Socialisering
Sedan skuttade jag in på ica för att hitta lite roliga frön att så. Och där avslöjade jag också varför jag har varit ute och snott lite sand, för det ska tydligen vara bra att så i sandblandad jord. Men den här ica-affären ville bara att jag skulle så stora sallads- och kålhuvuden och morötter... knappt några örter över huvud taget. Men jag har ju en del hemma också.
Nåja, med lite lavendel och timjanfrön i väskan cyklade jag hemåt och fick sällskap i telefonen äv min kär den sista biten. Jag stod sedan en stund utanför hemmet medan jag rökte och talade i telefon. När vi lade på kom lägligt nog min granne gåendes med fina Daisy (hund) och stannade för en liten pratstund. Någonting hände med min cykel, jag förstod inte vad men utan att säga något började han greja med den, tydligen hade någon växelsladd lossat och det fixde han.
Han är en fin människa, hjälper alltid till och verkar vara en sån där som verkligen ställer upp för andra. Alla borde ha en granne som han. Även vi som är av den mindre sociala sorten, för han ställer upp utan att man ens behöver be om det.
Vi kom in på ämnet datorer och så kom det sig att jag fick hans msn-adress. Haha, han bor rakt nedanför mitt kök men nu ska vi kommunicera via msn, det är ju så jobbigt att springa upp och ner för trapporna hehehe...
Ja just ja, jag skulle ju lägga till han på msn. Bäst att göra det nu på en gång innan jag glömmer av det, haha!
Femte sanningen - Hade kunnat ge min oskuld till en sotare om jag hade velat
Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Femte sanningen löd:
Hade kunnat ge min oskuld till en sotare om jag hade velat
Jag vet inte hur gammal jag var, någonstans kring den där åldern då man kanske börjar bli sexuellt aktiv (med andra, ensam börjar man väl tidigare, antar jag?). Så kanske var jag femton eller så?
Det var en oerhört varm sommar och jag sov i bara trosorna i min säng, olovligt sent på dagen dessutom. Mina föräldrar var inte hemma, jag minns inte om de var på jobbet eller om de kanske hade rest bort, så sommarmorgnarna var till för att dra sig i sängen så länge som möjligt. Plötsligt hörde jag ett rop utifrån. "Sotar´n é här!".
Ja just det ja. Mina föräldrar hade ju sagt att sotaren skulle komma. Vad gör man då egentligen? Jag hade ingen aning. Jag kanske behövde öppna dörren åt honom? Snabbt drog jag på mig ett linne som låg bredvid sängen, jag hade bråttom, jag borde ju ha varit beredd för jag visste ju att sotaren skulle komma och jag måste öppna dörren. Jag hann inte tänka på hur jag såg ut.
Jag hade mitt rum på övervåningen och sprang alltså ner för att öppna dörren. Men i hallen öppnades dörren från källaren upp och jag krockade nästan med sotaren som kom in. Han stannade, förvånad över att möta på mig och jag lika förvånad över att möta på honom.
Jag kom ihåg sotaren som jag tidigare hade mött. En äldre rund munter man. Det här var inte samma sotare! En mörk ung man, en riktig snygging, som bara stod där och stirrade på mig i hallen. Och först då insåg jag att jag stod där halvnaken framför honom... Jag blev medveten om hur litet linnet var, urringad till tusan, tajt och slutade vid naveln... Kunde jag åtminstone inte ha dragit på mig något längre? Jisses! Efter ett tags stirrande på varandra flinade han och sa "Det är jag som är sotar´n!"
"Eeeh.. hmm, eh, jag vaknade precis..." var allt jag fick ur mig. Han tittade förvånat på mig och jag vet inte om det berodde på att det ändå var ganska långt in på dagen eller om han bara förvånades över en sån konstig hälsningsfras.
Han gick in i vardagsrummet, satte sig framför den öppna spisen och jag tassade osäkert efter honom men höll mig på avstånd. Jag hade ju ingen aning om vad jag skulle göra. Om han redan hade kommit in - vad behövde han då för hjälp egentligen? Varför hade jag inte lyssnat bättre på mamma och pappa? Så jag frågade lite generat om han behövde hjälp med något eller så...
"Tjaa... Du kan ju sitta här i mitt knä om du vill?" Sa han med ett inbjudande sött leende och klappade sig på benen där han satt för att se upp i skorstenen. Jag minns att jag skrattade så fånigt nervöst, sneglade på honom och såg på hans händer på knäna där han ville att jag skulle sitta. Herregud! Menade han verkligen allvar eller drev han bara med mig?
Han sneglade en stund på mig och började sedan berätta lite om vad han gjorde. Jag sa nog inte särskilt mycket alls och förstod antagligen inte ens vad han sa, utan tänkte bara på att jag ville spola tillbaka dagen och vara fullt påklädd och iordninggjord lagom till han kom fram till vårt hus.
Sen skulle han ner till pannrummet i källaren för att kolla där och sedan vidare upp på taket. Han höll upp dörren till källaren för mig och bugade artigt. Jisses, vad skulle jag nere i källaren och göra? Jag förklarade nervöst att jag skulle gå tillbaka upp istället och klä på mig lite och sådär och sa hejdå och sprang tillbaka till mitt rum med bultande hjärta och helt säkert rödare om kinderna än någonsin.
Haha! En sån typisk porrnovell det kunde ha blivit haha! En litet nersmutsad kille i blåställ och hela kitet, och en blyg liten oskuld... Det är helt sjukt, men sant. Jag undrar än idag vad som rörde sig i hans tankar, om han bara roade sig med att genera mig eller om han hade hoppats att jag faktiskt hade satt mig i hans knä...
Imorgon blir det ett helt annat ämne, nämligen döden.
Sandtjuven slår till
Heute ich bin auf Energi gefüllen!
Jag leker att jag kan tyska numera, verkar det som...
Språket har fallit i skamlig glömska, jag som brukade titta på tysk tv och imponerades av mig själv för att jag inte ens lade märke till att det faktiskt var tyska och inte engelska eller svenska de talade. Jag är jättesugen på att liva upp kunskaperna i språket igen...
Stackars barnen kanske upptäcker idag, eller kanske inte förrän på måndag, att det fattas sand i deras sandlåda. Inatt klädde jag mig svart som natten och drog på mig rånarhuvan. Med min lika svarta medhjälpare smög vi bland skuggorna och fyllde en hel svart säck med sand och släpade hem.
Nejdå, fullt så allvarligt var det kanske inte. Visserligen fyllde vi en svart påse med sand från en sandlåda, men det var en hundbajspåse och ca 0,5 kg sand och inte mer. Det kommer ingen sakna. Och givetvis hade jag ingen rånarhuva på mig och var faktiskt för en gångs skull inte ens svartklädd!
Så varför i all världen går jag ut och snor sand? Ja det kan man ju fråga sig... Jag var inte full, så det var ingen fylle-idé. Några av er kanske vet varför. Men orsaken avslöjar jag vid ett senare tillfälle. Jag vet hur det ser ut på bilden men NEJ, det är inte hundskit, det är sand, helt säkert!
Idag ska jag som sagt hem till lilla stjärnögat. Innan dess kommer jag att publicera inlägget med den spännande femte sanningen som roar mig så enormt att jag hoppas att ingen av mina läsare missar det. Inget helt barnvänligt inlägg men min blogg är inte heller särskilt barnvänlig hehe.
Summan av det här inlägget är att detta bara är en teaser. Så knasig är jag. Men man gör vad man kan för att roa sig själv i den trista vardagen (jo, jag tror att det är lördag idag men var dag är en vardag i mitt liv)... Så nu har ni två saker att se framemot att få läsa, och jag har två saker att se framemot att få publicera: En het sotarhistoria och en förklaring till varför jag snor sand av barnen!
Ensam i saknaden
Men på fullt allvar, detta eremitlivet kan inte fortgå längre. Men det är heller inte det lättaste att träffa sina gamla vänner när alla har flyttat härifrån. De få som är kvar verkar upptagna, eller också är de eremiter som jag, som alltid pratar om att träffas men aldrig lyckas göra det.
Jag lever två liv. Ett socialt via datorn och ett mindre socialt i verkligheten. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att nästan inga av mina "riktiga" vänner håller till på internet. För jag saknar gemenskapen med dem och jag kan inte ens trösta mig med att umgås med dem virtuellt nu när det är som det är och jag aldrig får träffa dem - de tappas bort en efter en och många gånger känner jag mig extremt ensam.
Imorgon (läs idag) ska jag träffa lilla stjärnögat men sjukdomen har satt en kall och hård gräns mellan oss. Jag har haft tålamod i några år nu men ska det aldrig bli bra igen? Ska jag aldrig släppas innanför den där gränsen igen? Det oroar mig. Inte bara att just jag inte kommer innanför, utan det faktum att sjukdomen aldrig verkar bli bättre och att hon är så ensam - hon måste vara ännu ensammare än vad jag själv är. Lilla katten. Jag vill så gärna se henne bra igen. Då skulle ingen av oss vara ensam längre.
Fjärde sanningen - Har sett över 100 nakna rumpor irl
Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Fjärde sanningen löd:
Har sett över 100 nakna rumpor irl (inte samtidigt)
Hm. Det här blir inte så roligt som det kunde ha gjorts. Men så är det ibland... Jag skulle ju göra det här varje dag och dagen har redan hunnit bli gårdagen, så nu är det snabba ryck som gäller! ;-)
Det är nog inte så ovanligt att folk har sett så många nakna bakdelar i sina liv egentligen, om de tänker efter. Jag har förstås ingen som helst koll på exakt hur många jag har sett, men de lär vara över 100 hur som helst. Har man jobbat inom äldrevården som jag, på flera olika ställen vid olika tillfällen, så ökar talet sedda rumpor ganska snabbt.
