigt lärt mig att koppla ihop med mig själv. Som "Jossu"... Phö! Och så tyckte hon minsann att jag var så långhårig och sa att det var därför hon var lite osäker på om det verkligen var jag.
Om man nu känner igen mig, om man känner igen mig så väl att man till och med har ett eget smeknamn på mig, då vet man nog också att jag faktiskt kan finska jag också, och då pratar man inte om mig på finska en meter bakom ryggen på mig så att jag hör. Nåja, jag har ingen aning om hur hon kunde veta vem jag var, jag kände inte igen henne. Hon kan få prata om mitt långa hår så mycket hon vill *fnys*
Nu tänker jag unna mig ren underhållningsläsning. // J
Det var inte alltför förfärligt mycket folk ute på stan idag, det var värre på den tiden då affärerna faktiskt fanns i centrum och inte ute på köpcentret ute i vildmarken på Överby.
Vi fick var sin lärdom därute. Jag fick lära mig att jag är på botten av prioriteringslistan på hans lista över människor som över huvud taget finns med på den där listan och han fick lära sig att hans vilja inte är lika viktig som min. Hur skulle det se ut, om allting plötsligt slutade kretsa kring mig? Då skulle jag ju upphöra, ungefär som BR som har upphört även om den faktiskt fanns där rent fysiskt.
Folk pratade om mig när vi satt och fikade. Tycker inte om när folk känner igen mig. Och kallar mig för smeknamn som jag aldrig riktigt lärt mig att koppla ihop med mig själv. Som "Jossu"... Phö! Och så tyckte hon minsann att jag var så långhårig och sa att det var därför hon var lite osäker på om det verkligen var jag.
Om man nu känner igen mig, om man känner igen mig så väl att man till och med har ett eget smeknamn på mig, då vet man nog också att jag faktiskt kan finska jag också, och då pratar man inte om mig på finska en meter bakom ryggen på mig så att jag hör. Nåja, jag har ingen aning om hur hon kunde veta vem jag var, jag kände inte igen henne. Hon kan få prata om mitt långa hår så mycket hon vill *fnys*
Nu tänker jag unna mig ren underhållningsläsning. // J
Språkkunnig?
Min pojkvän har haft lite svårt att ge mig komplimanger de senaste veckorna. De sägs i all välmening men hur smickrande är det här:
"Du är snyggare än en gammal rynkig dam"
Detta var efter att vi hade sett "Fåglarna" och medan jag efter filmen stod och rökte frågade jag om jag var lika fin som tjejen i filmen när jag rökte (Vi hade pratat om att det där var på den tiden då det var fint att röka). På detta svarade han att om hon har fortsatt röka sedan 40-talet har hon nog blivit både rynkig och gammal, så visst är jag snyggare än hon. Hm. Visst var det en fin komplimang? Ehhum. Och detta var bara ett exempel av alla fina komplimanger jag fått haha!
Jisses så arg jag var inatt. Jag var mycket upprörd. Jag kunde inte somna, i timmar låg jag och låtsades sova, men mot morgonen lyckades jag äntligen somna - men då var det förstås meningen att vi skulle stiga upp. Fast det gjorde vi inte. Men det var inte för att jag inte kunde somna som jag var upprörd, jag kunde inte somna för att jag var upprörd. Upprörd över så mycket. Över vad folk tror och tänker om mig. Insikten slog mig klart och tydligt. Men det är väl delvis mitt eget fel eftersom jag inte delar med mig av allt jag är. Till någon alls. Och det är ju så det också ska vara.
Jag börjar förstå att jag verkligen är ogreppbar, obegriplig. Det finns en enda person som helt och hållet har möjligheten att förstå sig på mig, men du har övergivit mig. Du, som känner orden. Eller var det jag som övergav dig? Jag vet inte, men vi är inte som vi är ämnade att vara i vår relation till varandra. Mmm, avslöja nu för allt i världen inte innebörden av detta för de oinvigda, men när jag säger att du vet precis vad följande ord betyder, vet du vem du är. Men det är väl naivt av mig att tro att du ens skulle läsa det här. Ändå, ändå finns du i mig så starkt, och jag menar vart enda ord:
Muv be toi, mel co bui // J
"Du är snyggare än en gammal rynkig dam"
Detta var efter att vi hade sett "Fåglarna" och medan jag efter filmen stod och rökte frågade jag om jag var lika fin som tjejen i filmen när jag rökte (Vi hade pratat om att det där var på den tiden då det var fint att röka). På detta svarade han att om hon har fortsatt röka sedan 40-talet har hon nog blivit både rynkig och gammal, så visst är jag snyggare än hon. Hm. Visst var det en fin komplimang? Ehhum. Och detta var bara ett exempel av alla fina komplimanger jag fått haha!
Jisses så arg jag var inatt. Jag var mycket upprörd. Jag kunde inte somna, i timmar låg jag och låtsades sova, men mot morgonen lyckades jag äntligen somna - men då var det förstås meningen att vi skulle stiga upp. Fast det gjorde vi inte. Men det var inte för att jag inte kunde somna som jag var upprörd, jag kunde inte somna för att jag var upprörd. Upprörd över så mycket. Över vad folk tror och tänker om mig. Insikten slog mig klart och tydligt. Men det är väl delvis mitt eget fel eftersom jag inte delar med mig av allt jag är. Till någon alls. Och det är ju så det också ska vara.
Jag börjar förstå att jag verkligen är ogreppbar, obegriplig. Det finns en enda person som helt och hållet har möjligheten att förstå sig på mig, men du har övergivit mig. Du, som känner orden. Eller var det jag som övergav dig? Jag vet inte, men vi är inte som vi är ämnade att vara i vår relation till varandra. Mmm, avslöja nu för allt i världen inte innebörden av detta för de oinvigda, men när jag säger att du vet precis vad följande ord betyder, vet du vem du är. Men det är väl naivt av mig att tro att du ens skulle läsa det här. Ändå, ändå finns du i mig så starkt, och jag menar vart enda ord:
Muv be toi, mel co bui // J
Damno-diktning
Ha! Jag vann över ångestmolnet. När den insåg att den inte kunde göra dagen till en pina för mig drog den vidare efter att ha dröjt sig kvar kring mig en stund. När jag gick upp idag undrade jag om jag skulle bli tvungen att ta till några mediciner men jag tycker inte om att döva bort saker och ting med hjälp av mediciner, hellre kämpar jag emot så långt det går av egen kraft. Jag tar helst inte ens vanliga värktabletter när jag har huvudvärk eller mensvärk eller liknande.
Och se, jag är stark, det har jag alltid varit, jag vann!
Oh, minnen... av ljudet vid uppfarten i min barndom. Bilder från mitt gömställe... Det var inte lätt att gömma sig inne på mitt lilla flickrum, men jag gjorde så gott jag kunde. Så fånigt att försöka gömma sig bakom så små möbler... och ändå hände det alltid så instinktivt.
Djupt ner i svalget smakar jag vinäger. Märkligt. Och lukten av ingenting luktar starkt och gör mig illamående. Det är inte så att det luktar illa, det luktar bara väldigt mycket. Jag visste inte att doften av ingenting också hade en doft, men det är väl klart, om ljudet av ingenting bär på ett ljud, ljuset av ingenting ändå har ett ljus, självklart har även doften av ingenting en doft.
När jag var yngre lekte jag med mina sinnen, orienterade mig fram med hörseln. Jag lyssnade så mycket att jag till slut fick vad jag antar vara tinitus, en mild som knappt stör alls, men den finns där. Nu när jag har börjat sniffa mig fram överallt ... ska jag då få tinitus i näsan? Jag ska akta mig för att titta för mycket för då blir jag väl säkert blind också haha.
Jag gör det här för ofta. Kanske för att jag inte har annat att skriva om? Jag menar då att jag följer tanken var den än hamnar. Tankeflödesskrivning. Det övades vi på i skolan. Tio minuter i början av varje finska-lektion på högstadiet gick ut på tankeflödesskrivning.
Det sjuka var att de sen lästes upp för hela klassen. Att vi bara var ett par-tre elever gör ingen skillnad, alla tankar ska inte läsas upp. Detta övade mig på flera saker: Självklart att följa tanken i skrift; att inte bry mig så mycket om att bli utlämnad; att styra lite grann över var tanken hamnade för att inte ge ut mer än vad som var meningen.
Vissa dagar när tankarna var alltför intima, alltför privata, blev mycket märkliga saker skrivna. Jag var ju förstås tvungen att skriva någonting, så jag började tänka på allt möjligt konstigt. Lekte med ord.
Dessa ordlekar blev till någonting som jag började kalla för damnodikter. Dikter utformade efter ett särskilt mönster som jag inte längre begriper, samtidigt som man låter tanken vandra precis vart den vill, men med en röd tråd. De uppkom först i en skolupsats, en kort novell som visst blev en halv roman, där varje kapitel innehöll en damnodikt. Den läste sedan läraren upp för hela klassen, men ett passage var så .. eh .. våldsamt och naket att hon var tvungen att kopiera sidan och varnade alla och sa att alla fick läsa det för sig själva - om de ville. Lill-författarinnan i klassen, det var jag det, mina skriverier lästes ganska flitigt upp och en uppsats delades till och med ut till alla lärare på skolan haha!
Jag ska se om jag hittar någon av de här damnodikterna att publicera här. I så fall återkommer jag.
Ja, jag hittade ett exempel som ska ha varit med i ovannämnda långnovell eller kortroman eller vad man nu ska välja att kalla den. Den är konstig. Men alla damnodikter är konstiga. Mycket konstiga. Synd att jag aldrig skrev ner reglerna för vad som var en damno. För några vänner började skriva damnosar de med. Men vissa kunde jag klart och tydligt klassa som "icke-damnos" medan andra faktiskt fyllde kriterierna för att få kallas för damnos. Så ja, det är synd att jag inte kommer ihåg grejen med dem. Här är hur som helst ett exempel ur den där uppsatsen:
Jag sitter på en stor matta.
En matta av gräs.
Ett stort monster håller mig fången.
Du är min enda chans.
Du står där, förvandlad till ett träd.
Jag är rädd.
Trädet försöker göra allt det kan för att rädda mig.
Men du är ju ett träd, vad kan du göra?
Du väntar på att förtrollningen når sitt slut.
När du åter blir dig själv, är min enda räddning den, att du flyr.
Ett stort träd som springer ifrån oss.
Du lämnade mig för att jag skulle överleva
men du frågade mig aldrig vad jag ville.
Jag ville att vi skulle dö tillsammans.
Idag tycker jag inte alls om dem. Varken surrealismen i dem (även om jag annars kan tycka om surrealism), formen eller språket i dem. Jag tycker rent ut sagt illa om dem, den här var den bästa ( = den enda som gick att förstå någorlunda bra) jag i all hast kunde hitta. Jag minns att jag knappt ens tyckte om att skriva dem, det var roligt, men det var ändå någonting i dem som jag inte alls tyckte om ens då. Så jag slutade ganska snart att skriva dem, och därmed glömde jag väl av vad som kännetecknade just damnon.
L // J
Med skyddslinjer i pannan
Ibland kan man inte hjälpa att man känner sig otillräcklig. Inte tillräckligt bra varken som kvinna eller människa över huvud taget. Inte tillräckligt fin, inte tillräckligt aktiv, inte tillräckligt frisk, inte tillräckligt god fysik, inte tillräckligt uppmärksam, inte tillräckligt smart, inte tillräckligt snabb, inte tillräckligt motiverad, inte tillräckligt kvinnlig, inte tillräcklig ... helt och hållet otillräcklig.
Det var inte kul att vakna idag. Jag vaknade många många gånger och blundade snabbt igen. Inte än, inte nu, inte idag. Drog ut på det ända in i det sista. För jag visste, man känner det så fort man vaknar. Att någonting är fel, allt är inte alls som det ska. Bäst att sova vidare, döva bort allt innan det hinner ikapp. För man vill självklart undvika ångesten, lura den att inte hitta fram, få den att vända och lämna mig i fred.
Vissa gånger studsade den också bakåt. När jag öppnade ögonen och han låg där bredvid och log, fick mig att le ett flyktigt leende, snabbt var den tillbaka, men det var ändå en kort sekund helt och hållet utan. Men den hittade snabbt tillbaka. Jag ska göra den här dagen till en pina för dig.
Det är inte så svårt att sätta upp en sköld och inte låta den tränga fram. Det är i själva verket ganska enkelt, men det är bara att förlänga förloppet, den kan alltid tränga sig igenom, det kan bara ta lite längre tid för den att nå fram om man skyddar sig.
Jag kunde ju inte ligga kvar hela dagen. Det skulle bara bli värre och värre, även om det för stunden känns som bästa lösningen, att sova bort alltihop. Men då är man egentligen som mest i dess grepp. Det är allt svårare och svårare att somna om, det är mer och mer smärtsamt att vakna, tankar som inte alls är mina egna, en längtan som inte alls är min börjar ta form. Det är så den arbetar, tränger sig in och får mig i sitt grepp, får mig att glömma vem jag egentligen är, vad jag vill, varför jag vill, får mig att glömma bort hela mig och jag blir ingenting annat i tanken än just den.
Jag låg där och kämpade emot. Små tårar försökte tränga sig fram. Inte mina tårar. Det är ett av dess knep, att få mig att gråta för då hittar den sin väg in ganska snabbt. Men så fan heller att jag ger upp så enkelt! Jag har ingen anledning att må dåligt. Jag nöp mig hårt med naglarna längs pannan från hårfästet och ner till näsan. Om och om igen, ända tills jag kunde känna ett långt streck där över hela min panna. Varför? Jag har ingen aning.
Det var ett instinktivt agerande. Det var väl mitt sätt att vakna i verkligheten utanför ångestens grepp, att hitta till den fysiska verkligheten istället. Och uppenbarligen fungerade det ganska bra för jag kan faktiskt slinka undan, undvika att trampa mitt i den även om den svävar här bredvid mig som ett olycksmoln som vägrar lämna mig i fred.
Det var inte kul att vakna idag. Jag vaknade många många gånger och blundade snabbt igen. Inte än, inte nu, inte idag. Drog ut på det ända in i det sista. För jag visste, man känner det så fort man vaknar. Att någonting är fel, allt är inte alls som det ska. Bäst att sova vidare, döva bort allt innan det hinner ikapp. För man vill självklart undvika ångesten, lura den att inte hitta fram, få den att vända och lämna mig i fred.
Vissa gånger studsade den också bakåt. När jag öppnade ögonen och han låg där bredvid och log, fick mig att le ett flyktigt leende, snabbt var den tillbaka, men det var ändå en kort sekund helt och hållet utan. Men den hittade snabbt tillbaka. Jag ska göra den här dagen till en pina för dig.
Det är inte så svårt att sätta upp en sköld och inte låta den tränga fram. Det är i själva verket ganska enkelt, men det är bara att förlänga förloppet, den kan alltid tränga sig igenom, det kan bara ta lite längre tid för den att nå fram om man skyddar sig.
Jag kunde ju inte ligga kvar hela dagen. Det skulle bara bli värre och värre, även om det för stunden känns som bästa lösningen, att sova bort alltihop. Men då är man egentligen som mest i dess grepp. Det är allt svårare och svårare att somna om, det är mer och mer smärtsamt att vakna, tankar som inte alls är mina egna, en längtan som inte alls är min börjar ta form. Det är så den arbetar, tränger sig in och får mig i sitt grepp, får mig att glömma vem jag egentligen är, vad jag vill, varför jag vill, får mig att glömma bort hela mig och jag blir ingenting annat i tanken än just den.
Jag låg där och kämpade emot. Små tårar försökte tränga sig fram. Inte mina tårar. Det är ett av dess knep, att få mig att gråta för då hittar den sin väg in ganska snabbt. Men så fan heller att jag ger upp så enkelt! Jag har ingen anledning att må dåligt. Jag nöp mig hårt med naglarna längs pannan från hårfästet och ner till näsan. Om och om igen, ända tills jag kunde känna ett långt streck där över hela min panna. Varför? Jag har ingen aning.
Det var ett instinktivt agerande. Det var väl mitt sätt att vakna i verkligheten utanför ångestens grepp, att hitta till den fysiska verkligheten istället. Och uppenbarligen fungerade det ganska bra för jag kan faktiskt slinka undan, undvika att trampa mitt i den även om den svävar här bredvid mig som ett olycksmoln som vägrar lämna mig i fred.
Blue
Blå ringar ut i takt med min puls tills blodet kom till ytan for genom luktsinnet och trycktes upp mot huden som små små prickar strax därinnanför ja kanske gick jag för långt och ändå kändes det inte nog
Ibland ... ibland behövs det. Och ibland ... gör man dumma saker.
Idag har han lyckats lura i mig hur mycket mat som helst. Vi gjorde i ordning inte en utan två pizzor med en massa fyllning. (Okej okej, som vanligt, när jag säger att vi har lagat mat så är det egentligen han som har gjort det...) Dessutom har vi ätit lite choklad och glass och ojoj. Jag sa att han kommer mata mig tills jag en dag spricker.
Jag tycker om att han somnar så snabbt med mig. Ofta gör han det. Men det går inte att låta bli att undra: "Jag då?" men det är att lura sig själv. För jag sover jag också. Säkert somnar jag före honom flera gånger. Eller inte vet jag. Jag vet bara att jag trivs med att höra honom somna. Lika mycket som jag trivs med att höra honom vakna, höra honom titta, höra honom le ... Yes, I do...
Love // J
Ibland ... ibland behövs det. Och ibland ... gör man dumma saker.
Idag har han lyckats lura i mig hur mycket mat som helst. Vi gjorde i ordning inte en utan två pizzor med en massa fyllning. (Okej okej, som vanligt, när jag säger att vi har lagat mat så är det egentligen han som har gjort det...) Dessutom har vi ätit lite choklad och glass och ojoj. Jag sa att han kommer mata mig tills jag en dag spricker.
Jag tycker om att han somnar så snabbt med mig. Ofta gör han det. Men det går inte att låta bli att undra: "Jag då?" men det är att lura sig själv. För jag sover jag också. Säkert somnar jag före honom flera gånger. Eller inte vet jag. Jag vet bara att jag trivs med att höra honom somna. Lika mycket som jag trivs med att höra honom vakna, höra honom titta, höra honom le ... Yes, I do...
Love // J
Samtidigt på flera plan
Håren reser sig på mitt huvud. Är det av rysningar, eller är det av elektricitet? Det är inte alls omöjligt att de båda är komponenter av varandra, rysningar innehåller väl en hel del energi de med, som ... äh.
Elektricitet... energierna är många idag.. Kanske är de fem. Om det skjuter en blixt ur hjässan på mig idag blir jag inte alls förvånad. Jag är på för många ställen samtidigt för att alls begripa hur det går till. Jag klagar inte, för det är av godo. I hela mitt liv har jag störts av alla planen jag befunnit mig på samtidigt. Försökt förklara för alla oförstående öron att jag tänker på flera plan, det har alltid varit en enda röra i huvudet på mig, tusen tankar samtidigt, flera "tankeröster" som ständigt babblar i munnen på varandra.
Ett förvirrat tillstånd, inte så konstigt att jag oftast känner mig så oerhört stressad utan att andra någonsin kan förstå hur jag som tillsynes inte gör någonting och bara latar mig livet igenom alls kan känna mig stressad.. Det händer alltid minst tre saker samtidigt i mig. Jag börjar nog närma mig en lösning.
Jag har accepterat det här virrvarret, jag har accepterat att de där tankarna finns där. Jag har slutat försöka tysta ner dem, det är hur som helst omöjligt att tysta ner tankar, det vet alla som är bekanta med meditation. Så nu har jag börjat se det positiva i det hela. På det här sättet kan jag arbeta minst tre gånger så fort som om jag bara hade en enda tanke, om jag bara fanns på ett enda plan hela tiden. Ibland snabbare än så till och med.
Det måste ju betyda att jag hinner leva minst tre gånger så länge i medvetandet som min fysiska kropp lever. Det är inte så att jag kan styra mer än ett par av de här planen samtidigt, men jag kan sätta igång en tanke och sedan flytta över mitt medvetande i ett annat plan och låta den där tanken i första planet mala på i undermedvetandet. Ganska praktiskt om man har för många saker att tänka på.
Och nu verkar det som att jag har börjat lyckas med att skilja dem åt lite bättre. De ligger inte längre i samma gryta och mal i en enda röra, utan de rullar fram där på var sin räls. Det är när jag blir uppmärksam på dem alla samtidigt som det blir som en liten elektrisk chock, därför skulle jag alltså inte bli förvånad om jag skjöt iväg en blixt ur huvudet när som helst nu. Fast jo, jag skulle nog bli väldigt förvånad ändå hehe.
Hur som helst, detta är en mycket bra sak, kanske kanske kan jag så småningom ... en dag ... slippa den här stressen som pågår i mitt huvud dygnet runt. Jag kanske aldrig kommer att kunna fokusera fullt ut på en enda sak i taget, men jag kanske faktiskt kan lära mig att kontrollera det här någorlunda bra och dra nytta av det, förvandlas från en förvirrad nickedocka som inte vet vilken röst som ska följas, till en högst effektiv, medveten och snabb kvinna? Vem vet. Det lär väl dröja minst tio år tills dess med tanke på hur lång tid det tagit mig att bara nå hit. Om det nu är så "bara" vet jag inte...
Finns det någon där ute som förstår vad jag menar med allt det här? Jag har aldrig lyckats förklara det för någon så att de verkligen förstår. Ibland tror jag att jag lyckats men sen visar det sig att de ändå inte förstått någonting utan verkar snarare inbilla sig att det skulle ha med flera personer i en kropp att göra, eller något liknande. Eller att det är en enda tanke som hoppar från ämne till ämne. Så är det inte. Det är flera tankar, en person, en hjärna, ett medvetande. Eh.
Äh. Jag har lite svårt för att tro att någon skulle kunna begripa det här. Jag har ju själv lika svårt för att begripa hur det funkar i andras huvuden som bara bär på en enda tanke åt gången. Är det verkligen möjligt? Är det möjligt att när någon, till exempel du, sitter där och läser mina ord, inte har några andra tankar i huvudet samtidigt? Själv sitter jag här och visualiserar det där templet jag ibland längtar till, funderar över vad det egentligen är för tempel, försöker se detaljerna på pelarna; jag tänker på kampsport, kommer ihåg rörelserna och försöker utveckla dem litegrann; jag tänker på en romantiserad värld där mannen och kvinnan strider sida vid sida, någon slags fantasi som börjat dyka upp då och då; jag tänker på den här bloggen, allt det jag nu skrivit, jag försöker få fram en bra design både till denna och min systers blogg; jag tänker på detaljer i en låt som jag inte kan bli nöjd med, försöker komma på en lösning till varför den låter så fel... Allt detta tänker jag på, inte i den ordningen jag nu skrev ner dem, utan exakt samtidigt. Inte som flyktiga snuttar av tankar en efter en, utan invecklat och djupt koncentrerat, i flera olika spår eller band, på olika hyllplan.. samtidigt som jag finns med här i verkligheten, ser på min vackra pojkvän och ler, smakar på kaffet, funderar på att ta mig en cigarrett m.m.
Varför jag nu gjort det här, skrivit om saken på det här sättet, är för att jag vill se om jag kan få någon alls att förstå, kanske bekräfta eller motsäga möjligheten av allt detta. Jag gör det lite då och då på lite olika ställen, för att se om jag någonsin ska kunna uttrycka mig på ett för andra begripligt sätt om det här.
L // J
Elektricitet... energierna är många idag.. Kanske är de fem. Om det skjuter en blixt ur hjässan på mig idag blir jag inte alls förvånad. Jag är på för många ställen samtidigt för att alls begripa hur det går till. Jag klagar inte, för det är av godo. I hela mitt liv har jag störts av alla planen jag befunnit mig på samtidigt. Försökt förklara för alla oförstående öron att jag tänker på flera plan, det har alltid varit en enda röra i huvudet på mig, tusen tankar samtidigt, flera "tankeröster" som ständigt babblar i munnen på varandra.
Ett förvirrat tillstånd, inte så konstigt att jag oftast känner mig så oerhört stressad utan att andra någonsin kan förstå hur jag som tillsynes inte gör någonting och bara latar mig livet igenom alls kan känna mig stressad.. Det händer alltid minst tre saker samtidigt i mig. Jag börjar nog närma mig en lösning.
Jag har accepterat det här virrvarret, jag har accepterat att de där tankarna finns där. Jag har slutat försöka tysta ner dem, det är hur som helst omöjligt att tysta ner tankar, det vet alla som är bekanta med meditation. Så nu har jag börjat se det positiva i det hela. På det här sättet kan jag arbeta minst tre gånger så fort som om jag bara hade en enda tanke, om jag bara fanns på ett enda plan hela tiden. Ibland snabbare än så till och med.
Det måste ju betyda att jag hinner leva minst tre gånger så länge i medvetandet som min fysiska kropp lever. Det är inte så att jag kan styra mer än ett par av de här planen samtidigt, men jag kan sätta igång en tanke och sedan flytta över mitt medvetande i ett annat plan och låta den där tanken i första planet mala på i undermedvetandet. Ganska praktiskt om man har för många saker att tänka på.
Och nu verkar det som att jag har börjat lyckas med att skilja dem åt lite bättre. De ligger inte längre i samma gryta och mal i en enda röra, utan de rullar fram där på var sin räls. Det är när jag blir uppmärksam på dem alla samtidigt som det blir som en liten elektrisk chock, därför skulle jag alltså inte bli förvånad om jag skjöt iväg en blixt ur huvudet när som helst nu. Fast jo, jag skulle nog bli väldigt förvånad ändå hehe.
Hur som helst, detta är en mycket bra sak, kanske kanske kan jag så småningom ... en dag ... slippa den här stressen som pågår i mitt huvud dygnet runt. Jag kanske aldrig kommer att kunna fokusera fullt ut på en enda sak i taget, men jag kanske faktiskt kan lära mig att kontrollera det här någorlunda bra och dra nytta av det, förvandlas från en förvirrad nickedocka som inte vet vilken röst som ska följas, till en högst effektiv, medveten och snabb kvinna? Vem vet. Det lär väl dröja minst tio år tills dess med tanke på hur lång tid det tagit mig att bara nå hit. Om det nu är så "bara" vet jag inte...
Finns det någon där ute som förstår vad jag menar med allt det här? Jag har aldrig lyckats förklara det för någon så att de verkligen förstår. Ibland tror jag att jag lyckats men sen visar det sig att de ändå inte förstått någonting utan verkar snarare inbilla sig att det skulle ha med flera personer i en kropp att göra, eller något liknande. Eller att det är en enda tanke som hoppar från ämne till ämne. Så är det inte. Det är flera tankar, en person, en hjärna, ett medvetande. Eh.
Äh. Jag har lite svårt för att tro att någon skulle kunna begripa det här. Jag har ju själv lika svårt för att begripa hur det funkar i andras huvuden som bara bär på en enda tanke åt gången. Är det verkligen möjligt? Är det möjligt att när någon, till exempel du, sitter där och läser mina ord, inte har några andra tankar i huvudet samtidigt? Själv sitter jag här och visualiserar det där templet jag ibland längtar till, funderar över vad det egentligen är för tempel, försöker se detaljerna på pelarna; jag tänker på kampsport, kommer ihåg rörelserna och försöker utveckla dem litegrann; jag tänker på en romantiserad värld där mannen och kvinnan strider sida vid sida, någon slags fantasi som börjat dyka upp då och då; jag tänker på den här bloggen, allt det jag nu skrivit, jag försöker få fram en bra design både till denna och min systers blogg; jag tänker på detaljer i en låt som jag inte kan bli nöjd med, försöker komma på en lösning till varför den låter så fel... Allt detta tänker jag på, inte i den ordningen jag nu skrev ner dem, utan exakt samtidigt. Inte som flyktiga snuttar av tankar en efter en, utan invecklat och djupt koncentrerat, i flera olika spår eller band, på olika hyllplan.. samtidigt som jag finns med här i verkligheten, ser på min vackra pojkvän och ler, smakar på kaffet, funderar på att ta mig en cigarrett m.m.
Varför jag nu gjort det här, skrivit om saken på det här sättet, är för att jag vill se om jag kan få någon alls att förstå, kanske bekräfta eller motsäga möjligheten av allt detta. Jag gör det lite då och då på lite olika ställen, för att se om jag någonsin ska kunna uttrycka mig på ett för andra begripligt sätt om det här.
L // J
Visdomen är på väg
Så många tankar, så många planer. Så mycket jag vill, så mycket jag måste. Varför får jag ingenting alls gjort?
