Krackelerade tak


På havets botten bland alger.
Håret virvlar vilt kring mig
följer algernas rörelser i vågorna.
Där uppe vid ytan
seglar stora spruckna isflak
under fullmånens lysande anlete.
Ett marmoriserat kupoltak
i vitt med blåsvart krackelering
som en sköld över världen.
Vindarna sliter tag i mig
och isflaken kommer mig nära.
Kylan bedövar mig och jag stelnar,
min kropp förenas med isen
som stilla flyter över jorden.



Jag önskar min familj en trevlig resa över vattnen och att de finner huvudstaden lika skön som jag gjorde 1998. Att skriva ner det årtalet ... fick mig att inse vad tiden flytit fram så plötsligt. Snart är det ju länge sedan vi bytte årtusende...

Det är snart dags // J