Jag hade tänkt att jag återigen skulle vicka som vårdbiträde nu när jag inte har någon som helst inkomst, men det verkar inte finnas något behov av det heller, den här staden har förfallit. Det finns ingenting att göra här, inga jobb och situationen är svår både för den enskilda och för företagen.
Kanske ska jag börja spana efter rumpor i Jämtland istället? Haha. Fast hellre vill jag ha något mer lämpat jobb för mig, min rygg mådde inte särskilt bra senast då jag jobbade ganska länge i sträck inom vården.
Imorgon (eller idag) berättar jag om hur jag hade kunnat ge min oskuld till en sotare! Det får ni inte missa! hehe
I en trygg famn
Efter ett tag tystnade hon men fortsatte smeka mig om håret så moderligt som bara hon kan. Hon ger mig alltid det jag behöver som mest, och jag vågade åter igen ställa den enda fråga jag någonsin behövt ställa henne: Varför måste det vara så svårt?
Som alltid förklarade hon för mig det jag vid det här laget redan borde känna till utan att behöva fråga. Hennes döttrar måste lära sig att finna styrkan i de svagaste lägena. Alla har vi en uppgift och för att klara min måste jag vara härdad och stark och just så känslig och bräcklig som jag är.
Vi samtalade en stund och några syskon kom förbi, lockade av olika saker. Vissa av ren nyfikenhet över varför jag befann mig där jag var, andra för att trösta. Men jag hörde inte på någon av dem även om säkert några av dem hade kunnat komma med kloka ord, för jag hade hennes ord med mig medan jag vilade mig igenom plågorna. Det var allt jag behövde.
Sorg
Jag vet inte om jag orkar.
Alla beslut som måste fattas hela tiden, varför måste det vara så?
Jag vet inte hur ni andra lyckas ta er fram.
Idag sörjer jag hela mitt liv.
Tredje sanningen - Har bott i samma kommun i hela mitt liv
Jag valde litet märkliga sanningar om mig själv i den där utmaningen med sju sanningar. Jag tänkte att jag nu i sju dagars tid ska kommentera varje sanning med ett inlägg och förklara mig. Tredje sanningen löd:
Har bott i samma kommun i hela mitt liv
I en på gränsen till förfallen stad i Västra Götalands län bor lilla jag, närmast ghettotorget där alla faror lurar trots att jag aldrig ens sett skymten av dem bortsett från några gamla sprängda bilar i vinterkylan och två nerbrända garage, polisbilar som kör på cykelvägarna, skumma typer som letar efter saker i buskarna, samt en polishelikopter som dånar ovanför höghustaken för jämnan. I en industristad som styrs av några få stora nedåtfallande industribolag vars undersåtar, de små industrierna, blir både mindre och färre och hotas av konkurs.
Vårt lilla samhälle med strax över femtitusen personer är inget sammansvetsat samhälle. Grupperingar som inte går att bryta strider mot varandra. Här bor en stor andel invandrare, många av dem motståndare till varandra, albaner, bosnier, libaneser, irakier, finnar, thailändare, indier och många andra. Sen finns det förstås svenskar, varav kvinnorna är flator och männen rasister. Ingen kommer överens med någon trots att det finns en minoritet av oss som försöker släta ut gränserna och leva utan fördomar.
Tillhör man inte någon av de nämnda grupperna behöver man inte oroa sig för att inte få någon annan stämpel i pannan; här finns barnsliga hårdrockare, fisförnäma poppare, vidriga raggare, svartmålade gothare, synnerligen lata djurrättsaktivister och veganer, uppskrämda emo-kids, överalkoholiserade punkare som i sin förvirring sträcker sina högra händer mot skyn och vrålar "Sieg Heil!" för fulla halsar (det är förstås ironiskt menat men vad är vitsen? Många gånger har jag undrat om de verkligen är ironiska eller kanske bara för fega för att stå för sina egentliga åsikter). Alkisar och uteliggare är bosatta i busskurar och offentliga toaletter eller tunneln vid tågstationen. Ungdomar som ser helt oskyldiga och normala ut är vana narkomaner. Ja, droger är ett helt normalt begrepp och ingen reagerar längre förvånat över att höra att gamla vänner dött av överdos. (Jag känner till flera stycken.)
Men något gemensamt har alla ungdomar i staden: Depressionen. Ibland visas den ända ut på kroppen så att man ser såren och ärren, ibland uttrycker den sig genom pinnsmala kroppar där benstommen tränger ut genom den lösa döda huden, ibland genom buckliga runda kroppar fulla av celluliter och dubbelhakor, och ibland syns den inte alls om man inte är uppmärksam, för många har utvecklat en fasad av lycka som de håller fast vid så till den grad att de aldrig ens vågar fälla en endaste tår, inte ens i ensamhet, för så gärna vill de vara perfekta och ideala som samhället önskar att de var, att de vägrar erkänna sin inre stress, press och depression, och det är just den maniska glädjen som avslöjar även deras inre depressioner, och nästan ingen är lycklig rakt igenom själen.
Och visst har den äldre befolkningen, trots sina om än mindre extrema, men dock mer särskiljda grupperingar (ju högre ålder som ses över, desto större är skillnaderna mellan grupperna som oftast grundar sig på etnicitet) också någonting gemensamt: Depressionen. Den syns oftast i påsarna under människornas ögon, de hänger nästan ända ner till hakan. De försöker påverka sina barn till att göra bättre val än de själva gjort så de inte ska hamna i slitsamma fabriker eller bli plågsamt arbetslösa och sysslolösa som de själva, men samtidigt vill de behålla sina barn kvar i staden och de vet nog själva med sig att det drar en i fördärvet att stanna kvar, men å andra sidan, det finns inte många andra platser som är bättre heller.
Få som är över fyrtio vågar se den verkliga sanningen om vad som sker i staden, särskilt om de är föräldrar. De gräver sig ner i sina inre besvär samtidigt som allt elände självklart orsakas av alla andra ute i samhället, för inte kan väl deras ungar bete sig som vandaler! Förnekelsen "...men det händer ju aldrig mig" är djupt inrotad i deras system, men någonstans finns nog ändå medvetandet om att staden inte är en solskensstad, för annars skulle de väl våga vistas utanför hemmen?
Här är, som på alla ställen, de rika och fattiga ganska märkbart uppdelade, men än mer uppdelade är vi efter etnicitet. De sydöstra delarna av staden betraktas oftast som slummen, tre ghetton har vi här och alla ligger de på samma sida av staden. Här är det inte många svenskar som bor. Dessutom är dessa ghetton indelade i mindre områden där majoriteten innevånare har samma modersmål - allt för gruppbildningens bästa.
Mitt i allt detta finns jag, ett mellanting. Visst hör alla människor till flera grupper samtidigt, jag menar helt enkelt att jag är ett mellanting. Jag är inte invandrare, men jag är inte svensk. Jag är andragenerationsfinne och finsk medborgare men har i hela mitt liv bott i Sverige. Nuförtiden är vi finländare inte längre invandrare i svenska ögon, för vi är så lika dem själva, trots att det faktiskt inte var länge sedan det var väldigt stor skillnad mellan svensk och finsk, men det var på den tiden då det inte fanns så många andra att se ner på. Nu har ju alla "nya" kommit, och de skiljer sig mer markant från svenskarna så vi finnar får vara ifred.
Jag är kvinna och som jag tidigare skrev är kvinnorna flator och männen rasister. Jag är inte flata men det gör mig inget om du vill kalla mig det, jag är även där ett mellanting; bisexuell. Ofta undrar jag om jag egentligen är heterosexuell, mest för att det är så inrotat att det är konstigt med homosexualitet. Ofta undrar jag om jag egentligen homosexuell, för jag tycker trots allt att kvinnor är mer tilldragande. Och när jag börjar tänka efter riktigt ordentligt tror jag mig vara asexuell. Men det stämmer heller inte riktigt, alltså kallar jag mig bisexuell.
Jag har bott i villaområdet i nordväst under hela min barndom, inte bland de allra rikaste och vackraste husen, men definitivt inte i slummen. Men jag har ändå blivit uppvuxen delvis i just den stadsdel jag bor i nu. Här gick jag hela grundskolan för här har de finsk undervisning. Och här brukade jag leka med kompisar för de flesta bodde här, jag är ju finsk trots allt och staden är som sagt mestadels etniskt uppdelbart.
Trots att finska är mitt modersmål, och trots att jag idag kan bättre svenska än finska, känner jag mig språklös. Tänk att det går att leva så isolerat i ett land att man inte kan landets språk efter nio år. För det var som åtta-nioåring jag började lära mig svenska i skolan. Det var inte lätt. Tänk dig själv hur det skulle kännas att helt plötsligt tvingas börja läsa ryska. Svenska var ryska för mig. Jag hade inte lärt mig alfabetet än och min svensklärare kunde inte ett ord finska. Där satt vi, jag och tre killar, och skakade på huvudet. Det är sant, vi kunde knappt ett ord på svenska.
Jag hade levt så finskt som det gått, det hade mina föräldrar försäkrat sig om. Finskt daghem, finsk skola, finska böcker, finska vänner, finska barnprogram, så varför i all världen skulle jag behöva lära mig svenska? Det är ett under att min lärare lyckades någorlunda, så att jag kunde vara med resten av klassen på deras svensklektioner. De var dock mycket värre. Den/det, en/ett, han/hon alla småord, böjelser och stavelser gjorde mig förbannad, jag hatade det svenska språket. Men jag lärde mig det och efter många års hård träning var jag lika säker på svenskan som mitt modersmål.