I somras försökte jag locka med mig folk till Höglekardalen. Det gick inte så bra. Nästa höst, efter turistsäsongen vill jag till Ulvön, kanske. Nästa vår vill jag nog uppleva Gotland. Nästa sommar kanske jag följer med till Ryssland. Det vore ju liksom ganska intressant att se vart mina rötter sträcker sig. Vem var den där Anastacia, henne skulle jag vilja veta mer om. Var ska jag få alla pengar till resorna ifrån? Det löser sig. Andra åker ju jorden runt utan pengar så nog borde jag kunna åka runt i Norden. Jag måste nästan övertala någon med körkort att köra mig till de kära bergstopparna i Norge också. Och ändå var inget av dessa medräknat i de många tankar och planer jag nyss nämnde.
[Ja, jo, ni kommer fram. Sluta skrika. Jag är varken blind eller döv, jag känner er till och med min näsa som plötsligt börjat sniffa som en hunds nos. Så ta det lugnt. Tänk att alla inte skyltar med allt de lägger märke till, sån är jag. Jag har inte ens någon lust att höra på när det handlar om så fjantiga saker. Så jag låtsas att jag varken ser eller hör och låter er sväva förbi som vålnader. Kanske var det ett misstag för ni verkar snarast förnärmade och gör mer och mer väsen av er. Så jag måste väl nämna det innan det här går för långt. Gå och lek någon annanstans.]
Jag tror att en av mina visdomständer har fått för sig att knö sig fram i käften på mig. Jag har redan för liten mun, tandläkaren höll på att ta livet av mig för hon inte trodde mig när jag sa att jag har barnstorlek på min mun, utan tryckte en vuxenstorlek för att ta ett tandavtryck på mig. Först när jag hade vax i halva luftvägarna och jag sprattlade som en fisk på land drog hon ut den och bytte och konstaterade att jag hade en trettonårings mun. Så, att visdomstanden vill tränga sig fram är illa illa för jag får inte ens in en normal tandborste i munnen som det är nu, utan måste köpa barntandborstar med Bamse eller Lille Skutt på. Jag har inte råd med operation! Hjäääälp!
Funderar på om det kanske är på grund av tanden jag är så dålig nu, småbarn får ju feber och blir dåliga när de får sina första tänder, varför skulle inte jag fungera likadant? En tanke som tål att funderas kring.
Nu blir det lite chokladkräm och pinnar och massa gott framför ännu mer hjärncellsbedövande rörliga bilder framför en skärm, sedan hoppas jag på att få sova, jag kommer snart bli helt tokig och börja prata om vita gubbar med blå armar och ben som springer runt i min kropp (intern - får man vara det i en allmänn blogg?).
Nighty Night! // J
I somras försökte jag locka med mig folk till Höglekardalen. Det gick inte så bra. Nästa höst, efter turistsäsongen vill jag till Ulvön, kanske. Nästa vår vill jag nog uppleva Gotland. Nästa sommar kanske jag följer med till Ryssland. Det vore ju liksom ganska intressant att se vart mina rötter sträcker sig. Vem var den där Anastacia, henne skulle jag vilja veta mer om. Var ska jag få alla pengar till resorna ifrån? Det löser sig. Andra åker ju jorden runt utan pengar så nog borde jag kunna åka runt i Norden. Jag måste nästan övertala någon med körkort att köra mig till de kära bergstopparna i Norge också. Och ändå var inget av dessa medräknat i de många tankar och planer jag nyss nämnde.
[Ja, jo, ni kommer fram. Sluta skrika. Jag är varken blind eller döv, jag känner er till och med min näsa som plötsligt börjat sniffa som en hunds nos. Så ta det lugnt. Tänk att alla inte skyltar med allt de lägger märke till, sån är jag. Jag har inte ens någon lust att höra på när det handlar om så fjantiga saker. Så jag låtsas att jag varken ser eller hör och låter er sväva förbi som vålnader. Kanske var det ett misstag för ni verkar snarast förnärmade och gör mer och mer väsen av er. Så jag måste väl nämna det innan det här går för långt. Gå och lek någon annanstans.]
Jag tror att en av mina visdomständer har fått för sig att knö sig fram i käften på mig. Jag har redan för liten mun, tandläkaren höll på att ta livet av mig för hon inte trodde mig när jag sa att jag har barnstorlek på min mun, utan tryckte en vuxenstorlek för att ta ett tandavtryck på mig. Först när jag hade vax i halva luftvägarna och jag sprattlade som en fisk på land drog hon ut den och bytte och konstaterade att jag hade en trettonårings mun. Så, att visdomstanden vill tränga sig fram är illa illa för jag får inte ens in en normal tandborste i munnen som det är nu, utan måste köpa barntandborstar med Bamse eller Lille Skutt på. Jag har inte råd med operation! Hjäääälp!
Funderar på om det kanske är på grund av tanden jag är så dålig nu, småbarn får ju feber och blir dåliga när de får sina första tänder, varför skulle inte jag fungera likadant? En tanke som tål att funderas kring.
Nu blir det lite chokladkräm och pinnar och massa gott framför ännu mer hjärncellsbedövande rörliga bilder framför en skärm, sedan hoppas jag på att få sova, jag kommer snart bli helt tokig och börja prata om vita gubbar med blå armar och ben som springer runt i min kropp (intern - får man vara det i en allmänn blogg?).
Nighty Night! // J
Error
Jag känner mig inte alls bra. Går runt i ett töcken sen i förrgår natt. Jag behöver tydligen bara tänka på nattmediciner för att jag ska bli dålig numera. Jag sover så dåligt hela tiden, och det har ingenting med julstress eller spänningar att göra, jag hade knappt någon tanke på julen ens igår när vi var hos mina föräldrar som firade jul.
Huvudvärken kom som på beställning så fort jag tänkt på att jag kanske borde ta någon slags nattmedicin, men jag orkade aldrig ta någon. Igår blev jag jättedålig med så påträngande huvudvärk att jag höll på att svimma vid julklappsutdelningen. Dessutom utropade jag min förvåning vid middagsbordet över att det inte fanns något alkoholfritt att dricka, så jag vet inte vad de tror nu, när jag gärna inte drack alkohol, mådde illa och höll på att svimma. Nåja, de får tro vad de vill, de kommer märka så småningom att de har fel hehe.
Men jag mår fortfarande inte alls bra. Jag hade kunnat sova hela dagen. Eller, åtminstone ligga kvar i sängen hela dagen. Sov uselt, riktigt riktigt dåligt och gick upp flera gånger och sprang runt samtidigt som jag trodde att jag skulle somna ståendes och ramla ut genom min franska balkong.
Så idag har jag tagit det extra lugnt. Vad det nu innebär när jag alltid tar det extremt lugnt... Kanske känner jag mig litet bättre nu, förhoppningsvis mår jag utmärkt imorgon, om jag bara får sova. Jag orkar inte göra någonting alls som det är nu. Jag orkar inte ens tänka, och det är smått handikappande för någon som mig.
Hahah, utifrån köket hörde jag precis följande:
"Varför skjuter jag mig själv i ögat med en rubin!?"
L // J
Huvudvärken kom som på beställning så fort jag tänkt på att jag kanske borde ta någon slags nattmedicin, men jag orkade aldrig ta någon. Igår blev jag jättedålig med så påträngande huvudvärk att jag höll på att svimma vid julklappsutdelningen. Dessutom utropade jag min förvåning vid middagsbordet över att det inte fanns något alkoholfritt att dricka, så jag vet inte vad de tror nu, när jag gärna inte drack alkohol, mådde illa och höll på att svimma. Nåja, de får tro vad de vill, de kommer märka så småningom att de har fel hehe.
Men jag mår fortfarande inte alls bra. Jag hade kunnat sova hela dagen. Eller, åtminstone ligga kvar i sängen hela dagen. Sov uselt, riktigt riktigt dåligt och gick upp flera gånger och sprang runt samtidigt som jag trodde att jag skulle somna ståendes och ramla ut genom min franska balkong.
Så idag har jag tagit det extra lugnt. Vad det nu innebär när jag alltid tar det extremt lugnt... Kanske känner jag mig litet bättre nu, förhoppningsvis mår jag utmärkt imorgon, om jag bara får sova. Jag orkar inte göra någonting alls som det är nu. Jag orkar inte ens tänka, och det är smått handikappande för någon som mig.
Hahah, utifrån köket hörde jag precis följande:
"Varför skjuter jag mig själv i ögat med en rubin!?"
L // J
Grönskande jul
Om ett par decennier kommer de skratta åt oss svenskar som under våra resor förundras över det kalla vita som visst kallas för snö. Här är det sommar i slutet av december, igår såg jag en kille ute på stan som gick i en kortärmad skjorta - utomhus!
Igår var en märklig dag. Först cyklade jag ner till doktorn som berömde mig för att jag inte hade tagit min medicin som vi hade avtalat utan bara tog den litet då och då. Sedan var jag inne på arbetsförmedlingen och skrev in mig. Jag blev arbetslös i förrgår. Folk beklagar detta men det behöver ni inte göra för att för mig gör det ingen större skillnad alls, annat än en psykisk lättnad. Slippa den eviga morgonångesten och sådär...
Det var en rolig dag igår, jag skrattade så mycket och jag är trots allt så tyst och återhållen av mig att det ändå tillhör ovanligheten att jag sitter på bussen och skrattar högt så att andra störs av det, en del av orsakerna till mitt humör var helt säkert kaffet på Strandgatan, jag går alltid igång på det. Igår drack jag bara en kopp, men ni (eller åtminstone min kära pojkvän som ju var med mig och såg hur jag blev) kan ju tänka er hur jag blir av flera koppar av deras kaffe! Ojoj. Jag vet inte vad de har i det där kaffet men konstig blir jag.
Jag insåg igår att jag fortfarande inte har någon julmat, i år är jag nog den mest avslappnade människan av alla när det gäller julen. Jag har inte städat mer än vad som är vanligt till vardags, jag har knappt några julklappar, jag har ingen julmat, inget julpynt, ja, knappt ens en tanke på julen. Och jag måste säga att det är fantastiskt skönt! Jag begriper inte varför folk vill stänga in sig i den där julstressen.
Hur som helst, jag insåg att jag inte ens har någon mat till jul-middagen. Jag bryr mig sällan så mycket om julmaten, bara jag får lite mat så är jag glad. Jag är ju vegetarian så jag äter inte mammas köttgryta, skinka, köttbullar, prinskorvar, och allt vad som bjuds på, så jag har i tio år fått bestämma själv vad jag ska äta. I år hade jag glömt av det där totalt så jag köpte ett paket vegefärs som jag skulle göra veggo-bullar av men jag orkade inte stå i köket och rulla "köttbullar" så jag rörde ihop en gegga och slängde i ugnen så det får bli en färslimpa till jul istället. Jag har aldrig gjort en sån här grej förut så jag har ingen aning om när den är klar heller, men den får väl stå där i ugnen tills den har blivit svart och hård som en förkolnad sten.
Jag borde dessutom slänga in hunden i badkaret, färga håret och göra mig i ordning, jag vet inte riktigt när det är meningen att vi ska åka till mina föräldrar. Men då blir det ju julstress av det hela och jag tänker inte gå med på det. Så jag skippar hårfärgningen, jag får skylla mig själv som inte gjort det tidigare. Jag kan vara fin till nyår istället.
På tal om att vi ska till mina föräldrar... åhå, det är första julen jag tar med mig en partner till vårt julfirande. Det är litet spännande. Annars brukar de räkna med fyra vuxna och 3-4 barn. Dvs, mamma, pappa, syrran och hennes kille, och så vi barn, jag, syrrans två barn och deras halvbror som ibland är med. Att jag fortfarande räknas in bland barnen får jag väl leva med ända till den dagen jag tar med mig en man. Och nu gör jag ju det, men inte känner jag mig vuxen för det. Vilket fick mig att inse att jag fortfarande kommer känna mig utanför bland de vuxna, för jag är den enda som inte har några barn. Det är alltså där det ligger, man är inte vuxen förrän man har egna barn.
Och jag menar det helt allvarligt. Mina föräldrar räknar in mig som ett av barnen. "Ni barn kan väl gå och lyssna på musik i vardagsrummet nu" kan de säga. Eh, en stunds upproriska känslor, sen fylls jag med en löjlig glädje över att fortfarande få vara barn.
Jisses vad jag ordbajsar, följer tankarna vart de än hamnar och det verkar aldrig bli ett slut på det här inlägget, så nu får jag tvinga fram ett.
Jag får väl vara anständig och önska er alla en riktigt god jul. Och det gör jag verkligen, jag önskar er en underbar jul! För även om julen inte är viktig för mig vet jag att den är viktig för många andra så jag finner inget fel i att därmed önska er en god jul. Sluta stressa och njut istället!
(vad jag tjatar)
// J
Igår var en märklig dag. Först cyklade jag ner till doktorn som berömde mig för att jag inte hade tagit min medicin som vi hade avtalat utan bara tog den litet då och då. Sedan var jag inne på arbetsförmedlingen och skrev in mig. Jag blev arbetslös i förrgår. Folk beklagar detta men det behöver ni inte göra för att för mig gör det ingen större skillnad alls, annat än en psykisk lättnad. Slippa den eviga morgonångesten och sådär...
Det var en rolig dag igår, jag skrattade så mycket och jag är trots allt så tyst och återhållen av mig att det ändå tillhör ovanligheten att jag sitter på bussen och skrattar högt så att andra störs av det, en del av orsakerna till mitt humör var helt säkert kaffet på Strandgatan, jag går alltid igång på det. Igår drack jag bara en kopp, men ni (eller åtminstone min kära pojkvän som ju var med mig och såg hur jag blev) kan ju tänka er hur jag blir av flera koppar av deras kaffe! Ojoj. Jag vet inte vad de har i det där kaffet men konstig blir jag.
Jag insåg igår att jag fortfarande inte har någon julmat, i år är jag nog den mest avslappnade människan av alla när det gäller julen. Jag har inte städat mer än vad som är vanligt till vardags, jag har knappt några julklappar, jag har ingen julmat, inget julpynt, ja, knappt ens en tanke på julen. Och jag måste säga att det är fantastiskt skönt! Jag begriper inte varför folk vill stänga in sig i den där julstressen.
Hur som helst, jag insåg att jag inte ens har någon mat till jul-middagen. Jag bryr mig sällan så mycket om julmaten, bara jag får lite mat så är jag glad. Jag är ju vegetarian så jag äter inte mammas köttgryta, skinka, köttbullar, prinskorvar, och allt vad som bjuds på, så jag har i tio år fått bestämma själv vad jag ska äta. I år hade jag glömt av det där totalt så jag köpte ett paket vegefärs som jag skulle göra veggo-bullar av men jag orkade inte stå i köket och rulla "köttbullar" så jag rörde ihop en gegga och slängde i ugnen så det får bli en färslimpa till jul istället. Jag har aldrig gjort en sån här grej förut så jag har ingen aning om när den är klar heller, men den får väl stå där i ugnen tills den har blivit svart och hård som en förkolnad sten.
Jag borde dessutom slänga in hunden i badkaret, färga håret och göra mig i ordning, jag vet inte riktigt när det är meningen att vi ska åka till mina föräldrar. Men då blir det ju julstress av det hela och jag tänker inte gå med på det. Så jag skippar hårfärgningen, jag får skylla mig själv som inte gjort det tidigare. Jag kan vara fin till nyår istället.
På tal om att vi ska till mina föräldrar... åhå, det är första julen jag tar med mig en partner till vårt julfirande. Det är litet spännande. Annars brukar de räkna med fyra vuxna och 3-4 barn. Dvs, mamma, pappa, syrran och hennes kille, och så vi barn, jag, syrrans två barn och deras halvbror som ibland är med. Att jag fortfarande räknas in bland barnen får jag väl leva med ända till den dagen jag tar med mig en man. Och nu gör jag ju det, men inte känner jag mig vuxen för det. Vilket fick mig att inse att jag fortfarande kommer känna mig utanför bland de vuxna, för jag är den enda som inte har några barn. Det är alltså där det ligger, man är inte vuxen förrän man har egna barn.
Och jag menar det helt allvarligt. Mina föräldrar räknar in mig som ett av barnen. "Ni barn kan väl gå och lyssna på musik i vardagsrummet nu" kan de säga. Eh, en stunds upproriska känslor, sen fylls jag med en löjlig glädje över att fortfarande få vara barn.
Jisses vad jag ordbajsar, följer tankarna vart de än hamnar och det verkar aldrig bli ett slut på det här inlägget, så nu får jag tvinga fram ett.
Jag får väl vara anständig och önska er alla en riktigt god jul. Och det gör jag verkligen, jag önskar er en underbar jul! För även om julen inte är viktig för mig vet jag att den är viktig för många andra så jag finner inget fel i att därmed önska er en god jul. Sluta stressa och njut istället!
(vad jag tjatar)
// J
Logdans
Under min tidiga tonår hade vi ett fast ställe på en camping där vi brukade ha vår husvagn. Någon gång då och då hände det att de hade logdans på campingen och eftersom det annars inte hände någonting alls där, så var vi ju förstås där allihop och lyssnade på Candela och tittade på de vuxna som inte ens vanligtvis kunde stå upprätt på grund av alkoholintaget, men som nu till råga på allt försökte dansa med varandra.
Givetvis blev jag uppbjuden av en bekant till familjen. Jag har aldrig tyckt om honom, ända sedan jag var litet barn har jag förstått att han är en äckelgubbe, gubbsjuk pedofil. Där stod han alltså och väntade på att jag lydigt skulle följa med in på dansgolvet.
Jag tänkte efter. "Jag kan faktiskt göra mina egna val. Jag har rätt att säga nej om jag inte vill." Jag visste att det kunde bli min begravning, men jag tackade nej så fint jag bara kunde. Hövligt och med ett litet leende, inte alls några tonårsfasoner som "Nej för fan gubbjävel din jävla pedofilfan!" eller hur de där tonåringarna nu pratar, jag vet inte riktigt för jag var aldrig någon helt vanlig tonåring haha...
Där stod mamma och såg på, och snabbt var hon där, inte alls oväntat. "Man säger inte nej!" väste hon ilsket. Jag förklarade att jag visst kunde säga nej, för jag ville inte dansa med honom. Jag ville inte dansa över huvud taget. "Man säger inte nej till en man!" Och så tvingade hon ut mig på dansgolvet med en gubbsjuk kåtbock.
Det var total förnedring. Det var en läxa i livet. "Man säger inte nej." Den läxan har jag fått leva med under hela min uppväxt. Men den där kvällen, som en tonåring i utvecklingen, mitt i frigörelsen och uppbyggandet av den egna viljan och självständigheten, slog detta som en dolk rakt in i mitt bröst.
"Man säger inte nej till en man"
Gör man det kan man räkna med att bli förnedrad, tvingad. Man kommer inte undan. Det är bäst att ge med sig på en gång, alltid le sött och tacka ja och låtsas att man tycker att det är jättekul, man ska inte säga nej. För du har som tjej ingen rätt att säga nej, du har inga rättigheter alls, du gör som du blir tillsagd, framför allt om det är en man som ber dig.
"Ber dig" ? Det är inget annat än kommandon klädda i finare ord. Någonting som får mannen att känna sig ödmjuk, en process i en lång linje av lögner.
Se vad som hände. Se, bara se! Här står jag mitt i livet, oförmögen att säga nej. Vad hände? Vad blev frukten av den där lektionen i förnedring och underkastelse? Ja, lilla mamma, innerst inne vet du nog det.
Givetvis blev jag uppbjuden av en bekant till familjen. Jag har aldrig tyckt om honom, ända sedan jag var litet barn har jag förstått att han är en äckelgubbe, gubbsjuk pedofil. Där stod han alltså och väntade på att jag lydigt skulle följa med in på dansgolvet.
Jag tänkte efter. "Jag kan faktiskt göra mina egna val. Jag har rätt att säga nej om jag inte vill." Jag visste att det kunde bli min begravning, men jag tackade nej så fint jag bara kunde. Hövligt och med ett litet leende, inte alls några tonårsfasoner som "Nej för fan gubbjävel din jävla pedofilfan!" eller hur de där tonåringarna nu pratar, jag vet inte riktigt för jag var aldrig någon helt vanlig tonåring haha...
Där stod mamma och såg på, och snabbt var hon där, inte alls oväntat. "Man säger inte nej!" väste hon ilsket. Jag förklarade att jag visst kunde säga nej, för jag ville inte dansa med honom. Jag ville inte dansa över huvud taget. "Man säger inte nej till en man!" Och så tvingade hon ut mig på dansgolvet med en gubbsjuk kåtbock.
Det var total förnedring. Det var en läxa i livet. "Man säger inte nej." Den läxan har jag fått leva med under hela min uppväxt. Men den där kvällen, som en tonåring i utvecklingen, mitt i frigörelsen och uppbyggandet av den egna viljan och självständigheten, slog detta som en dolk rakt in i mitt bröst.
"Man säger inte nej till en man"
Gör man det kan man räkna med att bli förnedrad, tvingad. Man kommer inte undan. Det är bäst att ge med sig på en gång, alltid le sött och tacka ja och låtsas att man tycker att det är jättekul, man ska inte säga nej. För du har som tjej ingen rätt att säga nej, du har inga rättigheter alls, du gör som du blir tillsagd, framför allt om det är en man som ber dig.
"Ber dig" ? Det är inget annat än kommandon klädda i finare ord. Någonting som får mannen att känna sig ödmjuk, en process i en lång linje av lögner.
Se vad som hände. Se, bara se! Här står jag mitt i livet, oförmögen att säga nej. Vad hände? Vad blev frukten av den där lektionen i förnedring och underkastelse? Ja, lilla mamma, innerst inne vet du nog det.
Höga berg och djupa dalar
Igår klättrade vi ända högst upp till toppen av det höga berg som jag brukade leka på när jag var liten. Det visade sig vara ett misstag för nu håller alla högst högfärdiga Östersundsbor på och mobbar mig - bakom ryggen på mig dessutom!
Fjantar. Bara för att de inte vet att vara balanserade och jämna i humöret utan måste absolut antingen vara uppe bland de högsta fjällen eller i de djupaste dalarna kan de inte ens förstå hur praktiskt det är med plan mark, det är balans och harmoni det.
Såhär ser det omtalade "berget" ut:
Det intressanta med de här slättbergen i vår stad är att de slipades ner när isarna i norden smälte. Man ser skåror åt alla möjliga håll, klösmärken efter isandarnas kamp ristade i den platta berggrunden. Isen har glidit fram och tillbaka och inte riktigt vetat åt vilket håll den skulle dra sig. En intressant del av de här slättbergen är dess förhållande till Halle- och Hunneberg, som faktiskt är små berg på vardera sidan om den här plana ytan där isen skred fram. De här platta "bergen" är egentligen de samma som Halle- och Hunneberg. De är visserligen inga stora fjäll, men de är ändå berg (oavsett var Östersundsborna skulle säga om de fick syn på dem, pfft! )
Så från begynnelsen var det alltså menat att Halle-, Hunne- och slättbergen skulle vara ett enda berg, men den stora Isen bestämde sig för att dela upp dem i tre, med denna peneplan i mitten.
Här har någon av Isens viljor velat etsa sig fast och rivit upp en skåra i marken. Den är faktiskt djupare än den verkar, jag kan säga att jag har ramlat genom isen där och blivit blöt upp till knänä, och min hund har dessutom lyckats dyka i den (Inte just här som bilden visar visserligen, men i samma skåra längre bort ändå) men den ser för blotta ögat väldigt liten och harmlös ut. Så bara för att någonting verkar vara platt måste det inte betyda att det inte finns några överraskningar där. Där finns alltid mer än blotta ögat kan se...
Så en dag när jag kommer tillbaka till Östersund tänker jag skratta åt deras berg. Jag ska håna dem och deras himmel för de inte lärt sig att vara balanserade. De förtjänar inte den kärlek jag annars hade kunnat ge dem *muttrar* Den kärleken kan få bli kvar bland Norges berg istället, för de har åtminstone vett nog att inte skratta åt andra. Även den delen av landet kan förefalla ganska platt i jämförelse med andra ställen på vår jord, tänk på det ni, innan ni skrattar.
De där högfärdiga bergen i Östersund är enkelriktade och ser bara uppåt. Mycket tragiskt. Som om de tror att de på något vis skulle vara närmare Gud bara genom att vara så högt upp i himlen som möjligt. Vi är barn av Jord och det är i grunden vi kan finna den rätta styrkan. Klättrar vi för högt upp utan att först ha grävt ner rötterna djupt i marken är det väldigt svårt att hålla sig kvar i det som är vår grund, där vi kan kontrollera var vi hamnar och vad vi gör. Utan förankring till jorden tar vinden lätt tag om oss och vi svävar iväg ut i rymden och kommer till den där världen New Age. Det finns förvisso de som föredrar den världen också men... (no comments)
Bli ett med jorden innan ni utforskar rymden! // J
Fjantar. Bara för att de inte vet att vara balanserade och jämna i humöret utan måste absolut antingen vara uppe bland de högsta fjällen eller i de djupaste dalarna kan de inte ens förstå hur praktiskt det är med plan mark, det är balans och harmoni det.
Såhär ser det omtalade "berget" ut:
Det intressanta med de här slättbergen i vår stad är att de slipades ner när isarna i norden smälte. Man ser skåror åt alla möjliga håll, klösmärken efter isandarnas kamp ristade i den platta berggrunden. Isen har glidit fram och tillbaka och inte riktigt vetat åt vilket håll den skulle dra sig. En intressant del av de här slättbergen är dess förhållande till Halle- och Hunneberg, som faktiskt är små berg på vardera sidan om den här plana ytan där isen skred fram. De här platta "bergen" är egentligen de samma som Halle- och Hunneberg. De är visserligen inga stora fjäll, men de är ändå berg (oavsett var Östersundsborna skulle säga om de fick syn på dem, pfft! )
Så från begynnelsen var det alltså menat att Halle-, Hunne- och slättbergen skulle vara ett enda berg, men den stora Isen bestämde sig för att dela upp dem i tre, med denna peneplan i mitten.
Här har någon av Isens viljor velat etsa sig fast och rivit upp en skåra i marken. Den är faktiskt djupare än den verkar, jag kan säga att jag har ramlat genom isen där och blivit blöt upp till knänä, och min hund har dessutom lyckats dyka i den (Inte just här som bilden visar visserligen, men i samma skåra längre bort ändå) men den ser för blotta ögat väldigt liten och harmlös ut. Så bara för att någonting verkar vara platt måste det inte betyda att det inte finns några överraskningar där. Där finns alltid mer än blotta ögat kan se...
Så en dag när jag kommer tillbaka till Östersund tänker jag skratta åt deras berg. Jag ska håna dem och deras himmel för de inte lärt sig att vara balanserade. De förtjänar inte den kärlek jag annars hade kunnat ge dem *muttrar* Den kärleken kan få bli kvar bland Norges berg istället, för de har åtminstone vett nog att inte skratta åt andra. Även den delen av landet kan förefalla ganska platt i jämförelse med andra ställen på vår jord, tänk på det ni, innan ni skrattar.
De där högfärdiga bergen i Östersund är enkelriktade och ser bara uppåt. Mycket tragiskt. Som om de tror att de på något vis skulle vara närmare Gud bara genom att vara så högt upp i himlen som möjligt. Vi är barn av Jord och det är i grunden vi kan finna den rätta styrkan. Klättrar vi för högt upp utan att först ha grävt ner rötterna djupt i marken är det väldigt svårt att hålla sig kvar i det som är vår grund, där vi kan kontrollera var vi hamnar och vad vi gör. Utan förankring till jorden tar vinden lätt tag om oss och vi svävar iväg ut i rymden och kommer till den där världen New Age. Det finns förvisso de som föredrar den världen också men... (no comments)
Bli ett med jorden innan ni utforskar rymden! // J
Manlig fåfänga
Jag sitter här och väntar på att det ska bli min tur att göra mig i ordning. Tänka sig. Det är inte alla som har en pojkvän som ockuperar badrummet i en timme för att göra sig i ordning bara för att han ska träffa tjejens föräldrar. Hihi. Manlig fåfänga uppskattas. Det har jag efterlyst.
Plockar lite Sylvesterhår, plötsligt har de dykt upp lite här och var och det kliar i mina ögon. Var kommer de ifrån?
Under tiden som jag väntar på att ockupanten ska komma ut och känna sig redo har jag suttit och försökt pilla lite med designen på bloggen men det gick åt skogen. Får se på det senare ikväll igen. Om jag kan se någonting för mitt öga börjar verkligen svullna upp av en allergisk reaktion. Hur kunde jag leva med katterna som jag gjorde när bara ett eller ett par få pälsstrån kan få mig att reagera såhär?
