Inatt kraschade min dator. Eller ja, det var väl inte förrän framåt morgonen egentligen som jag skulle gå och lägga mig. Uppdaterade virusprogrammet, som ville starta om datorn ... och där tog det stopp. Den ville inte starta om! Provade om och om igen, utan resultat.

Genast blev jag ju orolig. Inte för datorn. Inte för egen del. Inte för alla mina filer som mina foton, mina dikter, alla andra skriftarbeten, mina egna låtar... Nej, jag tänkte ju självklart på er, mina kära bloggläsare. Hur skulle ni nu klara er om inte datorn kommer igång? *s*

Som tur är så har man ju valt en man som kan mycket om mycket till pojkvän.
Det är faktiskt nästan lite tur att han bor så långt härifrån att han inte bara kan komma hit och hjälpa mig heller. För det betyder att jag får prata med honom i telefon, mysa till hans röst samtidigt som jag lär mig nya saker.

[Pessimisten skulle väl säga att om han var här så kunde jag njuta av hans röst, se honom, känna honom, samtidigt som jag lär mig nya saker. Men Pessinanna är faktiskt inte välkommen här just nu.]

När han instruerade mig om hur jag skulle göra för att få igång datorn igen, lärde jag mig inte bara att man kan ta ur batteriet ur laptopen och ändå köra den. Och att det hjälpte dessutom, konstigt nog. Det bästa jag lärde mig var ju att under det där batteriet har jag en spegel!

Så när jag är ute och reser behöver jag bara ha med mig datorn, någon spegel i sminkväskan behövs inte, det är bara att vända upp och ner på datorn och spegla sig!