Ett tag var jag stolt över att vara tvåspråkig, men ju äldre jag blir, desto fler brister hittar jag. Jag kan inte alla uttryck som vuxna svenskar använder i vardagen. Visst kan jag lära mig dem i efterhand, men dom kommer aldrig att kännas naturliga för mig att använda. Och ju äldre jag blir, desto mer märker jag hur dålig jag är på finska. Jag är visserligen bättre på det än många andra andragenerationsfinnar men jag skulle inte klara mig utan att sticka ut ordentligt i Finland. Längre samtal blir hackiga och inte alls flytande. Jag kan alltså inte något språk flytande vilket gör mig språklös och inte alls tvåspråkig.
Jag talar två språk, men är språklös. Jag har två hemländer men jag känner mig aldrig hemma i något av dem. Jag är ett identitetslöst och språklöst mellanting som inte hör hemma någonstans. Hela jag är ett evigt identitetssökande virrvarr som lätt påverkas av andras starka personligheter och försöker omedvetet bli som dem i tron om att det ska hjälpa mig att hitta min verkliga identitet, och det är väl därför jag passar in överallt, under nästan alla kategorier, för jag anpassar mig efter dem. Jag är ett östersjöbarn som flyter bort och förirrar sig bland vågorna så fort det blåser till litegrann.
Imorgon berättar jag om de över hundra nakna rumporna!
Min skiva
Jag är dömd till att köra på flower-power-stuket genom alla mina skivor ser det ut som. Kanske är det så det ska vara, det är ju skönt med kärlek och och allt det där.
Andra sanningen - Blev fast i nikotinpinnarna av att blåsa rökringar
Blev fast i nikotinpinnarna av att blåsa rökringar
När jag var liten, och även som tonåring, tyckte jag hemskt illa om att mamma rökte. Jag ville att hon skulle sluta och svor för mig själv att jag minsann aldrig skulle börja röka. Men så blev det visst inte trots allt.
Visst rökte jag på fester och så redan långt innan jag erkände mig själv som rökare, men jag rökte inte till vardags och var inte nikotin-beroende förrän jag var nyss fyllda 18. Idiotiskt att börja så sent. Eller visserligen är det ännu mer idiotiskt att börja röka när man är yngre, men då har man inte vett nog att tänka sig för (åtminstone kan man lätt undanflykta sitt rökande genom att påstå det). Själv var jag mycket väl medveten om att det var dumt att börja röka - men just då brydde jag mig inte särskilt mycket om saker och ting.
När jag var arton var jag tillsammans med en kille som mitt framför ögonen på mig gick och hånglade med en annan tjej utan att bry sig alls om att jag satt där och såg på. Jag brydde mig heller inte särskilt mycket om saken, jag var väl med honom mest för sakens skull. Han var rätt full och verkade inte ens veta var han hade sin näsa så jag såg till att han inte missade bussen hem från Göteborg där vi den kvällen var. Vi hördes inte av mer sedan dess, men vi umgicks ju med samma folk och hamnade på samma ställen många gånger efteråt.
Själv fick jag sällskap och tröstkramar av en okänd kille som jag trodde var min vän Johannes. Det visade sig att även den här killen hette Johannes och de var verkligen lika som bär. Men ingen trodde mig när jag berättade om honom senare. Nej, det var bara rent vänskapligt, han hade sin flickvän där så få inte för er att det handlade om annat...
En dag när det var spelning på M15 träffade jag Johannes och hans flickvän där, de hade kommit dit från Göteborg. Vilken tillfällighet, tänkte jag. Även mitt ex och den nya tjejen var där, och det visade sig att Johannes och tjejen var kompisar med exets nya tjej. De tappade hakan när de insåg att det var henne jag hade syftat på den där kvällen. De kände sig kluvna och visste inte hur de skulle hantera situationen, men eftersom jag faktiskt inte brydde mig så mycket och inte klandrade tjejen för vad som hänt (hon visste ju inte att han hade flickvän då han hoppade på henne) bekantade jag mig med henne och stämningen blev litet lugnare i hela sällskapet, men särskilt bra kompisar blev vi ju inte, hon var antagligen lite nervös för vad jag skulle göra eller säga.
Även min vän, den "riktiga" Johannes var där och jag såg självklart till att sammanföra de två "Johannesarna". Det blev stor uppståndelse över hur lika de verkligen var. Förutom olika frisyrer och kläder var de så gott som identiskt lika varandra! Det var så häftigt att jag finner det nödvändigt att nämna detta även om det inte alls har med historian om min rökning att göra.
Vid ett senare tillfälle, på Westgothafestivalen, träffade jag på henne, exets nya tjej, sittandes för sig själv på en stenmur - gråtandes. Jag gick fram och pratade med henne och det visade sig att hon hade råkat ut för samma sak som jag. Killen hade hittat någon ny lekkamrat mitt framför ögonen på henne. Då blev jag vansinnig.
Jag som aldrig annars brusar upp mig eller gör väsen av mig letade upp killen. Där låg han i gräset och hånglade med en tjej. Jag sparkade upp honom (ja, sparkade!) och skällde ut honom tills han stod där helt likblek i ansiktet och hade ingenting att säga alls. Jag förklarade situationen för den nya tjejen och varnade henne för honom.
Sedan fick det nya exet följa med hem till mig och spendera natten hos mig. Vi blev riktigt bra vänner, satt och rökte hela natten och lärde oss att blåsa rökringar. Av någon anledning fann jag sådan ro i att blåsa dem att jag fortsatte med det även dagarna efter, tills jag till slut såg mig själv i ögonen och erkände att jag hade blivit rökare.
Så blev jag alltså rökare.
Imorgon berättar jag om att jag har bott i samma kommun i hela mitt liv. (Hur ska jag lyckas förvandla ett sådant ämne till ett intressant blogginlägg? Haha! Ja, det återstår att se om jag lyckas med det...)
Tävling
Jag får väl göra reklam för både tävlingen och hennes fina sida i övrigt (titta på hennes fina foton också om du kikar in där!)
Jag deltog med orden "örtträdgård" "rökelse" och "bubbles" vilket inte syns i gästboken men det är inte mitt fel, det var något fel på gästboken så jag fick inte skriva där.
Så vill du vara med i tävlingen som jag redan tipsat en del av er för, är det sista chansen imorgon (25:e)!
Första sanningen - Förlovning med kusin
Förlovade mig med min kusin 2001
Jag har vad jag förstått ovanligt många kusiner. Jag tycker det låter skumt när folk kan räkna upp sina kusiner på en hand, när jag själv har minst 20 kusiner. Exakt hur många de är har jag inte koll på och skulle inte ens känna igen alla om jag träffade på dem oväntat någonstans. Men jag har en speciell kusin, hon är liksom Min Kusin. Och så mycket mer än bara en kusin, men inte på det sättet som sanningen antyder.
Innan vi föddes, när vi låg i våra mammors runda magar, gifte sig våra föräldrar i dubbelbröllopp. Exakt en månad efter min födelse föddes hon. Vi döptes samtidigt och på det viset har det rullat på, vi har vuxit ihop nästan som tvillingar.
Vi har fått höra berättelser om hur vi kommunicerade med varandra med ett alldeles eget språk som ingen annan förstod. När vi var några år gamla hade hon glömt bort det finska språket och talade bara svenska, medan jag själv inte kunde ett ord svenska, men vi var ändå bästa vänner. Det var en slags hatkärlek mellan oss redan då.
Jag har ett inspelat band där jag håller ett långt utlägg om hur dum hon är och att hon inte ska få komma på mitt födelsedagskalas samtidigt som jag säger med varmaste kärlek i rösten hur underbar hon är och att hon är min bästa vän. Då kan jag inte ha varit särskilt gammal då jag pratade ganska mycket bäbis-språk fortfarande.
Det hände flera gånger att vår kontakt bröts av en eller annan orsak. Det hade mer med våra föräldrar att göra än oss själva. Men vi lyckades alltid återskapa det där bandet mellan oss. Till och med min mamma har beskrivit oss som själsfränder så det har alltid varit något speciellt mellan oss. Vi kommunicerade nog litet konstigt med varandra även som tonåringar. Behövde kanske säga ett ord, och ibland inte säga någonting alls, för att förstå vad den andra tänkte.
Så på en fest 2001 fick vi för oss att vi skulle förlova oss. Självklart helt platoniskt, men det var ändå en idé som vi genomförde. Köpte förlovningsringar en tid efter festen, med ingravering och allt. Det är väl inte helt normalt kanske, men våra påhitt har väl sällan varit helt normala genom tiderna heller, hehe.
Idag bor vi långt från varandra och har väl inte riktigt kvar den där goda kontakten med varandra. Men så sent som igår var jag faktiskt hos henne - för första gången på fem år sedan hon flyttade härifrån. Så det var på tiden, men kanske, om allting blir som jag vill och önskar, kommer vi att ses lite oftare i framtiden igen. Hittills har våra svackor då vi inte tillåtits träffas kommit i vägen för min kärlek till henne.
Så nu vet ni vad den sanningen handlade om. Här hittar ni till hennes blogg också.
Imorgon ska jag berätta om hur jag började röka.
På väg
Jag märker att jag har lärt mig att stänga in mig i en bubbla på ett helt annat sätt nu. Jag behöver inte bli påverkad av alla människor runtomkring om jag inte själv vill det, och samtidigt är jag ju nästan social. Pratar lite smått med killen bredvid. Funderade en stund på att se på film med honom men det hörs för dåligt så jag satte igång min egen dator. Dessutom har jag småpratat med tanten som sitter på andra sidan om gången, hon verkar nervös och förskräckt över dessa fyra laptopar som vi ungdomar dragit fram runtomkring henne haha.
Antagligen kommer jag att vara smått rastlös här så det kan hända att det blir några blogginlägg till. Vi får väl se. Känns skönt att vara på väg hem nu. Hem till mitt. Där jag har alla mina saker och kan göra som jag vill. Inte för att jag inte fick göra vad jag ville hos C.G. eller Nena, men man har ju inte allt man behöver för att göra vad man vill när man inte är hemma, så ja, det ska faktiskt bli skönt att komma hem, om än ganska tomt.