Men åh, jag känner en sådan rivande saknad när det plötsligt kommer fram ett gult hår sådär. Eller ett svart-vit-randigt. Jag kommer alltid sakna dem. Jag saknar dem allihop men herr Sylvester, som ju från början hette Vesta tills jag insåg att hon var en han, han var speciell, han var... speciell. Nåja. Det tillhör det förgångna. Nu är det nuet som gäller.
Och tydligen är det min tur att hoppa in i badrummet nu.
Ha en bra dag! // J
Plockar lite Sylvesterhår, plötsligt har de dykt upp lite här och var och det kliar i mina ögon. Var kommer de ifrån?
Under tiden som jag väntar på att ockupanten ska komma ut och känna sig redo har jag suttit och försökt pilla lite med designen på bloggen men det gick åt skogen. Får se på det senare ikväll igen. Om jag kan se någonting för mitt öga börjar verkligen svullna upp av en allergisk reaktion. Hur kunde jag leva med katterna som jag gjorde när bara ett eller ett par få pälsstrån kan få mig att reagera såhär?
Men åh, jag känner en sådan rivande saknad när det plötsligt kommer fram ett gult hår sådär. Eller ett svart-vit-randigt. Jag kommer alltid sakna dem. Jag saknar dem allihop men herr Sylvester, som ju från början hette Vesta tills jag insåg att hon var en han, han var speciell, han var... speciell. Nåja. Det tillhör det förgångna. Nu är det nuet som gäller.
Och tydligen är det min tur att hoppa in i badrummet nu.
Ha en bra dag! // J
Jurassic Candoris och "låtsosaurier"
Då och då förvandlas min värld till någon slags Jurassic Park. Ibland kan jag skämtsamt säga att jag har fobi för dinosaurier, andra gånger är jag fullt seriös när jag säger det. Det kanske är bra att ha en fobi för någonting som inte längre finns, om man nu ska ha några fobier alls, men å andra sidan så finns de ju. Bara för att de inte går omkring här betyder det ju inte att de inte kan finnas i till exempel mitt huvud.
Nej, jag har inte sett för mycket på filmen/-rna. Jag har bara sett den första och jag tyckte att den var misslyckad - jag hade nämligen läst boken och visste hur den egentligen ska vara. Boken har etsat fast sig så att jag i över tio år periodvis har dragits in och levt i den. Jag var alldeles för liten för att läsa den, jag var kanske 10-11 år när jag läste den första gången, andra gången läste jag den för att bli av med hjärnspökena, trodde jag. Det var ju värt ett försök att läsa om den och på så vis kanske bli av med de där dinosaurierna som då och då kikar in genom mitt fönster. Men det blev förstås ingen bättring. Den andra gången insåg jag att det faktiskt fortfarande var en bra bok, så jag läste den en tredje gång, hehe.
Det brukar börja med drömmar. Jag har ju tillräckligt med fantasi för att inte alls behöva sno Jurassic Parks handling, de där dinosaurierna kan gå runt i vår värld, eller också är det jag som har hamnat i deras. Jag brukar vakna svettig och skrattar numera åt det när jag inser att jag drömt om dem igen, men de kommer tillbaka. Jag kan vakna tio gånger och de kommer tillbaka så fort jag somnar om.
Inte nog med det, de kommer tillbaka nästa natt, och natten efter igen. Efter några nätter börjar de komma i vaket tillstånd. Jag kan bli rädd för att sitta för nära ett fönster, jag måste göra någon slags flyktplan eller ha någontsans att gömma mig om de skulle dyka upp. Det hjälper ju inte att veta att jag antagligen aldrig under min livstid kommer att möta på en dinosaurie, jag måste ändå vara beredd. (Vilket jag förstås aldrig riktigt är, för mina flyktplaner och försvar är nog ganska så.. genomdåliga om det verkligen skulle hända en dag att det bryter sig in en dinosaurie i mitt hem.)
Har de inte försvunnit efter en vecka kan jag börja se dem ute bland träden... Jag vet ju givetvis att det inte är någon fara, jag sväljer min rädsla och trotsar de där spökena. De hindrar inte mig i livet på något vis därför att jag vet att de inte finns, men jag ser dem och vissa stunder kan jag gripas av riktig rädsla.
Det kom en ny art inatt. Jag har aldrig sett dinosaurier som ser ut som de jag mötte inatt. De har visst börjat mutera nu också! Och de växte otroligt snabbt. Dessutom sprang jag omkring med en massa velicoraptor-ägg. Jag är så moderlig av mig att jag inte ens kan lämna bäbisar som kommer att bli mina värsta fiender när de växer, kvar att dö. Det var den där nya arten som hotade dem, de åt upp äggen. Och när äggen kläcktes smekte jag dem lätt på huvudet och de var så söta...
Men som sagt, de växte så otroligt snabbt inatt, bara på några sekunder hade den söta lilla nyfödda blivit till en 30-kilos unge, lekfull och hungrig, och det var lite svårt att ta död på dem då. Varje gång ett ägg kläcktes tänkte jag att jag måste ta död på ungen, men jag kunde bara inte, jag måste vänta tills de växt till sig och ville ta död på mig.
Anledningen till att jag skyddade äggen var helt enkelt att jag inte ville att de skulle dö ut. Konstigt, när just velicoraptoren är den jag är mest rädd för, men det ger mig inte rätten att önska dem döda annat än om de hotar mig.
Men för en gångs skull var det alltså inte velicoraptorsen som var det största hotet, utan det var de där andra, dinosauriemutanterna... uhh. Vad hade de i mina drömmar att göra? De är ju rena fantasier och har ingenting i verkligheten att göra. Eller också har jag bara inte hört talas om sådana dinosaurier, de kanske visst fanns? Ska de infinna sig i mina fantasier kan de väl åtminstone se till att vara verkliga? Såna "låtsosaurier" kan man ju inte bli rädd för... eller, tydligen kunde jag det.
Självklart är inte alla dinosaurier farliga. Och rovdinosaurierna finns ju inte överallt. Det beror lite på var jag har hamnat om det är farligt eller inte. Om de är här, är de farliga allihop. Är jag istället där, kan jag ha tur och inte ens träffa på några rovdjur. Men jag kan ha riktigt otur och hamna på flockjägarnas jaktmarker under jaktsäsong. Då är jag riktigt illa ute. Men värst är de här i vår tid.
Ja, då vet ni det. Ännu ett avslöjande i hur knäpp jag är. Kanske är alla lika knäppa egentligen, jag är bara en av oss som bjuder på det.
Akta er för dinosarna där ute! // J
P.S.
På tal om dinosaurier, jag råkade hamna i den här bloggen av en slump...vilket får mig att tro att det kanske ändå inte finns något som "slump". Där finns bevisen för att dinosaurierna och människorna levde sida vid sida, och att jorden bara är 6000 år gammal. Lägg även märke till Dr Ian Malcolms och Dr Ellie Sattlers (båda karaktärer ur Jurassic Park) dialoger, som jag själv också brukar tycka om att tänka kring. Dr Ian Malcolm är förresten en karaktär som säger mycket som är värt att tänka på.
"God creates dinosaurs. God destroys dinosaurs. God creates man. Man destroys God. Man creates dinosaurs." - Dr Ian Malcolm. (Människan lär sig inte av misstag utan gör allt för att förgöra sig själv)
Ett litet feministiskt och mer lättsamt och humoristiskt svar av Dr Ellie Settler:
"Dinosaurs eat man. Woman inherits the earth." (Det är mannen som är dumdristig, inte kvinnan)
Nej, jag har inte sett för mycket på filmen/-rna. Jag har bara sett den första och jag tyckte att den var misslyckad - jag hade nämligen läst boken och visste hur den egentligen ska vara. Boken har etsat fast sig så att jag i över tio år periodvis har dragits in och levt i den. Jag var alldeles för liten för att läsa den, jag var kanske 10-11 år när jag läste den första gången, andra gången läste jag den för att bli av med hjärnspökena, trodde jag. Det var ju värt ett försök att läsa om den och på så vis kanske bli av med de där dinosaurierna som då och då kikar in genom mitt fönster. Men det blev förstås ingen bättring. Den andra gången insåg jag att det faktiskt fortfarande var en bra bok, så jag läste den en tredje gång, hehe.
Det brukar börja med drömmar. Jag har ju tillräckligt med fantasi för att inte alls behöva sno Jurassic Parks handling, de där dinosaurierna kan gå runt i vår värld, eller också är det jag som har hamnat i deras. Jag brukar vakna svettig och skrattar numera åt det när jag inser att jag drömt om dem igen, men de kommer tillbaka. Jag kan vakna tio gånger och de kommer tillbaka så fort jag somnar om.
Inte nog med det, de kommer tillbaka nästa natt, och natten efter igen. Efter några nätter börjar de komma i vaket tillstånd. Jag kan bli rädd för att sitta för nära ett fönster, jag måste göra någon slags flyktplan eller ha någontsans att gömma mig om de skulle dyka upp. Det hjälper ju inte att veta att jag antagligen aldrig under min livstid kommer att möta på en dinosaurie, jag måste ändå vara beredd. (Vilket jag förstås aldrig riktigt är, för mina flyktplaner och försvar är nog ganska så.. genomdåliga om det verkligen skulle hända en dag att det bryter sig in en dinosaurie i mitt hem.)
Har de inte försvunnit efter en vecka kan jag börja se dem ute bland träden... Jag vet ju givetvis att det inte är någon fara, jag sväljer min rädsla och trotsar de där spökena. De hindrar inte mig i livet på något vis därför att jag vet att de inte finns, men jag ser dem och vissa stunder kan jag gripas av riktig rädsla.
Det kom en ny art inatt. Jag har aldrig sett dinosaurier som ser ut som de jag mötte inatt. De har visst börjat mutera nu också! Och de växte otroligt snabbt. Dessutom sprang jag omkring med en massa velicoraptor-ägg. Jag är så moderlig av mig att jag inte ens kan lämna bäbisar som kommer att bli mina värsta fiender när de växer, kvar att dö. Det var den där nya arten som hotade dem, de åt upp äggen. Och när äggen kläcktes smekte jag dem lätt på huvudet och de var så söta...
Men som sagt, de växte så otroligt snabbt inatt, bara på några sekunder hade den söta lilla nyfödda blivit till en 30-kilos unge, lekfull och hungrig, och det var lite svårt att ta död på dem då. Varje gång ett ägg kläcktes tänkte jag att jag måste ta död på ungen, men jag kunde bara inte, jag måste vänta tills de växt till sig och ville ta död på mig.
Anledningen till att jag skyddade äggen var helt enkelt att jag inte ville att de skulle dö ut. Konstigt, när just velicoraptoren är den jag är mest rädd för, men det ger mig inte rätten att önska dem döda annat än om de hotar mig.
Men för en gångs skull var det alltså inte velicoraptorsen som var det största hotet, utan det var de där andra, dinosauriemutanterna... uhh. Vad hade de i mina drömmar att göra? De är ju rena fantasier och har ingenting i verkligheten att göra. Eller också har jag bara inte hört talas om sådana dinosaurier, de kanske visst fanns? Ska de infinna sig i mina fantasier kan de väl åtminstone se till att vara verkliga? Såna "låtsosaurier" kan man ju inte bli rädd för... eller, tydligen kunde jag det.
Självklart är inte alla dinosaurier farliga. Och rovdinosaurierna finns ju inte överallt. Det beror lite på var jag har hamnat om det är farligt eller inte. Om de är här, är de farliga allihop. Är jag istället där, kan jag ha tur och inte ens träffa på några rovdjur. Men jag kan ha riktigt otur och hamna på flockjägarnas jaktmarker under jaktsäsong. Då är jag riktigt illa ute. Men värst är de här i vår tid.
Ja, då vet ni det. Ännu ett avslöjande i hur knäpp jag är. Kanske är alla lika knäppa egentligen, jag är bara en av oss som bjuder på det.
Akta er för dinosarna där ute! // J
P.S.
På tal om dinosaurier, jag råkade hamna i den här bloggen av en slump...vilket får mig att tro att det kanske ändå inte finns något som "slump". Där finns bevisen för att dinosaurierna och människorna levde sida vid sida, och att jorden bara är 6000 år gammal. Lägg även märke till Dr Ian Malcolms och Dr Ellie Sattlers (båda karaktärer ur Jurassic Park) dialoger, som jag själv också brukar tycka om att tänka kring. Dr Ian Malcolm är förresten en karaktär som säger mycket som är värt att tänka på.
"God creates dinosaurs. God destroys dinosaurs. God creates man. Man destroys God. Man creates dinosaurs." - Dr Ian Malcolm. (Människan lär sig inte av misstag utan gör allt för att förgöra sig själv)
Ett litet feministiskt och mer lättsamt och humoristiskt svar av Dr Ellie Settler:
"Dinosaurs eat man. Woman inherits the earth." (Det är mannen som är dumdristig, inte kvinnan)
Tillbaka till spädbarnsstadiet
Åter igen pånyttfödd och förvirrad över hur allting ser ut, känns, låter, luktar och smakar. Jag har legat i sängen som ett nyfött barn i stort sett hela dagen och förundrats. Tittat på mina egna händer, armar, lärt mig att röra på fingrarna och stirrat facinerat på fenomenet; det är mina armar, så långa, så främmande. Men jag kan böja på dem, jag kan vrida dem och töja ut musklerna, så de måste vara mina armar. Muskler i armar och ben som är starkare än de borde vara med tanke på hur lite jag använder dem. Hur kommer det sig?
Under vissa av dygnets timmar har jag känt en liten klagan växa i mig. Varför blir det såhär? Varför måste jag lära mig hur världen ser ut om och om igen? Varför förvrängs bilderna som om jag hamnat i en helt ny värld, som en nyfödd? Varför luktar saker och ting annorlunda?
Men så kommer jag på mig själv med att inse att det inte är något att klaga över. Visst tar det på krafterna och jag blir sådär sängliggande som ett barn, oförmögen att göra annat än att ligga och stirra, men det är ingenting att klaga över. Jag har lärt mig att hålla mig undan från omvärlden dessa dagar så gott jag kan. Det är som det ska, viskar jag till mig själv med en moders kärleksfulla tröst. Allt är som det ska.
Det kan visserligen vara obehagligt ibland, om jag en sådan här dag hamnar ute bland för många intryck, för många människor, bland för många tankar och känslor. Det kan bli riktigt plågsamt, men det är ingenting att klaga över, för jag lär mig att inte utsätta mig för det där. Jag kan inte förhindra att saker ändrar form, men jag kan justera min reaktion på det.
Världen förändras, saker och ting, djur och människor, planeter och stjärnor, vattnet och luften. Allting verkar förändras för mina sinnen. Vissa saker har jag till och med sett bevis på. Små obetydliga saker som inte borde kunna flytta på sig har bytt plats. Men det är ingenting jag kan bevisa, jag har inte bevisen, jag har bara sett dem. Det enda jag har att visa upp är sakerna som har bytt plats eller bytt färg, men jag kan inte bevisa att de inte alltid varit just där. Och vad spelar det väl för roll om en fläck har flyttat sig några centimeter?
Antagligen gör det en skillnad, annars skulle den ju inte ha bytt plats. Men det är ingenting som stör ordningen för någon annan än mig. Jag har inget behov av att ens kunna bevisa att den har flyttat på sig. Och vad skulle det göra för skillnad om någon möblerade om i vår stad? Så att jag bodde i de norra delarna istället? Om ingen annan märker det skulle heller inte det påverka någon annan än mig själv.
Det är som det ska. Om det inte är det så kommer det att rättas till, det har du ju märkt. Allting är som det ska.
Under vissa av dygnets timmar har jag känt en liten klagan växa i mig. Varför blir det såhär? Varför måste jag lära mig hur världen ser ut om och om igen? Varför förvrängs bilderna som om jag hamnat i en helt ny värld, som en nyfödd? Varför luktar saker och ting annorlunda?
Men så kommer jag på mig själv med att inse att det inte är något att klaga över. Visst tar det på krafterna och jag blir sådär sängliggande som ett barn, oförmögen att göra annat än att ligga och stirra, men det är ingenting att klaga över. Jag har lärt mig att hålla mig undan från omvärlden dessa dagar så gott jag kan. Det är som det ska, viskar jag till mig själv med en moders kärleksfulla tröst. Allt är som det ska.
Det kan visserligen vara obehagligt ibland, om jag en sådan här dag hamnar ute bland för många intryck, för många människor, bland för många tankar och känslor. Det kan bli riktigt plågsamt, men det är ingenting att klaga över, för jag lär mig att inte utsätta mig för det där. Jag kan inte förhindra att saker ändrar form, men jag kan justera min reaktion på det.
Världen förändras, saker och ting, djur och människor, planeter och stjärnor, vattnet och luften. Allting verkar förändras för mina sinnen. Vissa saker har jag till och med sett bevis på. Små obetydliga saker som inte borde kunna flytta på sig har bytt plats. Men det är ingenting jag kan bevisa, jag har inte bevisen, jag har bara sett dem. Det enda jag har att visa upp är sakerna som har bytt plats eller bytt färg, men jag kan inte bevisa att de inte alltid varit just där. Och vad spelar det väl för roll om en fläck har flyttat sig några centimeter?
Antagligen gör det en skillnad, annars skulle den ju inte ha bytt plats. Men det är ingenting som stör ordningen för någon annan än mig. Jag har inget behov av att ens kunna bevisa att den har flyttat på sig. Och vad skulle det göra för skillnad om någon möblerade om i vår stad? Så att jag bodde i de norra delarna istället? Om ingen annan märker det skulle heller inte det påverka någon annan än mig själv.
Det är som det ska. Om det inte är det så kommer det att rättas till, det har du ju märkt. Allting är som det ska.
Hemligheternas väktare
I morse blev jag kallad till dem igen. Jag har dreas blick över, under, i och kring mig, de följer min utveckling utan att påverka, annat än just vid dessa tillfällen då de kallar mig till sig. De är mina osynliga lärare, dessa urmödrar och urfäder, gestalter som döljer sig för min blick. De ger mig lektioner och jag har lärt mig att förstå att jag inte ska veta vad lektionen går ut på förrän den är avslutad. Då kallar de mig till sig igen.
Dessa lärare i det fördolda, mina urmödrar och urfäder, de är sanna lärare, som inte skyndar på någonting utan låter lektionen fortlöpa så länge som det behövs, låter mig söka och finna i min takt, låter mig lära mig på riktigt.
I morse var det alltså dags att besöka dem igen. Det var mörkt, där var levande eldar, där var händer som gjöt ut hemligheter i min vilande kropp. Där låg jag mitt bland dem och det slog mig att jag egentligen borde vara rädd. Jag brukar vara lite rädd, men jag var det inte nu. Bara respektfullt plan i mina känslor och tankar, allt för att inte påverka deras arbete. Jag var som en skål som måste fyllas, jag måste ligga alldeles stilla och inte ge ut några vibrationer. De måste få arbeta koncentrerat så att ingenting skulle gå fel. Det var ett hårt arbete, för min skull. Jag började undra varför just jag. Men jag kom snabbt på mig själv. Jag måste vara neutral och låta bli att tänka så mycket.
Mängder av kunskap, hemligheter som gjöts i mig bland eldarna och skuggorna, väl undangömda så att inte ens jag själv kan hitta dem förrän tiden är den rätta. Men de lät mig se dem, de lät mig minnas deras händer, de lät mig minnas mycket mer än förut. Var det deras mening att jag skulle minnas, eller var jag inte tillräckligt nedsövd? Jag minns deras vibrationer, jag minns deras röster utan ord...
Ibland tycker jag om att drömma.
Ibland tycker jag om att vakna.
Öppna ögonen och sköljas över av lena känslor, le med hela min själ av lycka och kärlek. Lägga handen på det där hjärtat som talar till mig, lägga ansiktet mot nacken och andas in den där doften som för mig till mina drömmars hem. Bara ligga där, i en av många verkligheter jag färdas i. Vakna och välkomna livet.
Ja, ibland älskar jag att vakna. // J
Hemligheter
Det är spännande att dela hemligheter. Det finns inte särskilt många hemligheter kring mig, jag slutade vara hemlig för många år sedan. Jag upptäckte att ju mer öppen jag är desto mindre intressant blev jag. Och jag vill inte snärja till mig folk genom att vara hemlighetsfull. Jag vill helst vara så anonym som möjligt. Men några få hemligheter har jag tydligen ändå. Just nu byter jag hemligheter med sötzak tihi.
Jag är obotligt törstig. Ena perioden dricker jag knappt alls och kroppen blir uttorkad utan att jag förstår att jag är törstig, sen blir jag plötsligt såhär obotligt törstig och kan dricka hur mycket som helst utan att det känns som att det hjälper. Ganska jobbigt faktiskt.
Har ominstallerat datorn nu. Eller, jag har inte gjort det, utan pojkvännen har gjort det åt mig. Nu kanske jag slipper en del av bråket med den, men det kan behövas lite fler justeringar. Mina viktigaste filer lyckades hänga med i flytten, men jag har inte kollat om alla programmen har klarat sig. Program är ändå inte alls lika viktigt som filer som texter jag skrivit eller bilder och sånt som faktiskt inte går att få tillbaka om det skulle försvinna. Efter att ha städat i mapparna ordentligt ska jag se till att bränna ut dem också så jag vet att jag har dem. Huu, i hur många år har jag inte tänkt den tanken?
Jag är trött. När jag först fick kontakt med mannen som senare blev min, trodde jag att han hade svårare än jag för att sova. Men han verkar ju sova bättre än jag, börjar jag tycka... Framför allt när han är här men även annars. Men det kan i och för sig bero på att min egen sömn helt plötsligt blivit ännu sämre. Och bara för att jag verkar sova sämre för tillfället betyder det ju inte att han sover problemfritt... Det jag hur som helst tänkte skriva var att det är ganska skönt att se honom sova. I vanliga fall kan jag bli irriterad när jag själv inte kan sova medan andra kring mig sover gott, men av någon anledning finner jag det bara avslappnande och inte alls störande. Men .. vem vet, om några år så kanske.. hehe.
Om jag nu är så trött kanske ni tänker att jag borde lägga mig? Men det är inte så det funkar. Trötthet är inte det samma som sömnighet. Jag somnar inte bara för att jag är trött. ...ja vad somnar jag av egentligen? Om jag ändå visste det för jag är verkligen i behov av sömn, det snurrar i huvudet, har svårt att fokusera på någonting alls.
Ikväll har jag till och med känt den där ledsamheten smyga runt hörnet. Jag har ingen aning om varför så jag låter den hålla sig där, bakom hörnet. Onödigt att be den tassa fram när jag ju har anledning att må bra. Antagligen är det bara tröttheten som klätt sig i ledsamhetens kostym, så det var inte mycket att bry sig om och jag väljer att fyllas av lyckan istället.
God natt alla där ute // J, yr av trötthet
Jag är obotligt törstig. Ena perioden dricker jag knappt alls och kroppen blir uttorkad utan att jag förstår att jag är törstig, sen blir jag plötsligt såhär obotligt törstig och kan dricka hur mycket som helst utan att det känns som att det hjälper. Ganska jobbigt faktiskt.
Har ominstallerat datorn nu. Eller, jag har inte gjort det, utan pojkvännen har gjort det åt mig. Nu kanske jag slipper en del av bråket med den, men det kan behövas lite fler justeringar. Mina viktigaste filer lyckades hänga med i flytten, men jag har inte kollat om alla programmen har klarat sig. Program är ändå inte alls lika viktigt som filer som texter jag skrivit eller bilder och sånt som faktiskt inte går att få tillbaka om det skulle försvinna. Efter att ha städat i mapparna ordentligt ska jag se till att bränna ut dem också så jag vet att jag har dem. Huu, i hur många år har jag inte tänkt den tanken?
Jag är trött. När jag först fick kontakt med mannen som senare blev min, trodde jag att han hade svårare än jag för att sova. Men han verkar ju sova bättre än jag, börjar jag tycka... Framför allt när han är här men även annars. Men det kan i och för sig bero på att min egen sömn helt plötsligt blivit ännu sämre. Och bara för att jag verkar sova sämre för tillfället betyder det ju inte att han sover problemfritt... Det jag hur som helst tänkte skriva var att det är ganska skönt att se honom sova. I vanliga fall kan jag bli irriterad när jag själv inte kan sova medan andra kring mig sover gott, men av någon anledning finner jag det bara avslappnande och inte alls störande. Men .. vem vet, om några år så kanske.. hehe.
Om jag nu är så trött kanske ni tänker att jag borde lägga mig? Men det är inte så det funkar. Trötthet är inte det samma som sömnighet. Jag somnar inte bara för att jag är trött. ...ja vad somnar jag av egentligen? Om jag ändå visste det för jag är verkligen i behov av sömn, det snurrar i huvudet, har svårt att fokusera på någonting alls.
Ikväll har jag till och med känt den där ledsamheten smyga runt hörnet. Jag har ingen aning om varför så jag låter den hålla sig där, bakom hörnet. Onödigt att be den tassa fram när jag ju har anledning att må bra. Antagligen är det bara tröttheten som klätt sig i ledsamhetens kostym, så det var inte mycket att bry sig om och jag väljer att fyllas av lyckan istället.
God natt alla där ute // J, yr av trötthet
Jungfru Ilmatar
Kanske är jag helt förstörd. Eller också är det mina förväntningar som ville sätta mig på plats. Jag trodde nämligen att jag skulle få sova gott inatt och har nog uttalat mig om det litet för mycket. Jag längtar efter en sju timmars oavbruten, naturlig och god sömn!
En av mina psykologer sa en gång såhär:
"Den här typen av sömnbesvär är egentligen inte helt ovanliga, det är vanligt att man får problem med sömnen när man blir gammal. Men du är ju ingen gamling!"
Ibland tror jag dock att jag är just en gamling. En urgamling. Jag känner mig som just en sån där människa från "stenåldern som upplevt big bang". På sätt och vis är jag ju också det. Min kropp är ingenting nytt. Allt jag består av skapades väl långt före tidernas begynnelse. Jag är återvinningsmaterial.
Jag har flytit fram genom de stora haven.
Jag har dansat i öknen bland sandkorn.
Jag har gömt mig i ett frö som sedan grott sig till en stor ek
Med rötter i jorden och kronan i skyn.
Fått ta del av hur livet på jorden utvecklat sig.
Jag har skridit genom skogarna som en hjort.
Jag har jagat rådjur i vargens skepnad.
Jag fanns med från första början:
Jag är en del av livets vatten,
Jag är en del av det botten som höjde sig ur vattnet.
Jag är en del av fågeln som lade de gyllene äggen.
Jag är en del av de äggen.
Jag är en del av självaste Jungfru Ilmatar.
Allt det där är du också. Men du kanske inte är lika medveten om det som jag är. Kanske är det inte alls så konstigt att jag ibland känner mig som en gamling. Kanske är det inte alls konstigt att jag inte kan sova, för jag är förankrad till denna jord, jag är en del av Ilmatar och kanske är det så att jag känner på mig att någonting håller på att förändras? Är det därför jag inte kan sova? För att Hon är orolig?
Mitt liv är bara ett ögonblick i det oändliga. Mitt liv kanske måste levas många gånger om, innan det som håller på att hända sker, men Hon är orolig. I detta ögonblick, detta liv, är det någonting som händer och förändras. Är det hennes barn må tro, som Hon sörjer? Är det oss Hon oroar sig för? Jag vill krypa upp i Hennes famn, lägga min hand mot Hennes kind och viska i Hennes öra:
"Vi är alla, och kommer alltid att förbli, delar av henne i oändlighet, oavsett vilken form vi tar."
Så vill jag trösta Henne, allas vår Moder Ilmatar.
LL // J
En av mina psykologer sa en gång såhär:
"Den här typen av sömnbesvär är egentligen inte helt ovanliga, det är vanligt att man får problem med sömnen när man blir gammal. Men du är ju ingen gamling!"
Ibland tror jag dock att jag är just en gamling. En urgamling. Jag känner mig som just en sån där människa från "stenåldern som upplevt big bang". På sätt och vis är jag ju också det. Min kropp är ingenting nytt. Allt jag består av skapades väl långt före tidernas begynnelse. Jag är återvinningsmaterial.
Jag har flytit fram genom de stora haven.
Jag har dansat i öknen bland sandkorn.
Jag har gömt mig i ett frö som sedan grott sig till en stor ek
Med rötter i jorden och kronan i skyn.
Fått ta del av hur livet på jorden utvecklat sig.
Jag har skridit genom skogarna som en hjort.
Jag har jagat rådjur i vargens skepnad.
