Varför gör jag så? Håller mig undan som jag gör? Nervärderar mig själv så att jag alltid ställer mig åt sidan om någon måste förbi? Vad får jag egentligen ut av ett sånt liv?

Det är konstigt. Det sitter i min ryggmärg: Jag är inte tillräckligt bra för att kunna ta plats, jag kan inte bevisa för mig själv att jag är bättre än någon annan och kan heller inte bevisa för mig att någon annan inte skulle vara bättre än jag, därför låter jag alla andra vinna. Jag behöver inte så mycket. Jag tycker nästan bäst om att leva så enkelt och simpelt som möjligt. Så om jag klarar mig utan, kan jag väl undvara det jag kan och ge till andra som verkar behöva allt så mycket mer än jag..?

Men hela det här livet är ett sittande i en busskur, väntandes på bussen. Jag låter alla andra gå in före mig och sen får jag själv aldrig någonsin plats på bussen. Så här har jag suttit i 25 år. Jag kommer aldrig fram.

Ibland funderar jag över om det kanske är just det som är syftet med mitt liv. Att jag ska glida igenom det utan att göra något som helst väsen av mig...

Hon som iakttar, hon som väntar

Jag ser på, oförmögen att agera. Oförmögen att ta för mig, oförmögen att ta till mig, oförmögen. Jag sitter här och ser på alla andras liv, de kommer och går med den där bussen, eller också promenerar de rätt förbi mig. Så många liv, och alla dem sätter jag före mitt eget.

Jag tycker illa om när människor tränger sig före. Men jag låter dem göra det. Kanske är det just därför jag låter alla gå före mig själv; för att jag tycker illa om folk som tränger sig på; jag vill inte vara sådan. Ibland gör jag mina försök men då känner jag mig mest som ett skämt. Jag har vuxit fast i busskuren, och egentligen trivs jag där, jag kan nöja mig, som alltid, de andra kanske faktiskt behövde komma iväg med den där bussen mer akut än jag. Varje gång. Varje dag.

Bara för att jag har väntat i 25 år betyder det väl inte att jag har större behov än den som kommer med bussen varje dag. Faktiskt så verkar det ju som att jag har mycket mindre behov av att komma med, om jag klarat mig med att vänta på den så länge medan de andra tränger sig före om och om igen... Så jag kanske gör rätt i det jag gör.

Men det händer att jag blir irriterad när folk inte uppskattar att jag låter dem gå före, när de tar för givet att få gå före, ja, det är då jag blir irriterad och undrar vad jag egentligen håller på med.


// J