Nu har jag förresten bevisat för mig själv att jag verkligen inte är åksjuk. Det är resesjuka jag har, det är när jag inte vet var jag ska hamna eller hur det kommer se ut på vägen där jag åker som jag blir dålig. Nu när jag vet vad som väntar är det inga problem alls med illamående. Lyckades hälla i mig kaffe, juice och åt en stor kaka i Stockholm i väntan på bussen. Så där fick nig som tror att jag är åksjuk!
Hoppas ni har det bra allihop! Vinka om ni ser en stor lyxig grå buss fara förbi!
Sanningar om mig
Jag blev utmanad av Mir så jag får väl hänga på då.
Regler:
1. Länka till den som utmanade dig.
2. Berätta sju personliga sanningar om dig själv.
3. Utmana sju personer i slutet av ditt inlägg
4. Skriv ett meddelande i de sju personernas bloggar, så de uppmärksammar att de blivit utmanade!
7 sanningar om mig:
1. Förlovade mig med min kusin 2001
2. Blev fast i nikotinpinnarna av att blåsa rökringar
3. Har bott i samma kommun i hela mitt liv
4. Har sett över 100 nakna rumpor irl (inte samtidigt)
5. Hade kunnat ge min oskuld till en sotare om jag hade velat
6. Har aldrig varit på begravning
7. Har varit eftersökt av SÄPO
Jag utmanar:
1. Nena
2. Sussu
3. Theresia
4. Siri
5. Mamma Melissa
6. Johanna och Nemo
7. Lotta
Klotter på tåget
-Då blir nästa uppehåll i Ångest, Ångest nästa!"
Nej, jag måste ha hört fel, tänker jag och lutar mig behagfullt mot ryggstödet. Tåget stannar och jag känner en klump i magen. Det känns inte bara bra det här. Jag ser ut mot perrongen i Ångest. Ingen verkade stiga av där. Bara min egen spegelbild mot fönstret.
Men nej. Det känns inte alls bra det här. Vänd på tåget! Gör en U-sväng! Eller slå på backen! Jag behöver komma tillbaka till min man... Jag hann inte krama honom tillräckligt länge, han fick inte tillräckligt många kyssar. Jag måste känna hans andedräkt mot min hals, sjunka in i hans ögon. Åk tillbaka! Jag kan inte andas utan honom vid min sida! Något måste ni ju kunna göra!
Perrongen börjar röra på sig där ute. Tåget åker guppande vidare efter det korta uppehållet i Ångest. Tåget rör på sig, men åt fel håll. De har inte vänt på tåget, de har inte slagit på backen och vi far ännu längre bort från min räddning, jag kommer att dö i andnöd men tåget rullar envist bara längre bort, längre bort...
När jag skymtar träden i mörkret utanför drar jag långsamt efter andan och jag anar att vi nu lämnat det där stället Ångest. Jag hör återigen musiken i öronen och koncentrerar mig på tanken att varje andetag är längre bort från min älskade, varje kilometer är ännu en stund längre utan honom och var sekund som går innebär också allt kortare tid till nästa gång jag får vila i hans armar, sekund för sekund kommer den stunden närmare nuet trots att jag bara alldeles nyss åkte ifrån honom...
Jag andas, låter kilometrar och sekunder flyta samman till mil och timmar, ler lyckligt mot den lika leende flickan i fönstret. Snart.
I hörnet
Det känns för övrigt som om någon har öppnat min mage och rört runt med en stavmixer men jag antar att det också hör till.
Intro - När änglar dör
Jag finns.
Jag har en historia att berätta och jag skriver den för min egen skull. Om du när du läser det här, bättre förstår varför världen blev som den blev, så är det bra. Men det är inte mitt syfte. Om du vägrar att tro min text så är det ditt problem. Men kom ihåg att inget svider så mycket som en obekväm sanning.
Som Satan, Djävulen, har jag många namn. Men det finns ett som jag föredrar och det är Ismael.
Han som ni känner som Gud, Herren, han har precis som jag ett namn som han föredrar. Det är Iavhé, och en gång i tiden så var vi Gud. Numera ser du bara honom som Gud, och varför det har blivit så kommer du att förstå senare.
Varifrån kommer vi? Det kan du aldrig förstå. Vi har alltid funnits, vi kommer alltid att finnas. Jag kan inte använda dina begrepp för att egentligen förklara, och uppriktigt sagt så är jag inte intresserad av att ens försöka.
Iavhé är stark och handlingskraftig, men ibland lite enfaldig. Han har svårt att ändra sig och erkänna fel, och han gillar sina egna förslag bäst. Jag, å andra sidan, anser mig vara lugn och avslappnad. Jag tar pulsen på tiden och anpassar mig. Iavhé kallar mig likgiltig och respektlös ibland, men det får stå för honom. Jag anser bara att vi har olika sätt att se på saker och ting.
Kanske kommer du att förstå mig bättre efter att ha hört vad jag har att säga. Den här texten är ingen upprättelse för min del eller smutskastning mot den som du kallar Gud, utan bara en redogörelse för hur det gick till. Jag presenterar bevisen, och för omväxlings skull så kan du få vara domare. Det kommer du säkert att gilla."
kapitel 1 ur När änglar dör av Andreas Roman
En liten teaser, presentation av boken, eller kalla det vad du vill. Nu vet du lite grann vad den handlar om.
Jag skulle ju läsa den under min resa hit, men min så kallade ressjuka (inte åksjuka men mycket snarlikt) förhindrade all slags läsning på vägen hit. Så jag öppnade boken nu istället och försvinner in i kapitel två. Men jag kommer givetvis inte kopiera några fler kapitel, tyckte bara det första var en bra introduktion för den som kanske blev litet nyfiken på den.
På varje gren
Mycket viktigt att jag talar om detta för er.
Jag har ingen aning om varför, och från början var det inte bara en fågel vilken som helst, utan en talgoxe. Men sedan blev det en rödhake, eller en sparv. Så jag nöjer mig med att säga fågel.
Detta spökade nämligen i mitt huvud hela natten. Jag var på väg upp var gång jag vaknade enbart för att få skriva ner den meningen i den här bloggen för det var uppenbarligen mycket viktigt att jag skulle tala om det för er, men nu har meningen bakom det hela försvunnit helt.
Varför? Varför var det min första tanke alla hundra gånger jag vaknade till medvetande? Du som vet får gärna tala om det för mig. För det var mycket viktigt. Jag kröp runt på trädgrenar men i änden av varje gren satt där ju en fågel.
Kanske finns det inte plats för fler fåglar?
... Kanske får jag inte plats?
Konstigt
Mina tankar är hos den lilla som kom litet för tidigt och är nog litet för liten ännu men hon mår enligt vad jag fått veta ganska bra ändå.
Gårdagen var en trevlig dag med besök av Mir och hennes. C.G. bjöd på fiskgratäng och jag lyckades äta en liten portion trots att det stockade sig i halsen. Det var faktiskt gott, det måste jag säga, men självklart litet svårätet för mig. Kroppen reagerade litet dåligt på det, kan väl hända att det också var psykiskt men reagerade gjorde jag hur som helst. Dessutom var det såpass jobbigt att äta det att jag började undra om jag verkligen kommer att klara av det här
Att folk sitter och skämtar om kött och döda djur på tallriken vid matbordet när det sitter en vegetarian (är jag verkligen vegetarian längre?) är jag van vid och det är ingenting som bekommer mig även om det kan vara litet osmakligt samtalsämne egentligen. Men jag är som sagt van så det hade ingenting alls med min svårighet att äta att göra.
Det här med att jag börjat äta fisk verkar engagera allmännheten nåt enormt. Varför blir folk så upprörda över att man har valt bort kött ur sin kost? Har det med skam att göra? Jag får den känslan ibland. Hur som helst kommer folk från alla håll och kanter och ger mig allehanda råd och tips angående mitt fiskätande, det är faktiskt mycket intressant att se.
Gravid?
Men nej då, den här gången är jag inte ens nojig. Jag är så van vid det här att jag när jag väl blir gravid inte ens kommer märka av det förrän ungen kommer ut.
Idag har jag roats av mig själv, delat upp mig i två stycken nannor, den ena i kroppen och den andra utanför.
Tänk att man kan fastna så under täcket när man lägger sig efter att solen har gått upp! Vi lade oss ovanligt tidigt igår och jag var uppe ännu tidigare idag än vad jag hittills varit här, vart ute och gått en liten runda vid 7 när alla andra sov bort denna söndagsmorgon.
Men sedan blev jag ju lockad tillbaka in i värmen under täcket av ett vackert ansikte som blev bländat av solen och där slocknade jag. Och vaknade men satt fast en god stund. Såg mig själv fastbultad i en bergsvägg med en järnögla kring låret, inte konstigt att jag har så ont om jag sitter fast sådär heller...
När jag väl kom upp var jag ett hormonellt vrak. Att så enkla saker som att bre en smörgås kan vara så hemskt jobbigt! Jag skulle öppna margarinpaketet och folien gick sönder och jag blev helt frustrerad av det och struntade i smörgåsen en stund och klängde på killen istället. Sedan brast jag i gråt helt utan anledning. Var det på grund av folien eller var det närheten som gjorde mig så liten och skör?
Jag vet faktiskt inte alls vad som tog åt mig men det var ledsna tårar. Den där andra delen av mig som var utanför mig själv fnittrade förstås åt det hela, det är inte riktigt klokt att jag blir såhär av lite hormoner som busar runt i kroppen. Ojoj, stackars pappan till mina barn den dagen (om) jag blir gravid, hur kommer jag inte vara då, om jag är som jag är nu bara av lite PMS eller vad det nu är som händer med mig?