Jag fanns med från första början:
Jag är en del av livets vatten,
Jag är en del av det botten som höjde sig ur vattnet.
Jag är en del av fågeln som lade de gyllene äggen.
Jag är en del av de äggen.
Jag är en del av självaste Jungfru Ilmatar.
Allt det där är du också. Men du kanske inte är lika medveten om det som jag är. Kanske är det inte alls så konstigt att jag ibland känner mig som en gamling. Kanske är det inte alls konstigt att jag inte kan sova, för jag är förankrad till denna jord, jag är en del av Ilmatar och kanske är det så att jag känner på mig att någonting håller på att förändras? Är det därför jag inte kan sova? För att Hon är orolig?
Mitt liv är bara ett ögonblick i det oändliga. Mitt liv kanske måste levas många gånger om, innan det som håller på att hända sker, men Hon är orolig. I detta ögonblick, detta liv, är det någonting som händer och förändras. Är det hennes barn må tro, som Hon sörjer? Är det oss Hon oroar sig för? Jag vill krypa upp i Hennes famn, lägga min hand mot Hennes kind och viska i Hennes öra:
"Vi är alla, och kommer alltid att förbli, delar av henne i oändlighet, oavsett vilken form vi tar."
Så vill jag trösta Henne, allas vår Moder Ilmatar.
LL // J
Vänner
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag nästan aldrig mer träffar mina vänner. Men jag måste säga att de är mig kära, de jag verkligen upplever som mina vänner. Att en natt försjunka sig i samtal och tankar som länge sedan påbörjats och fått ligga i vila sedan dess fram tills nu, det smakar friskt och fylligt på tungan.
Där saknar tid betydelse. Där saknar mängden utväxlade ord betydelse. Det är när tankarna förenas, när kommunikationen sker genom så mycket mer än ord, det är då man vet. Vissa band finns där, kanske inte för evigt, eller också just; för evigt. Det finns de som alltid kommer att älskas av mig, oavsett vilken form de tar, vilka temperaturer eller färger de sveper in mig i.
Att en gång ha älskat, verkligen älskat, går inte att radera. Ni finns där, vare sig ni är medvetna om det eller ej. Kärleken kan också ta sig så många olika former. Vissa av dem jag älskar låter jag tro är för mig bortglömda, för att skona dem. Andra låter jag glida på en sval bäck, även det för att skona dem. Det är att älska; att bortse från sig själv och sina behov för att ge vad som är bäst för den man älskar. Sedan, det ljuvligaste, är att öppet få älska en vän och veta att det gör honom/henne gott.
Det kommer ofta stunder då jag begråter min saknad efter många jag älskar. Men så kommer dessa nätter då jag får vältra mig i välbehag av att få älska, det är vad som gör saknaden värd att härda ut.
Love // J
Där saknar tid betydelse. Där saknar mängden utväxlade ord betydelse. Det är när tankarna förenas, när kommunikationen sker genom så mycket mer än ord, det är då man vet. Vissa band finns där, kanske inte för evigt, eller också just; för evigt. Det finns de som alltid kommer att älskas av mig, oavsett vilken form de tar, vilka temperaturer eller färger de sveper in mig i.
Att en gång ha älskat, verkligen älskat, går inte att radera. Ni finns där, vare sig ni är medvetna om det eller ej. Kärleken kan också ta sig så många olika former. Vissa av dem jag älskar låter jag tro är för mig bortglömda, för att skona dem. Andra låter jag glida på en sval bäck, även det för att skona dem. Det är att älska; att bortse från sig själv och sina behov för att ge vad som är bäst för den man älskar. Sedan, det ljuvligaste, är att öppet få älska en vän och veta att det gör honom/henne gott.
Det kommer ofta stunder då jag begråter min saknad efter många jag älskar. Men så kommer dessa nätter då jag får vältra mig i välbehag av att få älska, det är vad som gör saknaden värd att härda ut.
Love // J
Big Bang på stenåldern
Läste precis syrrans blogg. Barn kan vara så underbart söta ibland! *fniss*
På tal om barnen, Ronja, 9 år, delade med sig av sina djupa tankar i söndags.
"Om vi hade fötts för länge sen, typ på stenåldern eller så, då hade vi vetat hur gammal jorden egentligen är. För den är ju jättegammal, och kom från ingenstans i en explosion. Fast vi skulle ändå inte veta hur gammal den är för allting börjar ju om igen hela tiden, allting händer om och om igen."
Det där med stenåldern är ju lite intressant. Ibland verkar det som att för jättejättelänge sen bara var tio år sen, när cd-skivor var gjorda av sten, var "typ på 90-talet eller så" ... hehe, så den detaljen behöver vi ju inte bry oss om, hon menade helt uppenbart en mycket tidigare tid än stenåldern. Mmm. Barn vet mycket. Ibland är det synd att de tänker snabbare än de hinner prata, man missar ju så många tankar som far där emellan orden... Men man kan ju förstås ana dem.
TCotC // J
På tal om barnen, Ronja, 9 år, delade med sig av sina djupa tankar i söndags.
"Om vi hade fötts för länge sen, typ på stenåldern eller så, då hade vi vetat hur gammal jorden egentligen är. För den är ju jättegammal, och kom från ingenstans i en explosion. Fast vi skulle ändå inte veta hur gammal den är för allting börjar ju om igen hela tiden, allting händer om och om igen."
Det där med stenåldern är ju lite intressant. Ibland verkar det som att för jättejättelänge sen bara var tio år sen, när cd-skivor var gjorda av sten, var "typ på 90-talet eller så" ... hehe, så den detaljen behöver vi ju inte bry oss om, hon menade helt uppenbart en mycket tidigare tid än stenåldern. Mmm. Barn vet mycket. Ibland är det synd att de tänker snabbare än de hinner prata, man missar ju så många tankar som far där emellan orden... Men man kan ju förstås ana dem.
TCotC // J
Ordsnurr
Dagen började med grova missläsningar. Och så har det fortsatt ungefär hela dagen. Vad jag än läser läser jag fel. Det är inte klokt vad många gånger jag förvånats av saker jag läst idag! Som tur är bestämde jag redan i morse efter den första missen att jag skulle undvika all viktigare läsning för att undvika att något blir alldeles för tokigt.
Men, det har inte hindrat missförstånden från att dimpa ner en efter annan. En mycket snurrig dag...
Anledningen kanske är att killen skulle komma hit idag. Jag har befunnit mig i ett förväntansfullt lyckorus ända sedan jag vaknade idag. Jag skulle ner till stationen och möta honom, men givetvis upptäckte jag alldeles för sent att jag inte hade några lösa pengar på mig att åka buss för. Så det blev ingenting med det.
Ännu mer irriterande var att jag inte ens hade något kaffe hemma. Jag vill ju vara en god kvinna åt min kaffesvamp till man, så jag hade tänkt gå iväg och köpa kaffe eftersom jag lyckats göra slut på kaffet för någon dag sedan, när det nu var. Men eftersom jag skulle in till stan och möta honom där, tänkte jag att jag ju kunde köpa kaffet där. Och som det nu blev var jag varken där för att hälsa honom välkommen eller hade hunnit fixa något kaffe. Så jag blev löjligt irriterad på mig själv. Såna småsaker kan få mig att bli så grinig så det är inte klokt. Kände mig helt misslyckad, bara för att jag inte hade kaffe hemma när han skulle komma fram.
När killen var på väg hem till mig med lokalbussen, gick jag ut med Dina för att möta honom. Jag var duktig, för en gångs skull var jag ute i god tid, jag som annars alltid har svårt att passa tider och är ute i sista sekund, eller också alldeles för sent. Men nu var jag ute i god tid och väntade på honom.
Dina hittade en boll i ett träd, vilket resulterade i att jag sprang runt på en blöt och hal gräsmatta och lekte med en boll medan hon satt och ignorerade mig. Haha, ja, det blev lite omvänt där. Tanken var ju att hon skulle tycka det var roligt medan vi väntade, och eftersom vi ändå hade en kvart på oss tänkte jag ju leka lite med henne. Så jag försökte få igång henne och gav verkligen inte upp, jag jagade den där förbannade slemklumpen till boll som en tok, men hon ville bara förnedra mig genom att inte visa minsta intresse.
Efter ett tag kom bussen, men killen kom aldrig. Jag väntade och väntade. Sen tog jag upp telefonen ur jackfickan och såg att jag hade fått ett sms där han skrivit att han tar nästa buss istället. Där hade jag stått i en kvart och varit så glad för att jag åtminstone var där i god tid, och så kommer han inte ens då! Jag gick tillbaka hem, men blev så rastlös av längtan att jag omgående tog på mig ytterkläderna igen efter att just klätt av mig och gick ut igen, den här gången utan Dina. Och äntligen blev någonting rätt. Jag fick möta honom när han klev ur bussen.
Det hade dock inte förvånat mig om vi på något vis hade gått om varandra och jag hade suttit där medan han stod utanför mig och undrade varför jag inte öppnade. Det hade verkligen inte förvånat mig det minsta idag, när precis allt har gått galet, inte nåt har gått helt som det skulle. Absolut ingenting. Och ändå är jag bara lycklig och glad :-D
L // J
Men, det har inte hindrat missförstånden från att dimpa ner en efter annan. En mycket snurrig dag...
Anledningen kanske är att killen skulle komma hit idag. Jag har befunnit mig i ett förväntansfullt lyckorus ända sedan jag vaknade idag. Jag skulle ner till stationen och möta honom, men givetvis upptäckte jag alldeles för sent att jag inte hade några lösa pengar på mig att åka buss för. Så det blev ingenting med det.
Ännu mer irriterande var att jag inte ens hade något kaffe hemma. Jag vill ju vara en god kvinna åt min kaffesvamp till man, så jag hade tänkt gå iväg och köpa kaffe eftersom jag lyckats göra slut på kaffet för någon dag sedan, när det nu var. Men eftersom jag skulle in till stan och möta honom där, tänkte jag att jag ju kunde köpa kaffet där. Och som det nu blev var jag varken där för att hälsa honom välkommen eller hade hunnit fixa något kaffe. Så jag blev löjligt irriterad på mig själv. Såna småsaker kan få mig att bli så grinig så det är inte klokt. Kände mig helt misslyckad, bara för att jag inte hade kaffe hemma när han skulle komma fram.
När killen var på väg hem till mig med lokalbussen, gick jag ut med Dina för att möta honom. Jag var duktig, för en gångs skull var jag ute i god tid, jag som annars alltid har svårt att passa tider och är ute i sista sekund, eller också alldeles för sent. Men nu var jag ute i god tid och väntade på honom.
Dina hittade en boll i ett träd, vilket resulterade i att jag sprang runt på en blöt och hal gräsmatta och lekte med en boll medan hon satt och ignorerade mig. Haha, ja, det blev lite omvänt där. Tanken var ju att hon skulle tycka det var roligt medan vi väntade, och eftersom vi ändå hade en kvart på oss tänkte jag ju leka lite med henne. Så jag försökte få igång henne och gav verkligen inte upp, jag jagade den där förbannade slemklumpen till boll som en tok, men hon ville bara förnedra mig genom att inte visa minsta intresse.
Efter ett tag kom bussen, men killen kom aldrig. Jag väntade och väntade. Sen tog jag upp telefonen ur jackfickan och såg att jag hade fått ett sms där han skrivit att han tar nästa buss istället. Där hade jag stått i en kvart och varit så glad för att jag åtminstone var där i god tid, och så kommer han inte ens då! Jag gick tillbaka hem, men blev så rastlös av längtan att jag omgående tog på mig ytterkläderna igen efter att just klätt av mig och gick ut igen, den här gången utan Dina. Och äntligen blev någonting rätt. Jag fick möta honom när han klev ur bussen.
Det hade dock inte förvånat mig om vi på något vis hade gått om varandra och jag hade suttit där medan han stod utanför mig och undrade varför jag inte öppnade. Det hade verkligen inte förvånat mig det minsta idag, när precis allt har gått galet, inte nåt har gått helt som det skulle. Absolut ingenting. Och ändå är jag bara lycklig och glad :-D
L // J
Jämställdhet eller likställdhet?
Det pratas så mycket om jämställdhet. Det har på något vis blivit så att människan är ute efter att utrota det kvinnliga och det manliga ur våra beteenden. Det har inte längre med jämställdhet att göra, utan om likställdhet. Kvinnan och mannen är inte lika, vi har olika funktion och förutsättningar, vi har olika behov och möjligheter.
Självklart tycker jag att det ska vara jämställt, självklart tycker jag att en kvinna ska få lika mycket lön, uppskattning och uppmärksamhet för samma sysslor som män utför. Och självklart tycker jag att det borde bli en balans mellan kvinnliga och manliga yrken. Det behöver inte vara 50-50 bland de anställda i varenda arbete. Det vore ju tokigt. Ett arbete som en kvinna i regel utför bättre borde väl också utföras av kvinnor, och vice versa. Men det är stora skillnader vad gäller lön och prestige mellan kvinnliga och manliga yrken.
Det beror säkert på den gamla traditionen om att kvinnan, när hon fått barn, automatiskt förvandlades till hemmafru, och mannen blev den som måste försörja hela familjen. Och att det idag inte har blivit jämställt mellan de kvinnliga och manliga yrkena beror säkert inte på annat än girighet. Det är klart att kommuner och andra institutioner vill ge så låg lön som möjligt.
Jämställdheten handlar hur som helst inte om att göra människan till någon slags unisex-art. Det finns skillnader mellan kvinnligt och manligt, jämställdheten handlar helt enkelt om att varken det kvinnliga eller det manliga ska vara mer värt än det andra.
Jag trivs med att vara kvinna. Jag trivs när jag är tillsammans med en manlig man (eller en manlig kvinna), jag trivs med mannens sätt att visa uppskattning och vördnad för kvinnan. Jag älskar små gentlemanne-gester, så som att hålla upp dörren för kvinnan, eller lägga handen på ryggen vid midjan och fösa henne framför sig sådär kärvänligt som i "damerna först". Jag tycker om att känna mig beskyddad.
Jag trivs med kvinnans sätt att visa uppskattning och vördnad för mannen. Jag tycker om att göra mig fin för min man, jag tycker om att få honom att känna sig manlig, som när jag kommer intill honom och "söker beskydd" i en kram som innesluter hela mig, eller tar honom i handen under promenaden och låter honom leda mig.
Det finns så mycket annat kvinnligt och manligt än det lilla jag här har nämnt, som jag verkligen hoppas att vi inte tar död på under den här tiden av "jämställdhet=likhet" ...
Ja, såna tankar vaknade jag till den här morgonen, efter en orolig natt med bristfällig sömn.
God morgon! // J
Självklart tycker jag att det ska vara jämställt, självklart tycker jag att en kvinna ska få lika mycket lön, uppskattning och uppmärksamhet för samma sysslor som män utför. Och självklart tycker jag att det borde bli en balans mellan kvinnliga och manliga yrken. Det behöver inte vara 50-50 bland de anställda i varenda arbete. Det vore ju tokigt. Ett arbete som en kvinna i regel utför bättre borde väl också utföras av kvinnor, och vice versa. Men det är stora skillnader vad gäller lön och prestige mellan kvinnliga och manliga yrken.
Det beror säkert på den gamla traditionen om att kvinnan, när hon fått barn, automatiskt förvandlades till hemmafru, och mannen blev den som måste försörja hela familjen. Och att det idag inte har blivit jämställt mellan de kvinnliga och manliga yrkena beror säkert inte på annat än girighet. Det är klart att kommuner och andra institutioner vill ge så låg lön som möjligt.
Jämställdheten handlar hur som helst inte om att göra människan till någon slags unisex-art. Det finns skillnader mellan kvinnligt och manligt, jämställdheten handlar helt enkelt om att varken det kvinnliga eller det manliga ska vara mer värt än det andra.
Jag trivs med att vara kvinna. Jag trivs när jag är tillsammans med en manlig man (eller en manlig kvinna), jag trivs med mannens sätt att visa uppskattning och vördnad för kvinnan. Jag älskar små gentlemanne-gester, så som att hålla upp dörren för kvinnan, eller lägga handen på ryggen vid midjan och fösa henne framför sig sådär kärvänligt som i "damerna först". Jag tycker om att känna mig beskyddad.
Jag trivs med kvinnans sätt att visa uppskattning och vördnad för mannen. Jag tycker om att göra mig fin för min man, jag tycker om att få honom att känna sig manlig, som när jag kommer intill honom och "söker beskydd" i en kram som innesluter hela mig, eller tar honom i handen under promenaden och låter honom leda mig.
Det finns så mycket annat kvinnligt och manligt än det lilla jag här har nämnt, som jag verkligen hoppas att vi inte tar död på under den här tiden av "jämställdhet=likhet" ...
Ja, såna tankar vaknade jag till den här morgonen, efter en orolig natt med bristfällig sömn.
God morgon! // J
Verklig kunskap
Att en teori verkar logisk enligt någon annans argumentation innebär inte att teorin är Sanningen. Därför är det svårt att verkligen lära sig någonting. [senare tillägg: bli inte rädd för nästa stycke, hela inlägget kommer inte handla om matematiska formler och formuleringar]
Många brukar klaga på att jag är så frågvis. Jag vill förstå saker och ting grundligt, innan jag kan ta till mig det som andra kallar för "kunskap". För att jag ska lita på att 2+2=4 måste jag veta hur det går till. Egentligen kunde 2+2 lika gärna vara =1. För om man lägger ihop saker, borde de ju faktiskt bli en. Har jag ett tuggummi i munnen och tar ett till, så blir det ju bara en större klump att tugga på. 2+2 borde alltså uttryckas som en enhet som består av 4. Ingenstans har jag sett detta. Är det bara jag som är knäpp då? Tänker jag fel? Jag önskar att jag kände till all världens matematik, då hade jag vetat om jag är ensam om att tänka såhär.
Nu tappade jag visst tråden. Alltså: Folk brukar klaga på att jag är så frågvis. Jag är som en två-åring som precis lärt sig att säga "varför". Sådan har jag alltid varit, jag fick till exempel mattelärarna att svettas och bli irriterade, för jag vägrade ta en kunskap som jag inte förstod, och de i sin tur försökte förklara att för att jag ska förstå hur saker hängde ihop skulle jag behöva en högre utbildning i matematik, men för att komma dit måste jag få godkänt och lära mig det som lärdes ut där. De kunde inte ge mig den grunden jag behövde på en enda lektion eller ens en termin. Alltså satte jag mig och lärde mig själv. Om jag ska göra rätt på provet måste jag alltså acceptera det som lärdes ut, men för att kunna acceptera måste jag veta hur det kommer sig att just den uträkningen verkligen stämmer. Sån var jag i skolan. Min egen lärare.
För att kalla någonting för sin kunskap räcker det inte att ha läst någonting och kunna citera det perfekt. Man måste förstå, göra det där citatet till sina egna ord och tankar. Annars är de ju inte ens egna kunskaper, utan någon annans. Därför räcker det inte ens med att ha kollat flera olika källor som verkar säga samma sak. De där källorna kan fortfarande ha fel, allihop.
Självklart går det inte att veta allt man "vet" på det djupet jag nu talar om. Det skulle ta en livstid att skriva en enkel uppsats i skolan till exempel, om man var tvungen att gå efter den här metoden. Men samtidigt, hur mycket av vår kunskap är verklig kunskap? Hur mycket vet vi egentligen om någonting alls? Vi bara litar på att andra vet åt oss.
Själv är jag, vilket jag ibland faktiskt irriteras över själv, sådan att jag nog inte ens skulle lita på Einstein om han på något vis kom hit och berättade för mig att triangeln har tre kanter. Jag skulle vara tvungen att få se triangeln och räkna kanterna själv om jag inte redan hade gjort det tidigare. Det är förvisso bra, det är det ju, jag tar ingens ord som absoluta sanningar, och därmed styrs jag heller inte av någon annan än mig själv, om jag inte själv låter mig styras. Men det är fruktansvärt jobbigt!
Tänk själva, att ha gått igenom hela skolan, 12 år (eller i mitt fall 16) av den här ständiga strävan efter att göra andras kunskaper till mina egna. I de flesta fall har de ju visat sig stämma överens, och ändå kan jag bara inte svälja någonting som absolut sant om jag inte har förstått det från grunden. Och trots denna plåga fortsätter jag att studera. Jag riktigt suger i mig information om allt. Alldeles för mycket för att jag någonsin ska kunna hinna lära mig allt det jag suger i mig, alldeles för mycket för att jag någonsin ska kunna förstå allt i grunden.
Därför känner jag mig allt mer korkad ju mer jag "lär" mig. Ibland gör det mig ledsen. Oftast gör det mig bara yr. All den information jag suger i mig måste på något vis bearbetas. Den finns där som en oanvändbar massa, som en dag kanske plötsligt faller på plats av sig självt. Ibland händer det att saker gör det.. fast just nu finner jag ingen tröst i det. Jag känner mig dum och korkad, för jag kan inte särskilt mycket om någonting alls. Ju mer jag "lär" mig, enligt vad andra kallar att lära sig, desto mer upptäcker jag att jag inte kan.
Hjärnan känns där i huvudet... som en bubblande gegga som jobbar hårt trots att den är överhettad. Gör mig yr.
// J
Många brukar klaga på att jag är så frågvis. Jag vill förstå saker och ting grundligt, innan jag kan ta till mig det som andra kallar för "kunskap". För att jag ska lita på att 2+2=4 måste jag veta hur det går till. Egentligen kunde 2+2 lika gärna vara =1. För om man lägger ihop saker, borde de ju faktiskt bli en. Har jag ett tuggummi i munnen och tar ett till, så blir det ju bara en större klump att tugga på. 2+2 borde alltså uttryckas som en enhet som består av 4. Ingenstans har jag sett detta. Är det bara jag som är knäpp då? Tänker jag fel? Jag önskar att jag kände till all världens matematik, då hade jag vetat om jag är ensam om att tänka såhär.
Nu tappade jag visst tråden. Alltså: Folk brukar klaga på att jag är så frågvis. Jag är som en två-åring som precis lärt sig att säga "varför". Sådan har jag alltid varit, jag fick till exempel mattelärarna att svettas och bli irriterade, för jag vägrade ta en kunskap som jag inte förstod, och de i sin tur försökte förklara att för att jag ska förstå hur saker hängde ihop skulle jag behöva en högre utbildning i matematik, men för att komma dit måste jag få godkänt och lära mig det som lärdes ut där. De kunde inte ge mig den grunden jag behövde på en enda lektion eller ens en termin. Alltså satte jag mig och lärde mig själv. Om jag ska göra rätt på provet måste jag alltså acceptera det som lärdes ut, men för att kunna acceptera måste jag veta hur det kommer sig att just den uträkningen verkligen stämmer. Sån var jag i skolan. Min egen lärare.
För att kalla någonting för sin kunskap räcker det inte att ha läst någonting och kunna citera det perfekt. Man måste förstå, göra det där citatet till sina egna ord och tankar. Annars är de ju inte ens egna kunskaper, utan någon annans. Därför räcker det inte ens med att ha kollat flera olika källor som verkar säga samma sak. De där källorna kan fortfarande ha fel, allihop.
Självklart går det inte att veta allt man "vet" på det djupet jag nu talar om. Det skulle ta en livstid att skriva en enkel uppsats i skolan till exempel, om man var tvungen att gå efter den här metoden. Men samtidigt, hur mycket av vår kunskap är verklig kunskap? Hur mycket vet vi egentligen om någonting alls? Vi bara litar på att andra vet åt oss.
Själv är jag, vilket jag ibland faktiskt irriteras över själv, sådan att jag nog inte ens skulle lita på Einstein om han på något vis kom hit och berättade för mig att triangeln har tre kanter. Jag skulle vara tvungen att få se triangeln och räkna kanterna själv om jag inte redan hade gjort det tidigare. Det är förvisso bra, det är det ju, jag tar ingens ord som absoluta sanningar, och därmed styrs jag heller inte av någon annan än mig själv, om jag inte själv låter mig styras. Men det är fruktansvärt jobbigt!
Tänk själva, att ha gått igenom hela skolan, 12 år (eller i mitt fall 16) av den här ständiga strävan efter att göra andras kunskaper till mina egna. I de flesta fall har de ju visat sig stämma överens, och ändå kan jag bara inte svälja någonting som absolut sant om jag inte har förstått det från grunden. Och trots denna plåga fortsätter jag att studera. Jag riktigt suger i mig information om allt. Alldeles för mycket för att jag någonsin ska kunna hinna lära mig allt det jag suger i mig, alldeles för mycket för att jag någonsin ska kunna förstå allt i grunden.
Därför känner jag mig allt mer korkad ju mer jag "lär" mig. Ibland gör det mig ledsen. Oftast gör det mig bara yr. All den information jag suger i mig måste på något vis bearbetas. Den finns där som en oanvändbar massa, som en dag kanske plötsligt faller på plats av sig självt. Ibland händer det att saker gör det.. fast just nu finner jag ingen tröst i det. Jag känner mig dum och korkad, för jag kan inte särskilt mycket om någonting alls. Ju mer jag "lär" mig, enligt vad andra kallar att lära sig, desto mer upptäcker jag att jag inte kan.
Hjärnan känns där i huvudet... som en bubblande gegga som jobbar hårt trots att den är överhettad. Gör mig yr.
// J
Detektivbyrån
Jag gillar hur de här killarna jobbar med ljud. De får mig att känna mig som en liten flicka i en fantasivärld. Tänker ofta på filmen Amelie från Montmartre när jag lyssnar på dem.
Jag går runt här och småplockar. Huvudvärken vill inte att jag ska städa så ordentligt som jag hade tänkt. Men mysigt att städa till kul musik. Jag lyssnar alldeles för sällan på musik. Sitter här i tystnaden och lyssnar till mina egna tankar.
Jag lyckades hitta lite godis som jag glömt att jag köpt. Jag är ju bara för söt som tänker på att överraska mig själv såhär ibland hihi.
Ljus // J
Jag går runt här och småplockar. Huvudvärken vill inte att jag ska städa så ordentligt som jag hade tänkt. Men mysigt att städa till kul musik. Jag lyssnar alldeles för sällan på musik. Sitter här i tystnaden och lyssnar till mina egna tankar.
Jag lyckades hitta lite godis som jag glömt att jag köpt. Jag är ju bara för söt som tänker på att överraska mig själv såhär ibland hihi.
Ljus // J
Ingefäre-latte
Inte sov jag bättre av sovamedicin heller. Fick bara huvudvärk och hade svårt att ligga kvar i sängen, men jag var envis, och sov många gånger under natten.
Lidl måste ha konstig mjölk. Jag ville ju lyxa till dagens kaffe med skummad mjölk, men den skummade sig aldrig. Förstår inte varför... Jag gav upp efter några minuter och gjorde vanlig kaffelatte. Jag har visst börjat gilla att ha mjölk i kaffet. Men jag måste se upp så jag inte blir en sån där som måste ha mjölk i kaffet. Men, nej, det dög faktiskt inte med vanlig kaffe med mjölk. Jag skulle helt enkelt lyxa till det på något vis så jag strödde i lite ingefära.
Så här sitter jag med en ingefäre-kaffe-latte och äter pepparkakor! Mums.
Jag håller nog på att bli sjuk. Det är inte kul för imorgon kommer ju kärleken på visit, eller, kanske till och med gör sig någorlunda hemmastadd på riktigt till och med. Så, jag vill ju inte bli sjuk nu.
Andas lite frisk luft idag! Det gör dig gott. // J
Lidl måste ha konstig mjölk. Jag ville ju lyxa till dagens kaffe med skummad mjölk, men den skummade sig aldrig. Förstår inte varför... Jag gav upp efter några minuter och gjorde vanlig kaffelatte. Jag har visst börjat gilla att ha mjölk i kaffet. Men jag måste se upp så jag inte blir en sån där som måste ha mjölk i kaffet. Men, nej, det dög faktiskt inte med vanlig kaffe med mjölk. Jag skulle helt enkelt lyxa till det på något vis så jag strödde i lite ingefära.
Så här sitter jag med en ingefäre-kaffe-latte och äter pepparkakor! Mums.
Jag håller nog på att bli sjuk. Det är inte kul för imorgon kommer ju kärleken på visit, eller, kanske till och med gör sig någorlunda hemmastadd på riktigt till och med. Så, jag vill ju inte bli sjuk nu.
Andas lite frisk luft idag! Det gör dig gott. // J
Ischoklad
| Ja, visst blev jag på bättre humör av barnens sällskap. Det blev enkel ischoklad 200 g mörk choklad 75 g smör lite nougat-tärningar att toppa några av dem med |  |
Sedan bjöds jag minsann på en lucia-uppvisning också, med en Lucia och en pepparkaks-gubbe som sjöng i alla möjliga tonlägen, från falsett till growl, medan Lucian då och då fick nynna sig fram och hoppade plötsligt tillbaka i låten när texten kom tillbaka. Hihi. Sötungar! Jag skrattade gott.
