De på posten börjar nog snart bli lite nyfikna och en aning avundsjuka på mig för det dimper ner paket i min postbox varje vecka. Kuvert som buktar ut lite och innehåller helt säkert någonting som gör mottagern glad, särskilt som mottagaren adresseras som:


Älskade:
Mitt namn
Min adress


Små saker som kan göra en så glad. Som överskriften på ett kuvert. Att jag faktiskt väntat mig att få dessa kuvert och vet vad de innehåller dämpar inte på något sätt min lycka över att få dem. Det är inte innehållet, själva sakerna som gör mig lycklig, utan alla bevisen på att jag har en man som kanske befinner sig lite långt bort, men som faktiskt älskar mig. (Och det som får kuverten att bukta ut lite är inte särskilt spännande, men det behöver ju inte de på posten veta...)

Åh så jag saknar och längtar efter Dig! Snart är vi tillsammans igen!

De senaste dagarna har känts som riktiga otursdagar, och idag kulminerade det sig till katastrof. Allt gick fel, saker går sönder och jag får en hel del otrevliga besked en efter annan. Allt kändes hopplöst, hela mitt liv kändes som en enda stor sörja av motarbetning, som om det verkligen är någon där ute som styr allting mot mig för att jag ska falla pladask ner mot den platta berggrunden som slipats ner av istidsisarna.

Jag undrar hur man ska kunna leva efter uppmaningen att leva utan ånger om man en gång gjort någonting som man faktiskt ångrar?

Hur blir man kvitt ångern - är det möjligt eller är livet dömt till ett misslyckande för att man inte kan leva det utan ånger?

Visst kan man acceptera och gå vidare, men kan man verkligen sluta ångra?

Efter en lång natt med dator-installationer och sånt är jag nu äntligen ute på nätet ordentligt. Den här datorn är så gammal och har använts av en ansvarslös tonåring (hmmpfh, vem skulle det kunna vara...?) så den var tydligen full av virus men det har jag i och för sig kunnat räkna ut redan innan jag ens hade något antivirusprogram som kunde bekräfta det. Men nu är de eliminerade, och datorn kanske börjar tillfriskna på riktigt snart.

Jag såg hur snön formligen blåste ner i form av små moln ner från himlen under natten, och tänkte litet sorgset att den här dagen nog inte har så mycket utomhusvistelse att erbjuda. Men solen skiner på som vanligt, snön smälter och vindarna får rufsa mig i håret bäst de vill, det blev ändå en långpromenad, lekstund i hundrastgården och lite matvarushopping på hemvägen.

När jag satte mig här vid datorn lärde jag Theresia att webcamma och jag skrattade som aldrig förr, åtminstone aldrig när jag varit ensam, även om jag minns ett annat skratt i min ensamhet som kommer på en god andraplats. Jag skrattade så högt att jag blev hes och fick litet ont i halsen, tårarna sprutade åt alla håll och sminket är nu ett randigt minne av omsorgsfullt arbete. Men åh så roligt jag hade, det känns i magen som redan var drabbad av träningsvärk.

Ordspråket om att ett gott skratt förlänger livet innehåller många visdomar. Inte bara den fysiska delen av att man andas in mer, arbetar med lungorna och magmusklerna, det gör mycket gott för själen också. Så tack underbara du för det här skrattet!

De små fröna har börjat gro. När det väl börjat dyka upp en eller två små skott tar det inte lång tid innan det börjar dyka upp fler och fler och ännu fler på kort tid.

Detta är en härlig tid då livet kämpar sig fram överallt med en enorm kraft. Jag brukar påverkas av det otroligt mycket. Förr i tiden led jag av vår- och sommardepressioner - jag var väl deprimerad mest hela tiden året runt men våren och sommaren var alltid värst.

Nu har det som tur är vänt, efter att jag har sparkat ut depressionen ur mitt liv. Och numera beter jag mig nästan som en nyfrälst om vårarna. För även om det är grått och trist ute, snön faller och smälter om vartannat så kan jag inte annat än hänföras av livskraften som spirar runt oss överallt!

Jag glömde visst att jag skulle ge er receptet på kladdkakan jag gjorde idag. Den är verkligen ... obeskrivligt fantastisk! Jag tycks överträffa mig själv varje gång jag gör i ordning en kladdkaka!

Det här är minsann inte vilken kladdkaka som helst, det är en riktig chokladdkaka, dvs den innehåller väldigt mycket av den kära ingrediensen choklad - samt ett underbart täcke av nötkräm!