De gånger jag blivit sån här och insett att jag faktiskt inte är gravid har jag tagit för givet att det är PMS och att mensen kommer snart, men den här gången låter jag mig inte luras av det heller. Jag kan åtminstone inte förvänta mig att den skulle ha blivit såhär ordentligt regelbunden, men det återstår väl bara att se.
Fiskpinnar
Ingen kan beskylla mig för att jag har tagit det steget snabbt iallafall hehe. Men igår åt jag faktiskt hela tre små fiskpinnar - det kanske inte kan räknas riktigt som fisk men det kan då definitivt inte räknas som vegetariskt heller.
Jag tror verkligen att lite fisk i kosten skulle vara bra för min kropp, men det är inte helt enkelt även om jag försöker att inte utstråla min motvilja till att äta det för det skulle göra ätandet ännu svårare. Jag undrar om det någonsin kommer att bli lättare att äta fisk, om det någonsin kommer att kännas som att jag äter mat och inte tänker på att det faktiskt är djurdelar jag för in i munnen med gaffeln. Det känns verkligen helt morbidt att sticka gaffeln i köttet och sedan tugga på det.
Jag vet inte riktigt vad jag tänker på när jag äter det. Jag försöker att inte tänka på det alls utan ha koncentrationen på något helt annat, och jag tror att jag lyckas, åtminstone utåt sett. Halva jag är social och hänger med i vad som händer runtomkring, men den andra halvan av mig är totalt koncentrerad på den där fisken på min tallrik. Ingenting annat existerar, bara fisken och jag. Det är en kamp mot mig själv men jag tvingar mig själv till att äta den samtidigt som världen utanför mitt väsen skakar som om det var jordbävning. Och det är en oerhörd lättnad när den äntligen är slut.
Men jag har bestämt mig. Det är värt försöket och kanske ska jag från och med nu faktiskt försöka äta lite mer fisk än de här tre senaste gångerna då jag bara smakat. Att äta riktiga portioner (...tror jag), och göra det regelbundet. För kan jag må bättre fysiskt av detta så är det ju värt det, utan tvekan. För det där med två teskedar kallpressad linfröolja om dagen gick ju inte enligt planerna.
Idag verkar det dessutom som att jag ska få äta fiskgratäng. Två dagar i rad med fisk! Jag blir litet skakig av tanken, men det ska nog gå bra.
Fredagen den 13:e
Men flickan i håret har gråtit mest hela dagen. Hjärtskärande ledset. Jag har gjort vad jag kunnat för att trösta henne, försökt förklara för henne att det inte alltid kommer att vara så, inte alltid göra ont, inte alltid vara så orättvist. Men vad vet väl jag om det? Än har det ju inte slutat, och det är nu hon är ledsen, nu hon behöver mig. Jag vet bara inte hur. Jag vill inte dras in av henne så jag gör så gott jag kan nu. Kanske somnar hon snart.
Vilse i Vinterstaden
Jag behövde inte ens ha is i magen när jag insåg att jag gått vilse, det var tillräckligt kallt ute för att jag skulle känna mig som en isdrottning hela jag. En något förvirrad och vilsegången isdrottning visserligen, men det var bara att fortsätta gå tills jag förstod var jag hamnat. Hur jag hade hamnat där saknar betydelse, för det kan jag inte alls förstå, huvudsaken var väl att jag hittade tillbaka hehe.
Mysigt med dessa sparkar utanför cykelställena vid varje hus. Jag syftar då inte på små söta gamla villor utan det här ganska stora bostadsområdet. De (sparkarna alltså, inte husen) fick mig att börja tänka på häxan i Narnia. En liten sekund kände jag mig som hon, med tanke på att jag ju redan kände mig som en isdrottning. Jag såg mig själv på en av de där sparkarna... Ja, hon åker förstås släde bakom renar och med en liten tomte till kusk, men jag kopplade ändå ihop sparken med henne. Men snabbt insåg jag att jag är en god isdrottning, jag kan inte identifiera mig med den där maktgalna häxan, inte jag med mitt mjuka mysiga hår inte.
Vi var nämligen ute bland folk igår igen och jag fick sköna hårprodukter av snällaste Mir som läst om min hårkatastrof här i bloggen för några inlägg sedan. Tack!
Jag fick kika på studion där Mir och M håller till, men jag kom ut utan vare sig några hål eller tatueringar trots att jag blev kidnappad och inknuffad av en halvfrämmande karl in på hans arbetsrum hehe.
Jag börjar visst slappna av någorlunda nu. Jag hinner lägga till små saker, detaljer som gör saker till vad de verkligen är. Jag har väl fortfarande inte kommit till full kontroll över hur mina tankar far vilket gör mig oerhört trött och utmattad, men lite mer koll har jag och jag ser vart sinnet tar vägen även om jag inte riktigt kan styra det.
Hm, ja. Rastlös idag. Känner redan att den där pyttepromenaden var ganska verkningslös men jag vågar mig inte längre ut än så heller. Så jag sätter väl igång litet kaffe och hoppas på att mannen ska vakna snart, inte för jag tror att det kommer hjälpa mot rastlösheten men .. tjah. Inte vet jag. Jag är rastlös helt enkelt.
Spring ikapp dig själv om du kan
Jag är förundrad. Jag vet inte när det senast har snöat här, men bland mina första kommentarer om staden var om den vita snön. Snön är verkligen vit. Ute på vägarna och överallt, inga avgaser som har färgat den brun som den hade gjort där hemma på bara ett par timmar.
Jag sover mycket. Det här förhållandet kännetecknas av sömnbrist i frånvaro och sömn i överflöd i samvaro. Fast C.G. säger ju att jag bara sover normalt och inte överdrivet mycket, det är ju bara det att jag inte är så van vid att sova så mycket i vanliga fall. Men jag är inte helt säker. Jag har inte orkat följa klockan och skulle inte kunna, ens om jag orkade, räkna ut om det stämmer att jag bara sover normalmycket nu.
Men det är skönt. Underbart till och med. Att ligga där, både i sömn och vaket tillstånd. Att höra de där kära andetagen, drömsuckarna, de smått förvirrade ansiktsuttrycken när jag vrider och vänder på mig och väcker den stackarn, som lika snabbt verkar somna om. Det gör inte ens någonting att jag vaknar tusen gånger av att jag har ont i lårfästet och i ryggen, det gör ingenting att jag ligger där vaken och är röksugen och törstig och hungrig och kissenödig, jag trivs med att ligga kvar där och njuta av den där hjärtsmältande kära värmen mot min hud...
Ska vi vila snart? Hela dagen?
Nej, det ska vi förstås inte för vi ska ut på äventyr idag! Spännande!
Bland snökullar och sparkar
Jag kan säga att jag redan på tåget från Stockholm kunde börja få en aning om att det inte bara är de två Jämtlänningar jag känner sedan tidigare, som är sådär underbart mysiga. Jag satt på tåget och lyssnade på dialekter och samtalsämnen och tyckte om vad jag hörde.
Jag slocknade ganska snabbt när vi väl hade kommit hem till killen, inte så konstigt med tanke på hur länge jag varit vaken, men en liten bild av staden fick jag redan på vägen hem då vi gick istället för att ta bussen. Det första, förutom det uppenbara att här är en hel massa mer snö än hemma, var att det inte är platt. Man går ju nästan inte alls på en plan yta, utan vart man än går så är det mer eller mindre antingen uppför eller nerför. Det ger en helt annan atmosfär faktiskt jämfört med platta hemstaden.
Igår gick vi ner till centrum. Även det mycket trevligare än i hemstaden, även om man räknar med den "forna" staden då allting fortfarande fanns i stan och inte hade flyttat ut till köpcentrat. Allting är mer utspritt här så det gav ett mycket större intryck även om det är lite mindre befolkningsmängd här. Jag är visserligen inte så förtjust i storstäder, och att man får ett större intryck av den här staden är ju både bra och dåligt.
Vi gick runt lite här och var, sedan mötte vi Mir och mannen hennes över en kopp latte. Jag har allt som oftast litet svårt för att vara så utåtriktad när jag är ute bland folk, särskilt om jag ska umgås med fler än en person i taget, dessutom var jag fortfarande (och är uppenbarligen även nu) sliten efter resandet så jag var väl mer än bara lite nervös över att dras in i en social situation sådär, men det gick ju fint. Mysiga, trevliga, fina att vila ögonen på.
Det första mitt hår (ja, mitt hår har ett eget medvetande) reagerade på var kylan i kombination med ett hemskt schampoo. Bara någon dag före avresan var jag och handlade och kom på att jag ju inte har något schampoo hemma, så jag var tvungen att köpa det som fanns - och då fanns det bara ett märke med lite olika lukter att välja mellan. Skitschampoo som trots allt fungerade någorlunda hemma. Men här började håret bråka nåt otroligt med mig. Det tyckte nog att det borde räcka med en plåga åt gången.
Så idag kilade vi ner till affären här bredvid och införskaffade bland annat nytt schampoo. Jag var smart nog att ta med min kamera för jag ville kunna visa lite snöbilder för er. Utanför affären stod inte bara en spark utan tre vid cykelstället, en stor mysfaktor att se dem lite här och var.
Annars har vi bara tagit det lugnt idag, jag har som sagt varit litet konstig och frånvarande men nu har vi ätit god mat (jag får väl återigen skryta med att jag har en pojkvän som är duktig på att laga mat), druckit litet vin (ojoj, rött dessutom - utan att det ens resulterade i huvudvärk! Återigen creds till mannen i mitt liv) och sett på ett par serie-avsnitt. Och jo, håret mår nog minst lika bra som jag själv nu.