God natt! // J
nannagnällsöndagen
Idag är det den internationella nannagnällsöndagen. Eller är den bara nationell? Gnäll gnäll gnäll. Jag vill bara lägga mig ner och gråta tills jag somnar och sen vill jag inte vakna förrän på tisdag.
Skitdag.
Men jag ska nog göra lite ischoklad eller något annat kul med barnen sen.
Det kanske får mig på bättre humör.
Eller så går allt åt skogen och jag blir på ännu sämre humör?
bleeee.
gnäll. gnata. gnäll.
töntinlägg haha.
nää, jag ska inte radera det trots allt, jag kan fortsätta gnälla. utveckla det istället. (raderade nämligen inlägget nyss)
Jag försöker verkligen vara som en människa bör vara. Jag försöker verkligen.
Men jag kan inte hjälpa att jag försvinner in i en bubbla lite då och då.
Där finns ingen tid, inga fysiska känslor, där finns ingenting som hör den fysiska tiden till alls.
Där sitter jag i min bubbla och försvinner helt från världens yta.
Jag kan inte hjälpa det. Jag kan verkligen inte det. Och sen får jag bara jättedåligt samvete och ångest. Och så får jag skäll och ord om att jag inte har någon hjärna.
Jag vet jag vet jag vet!
Jag vet att jag är värdelös när jag är sån här.
Det blir inte bättre av att få höra att alla andra också tycker det.
Jag vill bara inte vara med idag.
Jag vill bara gnälla. Gömma mig under täcket. Gömma mig i min bubbla igen. Glömma tiden. Men det ska jag inte. Och när jag har varit hos barnen en stund, när vi har gjort de där ischokladen eller vad de nu vill göra, då kommer jag hem och är antagligen på mycket bättre humör.
Men jag missade kyrkan.
dumbubbla.
eller är det jag som är dum som sjönk in i den?
Choklad är en fysisk form av en känsla som kan kallas kärlek
Så ät choklad
eller bara älska! // J
Alkoholistsverige
Det skrattas friskt i det här landet åt våra grannar finnarna för deras alkoholvanor. Jag försöker förstå hur det egentligen kommer sig, för Sverige är väl knappast något nykterist-land.
Jag träffar sällan eller aldrig mina vänner längre. För jag har faktiskt ingen lust att stå och försvara mig, ständigt behöva förklara varför jag inte dricker något. Sen om jag faktiskt sitter där och sörplar lite vatten eller kanske till och med en cider verkar sakna betydelse, för jag super ju inte.
Är inte det ganska vridet? Eller är det bara jag som är konstig som tycker att det vore mycket mer naturligt att som nykter fråga den berusade varför han/hon dricker, och inte tvärtom? Dessutom räcker det ju inte med att snabbt och enkelt säga "nej, jag dricker inte ikväll" eller "jag vill bara inte" ... Man måste ha giltiga svar med långt utlägg för varför man har valt att inte dricka just den kvällen.
Den enda godkända ursäkten verkar vara: "Jag kör". Det respekteras. Inte ens något som "Jag äter mediciner" accepteras helt. Då måste man svara på vad för mediciner, varför man äter mediciner, vad som händer om man dricker ändå och "men en öl kan ju inte skada" ... Varför är det så tabu att låta bli att dricka!? Varför måste man ens ha någon ursäkt?
Inte nog med att man inte får vara på en fest utan att försvara sin nykterhet ända tills man antingen lämnar festen eller ger med sig och börjar supa... Hur ofta umgås vi svenskar utan att dricka? Det händer nog inte särskilt ofta. Kanske om man bara ses över en fika eller så, men att umgås en kväll med ett gäng - det händer ytterst sällan utan alkohol.
Jag träffar som sagt nästan aldrig mina vänner längre. För jag har ingen lust att supa, jag har fått nog av att dricka, det är ju inte ens kul. Någon gång ibland kan ju vara kul, men varje helg? Varje gång man ses? Det borde väl vara vännerna som lockar, inte alkoholen. Jag har inte blivit uppringd och bjuden på säkert fem år, bara för att umgås, utan att dricka. Det finns givetvis undantag, men de gångerna kan jag räkna på en hand. Och innan du kontrar med "Men när ringde du själv och bjöd hem någon" kan jag ju säga att jag faktiskt har gjort det. Jag har bara gett upp försöken för det är ju ingen som vill umgås om det inte resulterar i fest eller utgång, eller "åtminstone lite vin för att det är mysigt".
Så varför skrattar egentligen Sverige åt Finland, när Sverige består av Bellman-suputer som inte ens vågar umgås utan berusningsmedel? Jag förstår inte.
!? // J
Jag träffar sällan eller aldrig mina vänner längre. För jag har faktiskt ingen lust att stå och försvara mig, ständigt behöva förklara varför jag inte dricker något. Sen om jag faktiskt sitter där och sörplar lite vatten eller kanske till och med en cider verkar sakna betydelse, för jag super ju inte.
Är inte det ganska vridet? Eller är det bara jag som är konstig som tycker att det vore mycket mer naturligt att som nykter fråga den berusade varför han/hon dricker, och inte tvärtom? Dessutom räcker det ju inte med att snabbt och enkelt säga "nej, jag dricker inte ikväll" eller "jag vill bara inte" ... Man måste ha giltiga svar med långt utlägg för varför man har valt att inte dricka just den kvällen.
Den enda godkända ursäkten verkar vara: "Jag kör". Det respekteras. Inte ens något som "Jag äter mediciner" accepteras helt. Då måste man svara på vad för mediciner, varför man äter mediciner, vad som händer om man dricker ändå och "men en öl kan ju inte skada" ... Varför är det så tabu att låta bli att dricka!? Varför måste man ens ha någon ursäkt?
Inte nog med att man inte får vara på en fest utan att försvara sin nykterhet ända tills man antingen lämnar festen eller ger med sig och börjar supa... Hur ofta umgås vi svenskar utan att dricka? Det händer nog inte särskilt ofta. Kanske om man bara ses över en fika eller så, men att umgås en kväll med ett gäng - det händer ytterst sällan utan alkohol.
Jag träffar som sagt nästan aldrig mina vänner längre. För jag har ingen lust att supa, jag har fått nog av att dricka, det är ju inte ens kul. Någon gång ibland kan ju vara kul, men varje helg? Varje gång man ses? Det borde väl vara vännerna som lockar, inte alkoholen. Jag har inte blivit uppringd och bjuden på säkert fem år, bara för att umgås, utan att dricka. Det finns givetvis undantag, men de gångerna kan jag räkna på en hand. Och innan du kontrar med "Men när ringde du själv och bjöd hem någon" kan jag ju säga att jag faktiskt har gjort det. Jag har bara gett upp försöken för det är ju ingen som vill umgås om det inte resulterar i fest eller utgång, eller "åtminstone lite vin för att det är mysigt".
Så varför skrattar egentligen Sverige åt Finland, när Sverige består av Bellman-suputer som inte ens vågar umgås utan berusningsmedel? Jag förstår inte.
!? // J
St. Lucia och Ljuset
Jag missade visst att det var St. Lucias dag igår. Så mycket hänger jag med i julfirandet... Nåja.
Denna tredje advent ska jag till kyrkan. Det kommer antagligen bli en fin julshow, det brukar det åtminstone bli, med många vackra sånger, och barnen brukar sjunga så fint. Jag säger inte det sista bara för att jag råkar känna många av barnen, utan den här barnkören, som är ihopsatt i skolan, brukar sjunga otroligt vackert för att vara en hobbykör som mig veterligen inte övar mer än just inför såna här sammanhang. Det är en musikalisk generation det där.
Egentligen borde Lucia firas vid vintersolståndet, den 21:a december i år. Så jag är egentligen inte sen, utan i god tid i mina tankar på henne. Det är väl inget nytt att berätta att Lucia betyder Den Ljusa, eller Den Lysande, efter latinets lucis (ljuset) men eftersom Candoris är en blogg med ljuset i fokus som ni kanske har märkt, vill jag ändå nämna saken.
Redan innan Luciadagen blev så stor i Sverige, firades det med ljus kring midvinter. Vintersolståndet, det mörkaste dygnet om året tillbringades med att tända ljus för att få solen att återvända med sitt ljus, numera är det "Hon kommer med om natten med Ljuset hit..." Syftandes på Lucia. Om jag nu minns sångtexten rätt. Jag kanske gör förhastade antaganden, så se inte detta som en tillförlitlig källa. Jag gissar ändå på att Lucia-tågen kommer från midvinterns tiggartåg, då barnen gick runt bland grannarnas gårdar och sjöng och tiggde.
Det svenska Lucia-firandet har egentligen ganska lite med helgonet Lucia att göra, det är mest gamla traditioner som levt vidare från folktron och "förkristnats".
Helgonet Lucia ska redan som barn ha avlagt ett hemligt kyskhetslöfte, men bortlovades av sin mor. Hon bad Gud om hjälp och modern bler svårt sjuk. Lucia tog med henne till Agatas grav där Agata ska ha uppenbarat sig för henne och sagt "Varför ber du mig om något du själv kan ge din moder? Din tro har botat henne!". Modern blev alltså frisk, och hon lovade att inte gifta bort Lucia, men detta kränkte förstås friaren som blev fråntagen sin trolovade. Han angav då henne till kejsar Diocletianus´ ståthållare som förföljde kristna.
Lucia arresterades och torterades men tappade aldrig sin tro på Gud. Jungfrun dömdes till att bli glädjeflicka på en bordell. Då ska hon ha sagt att så länge hon inte frivilligt gav sig till någon man, skulle hennes kyskhet vara dubbelt värd. Hon fördes mot bordellen på ett spann bakom oxar, men spannet fryste fast i marken. Kokande vatten hälldes över henne men hon blev inte skadad av det. Någon körde ett svärd i halsen på henne men hon dog inte. Hon ska ha hållt sig vid liv ända tills någon kom och gav henne sista smörjelsen.
Obs! Inget av den här informationen har jag kollat upp ordentligt, utan har wikipedia som enda källa - som egentligen inte alls är någon tillförlitlig källa.
Senare kanske jag orkar skriva lite om lussebullen också. Den har en intressant historia, den som nästan alla andra symboler i människans värld.
Idag tänds det tredje ljuset i väntan hos dem som firar advent. Tänk på hur ljusen blir fler och fler ju mörkare det blir. Ljuset stärks av mörker.
Med Ljus // J
Framtiden kommer
Framtiden kommer. Ibland i rasande fart. Ibland ... alldeles för sakta. Framtiden kommer, jag hoppar liksom lite i tid då och då, men snart, är den här på riktigt, den där framtiden. Delar av den. Så många olika delar av den som jag ser framemot. Små saker som.. små .. saker. Och stora.
Som att få träffa nya människor. Efterlängtade människor, stora som små. Eller att skapa någonting nytt, tillsammans. Vad som helst. Vi kan skapa en dröm att längta till, ja, jag längtar efter att skapa ännu en dröm att längta till. Stora saker som små, finns där i framtiden, en framtid som inte känns som ren fantasi, en framtid som faktiskt är en tid som kommer.
Om bara några dagar är en del av den framtiden här. Och jag har redan delvis fått uppleva det som för inte så länge sen bara var en framtid. Ja. Jag njuter av att veta att den finns där, den där framtiden.
Ni ser, i mörkret lever ljuset! // J
Som att få träffa nya människor. Efterlängtade människor, stora som små. Eller att skapa någonting nytt, tillsammans. Vad som helst. Vi kan skapa en dröm att längta till, ja, jag längtar efter att skapa ännu en dröm att längta till. Stora saker som små, finns där i framtiden, en framtid som inte känns som ren fantasi, en framtid som faktiskt är en tid som kommer.
Om bara några dagar är en del av den framtiden här. Och jag har redan delvis fått uppleva det som för inte så länge sen bara var en framtid. Ja. Jag njuter av att veta att den finns där, den där framtiden.
Ni ser, i mörkret lever ljuset! // J
Härlig lördag
Ja, trots morgonens dystra inlägg är jag på mycket gott humör idag! Det är till stor del tack vare killen som finns där och får mig att må bra bara genom sin existens.
Imorgon ska jag konstigt nog till kyrkan. Med tanke på nattens drömmar eller vad jag ska kalla dem, är det ju verkligen märkligt, hehe. Men det ska bli mysigt. Barnen ska uppträda och det brukar vara mysigt där. Så det ser jag fram emot. Sedan ser det ut som att jag får sitta barnvakt efteråt, tills deras mamma kommer hem från jobbet.
Det ska bli skönt. Att umgås med barnen är alltid underbart och givande. Men inte bara därför, jag har inte träffat någon ordentligt på länge nu, suttit här ensam som en eremit, bortsett från några flyktiga minuter med mamma. Så ja, det kommer nog att göra mig gott. Jag måste bara planera in hur jag ska göra med Dina, vi kanske går hem till mig en sväng, men hon klarar sig nog annars tills jag kommer hem.. Får se hur det blir.
Jag sitter och studerar nu. Eller, jag tog ett avbrott, gick ut och lekte med Dina, släppte henne lös så hon fick springa runt i den lilla snön vi har här, och så hamnade jag här i bloggen istället, men snart ska jag nog fortsätta läsa lite. Jag har spillt så mycket tid på att bara ägna mig åt ovettiga saker den senaste tiden att jag nu vill få lite bättre pli på mig själv. Men först ska jag nog faktiskt äta lasagnen som blev över igår, för jag börjar bli hungrig. Sedan, studera lite.
Inga visdomsord kommer till mig denna gång, så jag säger väl bara:
Tack för att ni finns! // J
Imorgon ska jag konstigt nog till kyrkan. Med tanke på nattens drömmar eller vad jag ska kalla dem, är det ju verkligen märkligt, hehe. Men det ska bli mysigt. Barnen ska uppträda och det brukar vara mysigt där. Så det ser jag fram emot. Sedan ser det ut som att jag får sitta barnvakt efteråt, tills deras mamma kommer hem från jobbet.
Det ska bli skönt. Att umgås med barnen är alltid underbart och givande. Men inte bara därför, jag har inte träffat någon ordentligt på länge nu, suttit här ensam som en eremit, bortsett från några flyktiga minuter med mamma. Så ja, det kommer nog att göra mig gott. Jag måste bara planera in hur jag ska göra med Dina, vi kanske går hem till mig en sväng, men hon klarar sig nog annars tills jag kommer hem.. Får se hur det blir.
Jag sitter och studerar nu. Eller, jag tog ett avbrott, gick ut och lekte med Dina, släppte henne lös så hon fick springa runt i den lilla snön vi har här, och så hamnade jag här i bloggen istället, men snart ska jag nog fortsätta läsa lite. Jag har spillt så mycket tid på att bara ägna mig åt ovettiga saker den senaste tiden att jag nu vill få lite bättre pli på mig själv. Men först ska jag nog faktiskt äta lasagnen som blev över igår, för jag börjar bli hungrig. Sedan, studera lite.
Inga visdomsord kommer till mig denna gång, så jag säger väl bara:
Tack för att ni finns! // J
Den onde prästen
I två timmar sov jag och drömde oroliga drömmar. Det är alltid någonting som står i vägen för min väg till min älskade. Ett hinder, inte ogenomträngligt men obskyrt, och jag gör tydligen vad som helst för att få vara med honom. Jag minns inte riktigt allt ur nattens dröm, det var något om att packa, någonstans låg ett lik, kanske var det Dina som blivit dödad? Och jag var tvungen att slita ratten från mamma som körde bilen. Då satt jag själv i baksätet, men plötsligt var det ändå jag som körde, och jag hade inte ens någon vidare god sikt ut över vägen från baksätet. Jag körde nästan ihjäl oss, och polisen kom. De förhindrade flytten, eller vad det nu var som pågick med det där packandet. De förhindrade på något vis någon tid att passa, kanske ett tåg eller så. Och jag var tvungen att få träffa min älskade så jag gjorde någonting som jag inte minns, jag vet i alla fall att jag fick möta honom till slut.
Jag vaknar ofta med ett ryck, hjärtat bultar så hårt i bröstet att jag får svårt att andas. Då brukar jag gå upp.
Men inatt försökte jag somna om, dock utan resultat. Plötsligt sveptes jag in i mycket värre tankar, jag har varit vaken sedan jag vaknade första gången, men drömmarna kom till mig i vaket tillstånd, inget ovanligt med det egentligen, jag är van. Men att det ska behöva bli så morbidt att jag slaktar en präst i hans egna kyrka - när jag är vaken och borde kunna styra mina tankar... Men jag kan inte styra. Det är det få som förstår, att jag kan vara vaken och ändå drömma. Men det har visst accepterats att jag gör det av flera fackliga personligheter.
Nåja, återigen, jag vann och fick vara med honom ännu en andra gång för natten, men den sista gången, efter att bokstavligen ha slaktat den där ondsinta prästen... som faktiskt slaktade tretton av mina fränder på samma grymma vis innan det var min tur att ta honom... Jag blir sorgsen nu. De andra, mina fränder, gjorde inte ens något motstånd. Det var upplagt så. Om han tog sig igenom tretton stycken, kallt och ondsint i syfte att rensa bort oss trots att vi inte gjorde något motstånd eller försvarade oss, skulle han få smaka sin egen medicin. Så de lät sig bli slaktade, offrades till att beskydda mig... Varför just jag, förstod jag aldrig, men alla, och vi var fler än bara tretton, var helt med på att det var så det skulle vara. Nå, hur som helst, efter att ha gjort detta kunde jag inte ens .. ja, inte kunde jag glädjas åt att få vara med min älskade efter det... Jag var helt knäckt. Förstörd.
Varför han var på den andra sidan, oåtkomlig bakom prästen vet jag inte. Men där var jag, och jag var tvungen att slunga mitt svärd mot prästen för att ha någon chans alls att vinna. Och jag måste vinna till varje pris. För alla de tretton fallna själarnas skull. För min älskades skull. För folkets hopp, för alla som fanns i kyrkan och för alla som fanns utanför. Jag måste vinna, därför måste jag kasta svärdet för att få in en träff innan han kom för nära mig. Men det fanns en risk att jag skulle träffa min älskade istället. Så fruktansvärt det var, men jag måste försöka, och jag träffade honom, skyndade fram och tog död på den onde. För han var verkligen ren ondska.
Jag sjönk in i ångesten och hade svårt att ta mig ur den. Men så fort jag lyckades släppa den där fantasin beslöt jag mig med bultande hjärta för att stiga upp. Det är bäst att vara vaken och aktiv. Ska jag verkligen kunna vända på dygnet får jag väl ta de där pillrena ändå. Jag vet inte om det är de som har ökat min ångest och mina hemska tankar och drömmar, eller, ökat? Snarare förvandlat dem till obeskrivligt morbida istället för att bara vara lite obehagliga men ändå helt vardagliga... Men med medicinerna nytillsatta i kroppen behöver jag åtminstone inte vara rädd för att falla dit.
Jag tycker inte riktigt att allt detta gör det värt att vända på dygnet ens. "Vända på dygnet" .. det är ett så lustigt uttryck, men de får väl kalla det så. Jag kallar det hellre för att skapa en rytm över huvud taget. Men som sagt, jag tycker inte riktigt att detta är värt det. Men jag har lovat att försöka, så jag får väl också göra det. Men det finns uppenbarligen en anledning till varför jag inte ska sova om nätterna. Jag får ju bara ångest av det. Varför får jag inte bara vara mig själv? Det är ju då jag mår bra! Jag är i desperat behov av att flytta till en annan planet där man får leva som man själv tycker är bäst.
Som sagt, jag vet inte ens om det är medicinerna som gör mig än mer ångestladdad, deras effekt på mig när de är i avtagande fas, eller om det är mina egna ord om att låta mörkret falla. Det var ju vad jag skrev här tidigare, och jag menade det också. Kanske är det därför det fallit över mig som det gjort. Självförvållat.
Sådan ångest hade jag att jag satt här och upptäckte att jag hade total black out. Jag kom inte ihåg min "pin-kod" till internet. Jag slog i fel kod, och jag har ju bara tre försök på mig, så jag försökte förskingra tankarna lite, och till slut kom den, om än mycket osäkert till mig igen, jag provade, men var skeptisk till att det verkligen var rätt kod. Men se, här sitter jag ju nu och bloggar, så det var ju rätt trots allt.
Visst har jag en ganska fin förmåga att nästan alltid avrunda på ett ganska trevligt vis oavsett innehållet i stort? Hehe, jag mäkte det inte förrän nu själv. Jag är allt lite gullig ändå, som inte vill sluta med otäcka känslor som lämnas kvar hos läsaren efter att de läst klart.
Med Ljus // J
En natt med Afzelius
Natten har jag tillbringat tillsammans med Björn Afzelius. Mycket fint har han skapat. Här kommer några väl valda låtar av honom. Den som inte orkar vistas inne i min blogg tillräckligt länge för att lyssna på dem får helt enkelt skylla sig själv, hehe.. Okej, det blir bara tre för att du förhoppningsvis ska orka...
Tusen bitar
Två Ljus
Och så ett hoppfullt slut:
Ljuset
Nu ska jag älska lite och bli på bättre humör.
Kram // J
Tusen bitar
Två Ljus
Och så ett hoppfullt slut:
Ljuset
Nu ska jag älska lite och bli på bättre humör.
Kram // J
Att göra sig döv
Jag har försökt nu. Jag fick plötsligt sådan inspiration till en låt men det blir ju för f-n inte som jag vill hur jag än försöker. Jag har liksom inte tillräckligt med koncentration. Så jag blev bara arg. Det här är verkligen inte bra nu.
Tanken har snuddat vid att ringa efter hjälp. Men jag klarar mig en stund till. Vad kan de göra annat än proppa i mig en massa piller hur som helst? Och jag kan inte bara lämna Dina här helt ensam. Det går ju inte. Jag står ut. Det här är ju långt i från det värsta någonsin och jag har ju faktiskt lyckats överleva då också, så det borde inte vara så svårt nu heller.
Så jag sitter här och försöker komma på vad jag ska göra för att glömma bort mina tankar, eller känslor rättare sagt. Kanske borde jag tillaga den där middagen jag hade tänkt göra idag... ja, jag gör nog det. Men det är väldigt sent för middag nu. Särskilt om det är menat att jag ska lyckas vränga min rytm så att jag sover om nätterna. Antingen mat, eller också proppar jag i mig mer mediciner och sover bort resten av tiden.
Eller åtminstone till imorgon. Hur länge kan man sova på mediciner egentligen? Någon gång borde väl kroppen trotsa drogerna och säga "Stopp där, jag har sovit länge nog nu, nu behöver jag vara vaken".
Jag vet inte jag. Det är ju meningen att jag ska äta det här giftet varje dag, varje kväll. Men jag kan inte tänka mig att göra det. Visst, jag får sova. Men från att ha varit vaken dygnet runt till att sova dygnet runt - vilket är bättre egentligen? Jag kan ju inte jobba bättre för det - antagligen bara ännu sämre, om jag inte jobbar för natti-natti som sängprovare förstås.
Tänk att det här samhället är byggt så att allting går efter arbete. Är du arbetsför eller ej? Det är vad som avgör om man är frisk eller inte. Det är vad som avgör hur du mår. Det skrämmer mig. Och att nekas sjukskrivning som arbetslös är även det sjukt. Jag begriper inte hur det här fungerar, det här som kallas Sverige.
Och att det ska behövas papper på allt, är ännu värre. Jag kan ligga döende, men har jag otur nog att inte få en läkare som vill intyga om saken är jag ändå frisk. Då måste jag göra allt som samhället kräver av mig. Det samma gäller kunskap. Jag kan vara hur kunnig som helst inom ett givet ämne, men om jag inte har min kunskap på papper har min kunskap ingen betydelse. Visst vore det väl ett bra system om det funkade som det är tänkt. Men hur mycket kan vi lita på de där små bokstäverna på papprena? Det är inte så tillförlitligt. Inte ens om pappret har en stämpel. Bara för att jag kunde räkna 1-1=0 för fem år sen betyder det inte att jag kommer ihåg den kunskapen idag.
Gahh. Jag vill helst inte klaga på Sverige för det finns så många ställen på vår jord som har det värre. Men som jag brukar säga, bara för att det är sämre någon annanstans betyder det inte att det är tillräckligt bra här.
Nä, jag börjar få ont i magen av det här.
Högt högt högt däruppe ser jag en liten liten liten rund fläck av ljus.
Jag sitter i en fuktig trång brunn med ett botten som vill sluka mig.
Sakta sakta sakta sjunker jag längre ner.
Den där lilla lilla lilla fläcken av ljus blir mindre mindre mindre.
Jag vet att det kommer en stege snart.
Jag hoppas att det är en stege och inte ett rep
för jag är usel på att klättra i rep.
Jag hoppas att den når ända hit ner...
Men jo, jag litar på att den kommer.
// J
Räddningen är här
Nu kan vi flickor sluta banta, ätnligen!
Hänvisar vidare till nena sagst
Drogad
Jag är i medicinernas våld. Jag har sovit så gott som hela dagen. Tanken med medicinerna var att jag skulle vända på dygnet och bara sova på nätterna och kämpa igenom dagarna men jag kan inte säga att jag har haft något val. Det har varit omöjligt att hålla sig vaken.
Det står i bipacksedlarna att man kan känna sig lite dåsig men det går över efter ett par dagar. Tänker man efter ordentligt så börjar man ju undra om det verkligen är bra. Är det bra att vänja kroppen vid en drog så att man efter ett tags användning inte längre blir så hängig och dåsig av dem? Vänja kroppen vid giftet... Tycker inte om den tanken.
Jag tycker inte om mediciner. Jag äter så lite mediciner som möjligt och undviker till och med smärtstillande medel ända in i det sista, för jag tycker helt enkelt inte om att manipulera kroppen med hjälp av olika kemiska formler. Kanske är jag på grund av mitt så låga medicinintag extra känslig för mediciner? Inte vet jag.
Igår hade jag ångest för att jag måste äta mediciner, och jag kan säga att jag idag har ännu mer ångest över det. En del av tanken var ju att jag skulle slippa ångesten men den verkar ju bara få än fler anledningar till att dyka upp nu. Jag har sovit bort en hel dag. Jag har inte fått någonting alls gjort. Jag har heller inte hört väckarklockan som jag ställt när jag lagt mig, när jag insett att jag kommer somna oavsett om jag vill eller inte.
Jag känner mig grymt misslyckad. Ska jag nu, när jag känner såhär, ta ännu mer medicin som ju är till för att jag inte ska känna ångest? En tillfällig tillflykt från känslorna, för att de sedan ska bli än värre.. jag vet inte jag.
// J, uppgiven
Det står i bipacksedlarna att man kan känna sig lite dåsig men det går över efter ett par dagar. Tänker man efter ordentligt så börjar man ju undra om det verkligen är bra. Är det bra att vänja kroppen vid en drog så att man efter ett tags användning inte längre blir så hängig och dåsig av dem? Vänja kroppen vid giftet... Tycker inte om den tanken.
Jag tycker inte om mediciner. Jag äter så lite mediciner som möjligt och undviker till och med smärtstillande medel ända in i det sista, för jag tycker helt enkelt inte om att manipulera kroppen med hjälp av olika kemiska formler. Kanske är jag på grund av mitt så låga medicinintag extra känslig för mediciner? Inte vet jag.
Igår hade jag ångest för att jag måste äta mediciner, och jag kan säga att jag idag har ännu mer ångest över det. En del av tanken var ju att jag skulle slippa ångesten men den verkar ju bara få än fler anledningar till att dyka upp nu. Jag har sovit bort en hel dag. Jag har inte fått någonting alls gjort. Jag har heller inte hört väckarklockan som jag ställt när jag lagt mig, när jag insett att jag kommer somna oavsett om jag vill eller inte.
Jag känner mig grymt misslyckad. Ska jag nu, när jag känner såhär, ta ännu mer medicin som ju är till för att jag inte ska känna ångest? En tillfällig tillflykt från känslorna, för att de sedan ska bli än värre.. jag vet inte jag.
// J, uppgiven
Äntligen pepparkakor!
Nu har jag varit och handlat ingredienser till dagens frukost och middag. Jag brukar inte ha någon aptit om morgnarna men idag var jag jättehungrig och till min förargelse fanns det ingenting frukostigt att äta här hemma. Vem har ätit upp allt bröd, alla knäckebröd och allt? Va? Eftersom det bara är jag och Dina som varit härinne den senaste tiden får jag väl skylla på Dina... eh.
