Sonja Alden - Du får inte

Så var det lördag kväll igen.
Inte för att det är någon kväll som på något vis skiljer sig från några andra kvällar i mitt liv. Faktum är att när jag just startade det här inlägget så började jag med: "Fredag kväll..." men så fick jag tänka efter lite. Det är visst lördag.

Kanske borde jag faktiskt krypa fram från under den där stenen.
Träffa lite folk och försöka knyta an till verkligheten.

För ett tag sedan hade jag och mamma en diskussion.
Hon tyckte att jag med min fingerfärdighet borde utbilda mig till frisör, för hår, det finns det ju alltid här i världen, det är ett jobb som helt enkelt inte kan försvinna. Och hon tyckte att eftersom jag ju har så många vänner så borde jag ju kunna tjäna rätt bra på det.

Jo visst... Men jag tror inte en klippning räcker till resan till den där kompisen ens. För så är det. Alla har flyttat härifrån. Det är bara några få kvar som jag över huvud taget känner i den här stan. Jag träffar väl aldrig nån längre. Jag sitter här ensam dag ut och dag in, vecka efter vecka.

Mitt eget hår klipper jag ju redan. Men det jag betalar till mig själv för det förlorar jag ju till mig själv på samma gång, det blir liksom, "här, varsågod" (-100:-) "tack tack" (+100:-) och lika med +-0