Trevlig kväll på er, ta hand om varandra! // J
Frånvaro
Någon borde leta upp mig och dra ner mig till den här kroppen snart. För det verkar onekligen som att jag gått vilse i sinnet. Har ingen aning om var jag befinner mig i tanken idag. Men det blir nog bättre snart, hoppas jag.
Jag hade ju tänkt skriva lite mer om mina intryck av Vinterstaden och folket och allt, men det får nog bli senare eftersom jag är som jag är nu. Men sedan ska jag visa lite snöbilder för er där hemma som pratar om att ni fått snö där hehe.
Nu har jag landat
Nu är jag uppe i Jämtland. Resan gick inte alls så bra som den kunde ha gjort, men som jag råkade säga till min syster i telefon igår: "Jag kom ju hem iallafall" Hehe, ja, så känns det. Jag har bara varit i den här stan ett par gånger tidigare, och då snarare utanför än i staden, men det känns inte särskilt främmande, trots metervis med snö och okända gator.
Resan
Jag skulle ljuga om jag påstod att resan gick problemfritt. Det började redan på väg till lokalbussen hemifrån då jag inte hade förstått mig på resväskan och fick släpa och svära åt den ett antal gånger på den korta vägen. Väl på bussen var det ju så många resenärer att jag knappt fick plats på bussen med min packning, folk stod och trängdes och jag kunde nästan inte ens hoppa av vid resecentrum för det var så fullt.
När jag väl bytt buss gick det väl hyfsat bra, och tåget till Stockholm gick också ganska problemfritt. Konstigt nog var det ändå fram till Stockholm som jag var som mest nervös och mådde så illa att jag trodde att jag skulle kräkas. När jag väl kom till Stockholms Central blev det nog för mycket nervositet eftersom jag inte längre brydde mig om att vara nervös. Trots att det var där problemen började hopa sig en efter annan.
Först och främst stod jag i vägen för tåget, trots att jag faktiskt inte var ute på spåret (haha!) utan höll mig duktigt på perrongen. De tutade nämligen åt mig så jag var tvungen att snabbt ta mig därifrån trots att jag inte hade någon aning om vart jag skulle. Det resulterade förstås i att jag hamnade helt fel och gick på något mystiskt vis vilse.
Jag hade killen på telefon, som med panik i rösten undrade vart jag egentligen hade hamnat, och undrade om jag ens var på Stockholms Central. En liten panikartad situation, jag trodde att jag hade hoppat av på fel ställe. Jag fick fråga mig fram och folket jag pratade med förstod inte alls hur jag kunde ha hamnat där jag var från tåget. Men men, jag hittade ju rätt till slut. Men gissa om det vände sig i magen på mig där ett tag när vi började tro att jag inte ens var på rätt ställe! Ojoj.
Sedan blev inte heller resan från Stockholm som det skulle. Högtalarna förklarade att tåget skulle komma tio minuter för sent, men samtidigt kom där ett tåg. Konduktören försökte förklara någonting men ingen verkade förstå vad det handlade om. Jag orkade snart inte bry mig längre, hoppade bara på tåget och såg till att killen bakom mig gick och satte sig så jag också fick sätta mig. För så mycket hade jag förstått att platsreservationerna inte gällde. Om det var rätt tåg kunde jag ju bara hoppas på.
Senare fick vi höra att de hade vagnbrist och att det var därför allting strulade. I Gävle skulle vi få en till vagn, men fram till dess fick folk stå i gångarna och trängas, det var varmt, högljutt och riktigt hemskt. Dessutom var jag både trött och hungrig så det var litet mardrömsartat. Men fram kom jag och trivs fint här.
När änglar dör
Jag är Satan.
Det här är min berättelse om hur allting egentligen gick till.
Jaha, tänker jag. Jag som var helt säker på att det hade med änglar att göra. Men så vände jag på boken och ser bokens titel, När änglar dör (Författare: Andreas Roman). På den vita bakgrunden står ett enkelt stort svart upp-och-nedvänt kors och vid den flyger en änger med blödande vingar.
Åter på baksidan läser jag detta:
"De fallna änglarna rasade fram över världen med brinnande svärd, och förblindade av hat jagade de människorna som skräckslaget flydde för sina liv. Det var som en skoningslös slakt och människorna gjorde inga försök att försvara sig. Hur skulle de kunna värja sig mot änglars raseri?"
Den gavs tydligen ut första gången 2001 men detta är en omarbetad utgåva från 2007.
Jaha. Ja, det tyckte jaget för två år sedan att jag skulle läsa, så jag får väl göra det nu då. Och jag tycker nog att det verkar litet spännande också.
Kärlek i gryningen
Nu är jag äntligen på väg hem till din famn
Snart kommer gryningen
Snart ska jag äntligen få ligga på din arm
Snart ska jag äntligen få vila i din famn
Snart kommer gryningen
Snart ska jag äntligen få sova på din arm
Snart ska jag äntligen få drömma i din famn
Älska mig nu, när gryningen kommer
och skyarna blänker som slöjor av guld
Älska mig nu, när allting står stilla
denna magiska stund just då solen går upp
Julklapp
För mer än två år sedan köpte jag en liten bok till mig själv, slog in den i julklappspapper och lät den vara. Planen var att jag skulle glömma vad det var för bok och den kommande julen efter att jag glömt vad det var för bok, skulle jag öppna paketet.
Nu har den dagen kommit. Jag vet att det hade någonting med änglar att göra men mer än så har jag ingen aning om vad det är för bok. Kanske handlar den om änglar. Kanske är det bara någonting med ängel i rubriken. Det återstår att se. Men inte än.
Givetvis väntar jag inte till nästa jul med att öppna den, utan till strax före resan. För nu är jag i ett behov av små roliga saker att se framemot som ska göra den långa resan lite mysig och trevlig istället för att vara så nervös inför den. Jag lider nämligen av lite resskräck och mår mycket dåligt av att resa.
När jag var liten kunde jag aldrig äta någonting under resorna till Finland och det har hållt i sig till mitt vuxna jag. Detta är ju dessutom första gången jag reser någon längre sträcka helt ensam utan sällskap. Men det ska nog gå bra.
Hur som helst är det mycket trevligt att vara jag i sådana här lägen, när man behöver uppmuntran och av en slump hittar ett paket som jag gjort i ordning till mig själv. Hihi. Visst är jag lite söt ändå?
Vad vad vad är det som gömmer sig där? Jag är faktiskt riktigt nyfiken!
Duktiga lilla jag
Istället har jag suttit här hela natten och lärt mig varför en så stor del av alla tjejer är så oerhört modeintresserade. Jag börjar förstå den där lockelsen i det hela. För nu jag har börjat hitta min lilla oas av kläder och annat som får mig att tappa andan, dregla över tangenterna och väcka grannarna med höga tjut av förtjusning, lilla rara tystlåtna jag!
Jag börjar nästan bli beroende av att läsa om olika kjolar och drömma mig bort bland korsetter och halsband och blusar och toppar, så jo, nog kan man säga att jag inatt har lärt mig någonting nytt om modehysterin.
Eftersom jag har varit så duktig inatt och varken sovit eller gjort någonting annat av allt som ska göras före resan så har jag fullt upp idag.
Jag ska diska det enorma diskberget jag lyckats samla ihop under den senaste tiden, lämna av Dina hos hundvakten (Tack D för att du ställer upp!) och försöka klämma in en tid för fika och umgänge där, sedan åka buss till hemstaden igen, handla lite färdkost, tjata till mig en resväska (och hämta den), hämta ut biljetten som killen tyckte att jag skulle göra redan idag, packa, färga håret, och så hade jag dessutom tänkt klippa mig också (jag klipper mig själv så jag har ju ingen tid bokad) men det hinns helt enkelt inte med så jag får nöja mig med att göra ett trashårsintryck på Världen Utanför.
Dessutom måste jag lyckas få lite vila någon gång också, eftersom jag inte sovit inatt och jag lär ju inte kunna sova nästa natt heller då jag kommer vara för nervös, och även om tågresan tar 11 timmar kommer jag inte att kunna sova under resan heller för jag kan helt enkelt inte sova bland folk, såna tokigheter lämnar jag åt andra att sysselsätta sig med. Ojoj. Mycket typiskt mig att lämna allt till sista sekund, men jag kommer ju åtminstone inte vara alltför nervös om jag ska flänga runt på det här sättet idag.
Valrossen i vinterpäls
Man skulle kunna tro att jag är en sån där sent utvecklad tjej som fick sin mens som 18-åring, men jag var bland de första med att bli "kvinna". Jag vet inte riktigt varför min kropp har stannat kvar i den där puberteten i så lång tid, för om jag fick min mens redan som 9-åring (eller var jag 10?) så borde jag ju vara kvinna nu efter 15 år. Men nej nej, inte då!
Inte förrän nu börjar brösten växa lite, rumpan ta form och mensen bli regelbunden (kanske?), samtidigt som alla mina visdomständer har börjat vakna (måste de komma samtidigt?). Visst vore det väl skönt om jag äntligen slapp alla pubertetiska humörsvängningar och hade en kropp som är lite mer i kvinnlig balans.
Men i en sån här utvecklingsfas blir kroppen helt förvirrad.
Jag har alltid haft mycket god hår- och nagelväxt men det är inte enbart positivt för man har ju hår på hela kroppen och inte bara på hjässan. Och jag hatar att vara hårig! Jag bryr mig inte om andras kroppsbehåring, i vissa fall kan det till och med vara attraktivt, men när det kommer till mig själv är jag nästintill fobisk.
Som för att jävlas har min kropp nu i förvirringen fått för sig att ge mig en massa konstiga mjuka fjun överallt.
Anorektiker kan ju få lagunohår.