Jag sitter här och äter torra mackor med jättegod bredbar ost på, och skålar med killen i camen med kaffe och passion. Jag dricker passions-juice för att öka passionen (som om det skulle behövas eheh) Äpplet ska snart ätas upp och sen ska jag faktiskt få äta ett par pepparkakor!
Har längtat så efter pepparkakor men har inte köpt det förrän nu. Jag är ett pepparkaksmonster. Helt besatt av dem. Så, att jag får äta "ett par pepparkakor" snart ... kommer innebära .. mer än ett par. Det är rent tvångsmässigt. Har jag ätit en, måste jag äta tio. Har jag ätit tio, måste jag äta 40. Det spelar ingen roll hur jag tänker. Har jag bestämt att pepparkakorna ska räcka till ett visst datum är det kört, då måste jag köpa nya pepparkakor om och om igen tills det där datumet. Min kropp lurar mig. Den sätter mig i tankar på annat och så smyger den iväg tyst som en mus för att inte jag ska märka något, smyger av sig självt och hämtar fler och fler och fler pepparkakor. Och jag märker ingenting. Den är en luring, den där kroppen som jag bor i.
(lite senare)
Jaha. Nu ringde mitt ex och meddelade att vi nog blir arbetslösa. Den här stan är helt beroende av SAAB och nu när de håller på som de gör finns det inga jobb någonstans, så nu blir det väl konkurs och vi står utan jobb.
Under samtalet åt Dina upp mina pepparkakor!! Morr! Som tur är köpte jag en stor låda hehe. Men nu är hon helt tokig i pepparkakor, jag säger ju det, de är beroendeframkallande och det går inte att lyda sina egna ord om att man inte får äta dem, kroppen gör som den vill, så även Dinas, uppenbarligen. Hon dödar mig nog snart om jag inte ger henne fler pepparkakor, men då får hon väl göra det. Det är mina pepparkakor, ingen ska få äta upp dem utan lov! Over my dead body! ;-)
Ät några pepparkakor idag så du håller dig snäll till tomten kommer! // J
Jag sitter här och äter torra mackor med jättegod bredbar ost på, och skålar med killen i camen med kaffe och passion. Jag dricker passions-juice för att öka passionen (som om det skulle behövas eheh) Äpplet ska snart ätas upp och sen ska jag faktiskt få äta ett par pepparkakor!
Har längtat så efter pepparkakor men har inte köpt det förrän nu. Jag är ett pepparkaksmonster. Helt besatt av dem. Så, att jag får äta "ett par pepparkakor" snart ... kommer innebära .. mer än ett par. Det är rent tvångsmässigt. Har jag ätit en, måste jag äta tio. Har jag ätit tio, måste jag äta 40. Det spelar ingen roll hur jag tänker. Har jag bestämt att pepparkakorna ska räcka till ett visst datum är det kört, då måste jag köpa nya pepparkakor om och om igen tills det där datumet. Min kropp lurar mig. Den sätter mig i tankar på annat och så smyger den iväg tyst som en mus för att inte jag ska märka något, smyger av sig självt och hämtar fler och fler och fler pepparkakor. Och jag märker ingenting. Den är en luring, den där kroppen som jag bor i.
(lite senare)
Jaha. Nu ringde mitt ex och meddelade att vi nog blir arbetslösa. Den här stan är helt beroende av SAAB och nu när de håller på som de gör finns det inga jobb någonstans, så nu blir det väl konkurs och vi står utan jobb.
Under samtalet åt Dina upp mina pepparkakor!! Morr! Som tur är köpte jag en stor låda hehe. Men nu är hon helt tokig i pepparkakor, jag säger ju det, de är beroendeframkallande och det går inte att lyda sina egna ord om att man inte får äta dem, kroppen gör som den vill, så även Dinas, uppenbarligen. Hon dödar mig nog snart om jag inte ger henne fler pepparkakor, men då får hon väl göra det. Det är mina pepparkakor, ingen ska få äta upp dem utan lov! Over my dead body! ;-)
Ät några pepparkakor idag så du håller dig snäll till tomten kommer! // J
Lugnet
Åh! Vilket underbart lugn. Jag var så avslappnad, det där ständiga rastlösa pirret som annars alltid håller mig i sitt grepp och gör mig så oerhört oroad, det var borta igår när jag skulle sova. Jag kan inte minnas att jag någonsin känt det sådär, så lugnt, inte det minsta pirr som ligger där och stör.
Jag fick sova hela natten! En hel natt, och jag somnade ganska snabbt, inte riktigt som alla vanliga verkar somna, på fem minuter eller så, men det tog mig inte mer än en timme att somna. Och det är snabbt det. Helt fantastiskt. Gick skert snabbare än en timme också.
Jag väcktes med en helt underbar syn: En man med sina två små blonda krulltottar i knät som fick det största leendet på ett alldeles nyvaket ansikte. Det händer ganska ofta numera att jag vaknar med ett leende. Sedan kan ångesten ganska snabbt infinna sig igen, men att vakna leende och inte med en slags dödslängtan är ju helt fantastiskt!
Men mina ögon är suddiga. Det flimrar i dem, påminner lite om hur värme ser ut i luften. Ett fladder från asfalten mitt i den varmaste sommarsolen, eller fladdret ur ett öppnat fönster mitt i vintern. Lite svårt är det att hålla blicken i fokus då, men det är ändå en liten liten, knappt märkbar biverkning jämfört med vad jag trodde skulle komma.
Inga vishetsord för den här gången. Jag väntar på att doktorn ska ringa.
Ljus // J
Jag fick sova hela natten! En hel natt, och jag somnade ganska snabbt, inte riktigt som alla vanliga verkar somna, på fem minuter eller så, men det tog mig inte mer än en timme att somna. Och det är snabbt det. Helt fantastiskt. Gick skert snabbare än en timme också.
Jag väcktes med en helt underbar syn: En man med sina två små blonda krulltottar i knät som fick det största leendet på ett alldeles nyvaket ansikte. Det händer ganska ofta numera att jag vaknar med ett leende. Sedan kan ångesten ganska snabbt infinna sig igen, men att vakna leende och inte med en slags dödslängtan är ju helt fantastiskt!
Men mina ögon är suddiga. Det flimrar i dem, påminner lite om hur värme ser ut i luften. Ett fladder från asfalten mitt i den varmaste sommarsolen, eller fladdret ur ett öppnat fönster mitt i vintern. Lite svårt är det att hålla blicken i fokus då, men det är ändå en liten liten, knappt märkbar biverkning jämfört med vad jag trodde skulle komma.
Inga vishetsord för den här gången. Jag väntar på att doktorn ska ringa.
Ljus // J
Mörkret faller
Mörkret faller över mig, sveper in mig i sin mantel.
Försöker släcka ljuset.
...Den kan ju försöka.
Mitt ljus kan dämpas, men det finns alltid där.
Har de inte förstått att det är i mörkret ljuset kan verka?
Det är i mörkret som ljuset kan bli starkt.
Så jag låter mig omsvepas.
Jag kanske måste låta mig omsvepas av den där manteln...
för att kunna kämpa mot den inifrån.
Så låt då mörkret falla över mig om det nu måste.
Någonstans där ute finns det där lilla svärdet som nästan snarare liknar en dolk.
Någonstans där ute finns det, och jag kommer att finna det som alltid, när striden sätter igång.
Det är mitt svärd, min vän, min beskyddare, även om jag inte vet var hon befinner sig just nu.
Så ja, jag kan låta mig omsvepas av mörkret.
Jag är inte rädd.
// JnLM
Försöker släcka ljuset.
...Den kan ju försöka.
Mitt ljus kan dämpas, men det finns alltid där.
Har de inte förstått att det är i mörkret ljuset kan verka?
Det är i mörkret som ljuset kan bli starkt.
Så jag låter mig omsvepas.
Jag kanske måste låta mig omsvepas av den där manteln...
för att kunna kämpa mot den inifrån.
Så låt då mörkret falla över mig om det nu måste.
Någonstans där ute finns det där lilla svärdet som nästan snarare liknar en dolk.
Någonstans där ute finns det, och jag kommer att finna det som alltid, när striden sätter igång.
Det är mitt svärd, min vän, min beskyddare, även om jag inte vet var hon befinner sig just nu.
Så ja, jag kan låta mig omsvepas av mörkret.
Jag är inte rädd.
// JnLM
Skruvad
Någon har glömt att gänga mig. Ni vet, jag är formad som en spik när jag var menad att vara skruv. Så jag tycker att världen är en skruvad plats att vistas i. Helknäpp. Men det kanske beror på att jag inte har fått mina gängor?
Jag gick till doktorn i hopp om att få bli sjukskriven, främst för att komma undan min ekonomiska kris. Men vad händer? Jo, jag skickas till apoteket för att hämta ut en himla massa piller av flera olika sorter. Det kanske inte är helt dumt, även om man som jag är en piller-motståndare. Men, de här pillrena kostar ju pengar. Och att få så mycket piller, måste väl kosta därefter också. Alltså, hur ska jag ha råd med det har de tänkt? Om jag inte prioriterar bort mat och hem förstås... Piller som förvränger en person till att bli någon annan och lyda order från Storebror kanske faktiskt är viktigare för måendet än att äta och ha ett hem att känna sig trygg i?
Han sa om och om igen att pillrena inte kommer att hjälpa alls om jag inte vänder på dygnet. På det replikerade jag med att jag inte har vänt upp och ner på dygnet. Visserligen sover jag lite hur som helst, lättast på morgonen när resten av världen just vaknar. Men detta sker ju inte systematiskt eller regelbundet. Min psykolog hade en teori om att jag har en regelbundenhet, men den är svår att se. Till exempel att jag inte sover 6-8 timmar per dygn som andra, utan kanske sover 12 timmar per två eller tre dygn, och att tröttheten slår till vid helt olika tidpunkter på dygnet, men kanske med en aning regelbundenhet ändå, efter X antal timmar i vaket tillstånd till exempel.
Det jag alltså reagerar mot är att man måste anpassa sig efter hur andra lever. Visst är det bra att anpassa sig efter andras regler ibland; om jag kommer hem till någon som har som regel att man inte har mössa på sig inomhus kan jag ju respektera det. Ett enkelt exempel men det finns ju många tillfällen då man måste anpassa sig. Men varför ska jag behöva anpassa min dygnsrytm efter vad som faktiskt verkar vara onaturligt för mig? Min livsrytm borde inte väcka anstöt. Den påverkar ju ingen annan än mig själv.
Däremot, att inte få leva som jag vill, påverkar mig negativt och därigenom andra, bland annat arbetsgivare som får en anställd som inte kan vara på jobbet på grund av detta. Är det inte bäst att hitta sin egen rytm och följa den, är det inte då man mår som bäst och lever som man ska? Varför ska vi vara så oerhört bundna av ett rent påhitt som tid? Visst kan tid förfluta, dagarna går, Sol går upp och ner över horisonten, men den där klockan är människans förbannelse över sig själv!
Jag upplever vårt samhälle som enormt skruvat. Samhället upplever mig som skruvad. Och detta i fler frågor än enbart dygnsrytm. Ibland tänker jag att livet vore bra mycket lättare om jag var som alla andra. Lätt, ja, men skulle jag verkligen vilja det? Nej. Jag trivs med att vara den jag är. Jag har lärt mig att se på mig själv med kärlek. Det ska ni veta är en mycket svår uppgift, att älska sig själv när ett helt samhälle säger att man är fel. Men jag har lyckats, och jag vill inte bli någon annan. Jag vill få vara den jag är, så varför kan jag inte få vara det?
Jo, därför att jag inte är miljonär. Jag behöver pengar. Vill jag ha soppa får jag ställa mig i matkön som alla andra. Men om jag inte har några ben att stå på i den där kön? Ska jag då behöva svälta ihjäl, eller leva i ständig förtvivlan och hunger, med endast ett litet hopp om att någon snäll ger mig sin tomma tallrik att slicka resterna ur?
Alla dessa tankar till trots är jag vid gott mod. Jag är fortfarande den jag är, och jag ger inte upp den jag är hur enkelt som helst. Jag sprider gärna ljus där andra bara ser mörker. (Jodå, jag hamnar ofta själv i mörkret också, det ena måste inte utesluta det andra.) Detta är vad jag försökte fånga i en bild som jag tog igår. Det går att klicka på bilden för att se den i större storlek :
Ha en bra dag ute i snön eller inne i värmen, eller ute i gräset eller var ni än är och hur det än ser ut kring er! Här har snön faktiskt kommit för tredje gången för den här vintern, tror jag. Får se hur länge den vill stanna den här gången.
BL / J
Tankar i uppförsbacke
Jag skulle till doktorn i morse. Jag visste att det var farligt halt ute och försökte välja mellan att cykla eller gå de där 5-7 kilometrarna. Att gå är kanske lite säkrare än att cykla, jag är livrädd för att cykla på annat än en mycket säker, platt men gärna lite knottrig (så den inte är hal), rak väg utan minsta sten, sväng eller förhöjning. Jag har ramlat med cykel och skadat mig tillräckligt hårt och många gånger för att ha en aning rädsla för cykelturer. Ändå cyklar jag ganska ansvarslöst snabbt och tokigt (läs: total trafikkatastrof), och ofta. Hur som helst, att gå i den blixthalkan skulle inte vara lätt det heller. Och det skulle säkert ta mig 1,5 timmar att komma fram idag. Det hade jag ju inte tid med, jag hade en tid att passa, så jag tog cykeln.
Jag cyklade i snigelfart med största tillförsikt och kom plötsligt till en oväntad brant uppförsbacke. Jag cyklade nämligen lite fel och tänkte ta en något okänd genväg för att hamna rätt igen... Den kom så plötsligt att jag hade hunnit komma säkert ett par meter fram och uppåt innan jag fick hjärtat i halsgropen. Det skulle aldrig funka att cykla upp för den i den här oerhörda halkan! Just efter jag tänkt detta gled också bakdäcket okontrollerat, tappade greppet om vägen, så jag stannade cykeln. När jag skulle landa med ena foten mot backen insåg jag mitt stora misstag.
Det var mycket halt, jag kunde knappt hålla mig upprätt med bara en fot att balansera på, den andra hade jag fortfarande över cykeln. Någon idiot har dessutom bestämt att just där jag stod skulle det vara en T-formad vägkorsning. Vem lägger en korsning i en brant backe? Jag stod där alltså mitt på vägen och försökte hitta fotfäste medan cykeln envist slingrade sig och försökte frigöra sig från mitt grepp som en okastrerad tamhingst som fått vittring på ett löpande vildsto.
Vad gör man i det läget? Jag kunde inte böja mig ner för det var så halt att jag då garanterat hade ramlat. Jag skulle alltså i det fallet böja mig ner för att lägga ner cykeln och få lättare att få ner den andra foten. Jag kunde inte utföra någon akrobatik där på det förisade vattenfallet, d.v.s. lyfta upp benet över cykeln medan den i upprätt ställning slingrade fram och tillbaka. (Ja! Det är helt sant, den stod inte still utan jag fick dra den med händerna mot mig om och om igen. Ett orm* till cykel är vad jag har!)
Där står jag fast i en vägkorsning mitt emellan alla köksfönster där familjerna sitter och äter frukost och säkert fick sig ett gott skratt. Inte nog med det hörde jag en bil närma sig. Då fick jag panik. Enda alternativet jag hade var att faktiskt slunga iväg cykeln, bort från mig och snabbt få ner den andra foten på marken för att inte halka och slå mig fördärvad.. Detta gjorde jag alltså. Sen kom nästa problem. Jag måste ju få upp cykeln. Jag gled till cykeln och försökte böja mig ner men det var med nöd och näppe det gick utan att slå ett par volter. Men det gick ju trots allt och jag var beredd att fortsätta vidare till fots.
Det kunde ju ha varit slutet på historian - lite spänning och ett lyckligt slut. Men det är det inte. Jag tog ett steg fram, och gled tillbaka till utgångsläget. Jag tog ett nytt steg och gled ner. Ca tio försök gjorde jag, med samma resultat. Det gick verkligen inte att komma upp för den där backen! Att gå ner den lilla biten och ta en annan väg var inget alternativ, att gå i nerförsbacke i den halkan måste vara snäppet värre än i uppförsbacke, särskilt när man leder en cykel som tror att den är en hingst.
Cykelfanskapet (ja, vid det här laget svor jag högt för mig själv och undrade vad klockan var, jag borde vara hos doktorn och inte leka rutchkana på en bilväg) fortsatte att slingra sig ifrån mig. Friktionen av att åka upp och ner om och om igen måste till slut ha värmt upp skosulorna underifrån, för jag började faktiskt komma uppåt. Det gick sakta och jag gled alltid ett halvt steg ner innan jag hunnit ta ett nytt steg uppåt för att förhindra att jag åkte hela vägen ner igen. Så ni kan ju förstå att jag inte skojar när jag säger att det var halt i morse!
Jag lyckades ju ta mig fram som tur är.... Nu sitter jag här och undrar om jag ska tolka den här händelsen metaforiskt. Kanske är det så att jag är på väg i livet eller humöret, och har kommit till en brant uppförsbacke? Att gå upp för brant är nog inte helt bra, då faller man snabbt ner. Så att man får kämpa sig svettig och blodig med hjärtat i halsgropen för vart steg man tar för att ta sig upp, kanske faktiskt är bra? En fördröjning i hastigheten. Ja, det kanske är bra hur svårt det än är...
Vad säger dina fotsteg om ditt liv?
Love // J
Fotnot:
*Ett orm - Apulanta
Favoritcitatet ur låten är åtminstone idag:
"Det regnar mycket men det blåser även mera.
Nu jag är sönder och du skall mig reparera."
Jag cyklade i snigelfart med största tillförsikt och kom plötsligt till en oväntad brant uppförsbacke. Jag cyklade nämligen lite fel och tänkte ta en något okänd genväg för att hamna rätt igen... Den kom så plötsligt att jag hade hunnit komma säkert ett par meter fram och uppåt innan jag fick hjärtat i halsgropen. Det skulle aldrig funka att cykla upp för den i den här oerhörda halkan! Just efter jag tänkt detta gled också bakdäcket okontrollerat, tappade greppet om vägen, så jag stannade cykeln. När jag skulle landa med ena foten mot backen insåg jag mitt stora misstag.
Det var mycket halt, jag kunde knappt hålla mig upprätt med bara en fot att balansera på, den andra hade jag fortfarande över cykeln. Någon idiot har dessutom bestämt att just där jag stod skulle det vara en T-formad vägkorsning. Vem lägger en korsning i en brant backe? Jag stod där alltså mitt på vägen och försökte hitta fotfäste medan cykeln envist slingrade sig och försökte frigöra sig från mitt grepp som en okastrerad tamhingst som fått vittring på ett löpande vildsto.
Vad gör man i det läget? Jag kunde inte böja mig ner för det var så halt att jag då garanterat hade ramlat. Jag skulle alltså i det fallet böja mig ner för att lägga ner cykeln och få lättare att få ner den andra foten. Jag kunde inte utföra någon akrobatik där på det förisade vattenfallet, d.v.s. lyfta upp benet över cykeln medan den i upprätt ställning slingrade fram och tillbaka. (Ja! Det är helt sant, den stod inte still utan jag fick dra den med händerna mot mig om och om igen. Ett orm* till cykel är vad jag har!)
Där står jag fast i en vägkorsning mitt emellan alla köksfönster där familjerna sitter och äter frukost och säkert fick sig ett gott skratt. Inte nog med det hörde jag en bil närma sig. Då fick jag panik. Enda alternativet jag hade var att faktiskt slunga iväg cykeln, bort från mig och snabbt få ner den andra foten på marken för att inte halka och slå mig fördärvad.. Detta gjorde jag alltså. Sen kom nästa problem. Jag måste ju få upp cykeln. Jag gled till cykeln och försökte böja mig ner men det var med nöd och näppe det gick utan att slå ett par volter. Men det gick ju trots allt och jag var beredd att fortsätta vidare till fots.
Det kunde ju ha varit slutet på historian - lite spänning och ett lyckligt slut. Men det är det inte. Jag tog ett steg fram, och gled tillbaka till utgångsläget. Jag tog ett nytt steg och gled ner. Ca tio försök gjorde jag, med samma resultat. Det gick verkligen inte att komma upp för den där backen! Att gå ner den lilla biten och ta en annan väg var inget alternativ, att gå i nerförsbacke i den halkan måste vara snäppet värre än i uppförsbacke, särskilt när man leder en cykel som tror att den är en hingst.
Cykelfanskapet (ja, vid det här laget svor jag högt för mig själv och undrade vad klockan var, jag borde vara hos doktorn och inte leka rutchkana på en bilväg) fortsatte att slingra sig ifrån mig. Friktionen av att åka upp och ner om och om igen måste till slut ha värmt upp skosulorna underifrån, för jag började faktiskt komma uppåt. Det gick sakta och jag gled alltid ett halvt steg ner innan jag hunnit ta ett nytt steg uppåt för att förhindra att jag åkte hela vägen ner igen. Så ni kan ju förstå att jag inte skojar när jag säger att det var halt i morse!
Jag lyckades ju ta mig fram som tur är.... Nu sitter jag här och undrar om jag ska tolka den här händelsen metaforiskt. Kanske är det så att jag är på väg i livet eller humöret, och har kommit till en brant uppförsbacke? Att gå upp för brant är nog inte helt bra, då faller man snabbt ner. Så att man får kämpa sig svettig och blodig med hjärtat i halsgropen för vart steg man tar för att ta sig upp, kanske faktiskt är bra? En fördröjning i hastigheten. Ja, det kanske är bra hur svårt det än är...
Vad säger dina fotsteg om ditt liv?
Love // J
Fotnot:
*Ett orm - Apulanta
Favoritcitatet ur låten är åtminstone idag:
"Det regnar mycket men det blåser även mera.
Nu jag är sönder och du skall mig reparera."
Frost och dimma, förfluten timma
Det har varit en märklig dag i det fysiska. Frosten som satt kvar hela dagen igenom var så tjock och mätt. Mycket plötsligt föll dimman som var det ett moln som fallit ner från himlen. Jag kom precis hem från en märklig tur som började så fort jag öppnade lägenhetsdörren ut till trapphuset.
Det luktade konstigt. Nästan bränt. Jag stod där och försökte lokalisera lukten. Jag hade ingen lust alls att gå vidare om det faktiskt var så att det brann hos någon av grannarna. Men det var ingen eldlukt. Bara en märklig mustig bränd lukt. När jag väl kom ut insåg jag att det var dimman som luktade. Den står verkligen tät här, och luktar obehagligt.
Först trodde jag att det var förbränningsstationen här bredvid. Det händer ibland att luften på något sätt känns så kompakt att röken rinner neråt, men när jag tittade efter åkte röken uppåt och söderut. Så dimma var det, kunde jag till slut konstatera.
Men det konstiga var, att utanför mitt bostadsområde var dimman knappt märkbar. Det är bara här den är, och den har stått alldeles stilla i flera timmar nu. En timme, en orimlig tid, förflöt under min frånvaro. Jag är faktiskt nästan förvånad över att jag alls hittade tillbaka hem. Men det var ju bara att följa lukten.
Snart ska jag äta en sen middag, sedan ska jag sätta mig och försöka få klarhet i saker och ting. Eller också låter jag det vara resten av veckan för så förvirrad blev jag av allt förut. Man blir oftast som mest och bäst medveten om saker och ting i tingens början eller sakens frånvaro. Kanske läsa lite om änglar och demoner istället.
Ta hand om er! // J
Det luktade konstigt. Nästan bränt. Jag stod där och försökte lokalisera lukten. Jag hade ingen lust alls att gå vidare om det faktiskt var så att det brann hos någon av grannarna. Men det var ingen eldlukt. Bara en märklig mustig bränd lukt. När jag väl kom ut insåg jag att det var dimman som luktade. Den står verkligen tät här, och luktar obehagligt.
Först trodde jag att det var förbränningsstationen här bredvid. Det händer ibland att luften på något sätt känns så kompakt att röken rinner neråt, men när jag tittade efter åkte röken uppåt och söderut. Så dimma var det, kunde jag till slut konstatera.
Men det konstiga var, att utanför mitt bostadsområde var dimman knappt märkbar. Det är bara här den är, och den har stått alldeles stilla i flera timmar nu. En timme, en orimlig tid, förflöt under min frånvaro. Jag är faktiskt nästan förvånad över att jag alls hittade tillbaka hem. Men det var ju bara att följa lukten.
Snart ska jag äta en sen middag, sedan ska jag sätta mig och försöka få klarhet i saker och ting. Eller också låter jag det vara resten av veckan för så förvirrad blev jag av allt förut. Man blir oftast som mest och bäst medveten om saker och ting i tingens början eller sakens frånvaro. Kanske läsa lite om änglar och demoner istället.
Ta hand om er! // J
Fjanterier
Sol skiner men Frost vill lura mina ögon idag till att om och om igen tro att det ligger ett tunt lager snö över gräset. Snart blir det väl mörkt igen så gräset får nog skimra som silver fram till imorgon...
Mitt ex sa tidigare att jag ser ut som The Grudge. Och menade ärligt att jag skulle kunna gå och ansöka om en roll i någon skräckfilm. Han brukar dessutom tjata om att komma hit och slå mig medvetslös med en stekpanna. Men ni behöver inte förfäras för han är snäll.
Jag har huvudet fullt av studier. Det är trevligt att läsa och lära sig saker, även att tänka kring sånt som man läser. Men idag blev jag bara jättesur och grinig för jag förstod inte hur saker och ting hängde ihop. Ju mer man lär sig desto mer finns det att lära sig. Och det tycker jag är ett riktigt bra upplägg, men, idag blev jag som sagt bara förvirrad av att lära mig.
Okej. Jag gjorde det här helt medvetet. Skrev förra stycket efter förrförra bara för att ni skulle få bli lite förfärade av mitt ex innan jag förklarade och försvarade honom. Jag tycker om att busa ibland, idag busade jag visst med er litegrann. Att han sa att jag ser hemsk ut har sin förklaring. Jag ser nämligen inte riktigt klok ut idag, med genomskinlig grå hud och lila-blå under ögonen. Det syns att jag har sovit dåligt under en lång period nu. Att han vill slå mig medvetslös med stekpanna är bara av omtanke för att jag ska få vila. Och självklart skulle han inte göra det i verkligheten. Duh!
Som jag anade. Det blev ett fjantigt flamsigt inlägg. Ibland behövs de med. Lite kittlande fjädrar, rosa kaniner, fluffiga moln, lull-lull och allt vad det heter.
Nu vill jag att du ska le för dig själv, det gör gott för själen.
Så gör det.
...................
Le nu.
Det är ingen som ser dig. Ser någon dig så kommer de ändå inte reagera, de tror att du läser något roligt.
Åh, det kanske är jag som ska le?
Nu ler vi tillsammans, stort så det känns ända in i hjärtat!
:-)
Bra.
Och så en gång till, ordentligt nu...
:-) // J
| Jag bara måste få säga att jag har en alldeles underbar pojkvän! Har försökt undvika att bli sådär fjantig här, det finns ju så många andra ställen där jag töntat mig om det redan. Men åh, han är verkligen underbar och så bra för mig och mitt mående! Tack vare honom blir det väl ett helfjantigt inlägg nu för jag är flamsig och glad efter att ha skrattat med honom. Stolt är jag som får vara hans tjej. Det finns plötsligt så mycket som jag vill nu, som jag längtat efter att vilja. Åh! Nä nu ska jag göra bort mig totalt och publicera lite msn-romantik. Har ju ganska god självdistans så jag kan bjuda på det här och vara riktigt pinsam. Något gammal bild jag tog på mitt fjanteri, han somnade och hade ingen aning om vad som hände, men han fick åtminstone en virtuell puss att ta med sig till drömmarna. Hahaha! |  |
Mitt ex sa tidigare att jag ser ut som The Grudge. Och menade ärligt att jag skulle kunna gå och ansöka om en roll i någon skräckfilm. Han brukar dessutom tjata om att komma hit och slå mig medvetslös med en stekpanna. Men ni behöver inte förfäras för han är snäll.
Jag har huvudet fullt av studier. Det är trevligt att läsa och lära sig saker, även att tänka kring sånt som man läser. Men idag blev jag bara jättesur och grinig för jag förstod inte hur saker och ting hängde ihop. Ju mer man lär sig desto mer finns det att lära sig. Och det tycker jag är ett riktigt bra upplägg, men, idag blev jag som sagt bara förvirrad av att lära mig.