Någonting som får mitt hjärta att skimra av lycka så att jag riktigt myser i mig själv är att få ge. Jag ger ofta ord, stöttning, uppmuntran, inspiration och annat som kan få en annan människa att känna sig mer hoppfull, och jag tycker lika mycket om att bara säga en enkel sak som får personen att känna sig uppskattad eller kanske dra på smilbanden lite. Oavsett om hon är i uppenbart behov av det eller inte.

Jag kan göra det alldeles gratis, utan att behöva få någonting tillbaka. Jag behöver inte något tack, jag behöver egentligen inte ens se det där leendet som jag gett, för syftet är inte att jag ska få bekräftelse, syftet är helt enkelt att den andra ska känna sig bra.

Så mycket man kan ge med så enkla medel. Ett oväntat ord kan rädda hela dagen för någon. Ibland får jag förstås bekräftelse över att jag har lyckats med vad som var mitt syfte. Som inatt, då ett e-post damp ner i inkorgen av tacksamhet. Det var ett fint brev, inte så mycket i orden som mellan raderna, och jag fylldes av det där skimret än mer. För även om jag inte söker bekräftelse av att ha lyckats så är det underbart att veta att man gjort det. Igen.

Jag skrev ett inlägg som gick in på djupet av min person. Alldeles för personligt och jobbigt så jag raderade det.

Ibland är det svårt att veta var man ska lägga sin gräns för hur mycket man ska dela med sig av sig själv för omvärlden. För de svåraste sakerna har också de finaste ljuspunkterna som skulle kunna ge andra tröst i sina liv. Och det är väl så jag alltid har tänkt, jag slutade vara så hemlig och instängd för många år sedan, just för att jag insåg att om jag delar med mig av det smärtsamma kan det komma mycket gott ur det.

Jag tror att gränsen går mellan det fysiska och det psykiska. Hemska upplevelser som kommit utifrån kan man lättare dela med sig av, tankarna kring det, känslorna, allt ända in på djupet. Men när det kommer inifrån en själv, när man själv är "det onda" ... då delar man plötsligt inte riktigt lika gärna med sig.

Nåja, jag har haft ett inneboende mörker som alltför ofta gör sig påmint även om jag snarare känner mig som ett ljusskimmer än en mörk skugga numera. Men man kan givetvis aldrig vara bara det ena eller det andra, de behövs båda för att något alls av dem ska kunna finnas. Och ju mörkare mörkret är desto ljusare ter sig ljuset. I dagsljus ger ett brinnande stearinljus inte alls samma intryck som i natten. Och just sådan är balansen i allt annat också.

Igår blev det dags för mig att beblanda mig med stadsbefolkningen. Att sitta ensam hemma utan att träffa en själ är inte särskilt bra för humöret i längden. Så jag bestämde mig för att åka in till stan.

Jag skulle egentligen ha träffat mitt ex men det blev ändrade planer. Men för att på något vis rycka upp mig lite bestämde jag mig för att åka ut ändå, och fick med mig Theresia. Det var marknad på stan, som vanligt första onsdagen i månaden, men vi hade helt glömt av det. Vi smakade litet på ost men så mycket mer än så blev det inte av marknadslivet, utan vi gick iväg för att luncha tillsammans istället.

Där blev vi också sittandes en god stund och i vanlig ordning var det jag som babblade på så att stackars sesi inte fick en syl i vädret. Det är konstigt att jag som annars är ytterst få-ordig kommer igång på det viset så fort jag är ensam med henne. Så har det alltid varit genom alla tider. Det är ett under att hon fortfarande efter tio års vänskap orkar höra på mig... (eller är det kanske därför som vi så sällan träffas numera hehe...)

När jag kom hem igen och startade datorn som alltid, för att kolla på alla ställen som jag använder som surrogat för det sociala liv jag inte har, blev jag till min förfäran inte ansluten till internet. Jag provade (mestadels med vägledning av C.G. [ tack! ] ) tusen olika ändringar i datorn - utan resultat.

Jag mådde trots allt mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra i ett sådant läge. För jag är verkligen allvarligt internet-beroende. Inte bara för kontakterna jag har över nätet utan också ekonomiskt. Jag hade inga pengar på telefonen, jag hade inga pengar på mitt privatkonto. Jag behövde komma ut på min internetbank snarast möjligt, också för att betala några kvarglömda räkningar som jag oväntat lyckades hitta.

Och fortfarande gick det inte att ansluta idag. Jag beslöt mig för att inte bry mig så mycket om internetstrulet för tillfället utan gick hem till syrran för att låna deras dator så att jag åtminstone kunde få över litet pengar. Givetvis glömde jag fylla på telefonen så det blev litet problem med att försöka ringa till min internetleverantör när jag väl kom hem och konstaterade att det fortfarande inte funkade.