Kroppen producerar alltså mer hår på kroppen när den är undernärd, för att hålla värmen. Fast om jag har förstått det rätt så är det inte förrän det är riktigt långt gånget i svälten som kroppen sätter igång med det.
Men det är ju mycket enkelt att konstatera att jag varken har anorexi eller är undernärd av andra orsaker så att jag skulle sakna kroppsfett (det har jag väl snarare i överflöd). Så lagunohår är det ju knappast, men vad är det då?? Jag blir inte riktigt klok på det här fjuneriet!
Dessutom har kroppen samlat på sig så mycket vatten den senaste tiden att jag känner mig som en uppsvullen vattenblåsa som guppar vid varje rörelse. Hur kul är det då? Känner mig oerhört oattraktiv och bara hemsk!
Jag trodde att jag skulle förvandlas från flicka till kvinna, men det verkar snarare som att jag har förvandlats till en valross i vinterpäls :-(
Resfeber
Ska jag verkligen klara det? Jag är orolig. Jag har ju bara rest ett par timmar bort på egen hand förut. Nu ska jag plötsligt åka i elva timmar alldeles alldeles ensam. Hur ska detta gå? Hehe.
Idiot som jag är vet jag inte ens vilken tid tåget åker. Så typiskt mig att inte ha någon koll. Så är det verkligen helt obefogat att jag är lite orolig inför den här resan? Jag tror inte det. Det är ju bara två byten men jag kommer garanterat tabba till det någonstans.
Oj oj.
Gör mig fulländad
Ett trögflytande klister som ingen skulle bry sig om.
Kom älskling, viska mig söt med dina ord!
Vad vore väl havet utan sitt vatten?
En grop i marken så stor att den inte ens skulle märkas.
Kom älskling, fyll gropen och låt kärleken segla bland vågorna!
Vad vore väl en spegel utan sin spegelbild?
Ett genomskinligt fönster som alla blickar igenom.
Kom älskling, låt oss spegla oss i varandras blickar!
Vad vore väl jag utan min man?
En kvinna som vilken som helst bland alla andra.
Kom älskling, gör mig fulländad!
Jo... Så är det. Jag är fortfarande sådär fjantigt förälskad så orden stockar sig och låter som klichéer...
(jodrena-and-ceartgrian.co.cc)
Vintervår
Idag vill jag inte riktigt vara med. Inte kan jag gömma mig bakom gardinerna för det. För de är ju genomskinliga så jag skulle ju synas lika bra ändå. Lika bra att dricka upp kaffet och gå ut och leka i snön som låter så blöt då den faller mot fönsterbräcket. Det är bra för då kan jag testa hur mina skor reagerar på blött också innan jag hamnar uppe i Jämtland. Allt handlar om Jämtland i min värld. Allt jag gör, gör jag för ett landskap som jag inte känner.
Morning has broken dansar runt i mina hörselgångar och jag tycker nog att livet är helt okej. Det kan inte alltid vara på topp, livet kan ändå vara mysigt.
På en och samma gång
För här sitter jag och chattar med både killen och Theresia, samtidigt som jag sminkar mig och dricker kaffe och klär på mig och gör bankärenden och lagar jackan och får en sightseeing över Östersund, och ändå ville jag bevisa för mig själv att jag kan blogga samtidigt som jag gör allt detta också. Och jo, det går ju som ni ser!
Bara för det tänker jag fota mig själv också och slänga in en bild här haha. Bara för att stressa ännu mer liksom.
Men jag ska nog röka samtidigt också. Jo, man kan ju inte ha alltför lite att göra heller ;-)
Strax blir det snabb promenad och sedan ut till bussen in till stan.
Ha en bra dag allihop! // J
senare tillägg:
Jo, jag missade förstås bussen. Men jag är en sån där som missar bussen även om jag varit färdig att gå i två timmar. Och jag var faktiskt färdig att gå nu med. Men jag är bara en sån som missar bussar. Sånt är livet.
Och så fick hon sin kjol
En grov överdrift, men en underbar dag hur som helst.
Jag fick vakna med ett stort leende på läpparna med både humör och humor på rätt plats när min kära kille ringde och väckte mig så att vi skulle hinna dricka litet morgon-kaffe ihop innan det var dags för våra göromål.
Inte nog med det slog han igång webcamen så jag fick se det där saknade ansiktet också! Nåja, han slog ju inte igång den för min skull utan för en annan kvinnas skull. *morr*
Men hon är fin så det får väl vara okej antar jag... även fast hon faktiskt bara har ett par minuters avstånd från honom medan jag måste åka i minst 11 timmar för att få vara i närheten av honom. Så, ska vi bråka? Vem av oss saknar honom mest? Syster eller flickvän?
Och så fick jag min långa kjol!
Nej nej, inte klänningen jag visade bild på häromdagen, den kostar ju långt över 1000 kronor, minns inte hur mycket, kanske 2? Så skulle någon köpa den till mig skulle jag faktiskt nästan begära att han eller hon lämnade tillbaks den. Och betalade mig en extra resa till pojkvännen istället om de nu vill slösa pengarna på att göra mig glad.
Jag tvättar = stökigt hem
Därför photoshoppade jag helt enkelt bort stöket. Dina ville plötsligt leka modell hon också, hon som vanligtvis springer med svansen mellan benen så fort kameralinsen riktas mot henne. Dessutom skulle hon prompt vara med även i sin digitala form (ja, blev automatiskt medmarkerad när jag skulle klippa och klistra) så hon fick helt enkelt vara med och förgylla den här bilden.
Fantastiskt duktig fotograf måste jag säga, som lyckades få mig att tappa huvudet. För att inte tala om den högkvalitativa bildredigeringen!
Men här är det tid som ligger högst i prioritet för tillfället!
Jag har fått en lång kjol och jag har ingen att dela med mig av min lycka med för alla är upptagna, så det får förstås bli bloggen, och då ska det gå snabbt (och så har jag lite bråttom till tvättstugan också men är lite för ivrig för att vänta till efteråt hehe)
En helt enkel kjol som framhäver min snygga bak och fasta lår, dessutom ser den till att inga kärlekshandtag blir undangömda, inte ens den mjuka runda magen kan gömma sig... Perfekt! *skrockar*
Jag var litet orolig för att den skulle vara för liten men den passar ju perfekt, som gjord för min konstiga kropp som annars inte vill anpassa sig till normala klädstorlekar (jag väljer att kalla mig för kort istället för för bred). Den funkar helt okej till vardags, och det är också i vardagen jag ville ha den. Helt klart värd sitt pris även om den inte alls är min drömkjol.
Bara för att jag vill att mina läsare ska känna sig smarta ska jag ge er lite hjärngymnastik genom att tala om priset på kjolen, men ni får räkna ut den själva!
Den var så billig som någonting som inte är gratis över huvud taget kan vara om man bara räknar med hela kronor.
Nej nu måste jag ner till tvätten! Love // J
Tralalaa, underbara dag...
*dansar nerför trapporna till tvättstugan*
Vad är det här?
Eller har det ens hänt någonting?
Jag har ingen aning om vad jag hade för vision om den här bloggen då jag startade den. Jag vet att jag hade en vision, men hur den såg ut minns jag inte särskilt noga alls idag.
Men den har ju verkligen inte blivit bättre på senare tid, snarare tvärtom, även om läsarsiffrorna ökat en del. Jag vet inte vad jag sysslar med. Varför skriver jag här över huvud taget?
Antagligen har till och med den här bloggen drabbats av ledan jag befinner mig i nu när jag står mellan två liv. Det mesta känns bara totalt menlöst när jag inte vet någonting om någonting. Jag vet inte hur livet kommer att se ut om några veckor, jag vet inte hur livet kommer att se ut om några månader heller. Varken kort- eller långsiktig framtidsvision - det gör inte nuet till någon trevlig upplevelse.
Men hur ska jag kunna planera när jag inte vet vad jag kan utgå från? Vad jag kommer att ges för möjligheter.. Jag väntar och väntar på svar från olika myndigheter - står vid ett vägskäl med rödljus och väntar på att någon av lamporna snart ska skifta till grönt. Men så ambivalent som jag är hoppas jag verkligen att de inte börjar lysa grönt samtidigt allihop, ett grönt ljus räcker för mig!
Men sakta har de där frågetecknen faktiskt börjat bli besvarade. Det är den där gula lampan som har börjat förvarana om att det snart blir grönt.
Det verkar ju onekligen som att målet blivit klarare och tydligare utan att jag egentligen har lagt märke till det själv. För oavsett hur jag vrider och vänder på möjligheterna, och vilka alternativ som än kommer att ges, vilka myndigheter som ska ha mig i sitt grepp, så leker min näsa kompass och pekar ständigt norrut.
Måste jag flytta och sälja lägenheten - ja då är det ju ingen vits med att skaffa en ny lägenhet här utan då flyttar jag ju bort. Och får jag en inkomst med litet friare tyglar, ja, då har jag ju ingenting som håller mig kvar här, då har jag råd att flytta härifrån. Det enda är väl om jag skulle få jobb här, men det kommer jag inte att få, av så många olika orsaker. De två största anledningarna är att jag för det första självklart inte ens söker några jobb här eftersom jag vill härifrån. Och för det andra så finns det inga jobb att få här.
Med andra ord är det ju ganska uppenbart att framtiden har börjat forma sig framför mig trots att jag fortfarande saknar besked från myndigheterna som jag trodde skulle avgöra min framtid. Ni som följer min blogg har väl redan för länge sedan sett detta, att jag verkligen är på väg härifrån, men jag har inte förstått det själv än, så det kommer nog bli en del tankar kring detta också i fortsättningen.