Okej. Jag gjorde det här helt medvetet. Skrev förra stycket efter förrförra bara för att ni skulle få bli lite förfärade av mitt ex innan jag förklarade och försvarade honom. Jag tycker om att busa ibland, idag busade jag visst med er litegrann. Att han sa att jag ser hemsk ut har sin förklaring. Jag ser nämligen inte riktigt klok ut idag, med genomskinlig grå hud och lila-blå under ögonen. Det syns att jag har sovit dåligt under en lång period nu. Att han vill slå mig medvetslös med stekpanna är bara av omtanke för att jag ska få vila. Och självklart skulle han inte göra det i verkligheten. Duh!
Som jag anade. Det blev ett fjantigt flamsigt inlägg. Ibland behövs de med. Lite kittlande fjädrar, rosa kaniner, fluffiga moln, lull-lull och allt vad det heter.
Nu vill jag att du ska le för dig själv, det gör gott för själen.
Så gör det.
...................
Le nu.
Det är ingen som ser dig. Ser någon dig så kommer de ändå inte reagera, de tror att du läser något roligt.
Åh, det kanske är jag som ska le?
Nu ler vi tillsammans, stort så det känns ända in i hjärtat!
:-)
Bra.
Och så en gång till, ordentligt nu...
:-) // J
På jakt
Som en hund har jag följt lyktstolpar som jaktspår efter hälsan. Jag blev aningen besviken över att upptäcka att hälsoslingan faktiskt var en slinga som jag redan då och då har gått, utan att ha förstått att det var just hälsoslingan jag gått. Dessutom var den ju bara fem kilometer lång och snabbt avverkad. Jag hann ju precis bli lite varm i kroppen när jag var hemma igen.
Men jag fick faktiskt lite intressant sightseeing. Gick förbi Pettersbergsskolan som såg mörk och övergiven ut. Har de gjort slag i saken nu efter tio år eller mer av ältande, och faktiskt verkligen stängt ner skolan? Jag har verkligen ingen koll längre. Inte ens Pettersspöket syntes till, men han brukade väl mest vara där om nätterna så vem vet, det kanske lyser i det där fönstret just nu, som det gjort så gott som varje natt i säkert 20 år.
Jag måste nog ha gått på ganska ordentligt för plötsligt gick mina skor isär. De gick verkligen i bitar så att jag lämnade små spår efter mig, haha! Så nu har jag två par defekta promenadskor, det är bara att välja mellan att bli blöt om hälarna eller om tårna. Fast det spelar egentligen ingen större roll vilket jag väljer för efter några minuter har skorna ändå blivit blöta från tå till häl.. Men det är ju vinter och dags att ta fram vinterskorna, mina fina gröna kängor.
När jag gick i mellanstadiet började jag tröttna på min tönt-klädsel. Jag ville ha såna där snygga svarta Dr Martens som alla andra i klassen hade. Men nejdå... Visst fick jag kängor, men inte var det Dr Martens. Billigt och fult som alltid var vad som gällde min klädsel. Inte var de heller på något vis ens i närheten lika de där snygga glansiga stålhätte-kängorna som alla andra gick runt i. Mina var fult gröna, med en gul kant, och alldeles matta och inte det minsta tuffa. Så tji fick jag som ville tuffa till mig!
Men det finns ju ett men: Det var ett bra köp av mamma även om jag hatade dem just då i mitten av nittio-talet. För här är de, fortfarande varma och torra, bekväma och hela. Jag kan nästan slå vad om att det är få om ens någon från min klass som har kvar sina Dr Martens från den tiden, och fortfarande kan använda dem utan att bli kalla, trötta eller blöta om fötterna.
Visst är de coola? *host*
Nej, så mycket som jag traskar runt är det viktigare med bekvämlighet, värme och torrhet än ytlighet. Vem annan än mode-fjortisarna tittar väl på folks fötter för att se vad de har för skor på sig? Och ärligt talat bryr jag mig inte om vad de tycker och tänker om mig.
Att ta fram vinterskorna låter ju rätt och riktigt när det är så mycket snö runtom i landet, och snart lucia och allt. Under min promenad insåg jag att jag borde ha tagit med mig kameran för att fota det vackra vinterlandskapet jag gick genom. Det var verkligen vackert på sina ställen, det ljuger jag inte om. Men det var en vacker grönska och inte snötäckta skogar jag såg. Nyutspruckna löv som stack upp ur marken och såg så pigga och friska ut, gröna frodiga mossor som alltid ser så inbjudande ut... Ja vackert var det men vintrigt var det då inte! Så det är ju inte helt tid för vinterskor om man bor här... men det får gå ändå.
Om jag fann hälsan? Nej, jag blev bara sämre efter några timmar. Det kanske beror på att jag fuskade och rökte, man kanske inte får röka när man går hälsoslingan? Men vad hade väl det spelat för roll om jag hade låtit bli att röka när mopederna körde längs cykelvägarna och fyllde min min näsa med frätande rök som ångade ur lungorna långt efter att mopederna hade försvunnit ur synhåll, och detta trots att jag knep ihop munnen och höll andan så länge jag kunde efter att de kört förbi mig...
Hälsoslinga, pyttsan! Fast jag måste väl medge att det var ganska mysigt trots allt även om det inte var någon ny upplevelse som jag hade förväntat mig. Och att stirra stint på lyktstolparna för att se om man hade gått åt rätt håll var faktiskt ganska spännande det också för det hände ett antal gånger då jag trodde att jag hade gått "vilse", men var gång jag tänkte att jag skulle vara envis och verkligen följa hälsoslingan, och därför vända om och välja den där andra vägen i korsningen, dök ett märke upp på en av lyktstolparna och talade om för mig att jag ändå var på rätt väg.
Jag kan visst inte skriva korta inlägg.
God natt // L. J.
Men jag fick faktiskt lite intressant sightseeing. Gick förbi Pettersbergsskolan som såg mörk och övergiven ut. Har de gjort slag i saken nu efter tio år eller mer av ältande, och faktiskt verkligen stängt ner skolan? Jag har verkligen ingen koll längre. Inte ens Pettersspöket syntes till, men han brukade väl mest vara där om nätterna så vem vet, det kanske lyser i det där fönstret just nu, som det gjort så gott som varje natt i säkert 20 år.
Jag måste nog ha gått på ganska ordentligt för plötsligt gick mina skor isär. De gick verkligen i bitar så att jag lämnade små spår efter mig, haha! Så nu har jag två par defekta promenadskor, det är bara att välja mellan att bli blöt om hälarna eller om tårna. Fast det spelar egentligen ingen större roll vilket jag väljer för efter några minuter har skorna ändå blivit blöta från tå till häl.. Men det är ju vinter och dags att ta fram vinterskorna, mina fina gröna kängor.
När jag gick i mellanstadiet började jag tröttna på min tönt-klädsel. Jag ville ha såna där snygga svarta Dr Martens som alla andra i klassen hade. Men nejdå... Visst fick jag kängor, men inte var det Dr Martens. Billigt och fult som alltid var vad som gällde min klädsel. Inte var de heller på något vis ens i närheten lika de där snygga glansiga stålhätte-kängorna som alla andra gick runt i. Mina var fult gröna, med en gul kant, och alldeles matta och inte det minsta tuffa. Så tji fick jag som ville tuffa till mig!
Men det finns ju ett men: Det var ett bra köp av mamma även om jag hatade dem just då i mitten av nittio-talet. För här är de, fortfarande varma och torra, bekväma och hela. Jag kan nästan slå vad om att det är få om ens någon från min klass som har kvar sina Dr Martens från den tiden, och fortfarande kan använda dem utan att bli kalla, trötta eller blöta om fötterna.
Visst är de coola? *host*
Nej, så mycket som jag traskar runt är det viktigare med bekvämlighet, värme och torrhet än ytlighet. Vem annan än mode-fjortisarna tittar väl på folks fötter för att se vad de har för skor på sig? Och ärligt talat bryr jag mig inte om vad de tycker och tänker om mig.
Att ta fram vinterskorna låter ju rätt och riktigt när det är så mycket snö runtom i landet, och snart lucia och allt. Under min promenad insåg jag att jag borde ha tagit med mig kameran för att fota det vackra vinterlandskapet jag gick genom. Det var verkligen vackert på sina ställen, det ljuger jag inte om. Men det var en vacker grönska och inte snötäckta skogar jag såg. Nyutspruckna löv som stack upp ur marken och såg så pigga och friska ut, gröna frodiga mossor som alltid ser så inbjudande ut... Ja vackert var det men vintrigt var det då inte! Så det är ju inte helt tid för vinterskor om man bor här... men det får gå ändå.
Om jag fann hälsan? Nej, jag blev bara sämre efter några timmar. Det kanske beror på att jag fuskade och rökte, man kanske inte får röka när man går hälsoslingan? Men vad hade väl det spelat för roll om jag hade låtit bli att röka när mopederna körde längs cykelvägarna och fyllde min min näsa med frätande rök som ångade ur lungorna långt efter att mopederna hade försvunnit ur synhåll, och detta trots att jag knep ihop munnen och höll andan så länge jag kunde efter att de kört förbi mig...
Hälsoslinga, pyttsan! Fast jag måste väl medge att det var ganska mysigt trots allt även om det inte var någon ny upplevelse som jag hade förväntat mig. Och att stirra stint på lyktstolparna för att se om man hade gått åt rätt håll var faktiskt ganska spännande det också för det hände ett antal gånger då jag trodde att jag hade gått "vilse", men var gång jag tänkte att jag skulle vara envis och verkligen följa hälsoslingan, och därför vända om och välja den där andra vägen i korsningen, dök ett märke upp på en av lyktstolparna och talade om för mig att jag ändå var på rätt väg.
Jag kan visst inte skriva korta inlägg.
God natt // L. J.
Måndagen den 7:e december år 2008
Jag lär mig aldrig att hänga med i tid. Jag lever i dagar som aldrig existerat, och som aldrig kommer att existera, enligt den kalender vi i vår värld nu går efter. Som måndagen den 7:e december år 2008. Frågar du mig vad det är för dag kan tisdagen vara en fredag, den 12:e den 6:e, året 2008 kan plötsligt vara 1999. Så fråga inte mig om du vill veta dagens datum. Ett tips värt att minnas.
Kaffe har jag druckit men bryggaren fortsätter knäppa ute i köket, den säger: "Jag har mer, kom, jag vill bränna din tunga så du inte känner någon smak under resterande dagen!" Så snäll är min kaffebryggare. Men det kanske är rätt åt mig för den får inte något lyx-pulver att jobba med som den önskar. Billig strunt tycker den inte om.
Nu har jag jobbat lite med högerspalten här. Jag hoppas att den ska sprida glädje bland de nära och kära som finns på nätet att länka till. Resten får skylla sig själva som inte har det.
Det här är inte alls min vision av hur denna blogg skulle se ut och det stör mig, men tydligen inte tillräckligt mycket för att det skulle ha fått mig att göra någonting åt det ännu. Och jag har lovat att hjälpa till med systers blogg så jag ska nog lägga tid på den innan jag lägger mer tid på denna. Då kanske hon blir lite mer inspirerad och förvandlas till en rutinerad bloggare. Hon har så många bra tankar och har barn som säger så mycket intressant, att jag ibland sörjer litegrann att hennes blogg inte uppdateras lite oftare. Nej nej, kära syster, inga prestationskrav nu, man behöver inte vara en författarsjäl som jag för att blogga...
Kaffe har jag druckit men bryggaren fortsätter knäppa ute i köket, den säger: "Jag har mer, kom, jag vill bränna din tunga så du inte känner någon smak under resterande dagen!" Så snäll är min kaffebryggare. Men det kanske är rätt åt mig för den får inte något lyx-pulver att jobba med som den önskar. Billig strunt tycker den inte om.
Nu har jag jobbat lite med högerspalten här. Jag hoppas att den ska sprida glädje bland de nära och kära som finns på nätet att länka till. Resten får skylla sig själva som inte har det.
Det här är inte alls min vision av hur denna blogg skulle se ut och det stör mig, men tydligen inte tillräckligt mycket för att det skulle ha fått mig att göra någonting åt det ännu. Och jag har lovat att hjälpa till med systers blogg så jag ska nog lägga tid på den innan jag lägger mer tid på denna. Då kanske hon blir lite mer inspirerad och förvandlas till en rutinerad bloggare. Hon har så många bra tankar och har barn som säger så mycket intressant, att jag ibland sörjer litegrann att hennes blogg inte uppdateras lite oftare. Nej nej, kära syster, inga prestationskrav nu, man behöver inte vara en författarsjäl som jag för att blogga...
Dagens planer:
- Att gå till jobbet är jag inte tillräckligt motiverad till med huvudvärk och mitt hälsotillstånd, särskilt nu när där inte finns någonting att göra där ens
- På grund av mitt hälsotillstånd tänkte jag faktiskt gå hälsoslingan snart, den kanske ger mig hälsan åter?
- Men innan dess ska jag se om jag vågar stiga in på biblioteket och förfäras av min skuld *skäms*
- Uppiggad som en istapp efter långpromenad i kallt regn ska jag värma mina händer i diskvatten
- Sedan dricker jag nog mer kaffe för att orka städa
- Några andra planer för dagen har jag inte skaffat mig ännu, kanske spackla lite på väggen? Väggen tycker åtminstone det. Att den vågar, efter att ha sett hur mitt tak ser ut! Nåja, den får skylla sig själv som inte skaffade sig en byggmästare till inneboende. Blir det tokigt går det säkert att fixa på något vis... hoppas jag.
Ha nu en underbar dag!
Med kärlek // J
Allitteras svek
Ja! Sviken är jag och besviken. Allitteration med böljande L lovades att komma till mig men inte såg jag till något av det, inte. Men jag kanske inte borde vara arg, det kanske bara var jag som råkade blunda just som det kom till mig... ?
O Allittera! Förlåt mig du sköna, om det är så att jag inte tog emot dig när du sträckte dig efter mig. Kom gärna tillbaka närhelst det behagar, när helst lusten bejakas! Alltid är du välkommen hit.
Så vad händer i natten? Det är svart i fönstren. Ett enda ljus som entonigt stirrar in mot mig, ett dött ljus i ett avlägset fönster. Men jag vet att det finns många ljus där ute i mörkret som lever och blinkar, det är stjärnklart inatt och Måne svepte förbi och vinkade så sött mot mig tidigare under kvällen.
I veckan ska jag få ett soprum. Det är bra. För jag tycker inte om att barnen pratar till min rygg och säger "Det där är inte hennes soprum."
Jag tycker om att älska via betapet. Jag tycker om att tråna via webbcam. Jag tycker om att smekas av ord via msn. Jag tycker om att älskas via tankar. Jag tycker om att se framåt. Jag tycker om det så mycket att jag blir litet yr. Jag häpnas över detta, för framtiden har alltid varit dold i ett dunkel i en dimma förut, så dold att till och med mina lärare blivit oroliga för mig. Jag tycker dock minst lika mycket om att befinna mig i nuet, även när bläcket kastas in i mina ögon och jag irrar runt i ett förvirrat tillstånd av lycka och ångest.
Allittera, döda ljus i fönstren, levande ljus på himlen, sopor och älsk. Varför ser det ut som att soporna inte alls passar in i det här inlägget? Men sopor är vad sopor är, de finns där och är sällan vackra eller välkomna. Men vad ska sopor göra om inte just skräpa? Jag orkar inte städa inatt så de får ligga där de ligger nu, mellan Måne och kärlek.
Om jag inte kan somna heller inatt... för det verkar ju inte så som ni ser av tidsstämpeln här nedan... Om jag inte kan... eller också kan jag, för nu är jag visst inte helt ensam. Hej du varma söta! Vagga mig till sömns du, nu.
L * // J *
O Allittera! Förlåt mig du sköna, om det är så att jag inte tog emot dig när du sträckte dig efter mig. Kom gärna tillbaka närhelst det behagar, när helst lusten bejakas! Alltid är du välkommen hit.
Så vad händer i natten? Det är svart i fönstren. Ett enda ljus som entonigt stirrar in mot mig, ett dött ljus i ett avlägset fönster. Men jag vet att det finns många ljus där ute i mörkret som lever och blinkar, det är stjärnklart inatt och Måne svepte förbi och vinkade så sött mot mig tidigare under kvällen.
I veckan ska jag få ett soprum. Det är bra. För jag tycker inte om att barnen pratar till min rygg och säger "Det där är inte hennes soprum."
Jag tycker om att älska via betapet. Jag tycker om att tråna via webbcam. Jag tycker om att smekas av ord via msn. Jag tycker om att älskas via tankar. Jag tycker om att se framåt. Jag tycker om det så mycket att jag blir litet yr. Jag häpnas över detta, för framtiden har alltid varit dold i ett dunkel i en dimma förut, så dold att till och med mina lärare blivit oroliga för mig. Jag tycker dock minst lika mycket om att befinna mig i nuet, även när bläcket kastas in i mina ögon och jag irrar runt i ett förvirrat tillstånd av lycka och ångest.
Allittera, döda ljus i fönstren, levande ljus på himlen, sopor och älsk. Varför ser det ut som att soporna inte alls passar in i det här inlägget? Men sopor är vad sopor är, de finns där och är sällan vackra eller välkomna. Men vad ska sopor göra om inte just skräpa? Jag orkar inte städa inatt så de får ligga där de ligger nu, mellan Måne och kärlek.
Om jag inte kan somna heller inatt... för det verkar ju inte så som ni ser av tidsstämpeln här nedan... Om jag inte kan... eller också kan jag, för nu är jag visst inte helt ensam. Hej du varma söta! Vagga mig till sömns du, nu.
L * // J *
Liten, skör, älskad och beskyddad
I mig själv är jag liten och skör, så liten och skör att det nog är lätt att älska mig så som man älskar och vill beskydda ett litet oförståndigt barn från att någonsin fara illa. För älskad är jag och beskyddad av flera. Den lilla, sköra, älskade, beskyddade är jag. Men även den lilla, starka, älskande, beskyddande. Kanske är det så att man inte kan älskas om man inte älskar, kanske behöver jag vara dessa båda för att kunna vara någon alls av dem?
Liten, skör och beskyddad är jag av dem som älskar mig. Liten, stark och beskyddande är jag mot dem som jag älskar. Så måste det vara. Att jag älskar många fler än som älskar mig borde göra mig starkare och mer beskyddande än skör och beskyddad, men jag upplever en jämnvikt mellan dessa. Mängden utgör ingen skillnad, jag kan inte vara mer mig själv än jag är, och om jag är dessa båda, måste jag alltså vara dem lika mycket.
Svammel i en överbelastad hjärna; så skulle man nog kunna bortförklara allt detta.
Liten, skör och beskyddad är jag av dem som älskar mig. Liten, stark och beskyddande är jag mot dem som jag älskar. Så måste det vara. Att jag älskar många fler än som älskar mig borde göra mig starkare och mer beskyddande än skör och beskyddad, men jag upplever en jämnvikt mellan dessa. Mängden utgör ingen skillnad, jag kan inte vara mer mig själv än jag är, och om jag är dessa båda, måste jag alltså vara dem lika mycket.
Svammel i en överbelastad hjärna; så skulle man nog kunna bortförklara allt detta.
Jag....
tycker inte om att vakna...
och se att jag somnat mitt i en text,
okontrollerat fallit i sömn sådär.
Sånt gör att en god stund av det vakna tillståndet upptas av förvirring...
Ja ja. Vissa av er firar andra advent idag. Jag hoppas att ni finner glädje i skenet av ljusen och låter er hållas vid gott mod i denna mörka årstid. Glöm inte att släcka, och lämna aldrig levande ljus obevakade!
Jag känner att dagen kan komma att innehålla lite allitteratur.
God morgon får jag väl som nyvaken önska er! // J
Sexig mat
 | Mat och passion går ofta hand i hand med varandra. Vi förför och lockar våra kära med att bjuda på fina middagar, både hemlagade och ute på restauranger. Att vägen till mannens hjärta går via magen kanske inte alls är något tokigt påstående. Men den passar nog lika bra till att beskriva vägen till kvinnans hjärta, om inte till och med bättre! Hur många kvinnor önskar inte att deras män |
någon gång kunde göra i ordning dagens middag? Och de flesta av oss blir nog väldigt glatt överraskade och imponerade då vi träffar män med goda matlagningskunskaper. Men det är inte det jag har planerat att diskutera i dagens inlägg, utan följande:
Vad är egentligen sexig mat? Jag menar då inte olika hoprörda maträtter, jag talar om råvaror. Det finns mängder av vackra erotiska bilder på mat. Att en öppnad och nästan helt urplockad sockerärta kan vara så lik det kvinnliga könsorganet är faktiskt riktigt imponerande. Eller bananen som har en relativt realistisk form och storlek för att kunna jämföras med det manliga könet... Det är inte bara formen och utseendet som spelar in i det erotiska med föda. Smaker, dofter, konsistens, yta och till och med läten har också stor betydelse.
Hur låter det när man äter maten? Moroten kan ju till exempel associeras med det manliga, ibland kan de verkligen förvåna med sin likhet till och med! Men knaprandet mellan tänderna får nog en och annan att grimasera av bara tanken på vad det innebär i sammanhanget...
Pasta klassas väl ofta som romantisk mat. Jag förstår ärligt talat inte varför, annat än att det är italienskt och italienare är ju passionerade ... eller? Har det med "klistret" att göra? Eller kanske energin i pastan? Det enda sexiga med pastan som jag kan komma på är ljudet av att röra runt i det, eller också att man kan leka Lady och Lufsen och pussas samtidigt som man äter. Inget illa om pasta, absolut inte, men den fyller inte mina krav på sexig föda.
Passionsfrukt - ja det hör man ju bara av namnet! Men vore den verkligen riktigt lika populär om den hette något annat? Jag tror faktiskt inte det, även om den faktiskt förtjänar att framhävas. Den är god med sin sötsyrliga smak, men det är ju inte det som gör den sexig. Här talar vi framför allt om konsistens och associationer. En lite rynkig boll med massor av slemmiga frön i... Visserligen låter det snarare avtändande än sexigt när jag säger så... Sorry. Ljudet? Ja, det kan man lätt koppla till erotiska ljud.
Musslan då? Det sägs ju att den är väldigt sexig. Jag kan nog tänka mig att den också är det, i konsistens, ljud, smak, lukt ... Men vem äter musslor? Jag tycker musslor verkar vara så äckliga att bara det gör den oerhört osexig.
Päronet är en frukt som jag kan tycka är sexig. Det är mjukt, saftigt, sött, halt, och låter rätt om det är riktigt moget. Dessutom kan man tolka in utseendet på det litet som man vill. Är den avlång och smal kan den representera mannen, är den nästan rund ser den kanske ut som ett bröst. Knoppen på ena sidan kan faktiskt se ut som en .. *host* öppning. Delar man på frukten kan man se det kvinnliga könet där, oftast till och med befruktat med frön! Dessutom tycker jag att den vanliga päronformen ser ut som en kvinnokropp. Som skönhetsidealet är idag skulle den väl stå upp och ner för att se ut som en kvinna, så smal som möjligt nertill och så stor och fyllig som möjligt upptill, men jag tänker förstås på päronet åt "rätt" håll. Med bred rumpa och avsmalnande midja.
Den för mig personligen mest erotiska födan är ändå persikan. Det är så allvarligt att jag nästan kan bli upphetsad av att äta det. Den är hal och glidig, fuktig och mjuk, och samtidigt litet köttig. Doftar och smakar som man önskar att man själv gjorde. Den har en härlig varm och passionerad färg. Skalet känns som len hud, den är ofta formad så att den får oss att tänka på rumpor. Persikohalvor får mig att tänka på bröst, utifrån. Inifrån ser den ut som en vagina. Jag kan även tänka på hela frukten som en gravid mage med kärnan däri som ett foster.
Det finns mängder av sexig föda. Det mesta består väl av frukt, men grönsakerna kommer på en god andraplats. Äpplen, papaya, jordgubbar, vindruvor, körsbär, melon, chilipeppar, sparris, tomat, squash, lök... Men även mejeriprodukter som till exempel litet smält ost kan också vara sexigt, för att inte tala om choklad (som ju egentligen inte är någon råvara i och för sig), eller varför inte ägget, en fantastisk symbol på flera sätt.
Hur mycket erotik bjuder du på vid middagsbordet?
Här är en liten vacker film att hämta inspiration från:
Sannolikhetslära och filosofi
Så trött jag var redan i skaplig tid ikväll, att jag nästan började lita på att jag skulle somna. Nu har flera timmar förflutit och min kropp har fått total panik av stillheten. Pirrande sprattlande fingrar och tår, fötter som gungat och ben som börjat sparka i luften. Händerna som pulserat och handlederna vridits fram och tillbaka, sedan for armarna upp i luften och jag låg här i okontrollerade stress-ryckningar som den värsta ad/hd-drabbade någonsin.
Tekniken att ligga still i all sysslolöshet har jag lärt mig att behärska genom åren, men ibland kan jag bara inte ta över kontrollen och stilla pirret. Så varför låta sig plågas när det bara blir värre och värre? Lika bra att ge upp och låta kroppen härja runt i spasmer som den vill.
Jag tänkte nästan skriva om hur luften de senaste nätterna fyllts av vitskimrande kristaller som inte verkar hitta ner till marken, men nu har det ju faktiskt snöat en god stund inatt. Det började med de små små kristallerna som ljudlöst sökte sig ner mot marken, som sedan blev till flingor som slingrande gled ner genom natten. Men nu plaskar de lätt mot fönstret så det blir antingen blött eller halt när det är dags för alla fötter att gå ut.
Det sägs att det inte finns en snöflinga som är identisk med en annan. Hur kan det vara möjligt att det skulle kunna vara ett sant påstående? Om man tar all världens snöflingor som någonsin fallit över vår jord genom alla tider då snö funnits, måste det väl ändå ha kommit några som faktiskt är identiska.
Rätta mig gärna om jag har fel, eller bekräfta att jag har rätt, för saker som detta kan faktiskt etsa sig fast i mitt ständigt undrande medvetande. Vad tror du?
Om jag har rätt i den tanken, borde det också vara fullt möjligt att två identiska flingor uppkommer i samma tid, kanske till och med alldeles bredvid varandra. Sannolikheten är inte stor, säkert är den till och med minimal, men den finns där, för sådan är sannolikhetsläran; allt är möjligt.
Jag minns hur de andra eleverna i skolan sköt undan påståendet att matematik skulle vara ett verktyg för det mesta i livet och i världen. Inte bara till att räkna ytor eller långt mer avancerade fysiologiska, biologiska, kemiska, astronomiska och andra ganska fysiskt påtagliga uträkningar, utan även en grund för filosofiska tankar. De förstod inte. Men det kanske inte är så konstigt när den enda matematiken de kände till var grundskolans matematik, eller gymnasiets matte A, som ju faktiskt inte är något annat än en upprepning på just grundskolans matematik.
Frågan är hur då jag, som ju faktiskt inte heller hade läst mer matte än de, kunde se sambandet redan då? Nå, det spelar ingen roll just nu, jag påstår heller inte att jag är särskilt kunnig inom matematik, men jag ser åtminstone sambanden ibland. Enligt ovannämnda teori om snöflingorna, säger matematiken att allt är möjligt, om man går efter sannolikhetsläran. Det borde väl kunna räknas som filosofiskt.
Sannolikhetsläran är ändå en ganska menlös lära som inte säger någonting om vare sig nuet, framtiden eller dåtiden. Att räkna ut sannolikheter kan löna sig om man har tur, men det finns alltid en risk att det minst sannolika ändå inträffar.
Men i filosofin kan den vara intressant. Man kan ju se det som både en negativ och en positiv livssyn. "Sannolikheten är inte stor att jag kommer ur skolan med goda betyg." Har pessimisten räknat ut den sannolikheten tänker h*n antagligen "Om sannolikheten är så liten kan jag lika gärna ge upp." Optimisten däremot kan aktivt söka vägen till att öka sannolikheten. En sådan person kanske också lär sig att tänka "Sannolikhetsläran säger att det inte är helt omöjligt att jag lyckas bra i skolan."
... Men se där! Jag skulle ju bara skriva att jag inte kan sova och att det snöar. Ja intressanta saker kan hända när man låter tankarna flöda fritt. Ta med er sannolikhetslärans hoppfulla motto och se om det kan lätta upp stämningen för dagen!
"Allt är möjligt"
/ J
Tekniken att ligga still i all sysslolöshet har jag lärt mig att behärska genom åren, men ibland kan jag bara inte ta över kontrollen och stilla pirret. Så varför låta sig plågas när det bara blir värre och värre? Lika bra att ge upp och låta kroppen härja runt i spasmer som den vill.