Men jag lyckades ringa till slut ändå, och bemöttes mycket fint av dem. På en gång satte internet igång igen och han önskade mig en fortsatt trevlig kväll. Fin människa. Det ingår väl säkert i både utbildningen och företagets policy att vara trevliga och artiga, men det gör inte att jag uppskattar det mindre för det!

Så, för att besvara min fråga i rubriken: Visst går det att leva utan internet, men det är inte enkelt om man har byggt upp hela livet så att det är anpassat efter nätet.

Är du också beroende av internet och har ett behov av att veta allt som hänt mig idag kan du läsa mer om denna dagen här. ;-)

Jag hittade en rolig länk till ett youtubeklipp som lär ut hur man gör en rosett av håret.

Det pratas ofta om att man inte kan göra något roligt med långt hår, och att det är så mycket lättare att fixa till litet kortare hår, och det kan väl hända att det är lättare att styla kort hår, men nog kan man göra så mycket mer roligt med långt hår, om man är litet kreativ.

Jag ville förstås prova det här med att göra en rosett i håret. Jag vet inte om jag tycker att det är särskilt snyggt, eller, visst kan det vara fint om man är på rätt humör och har rätt stil för det. Jag har det inte idag, därför får ni bara se närbilder på själva håret.

[Skulle det fattas några U:n i det här inlägget så beror det på att mitt tangentbord har bestämt sig för att U inte behöver användas alla gånger. ]


Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Nu har vi alltså kommit till den sjunde och sista sanningen i den här serien. Jag måste säga att det faktiskt har varit ganska roligt att skriva efter givna ämnen och kanske är det något jag ska göra igen i framtiden. Den sista sanningen löd:


Har varit eftersökt av SÄPO

Jag var vegan i några år, och som ni vet så kan man ju inte vara vegan utan att vara milintant. Jo, självklart kan man det,  jag var en fredlig vegan som inte ens förstörde min jägarpappas jakt. Jag var ingen kämpe, jag valde bara att leva så djurvänligt som det bara gick. Genom att välja vad jag konsumerade tyckte jag att jag visade var jag stod. Jag var medlem i Djurens Rätt, ett tag var jag till och med aktiv i lokalgruppen för Djurens Rätt, en helt fredlig organisation, men jag deltog aldrig ens i deras demonstrationer och bidrog nog inte med så mycket annat än mina idéer. Om ens det.

Men en vegan är tydligen ett samhällshot och jag vet att svenska säkerhetspolisen har listat en hel del folk enbart för att de är/varit veganer. Men så enkelt var det inte i mitt fall. Nej här hade det kunnat sluta med internationella FBI-agenter som jagade mig. Eller kanske en svensk version av Fox Mulder hack i hälarna. Givetvis tänker man på Mikael Persbrandt i det läget, och tro mig, jag hade sprungit ifrån honom!

Jag är inte som resten av sveriges kvinnliga befolkning. Jag kan inte förstå hur alla tycker att han är så het. Jag känner till och med en lesbisk tjej som sa, och menade på fullt allvar, att hon skulle suga av Persbrandt om hon fick chansen. Jag rynkar på näsan så fort jag föreställer mig honom i en intim situation. Inget ont om honom som skådespelare, jag tycker om honom, skrattar litet åt honom faktiskt medan alla andra tycker att han är så manlig och tuff. Men den där hysterin kring honom begriper jag inte.

Hur som helst. Under den här perioden var jag tillsammans med en kille, som med en del andra tyckte att det hände för lite inom Djurens Rätt. De ville agera. Inte nödvändigtvis med våld, men de ville göra mer än bara dela ut flygblad på stan som är helt menlöst slöseri på papper. Det bodde en chinchilla-farmare här i närheten som de riktade blickarna mot.

De samorndade ett möte, och jag blev tillfrågad att vara med. Jag var litet osäker till hela tilltaget, men eftersom mötet var hos min pojkvän och jag praktiskt taget bodde hos honom, beslöt jag mig för att vara med på mötet iallafall och efter det se om jag skulle vara med över huvud taget.

Av någon anledning blev jag utsedd till sekreterare under mötet. Jag minns bara brottstycken av vad de planerade, och det verkade inte särskilt olagligt men jag visste redan då att det kunde gå lite hur som helst med att följa planeringen och bestämde mig för att inte vara med den här gruppen. Inte därför att jag skulle vara emot våldsamma protester om de skulle bli det, utan för att det bara kändes som att det var dömt att misslyckas, hela grejen.