Jag längtar så till när det faktiskt börjar bli dags att planera på riktigt. Göra verklighet av allting, vara på väg istället för att bara sitta här utan mening eller mål. Inte ens småsaker (ja inte stora saker heller för den delen) har någon betydelse. Jag orkar inte ens sätta mig och läsa. Eller fortsätta redigera min musik. Eller tvätta mina kläder eller diska eller sova eller duscha eller.. ja, ni förstår. Allt är menlöst när man befinner sig i det här läget.
Så min slutsats är med andra ord att det förstås inte är konstigt om även bloggen står still och känns menlös när allt annat i livet också saknar betydelse - då känns det ju som att det inte finns något vettigt att skriva om menar jag. // J
Med nålat hjärta
Kjoltyg
 | Jag är helt tokig i långa kjolar. "Men man ser dig ju aldrig i lång kjol" tänker ni som känner mig. Nej, det är sant, för det finns ju inte att hitta några ute i affärerna! Jag har gnällt om det i flera år och jag är trött på att vänta nu. I de här tiderna då man helst ska gå omkring naken och visa både tuttar och rumpor för hela världen oavsett hur kallt det är ute får man inte tag på annat än någonting som mest liknar ett brett skärp. Var är alla långa kjolar? Men nu har jag windows-shoppat (hehe, säkert inte bara jag som kommit på ett så förträffligt uttryck för fönster-shopping på nätet men jag tar ändå åt mig äran för det då jag inte sett någon annan använda det) och jag blir alldeles yr i huvudet av alla långa kjolar därute. Långa, korta, knälånga, minisar, med tyll, volang, spets, slits... kjolar i alla längder och former skulle jag kunna fylla alla mina fyra garderober med, om jag lät mig ryckas med av min passion för kjolar. |
Nu är jag hur som helst verkligen ute efter långa kjolar.
Korta hittar man ju överallt och det har jag ju redan för många av nästan som det är. Jag har längtat och suktat så efter långa kjolar så länge nu, men eftersom det är så ovanligt med lång kjol nu mera så är det svårt att hitta den där perfekta kjolen för ett rimligt pris.
På bilden är det visserligen en klänning (från DarkShop), men åh, ge mig en sån kjol!
Trötthet och sömn
Nu är jag i en sådan period. Jag sover nästan helt normalt.
I några dagar har jag faktiskt glatts åt det, även om jag inte har varken pratat eller skrivit om det särskilt mycket alls. Men idag känns det som att det börjar räcka med den där sömnigheten.
Jag hinner ju inte få någonting gjort. Så många timmar av dygnet går åt till att sova, sedan till vakna, vilket går väldigt segt, för att sedan vara vaken i några timmar och sedan sova igen.
Hur hinner folk leva när de sover som de gör?
Jobbar som de gör?
Tar hand om barn som de gör?
Städar och lagar mat och gör allt det de gör?
Offrar folk hela livet åt att jaga klockan på det där viset? Jag begriper det bara inte...
Jag är nog bara väldigt onormal.
Men jag tycker faktiskt om att vara jag, precis som jag är. Jag har ingen lust att bli omprogrammerad till att leva ett tomt liv som styrs av så många andra att man blir förvirrad och lurad till att tro att man har åtminstone ett litet finger med i spelet själv också. För det har man inte. Inte om man lever sådär.
Bland skärmar
I snart ett år har jag försökt koppla ihop dem och genom ett nätvärk föra över filerna, men inte heller det känner den gamla datorn till. Visst borde den göra det, men jag får bara inte till det.
Men så har man ju den där smarta pojkvännen som hittar lösningar på allt. Så jag kan koppla in min digitalkamera till den gamla datorn, föra över filer till den, sedan koppla in den till den nyare datorn och på så vis flytta filerna. Men det går segt när man har ett helt liv i en dator och kameran inte rymmer särskilt många filer på en gång.
Så idag är inte inspirationen på topp, kanske hittar jag något vettigare att skriva om senare ikväll. Det borde jag nog få när jag rotar bland minnen på det här viset.
Ha en fin kväll alla där ute! // J
Hetsätning
Jag tänker tillbaka.
På livet som det var då. Då hade jag inga problem med att trycka i mig 600 gram chips med dipp, i värsta fall två olika också. Samt en massa cola, samt en massa godis (stora mängder av godis), och då hade jag säkert ätit något stort och flottigt till middag också. Helt utan problem. Flera gånger i veckan.
Nåja, jag kunde väl ha mått bättre än jag gjorde strax efter att ha tryckt i mig allt det där, så jag kan väl inte påstå att det var utan problem, egentligen.
Men det är väl så det är.
Det handlar inte om att orka eller inte orka när man hetsäter.
Man trycker i sig om man så spräcker magsäcken,(det händer faktiskt att den gör det i extrema fall av hetsätning).
Om man lyckas sluta äta för en stund, så börjar man må oerhört dåligt. Och snart börjar man äta igen. Trycker i sig maniskt tills allt är slut. För det är enda lösningen på ovälkomna tankar och känslor. Och när allt är slut, då kommer paniken. Paniken över att ha ätit upp allt. Paniken över att inte ha något mer att äta. Paniken över illamåendet. Paniken över magen som putar ut mer än vanligt. Paniken över att ha lämnat spår av ätandet överallt.
Kanske skulle man bjuda någon på kakorna man tryckt i sig efter att chipsen och allt det där andra tog slut. Kanske hade man redan talat om det för gästen som skulle komma nästa dag. Då finns det inget annat att göra än att gå och köpa nytt och låtsas som att det är samma paket.
Och var det ett öppet paket så måste man ju öppna det andra paketet och äta exakt lika många kakor som var uppätna ur det första paketet ... Men så är det ju så skönt att äta äta äta trycka i sig och slippa vara närvarande i något annat än ätandet och så råkar man trycka i sig det paketet också. Skit! Ett nytt paket.
Men det är ju pinsamt att handla samma typ av kakor hos samma kassör tre gånger på en dag. Så vad gör man? Panik... Måste äta något för att inte kollapsa totalt av paniken.....
Paniken....
paniken........
Hur ska man nu våga visa sig ute? Hur ska man nu kompensera för ätandet? Hur ska man nu ha råd med kläderna? Hur ska man nu ens komma i kläderna man har? Hur ska man nu....
Ut och gå. Ut och gå. Nej, jogga.
Men om man inte kan med och gå ut bland folk, för de ser ju... de ser att man inte är en sån som tränar, de ser...
Träna hemma, hoppa skutta flåsa inne...
Eller kanske bara kollapsa i sängen mitt i misären?
Jag förstod inte ens att jag hade en ätstörning, jag såg väl rätt normal ut, jag kanske inte åt regelbundet som man bör men det gör väl ingen? Dessutom är man ganska blind när man är mitt i det där, eller mycket duktig på att förneka och låtsas...
Inte förrän jag skrev en utredande uppsats som riktade sig till anhöriga till personer med bulimia nervosa (ämnet intresserade för att jag blev under den tiden mycket god vän med en drabbad), och kom då att läsa om missuppfattningen om att bulimi bara handlar om hetsätning och kräkning, och läste under arbetets gång också om andra ätstörningar som till exempel hetsätning, vid sidan av uppsatsskrivningen.
Nu har jag ju aldrig gjort någon utredning och därmed heller aldrig blivit diagnosticerad och inte heller pratat särskilt mycket om saken med någon alls, men det är ju uppenbart att jag hade någon form av ätstörning, det spelar väl inte särskilt stor roll om det skulle diagnosticeras som bulimi eller något annat, eftersom de åren nu tillhör det gångna... även om det antagligen alltid kommer att finnas där någonstans, delar av det...
Dags för fest?
Men här sitter jag i mysbelysning med choklad, chips, dipp och cola. Mina ögon tror inte att det är helt sant det här, och munnen inser nu att jag inte har druckit särskilt mycket dricka alls sedan förrförra gången killen var hos mig. Helt sanningsenligt är det inte ens så gott som jag hade föreställt mig, med cola alltså. Resten, chips och choklad, det kan man väl aldrig tröttna på ... eller?
Jag tänkte att kanske, om jag har en sån här frossarkväll, så kanske ... kanske! Ja, vi får väl se imorgon om det gav önskad effekt.
Blä för denna dagen!
Det är väl konstigt att man fastnar såhär? När man har tråkigt och motivationen till allt är helt bortblåst så orkar man inte göra någonting. Det är väl inte konstigt att man har tråkigt då heller! Så varför fastnar man om man inte trivs med ledan? Varför sparkar man bara inte igång sig själv och gör saker istället? Även om det bara är tråkiga saker att göra så är man åtminstone inte uttråkad när man utför dem.
Nej. Eftersom ingen hittills har kommit och sparkat igång mig får jag väl ta och göra det på egen hand. Ut med voff och köpa spenat, sedan har jag nog lättare att få någonting mer gjort. Det är bara startknappen som är så svår att nå ibland.
Och så borde jag ta och läsa det där inlägget om den viktiga gästen tror jag...
Söndagens två ansikten
Förr var söndagen dagen då man klädde sig i sina finkläder - söndagskläderna. Det var en dag då man var social och familjerna gjorde utflykter och bjöd varandra på middagar med mera...
Jag tycker det är lite kul att tänka på det, hur söndagen har förändrats så markant från att ha varit en fin social dag till att ha blivit en slö dag i ensamhet.
Söndagen har verkligen blivit en vilodag.
En mörk natt
Ingenting händer, tiden går sakta, tiden går fort och jag hinner inte med någonting.
Jag har inget grepp om den fysiska världen vi befinner oss i.
Jag har inget grepp om någon annan värld heller för den delen.
Jag svävar omkring i en tomhet där det inte finns någonting att greppa efter.
Jag är luften mellan två blad, det ena färdigskrivet och det andra fullt av frågetecken.
Någon måste börja sudda ut några frågetecken och fylla på raderna med ord.
För luften blir bara tunnare ju längre jag blir kvar här och snart kan jag inte andas mer.