Jag tänkte nästan skriva om hur luften de senaste nätterna fyllts av vitskimrande kristaller som inte verkar hitta ner till marken, men nu har det ju faktiskt snöat en god stund inatt. Det började med de små små kristallerna som ljudlöst sökte sig ner mot marken, som sedan blev till flingor som slingrande gled ner genom natten. Men nu plaskar de lätt mot fönstret så det blir antingen blött eller halt när det är dags för alla fötter att gå ut.
Det sägs att det inte finns en snöflinga som är identisk med en annan. Hur kan det vara möjligt att det skulle kunna vara ett sant påstående? Om man tar all världens snöflingor som någonsin fallit över vår jord genom alla tider då snö funnits, måste det väl ändå ha kommit några som faktiskt är identiska.
Rätta mig gärna om jag har fel, eller bekräfta att jag har rätt, för saker som detta kan faktiskt etsa sig fast i mitt ständigt undrande medvetande. Vad tror du?
Om jag har rätt i den tanken, borde det också vara fullt möjligt att två identiska flingor uppkommer i samma tid, kanske till och med alldeles bredvid varandra. Sannolikheten är inte stor, säkert är den till och med minimal, men den finns där, för sådan är sannolikhetsläran; allt är möjligt.
Jag minns hur de andra eleverna i skolan sköt undan påståendet att matematik skulle vara ett verktyg för det mesta i livet och i världen. Inte bara till att räkna ytor eller långt mer avancerade fysiologiska, biologiska, kemiska, astronomiska och andra ganska fysiskt påtagliga uträkningar, utan även en grund för filosofiska tankar. De förstod inte. Men det kanske inte är så konstigt när den enda matematiken de kände till var grundskolans matematik, eller gymnasiets matte A, som ju faktiskt inte är något annat än en upprepning på just grundskolans matematik.
Frågan är hur då jag, som ju faktiskt inte heller hade läst mer matte än de, kunde se sambandet redan då? Nå, det spelar ingen roll just nu, jag påstår heller inte att jag är särskilt kunnig inom matematik, men jag ser åtminstone sambanden ibland. Enligt ovannämnda teori om snöflingorna, säger matematiken att allt är möjligt, om man går efter sannolikhetsläran. Det borde väl kunna räknas som filosofiskt.
Sannolikhetsläran är ändå en ganska menlös lära som inte säger någonting om vare sig nuet, framtiden eller dåtiden. Att räkna ut sannolikheter kan löna sig om man har tur, men det finns alltid en risk att det minst sannolika ändå inträffar.
Men i filosofin kan den vara intressant. Man kan ju se det som både en negativ och en positiv livssyn. "Sannolikheten är inte stor att jag kommer ur skolan med goda betyg." Har pessimisten räknat ut den sannolikheten tänker h*n antagligen "Om sannolikheten är så liten kan jag lika gärna ge upp." Optimisten däremot kan aktivt söka vägen till att öka sannolikheten. En sådan person kanske också lär sig att tänka "Sannolikhetsläran säger att det inte är helt omöjligt att jag lyckas bra i skolan."
... Men se där! Jag skulle ju bara skriva att jag inte kan sova och att det snöar. Ja intressanta saker kan hända när man låter tankarna flöda fritt. Ta med er sannolikhetslärans hoppfulla motto och se om det kan lätta upp stämningen för dagen!
"Allt är möjligt"
/ J
Navelsträngar
Mor kom på besök idag. Jag var redan beredd på det att hon skulle dyka upp oanmäld just idag, eller kanske redan igår, så det är inte bara hon som känner på sig saker om mig, navelsträngen ger information åt båda hållen, men jag undrar när den ska bli klippt egentligen. Det är inte det samma som att klippa av kontakten förstås, bara det där bandet som ofta verkar följa med mellan modern och det yngsta barnet. Den klipps väl inte förrän vi har samma mål för att den ska kunna bli klippt, som det är nu har vi skilda mål som inte alls är kompatibla med varandra, därför kan den heller inte bli klippt.
Får jag nu som jag vill, kanske jag om några år faktiskt har kommit så långt att det finns riktiga förklaringar på papper, på vem jag är. Först då kommer jag att kunna svara på allas frågor. Men frågan jag ställer mig är hur många jag kommer att vilja svara. För det är för många som undrar, för många som lägger sig i och pressar och trycker på mig. För många. Det gör att jag har valt att ta avstånd från människor.
Jag sitter här ensam dag ut och dag in som en gammal eremit, därför att jag inte orkar bli pushad på från så många håll längre. Det är inte lätt att tackla när jag inte ens har några svar för mig själv. Hur ska jag då kunna svara andra? Och med vilken rätt frågar de? Av omtanke och kärlek, det känner jag i deras uttryck. Men om de visste vad de i själva verket frågar om skulle de förhoppningsvis låta bli att fråga av respekt.
Nu lämnar jag det. Jag funderar på att publicera en dikt från 2003 som jag kom att tänka på av gårdagens dikt. Men den är lång och litet besvärlig i sin form, så jag får se om den kommer upp här eller ej.
L / J
Vid kärlekens avfart
Det är litet spännande att det finns så många i världen som tycker att jag är intressant nog att följa vart jag än går. Hur många det handlar om spelar ingen roll då en enda vore fler än jag kan förstå, men mina följeslagare, övervakare, eller vad jag nu ska börja kalla dem, är hur som helst ett plural och inte bara en. Jag känner konstigt nog inget obehag från dem, annars hade jag ju förstås inte varit så synlig överallt heller. För en gångs skull tolkar jag folks nyfikenhet på mig som något positivt, så ja, ingenting är beständigt i all evighet, saker och ting förändras kontinuerligt, rullas i cirklar fram...
Sällan lyckas jag sova om nätterna. Ibland ligger jag och plågar mig själv genom att envist ligga kvar och låtsas sova och det ger visserligen kroppen en slags vila men det gör mig oftast bara mest illa att ligga så, så nu är jag i en period av att inte plåga mig själv på det sättet. Kan jag inte sova så tillåter jag mig själv att vara vaken och aktiv även om det har ett högt pris det med.
Därför är jag lyckligt förvånad över att ha mött en person som jag faktiskt kan sova tillsammans med. Att sova med folk är annars snäppet värre än att sova ensam. Det är mycket som är märkligt och lustigt, ja, lustfyllt, tillsammans med honom. Som att gå runt i affärer, laga mat, att bara finnas... Men framför allt just sovandet är bortom allt jag föreställt mig kunna uppleva tillsammans med en annan människa.
Det kanske är märkligt, men jag sörjer inte ens att han befinner sig så långt bort från mig. Att ha funnit en person som man kan må så bra tillsammans med och sedan inte få träffa honom närhelst man önskar, borde kännas aningen förgörande, men på något vis är jag faktiskt glad över avståndet, för fick jag vara med honom närhelst jag ville, skulle vi nog snart ha umgåtts sönder relationen, vuxit in i varandra alldeles för fort.
Hur mycket jag än ser fram emot och längtar efter framtiden har jag ingen brådska med att komma dit. Jag vill dra ut på tiden och göra livet med honom långt, långt som i en oändlighet. Jag tycker i själva verket att den här månaden har gått alldeles för fort. Det är nog vad som händer när allting klickar rätt från två olika håll, när allting känns fullt naturligt så att man glömmer att det hela faktiskt är någonting alldeles nytt.
Sällan lyckas jag sova om nätterna. Ibland ligger jag och plågar mig själv genom att envist ligga kvar och låtsas sova och det ger visserligen kroppen en slags vila men det gör mig oftast bara mest illa att ligga så, så nu är jag i en period av att inte plåga mig själv på det sättet. Kan jag inte sova så tillåter jag mig själv att vara vaken och aktiv även om det har ett högt pris det med.
Därför är jag lyckligt förvånad över att ha mött en person som jag faktiskt kan sova tillsammans med. Att sova med folk är annars snäppet värre än att sova ensam. Det är mycket som är märkligt och lustigt, ja, lustfyllt, tillsammans med honom. Som att gå runt i affärer, laga mat, att bara finnas... Men framför allt just sovandet är bortom allt jag föreställt mig kunna uppleva tillsammans med en annan människa.
Det kanske är märkligt, men jag sörjer inte ens att han befinner sig så långt bort från mig. Att ha funnit en person som man kan må så bra tillsammans med och sedan inte få träffa honom närhelst man önskar, borde kännas aningen förgörande, men på något vis är jag faktiskt glad över avståndet, för fick jag vara med honom närhelst jag ville, skulle vi nog snart ha umgåtts sönder relationen, vuxit in i varandra alldeles för fort.
Hur mycket jag än ser fram emot och längtar efter framtiden har jag ingen brådska med att komma dit. Jag vill dra ut på tiden och göra livet med honom långt, långt som i en oändlighet. Jag tycker i själva verket att den här månaden har gått alldeles för fort. Det är nog vad som händer när allting klickar rätt från två olika håll, när allting känns fullt naturligt så att man glömmer att det hela faktiskt är någonting alldeles nytt.
Under dimman
Jag krälar i skuggan under dimman
ser ingenting annat än fötter som trampar
stampar mig platt under sig.
Jag är en motpol av egen fri vilja
ett ljus i skuggan för att skuggan ska få träda fram i ljuset.
Därför krälar jag i skuggan under dimman.
Och ändå står jag där med öppen famn
när det är dags för dem att söka tröst i förvirringen
trots att de trampat ner mig.
Jag är en moder av egen fri vilja
en röst i tystnaden för att tystnaden ska få höras.
Därför står jag där med öppen famn.
Min kärlek är vid och stark.
Jag blir nertrampad, lemlästad och sårad...
Går det att älska någon som inte sårar?
Jag älskar av egen fri vilja
en kärlek i hatet för att även de illvilliga ska få älska.
Därför är min kärlek vid och stark.
/ J
ser ingenting annat än fötter som trampar
stampar mig platt under sig.
Jag är en motpol av egen fri vilja
ett ljus i skuggan för att skuggan ska få träda fram i ljuset.
Därför krälar jag i skuggan under dimman.
Och ändå står jag där med öppen famn
när det är dags för dem att söka tröst i förvirringen
trots att de trampat ner mig.
Jag är en moder av egen fri vilja
en röst i tystnaden för att tystnaden ska få höras.
Därför står jag där med öppen famn.
Min kärlek är vid och stark.
Jag blir nertrampad, lemlästad och sårad...
Går det att älska någon som inte sårar?
Jag älskar av egen fri vilja
en kärlek i hatet för att även de illvilliga ska få älska.
Därför är min kärlek vid och stark.
/ J
Frusna tår
För ca en timme sedan åkte min kära ifrån mig för andra gången. Självklart måste han åka om han ska kunna återvända, annars vore det ju litet svårt att komma tillbaka, om man inte först åker iväg. Enkel nannalogik.
Så vad finns det att säga ikväll? Tankarna ligger i värmen som fortfarande trycker svagt mot min rygg och innanför håret mot nacken. Det börjar avta men jag sörjer det inte, jag förvånas snarare över att känslan kan vara så fysisk fortfarande efter mer än en timme. Men mina fötter fryser, så jag ska nog låta dem vila under täcket en stund istället för att sitta här och skriva om gråtande män eller kvinnor i strid; det var där mina tankar just hamnade.
Men ni hade nog inte fått ta del av de tankarna även om jag inte hade frusit om tårna och gick och lade dem under täcket nu.
L / J
Låt vågen balanseras
Inte en Snöflinga, inte en Solstråle
Bara en jämngrå ton över hela Himmel.
Att Gräs är grönt i december
Att nya plantor gror när det borde vara tid för Natur att gå till vila...
Hur ska jag kunna finna en rytm
när till och med Jord har tappat sin regelbundenhet?
Är det verkligen så förkastligt att inte följa ordningen
Att inte vara som det förväntas?
Är det inte just såhär det borde få vara
Att följa det som är
Finnas i nuet och leva med den
Utan att följa några lagar som skapats av andra
Om när man ska göra vad och hur?
Kaoset är ordningen där jag hittar rätt
I stöket vet jag var allting finns.
Städa mitt liv och jag kommer att gå vilse som alltid när det städas.
Det rena är inte rent utan smuts,
Ljus är inget ljus utan Mörker.
Så varför vill ni dra ut mig till det ni kallar för rätsidan
om jag bara kan finnas och verka på avigsidan?
Det är av ljuset som skuggan kommer
Inte försvinner den av att bli belyst, det är ju där den föds.
För att det ska finnas en rätsida måste avigsidan även den finnas.
Någon måste vara där som ni menar är fel sida, för att skapa balans
Så jag undrar varför ni vill dra mig härifrån
När det är här jag ska vara och trivs
När det är här jag kan verka och fullfölja min uppgift i att upprätthålla balansen.
Låt mig vara vaken i mörkret för att Ni ska få sova
Låt mig vila i ljuset för att ni ska få vaka där.
För att vågen inte ska tippa över till höger
fyller jag vänster Bägare så gott jag kan.
Om ni drar över mig till er sida kommer er Bägare att översvämmas.
Så låt mig få följa min orytm där jag är menad att vara
Det är här jag skulle trivas om ni lät bli att dra i mig.
/ JnLM
Bara en jämngrå ton över hela Himmel.
Att Gräs är grönt i december
Att nya plantor gror när det borde vara tid för Natur att gå till vila...
Hur ska jag kunna finna en rytm
när till och med Jord har tappat sin regelbundenhet?
Är det verkligen så förkastligt att inte följa ordningen
Att inte vara som det förväntas?
Är det inte just såhär det borde få vara
Att följa det som är
Finnas i nuet och leva med den
Utan att följa några lagar som skapats av andra
Om när man ska göra vad och hur?
Kaoset är ordningen där jag hittar rätt
I stöket vet jag var allting finns.
Städa mitt liv och jag kommer att gå vilse som alltid när det städas.
Det rena är inte rent utan smuts,
Ljus är inget ljus utan Mörker.
Så varför vill ni dra ut mig till det ni kallar för rätsidan
om jag bara kan finnas och verka på avigsidan?
Det är av ljuset som skuggan kommer
Inte försvinner den av att bli belyst, det är ju där den föds.
För att det ska finnas en rätsida måste avigsidan även den finnas.
Någon måste vara där som ni menar är fel sida, för att skapa balans
Så jag undrar varför ni vill dra mig härifrån
När det är här jag ska vara och trivs
När det är här jag kan verka och fullfölja min uppgift i att upprätthålla balansen.
Låt mig vara vaken i mörkret för att Ni ska få sova
Låt mig vila i ljuset för att ni ska få vaka där.
För att vågen inte ska tippa över till höger
fyller jag vänster Bägare så gott jag kan.
Om ni drar över mig till er sida kommer er Bägare att översvämmas.
Så låt mig få följa min orytm där jag är menad att vara
Det är här jag skulle trivas om ni lät bli att dra i mig.
/ JnLM
Ska jag plötsligt äta fisk?!
Idag blev jag bjuden på tonfisk. Den som känner mig lyfter nu antagligen på ögonbrynen. Ja, jag blev bjuden på tonfisk, och ja, jag åt upp det.
För ca 9,5 år sedan började jag gymnasiet. Då blev jag äntligen vegetarian. Jag hade redan under hela högstadiet velat bli vegetarian, men fick inte för föräldrarna. När jag så började gymnasiet fick jag göra mitt val och blev vegetarian. Ett år senare blev jag vegan i tre år, trappade upp med litet mjölkprodukter och blev till slut återigen lacto-ovo-vegetarian igen. Under de här nästan tio åren har jag inte medvetet ätit en enda bit kött. Förmodligen har mamma då och då lyckats smussla ner litet kycklingbuljong eller liknande i min mat, men det har sedan jag blev vegetarian sällan hänt att jag ens ätit hennes mat, och långt ifrån alla gånger jag gjort det har hon lurat i mig någonting sådant. Så jag räknar inte det som något köttintag precis.
Inte nog med att jag har varit vegetarian i nästan tio år, jag har heller aldrig ätit fisk. Fiskpinnar och fiskbullar är en sörja som jag inte räknar som fisk. Någon gång har jag smakat på fisk, och jag tror att jag i tio-års åldern fick en liten period då jag tyckte om just tonfisk. Jag tror åtminstone att det var tonfisk. Men sedan dess kan jag inte minnas att jag ens varit tvungen att så mycket som smaka på fisk. Så nej, jag blir inte alls förvånad om varenda människa som känner till mig höjer på ögonbrynen, kanske även tappar hakan eller till och med förståndet...
Så kom alltså plötsligt idag - dagen då jag blev bjuden på tonfisk.
Så plötsligt kom den faktiskt inte, då jag i ca ett år nu talat med några få om att jag fått ett sug efter fisk, och undrat varför. När suget slutligen avtog, släppte jag ändå inte tanken på fisk i form av mat. Jag har vant mig vid tanken av att en dag kanske faktiskt börja äta fisk. Eller åtminstone smaka. Och kanske börja äta, då och då någon gång. Så nej, dagen kom egentligen inte alls plötsligt, jag har förberett mig i ett år nu.
Idag gjorde min pojkvän i ordning tonfiskfiléer ...
(!! vad dyra de är, lyxmat, jag som trodde att det var vardagsmat det där, vilket visar på att jag faktiskt verkligen inte kan någonting alls om kött. Hur kan alla köttomaner argumentera bort vegetarisk kost som dyrt när man jämför med köttpriset? Jag sa då till min pojkvän att jag skulle kunna bli bjuden på världens lyxigaste kötträtt utan att förstå det alls och tro att det är helt vanlig husmanskost. Hur som helst: )
... och jag fick sojafiléer. Det var också första gången han själv åt kött när han var här, annars har vi, eller mest han för att vara helt ärlig, lagat vegetarisk mat som vi båda äter. Men jag fick också en bit tonfisk. Kanske en bit som motsvarar två ordentliga tuggor eller tre.
Så, hur beter man sig egentligen när man för första gången på snart tio år ska ta en köttbit på sin gaffel och stoppa den i munnen? Jag var faktiskt tvungen att fråga honom om jag skulle äta den bara som den var, eller om jag skulle blanda med riset och såsen. Jag skar en liten bit, blandade litet med det andra på tallriken. Tittade snabbt på gaffeln och undrade om jag skulle klara av det. Jag frågade mig om jag borde titta på köttet, tänka och känna efter om jag verkligen var beredd på att göra detta, eller om jag skulle blunda och svälja allt utan att tugga.
Lugnt och sansat gick det till. Jag hann bara slänga en liten blick på gaffeln medan tankarna for, och så fanns det där i min mun. Jag tuggade, smakade, svalde. Ja, det smakade som jag mindes det; det var som jag misstänkte det. Smaken var den samma; upplevelsen en helt annan. Jag hade ju anat att jag faktiskt skulle kunna tycka om fisk nu även om jag inte gjort det innan jag blev vegetarian.
Så ja, jag åt faktiskt upp den där biten fisk som fanns på min tallrik. Det smakade ... intressant. Den hade inte alls den konsistens som jag hade förväntat mig, men det kan bero på att jag har sett folk äta mest tonfisk på burk, som säkert skiljer sig ganska mycket jämfört med stekta filéer. Om det var gott eller inte har jag svårt att avgöra. Det var litet ... fett, ibland litet slemmigt och äckligt, mer tuggmotstånd än jag väntat mig, med en ganska stark smak (vilket jag fick upptäcka till fullo när jag fick för mig att smaka en tugga av bara fisk, det var ingen höjdare). Att beskriva smaken går nog inte efter denna första gången.
Det var hur som helst en jätteintressant upplevelse, dels själva utforskandet av fisken men även att iaktta mig själv, mina reaktioner och tankar kring att jag faktiskt satt där och åt fisk.
De går i snabba vågor, känslorna över att ha gjort detta. Ena stunden kan jag nästan känna mig panikslagen. Jag har ätit delar av ett djur. Frivilligt. Jag har djurdelar i mig! Andra stunden tänker jag på det som vilken mat som helst. Den lilla biten jag åt gör inte fisken någon skillnad, hade inte jag ätit den så hade killen ätit den. Hade inte killen ätit den hade den blivit slängd. Hade vi inte köpt den hade någon annan köpt och ätit den. Hade den inte blivit köpt hade den blivit kastad. Visserligen bidrar man genom att agera. Om det skulle gå så långt att den blev kastad utan att ha blivit köpt, skulle det kanske i längden också minska på fisket.
Men där låg den ju redan på min tallrik. Och jag hade ju försökt vänja mig vid tanken av att åtminstone prova det en enda gång. Att jag skulle kunna se det som enbart mat under mer än en fjärdedels sekund, har jag svårt för. Men det ser jag ändå som mycket gott, att respektera det man äter är ju precis som jag önskar att alla levde, oavsett vad de äter. Nej, jag kommer inte att bli någon storkonsumerande köttätare efter detta. Det har jag mycket svårt att se framför mig.
Däremot, kan det tänkas att jag någon gång ibland faktiskt äter fisk, att jag sakta vänjer mig vid att äta det tills jag faktiskt kan äta vanliga portioner, och bara då och då. Anledningarna till att jag vill vänja mig vid detta är många. Inte minst för att se om det kanske faktiskt kan läka min kropp som inte vet om den är 8 eller 80 år gammal. 25 tror den sig definitivt inte vara. Jag har haft vissa besvär sedan länge, innan jag ens blev vegetarian (synd att jag alltid måste påpeka detta för att motbevisa argumenten som annars haglar över mig om att det inte är hälsosamt att vara vegetarian) - men jag har heller som sagt aldrig riktigt ätit fisk, och jag har en känsla av att min kropp faktiskt kan komma i balans om den får den näringen som finns i fisken.
Så alla vegetarianer och veganer därute, ni kan predika hur mycket ni vill emot det här men jag vill ge min kropp den här chansen, kanske finns det hopp om att jag kan få känna mig frisk, och då är det faktiskt värt ett försök.
/ J
För ca 9,5 år sedan började jag gymnasiet. Då blev jag äntligen vegetarian. Jag hade redan under hela högstadiet velat bli vegetarian, men fick inte för föräldrarna. När jag så började gymnasiet fick jag göra mitt val och blev vegetarian. Ett år senare blev jag vegan i tre år, trappade upp med litet mjölkprodukter och blev till slut återigen lacto-ovo-vegetarian igen. Under de här nästan tio åren har jag inte medvetet ätit en enda bit kött. Förmodligen har mamma då och då lyckats smussla ner litet kycklingbuljong eller liknande i min mat, men det har sedan jag blev vegetarian sällan hänt att jag ens ätit hennes mat, och långt ifrån alla gånger jag gjort det har hon lurat i mig någonting sådant. Så jag räknar inte det som något köttintag precis.
Inte nog med att jag har varit vegetarian i nästan tio år, jag har heller aldrig ätit fisk. Fiskpinnar och fiskbullar är en sörja som jag inte räknar som fisk. Någon gång har jag smakat på fisk, och jag tror att jag i tio-års åldern fick en liten period då jag tyckte om just tonfisk. Jag tror åtminstone att det var tonfisk. Men sedan dess kan jag inte minnas att jag ens varit tvungen att så mycket som smaka på fisk. Så nej, jag blir inte alls förvånad om varenda människa som känner till mig höjer på ögonbrynen, kanske även tappar hakan eller till och med förståndet...
Så kom alltså plötsligt idag - dagen då jag blev bjuden på tonfisk.
Så plötsligt kom den faktiskt inte, då jag i ca ett år nu talat med några få om att jag fått ett sug efter fisk, och undrat varför. När suget slutligen avtog, släppte jag ändå inte tanken på fisk i form av mat. Jag har vant mig vid tanken av att en dag kanske faktiskt börja äta fisk. Eller åtminstone smaka. Och kanske börja äta, då och då någon gång. Så nej, dagen kom egentligen inte alls plötsligt, jag har förberett mig i ett år nu.
Idag gjorde min pojkvän i ordning tonfiskfiléer ...
(!! vad dyra de är, lyxmat, jag som trodde att det var vardagsmat det där, vilket visar på att jag faktiskt verkligen inte kan någonting alls om kött. Hur kan alla köttomaner argumentera bort vegetarisk kost som dyrt när man jämför med köttpriset? Jag sa då till min pojkvän att jag skulle kunna bli bjuden på världens lyxigaste kötträtt utan att förstå det alls och tro att det är helt vanlig husmanskost. Hur som helst: )
... och jag fick sojafiléer. Det var också första gången han själv åt kött när han var här, annars har vi, eller mest han för att vara helt ärlig, lagat vegetarisk mat som vi båda äter. Men jag fick också en bit tonfisk. Kanske en bit som motsvarar två ordentliga tuggor eller tre.
Så, hur beter man sig egentligen när man för första gången på snart tio år ska ta en köttbit på sin gaffel och stoppa den i munnen? Jag var faktiskt tvungen att fråga honom om jag skulle äta den bara som den var, eller om jag skulle blanda med riset och såsen. Jag skar en liten bit, blandade litet med det andra på tallriken. Tittade snabbt på gaffeln och undrade om jag skulle klara av det. Jag frågade mig om jag borde titta på köttet, tänka och känna efter om jag verkligen var beredd på att göra detta, eller om jag skulle blunda och svälja allt utan att tugga.
Lugnt och sansat gick det till. Jag hann bara slänga en liten blick på gaffeln medan tankarna for, och så fanns det där i min mun. Jag tuggade, smakade, svalde. Ja, det smakade som jag mindes det; det var som jag misstänkte det. Smaken var den samma; upplevelsen en helt annan. Jag hade ju anat att jag faktiskt skulle kunna tycka om fisk nu även om jag inte gjort det innan jag blev vegetarian.
Så ja, jag åt faktiskt upp den där biten fisk som fanns på min tallrik. Det smakade ... intressant. Den hade inte alls den konsistens som jag hade förväntat mig, men det kan bero på att jag har sett folk äta mest tonfisk på burk, som säkert skiljer sig ganska mycket jämfört med stekta filéer. Om det var gott eller inte har jag svårt att avgöra. Det var litet ... fett, ibland litet slemmigt och äckligt, mer tuggmotstånd än jag väntat mig, med en ganska stark smak (vilket jag fick upptäcka till fullo när jag fick för mig att smaka en tugga av bara fisk, det var ingen höjdare). Att beskriva smaken går nog inte efter denna första gången.
Det var hur som helst en jätteintressant upplevelse, dels själva utforskandet av fisken men även att iaktta mig själv, mina reaktioner och tankar kring att jag faktiskt satt där och åt fisk.
De går i snabba vågor, känslorna över att ha gjort detta. Ena stunden kan jag nästan känna mig panikslagen. Jag har ätit delar av ett djur. Frivilligt. Jag har djurdelar i mig! Andra stunden tänker jag på det som vilken mat som helst. Den lilla biten jag åt gör inte fisken någon skillnad, hade inte jag ätit den så hade killen ätit den. Hade inte killen ätit den hade den blivit slängd. Hade vi inte köpt den hade någon annan köpt och ätit den. Hade den inte blivit köpt hade den blivit kastad. Visserligen bidrar man genom att agera. Om det skulle gå så långt att den blev kastad utan att ha blivit köpt, skulle det kanske i längden också minska på fisket.
Men där låg den ju redan på min tallrik. Och jag hade ju försökt vänja mig vid tanken av att åtminstone prova det en enda gång. Att jag skulle kunna se det som enbart mat under mer än en fjärdedels sekund, har jag svårt för. Men det ser jag ändå som mycket gott, att respektera det man äter är ju precis som jag önskar att alla levde, oavsett vad de äter. Nej, jag kommer inte att bli någon storkonsumerande köttätare efter detta. Det har jag mycket svårt att se framför mig.
Däremot, kan det tänkas att jag någon gång ibland faktiskt äter fisk, att jag sakta vänjer mig vid att äta det tills jag faktiskt kan äta vanliga portioner, och bara då och då. Anledningarna till att jag vill vänja mig vid detta är många. Inte minst för att se om det kanske faktiskt kan läka min kropp som inte vet om den är 8 eller 80 år gammal. 25 tror den sig definitivt inte vara. Jag har haft vissa besvär sedan länge, innan jag ens blev vegetarian (synd att jag alltid måste påpeka detta för att motbevisa argumenten som annars haglar över mig om att det inte är hälsosamt att vara vegetarian) - men jag har heller som sagt aldrig riktigt ätit fisk, och jag har en känsla av att min kropp faktiskt kan komma i balans om den får den näringen som finns i fisken.
Så alla vegetarianer och veganer därute, ni kan predika hur mycket ni vill emot det här men jag vill ge min kropp den här chansen, kanske finns det hopp om att jag kan få känna mig frisk, och då är det faktiskt värt ett försök.
/ J