En dag när jag inte var hos killen fick han besök. Av SÄPO! Och de ser på killen och frågar "Känner du någon som kallas för Nanna?" Och Nanna, det är förstås jag det. Jag känner inte till detaljerna av deras samtal sedan. Men jag kan säga att jag var livrädd för att prata i telefon, visa mig ute, eller någonting alls. Jag ville inte finnas alls längre. Av rädsla för att de plötsligt skulle ha hört mig skämta om något olämpligt och tagit det som allvar, haffat mig och torterat mig i någon mörk källare eller nåt ;-) Jag blev helt enkelt paranoid, trots att jag egentligen inte hade någonting att vara rädd för.

Hehe, så är det minsann. Det förunderliga är ju att de letade efter mig, som inte var aktiv i gruppen medan de andra helt öppet var delaktiga i det hela. Och att de kände till mitt smeknamn men inte mitt fullständiga namn, visste vem min pojkvän var men visste inte var jag bodde... ja det är väl märkligt?

Det var sista sanningen det. Nu vet ni kanske en hel del mer om mig efter de här sju dagarna. Candoris fortsätter givetvis att uppdateras som vanligt trots att de här utmanings-rubrikerna nu är slut.

// J

Vilken tur att jag inte lyckades somna, jag hade ju glömt att skriva dagens utmaningsrubrik!

Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Sjätte sanningen löd:


Har aldrig varit på begravning

Det är litet märkligt att jag aldrig har varit med på någon begravning eftersom jag känner (eller har känt? Hur säger man?) ganska många som har dött. Konstigt nog är det bara en enda person som har dött i ålderns höst. De flesta andra har dött till följd av en olycka av något slag (så gott som alla självförvållade). Sedan är det tre, som jag faktiskt inte kan klassa som någon olycka då de tagit livet av sig själva och det är ju ingen olyckshändelse att det sker.

Ja, redan nu har jag nämnt såpass många att de döda kan räknas på en full hand, men de är fler än så. Och ändå har jag aldrig varit på en begravning. Hur kommer det sig?

Det är inte så att jag på något vis bojkottar begravningar, som om de vore någonting som man inte borde bry sig om. Jag har dessutom en ganska vacker syn på döden. Om det är en religiös, filosofisk eller biologisk syn jag har, kan jag inte riktigt bestämma, men jag tänker döden mig till en ganska stor del som fysisk, till skillnad från de flesta som tänker på själen.

Kroppen blir åter ett med jorden. Den är för övrigt enligt mig ett med jorden hela tiden, även under livets gång, men det är en parantes i ämnet. Allt vi har omkring oss har en gång i tiden med största sannolikhet varit delar av någon eller några andra. På så vis är vi alla komna ur samma jord och är delar av varandra.

Jag skulle kunna skriva en hel bok i ämnet, men nu ska jag hålla mig inom ramarna för ett blogginlägg, som ju skulle handla om begravningar och inte döden, men jag ville ändå visa att jag har en enligt mig ganska fin bild av döden hur som helst (jag är medveten om att andra tycker att den bilden snarare är hemsk, känslokall och själlös men det är väl den bilden det blir när jag försöker förklara min bild i så korta drag..)

Trots att jag inte är rädd för döden och finner tröst i hur jag ser på den, är jag livrädd för begravningar. Det är inte enbart den döde som skrämmer mig, inte är det heller min egen sorg som skrämmer, utan det är alla andra. Jag sugs för lätt in i andras känslor. Jag skulle må fruktansvärt dåligt av att vara så nära så många intensivt sörjande människor på en och samma gång, på en "tillställning" där man dessutom måste uppföra sig någorlunda normalt. Där finns inte plats för attacker av annat än sorg efter den avlidne.

Detta är förstås ett problem. För givetvis vill jag gå på mina nära och käras begravningar. Jag vill kunna ta farväl av dem, minnas dem tillsammans med andra som delar min kärlek och sorg, och jag känner mig skamsen för att jag hoppat över de begravningar jag borde ha varit med på hittills. Därför funderar jag ibland på om jag kanske borde lära mig genom att gå på någon för mig okänds begravning. Sitta tyst längst bak så att jag kan smyga ut obemärkt om det skulle bli för outhärdligt. Men det om något känns ju skumt, att öva sig själv på att gå på begravning!

Kan man verkligen göra så? Är det ens etiskt rätt att utnyttja någon avliden och dess stackars anhöriga till att öva sig inför någonting som alla nog är litet rädda för? Och när och hur skulle det gå till? Ska jag bara stå och lurpassa runt hörnet till kyrkan, eller ska jag noggrannt välja ut vems begravning jag skulle gå på?

Jag är inte alltid riktigt normal, jag är medveten om det.


Nu ska jag tända ljus för de mina som gått vidare, skänka dem några tankar och sedan är det väl hög tid för mig att göra ett nytt försök till att sova.