Jag har alltid undrat hur folk orkar blogga så många gånger per dag.
Jag börjar förstå dem nu. Jag har kommit in i en period av total rastlöshet samtidigt som ingenting alls verkar hända och jag har heller ingen ro till att fokusera på några projekt av något slag. Men jag har några i tanken ändå.

Det blev en timmes promenad. Det kändes varken långt eller ansträngande men när jag väl kom hem in i värmen började jag svettas. Det betyder väl att det var för många minusgrader ute för att ens svettas hehe.

Sen dåsade jag till i badkaret en god stund. Förstår inte hur folk kan somna sådär. Men jag förstår inte hur folk kan somna var de än är, hur gör folk som sover? Det kommer nog att förbli ett stort mysterium för mig. Till och med min pojkvän somnar lättare än jag, jag som hade fått en bild av att han hade det svårare än jag. Kanske han har också periodvis.

Det är det enda jag kan tänka på. Sömn. Jag vill sova. Mina ögon svider. Jag vågar inte riktigt gå till den där föreningen för att hämta träningskortet ens, jag kommer ju skrämma slag på dem så som jag ser ut. Och vad ska jag med det till egentligen? Visst sa min kiropraktor att jag borde simma och promenera mycket men det kunde väl räcka med promenader tänker jag. Jag tycker inte om att simma.
Egentligen. Någonstans därinne, så tycker jag det är skönt att simma. Det är avslappnande samtidigt som det är lite häftigt att man kan flyta sådär på vattnet, förflytta sig genom att ligga och sprattla lite. Och det känns skönt i kroppen.
Men det är tanken på vattnet. Kramperna. Kroppen minns hur den varit nära på att drunkna flera gånger, hur näsblodet bara sprutat på grund av vattnet. För att inte tala om allmänna duschar, badkläder, celluliter, obefintliga bröst, ... uhh. Jag vet inte.

Det känns knäppt. Jag har ett jobb bara ett samtal bort. Jag skulle kunna ringa det där samtalet och jag skulle nog få det, har svårt att tänka mig något annat då de till och med har frågat om inte jag kan komma tillbaka. Men det är många saker som hindrar mig.
Jag klarar helt enkelt inte av att jobba som det är nu. Att jobba med äldre, ha ett så stort ansvar för andras liv - deras liv hänger bokstavligen i mina händer om jag jobbar där... Det funkar helt enkelt inte om inte jag kan sova. Det vore ansvarslöst om något. Att utsätta så många andra för fara bara för att jag inte kan sova.
Men samtidigt anses jag inte ha några problem. Jag är helt och hållet arbetsför. Vad gör det att jag inte ens klarade av att sköta några maskiner, att jag råkade klämma fingret i en stor bockmaskin och att jag höll på att ramla ner över slipen flera gånger? Så länge jag har fingrarna kvar och är utan synliga skador är jag arbetsför.
Sen har jag ju kroniska ryggbesvär. Då är ett jobb inom äldrevården inte att rekommendera. Men så länge jag kan stå upp är det ju inget fel på mig. Det är bara att jobba och se glad ut.
Så svåra besvär som jag hade mot slutet av 2007 i ryggen... det har blivit markant bättre sedan jag slutade där. Så varför skulle jag utsätta mig för det igen? För att Sverige är uppbyggt som det är: Jag måste.

Så nästa vecka kommer jag nog ringa det där samtalet, utsätta ett 50-tal liv i fara och knäcka min rygg. Bryter jag den så kanske jag till slut får bli sjukskriven trots allt. Om jag har tur.

Jag behöver verkligen sova. Jag kommer att bli helt psykotisk snart. Men det är ingen idé att försöka nu, för om någon timme ska jag ut bland folk. Ut bland folk. Jag börjar redan bäva inför mina reaktioner. Jag skulle verkligen behöva sova lite innan. Men jag har inte tid. För mycket att göra insåg jag nu. Ska jag hinna med allt? Sova. Vill jag.