Det har varit en efit-dag vilket slutade med inte färre än 24 bilder i hemsidans galleri >> bilddagbok!



(under en övergångsperiod kommer jag att publicera inläggen i båda bloggarna men den här bloggen kommer att upphöra helt så småningom. Besökare hänvisas till nanna-maria.com)

Idag klickas det bilder må jag säga! För att fira nypremiären på nanna-maria.com passar det ju perfekt att det är efit-dag idag! Det innebär då att jag tar ett foto i timmen och lägger ut i galleri >> bilddagbok, men de kommer nog inte upp förrän inatt/imorgon eftersom det ju är idag jag ska fota min dag ;-)

Får se hur det ska gå. Hittills har jag ju visserligen lyckats fota sedan det blev dygnet 1:a maj men jag har också hållt mig hemma. Mina ca 5 år gamla uppladdningsbara batterier "börjar" ge med sig nu... funkar i någon minut eller så.. Det gör mig ledsen för jag vill ha ström i batteriform AA till en massa saker. Inte minst kameran!

Nu börjar jag kanske få en liten aning färg på kroppen, är inte helt kritvit längre :-) Kanske gjorde gårdagen sitt också för jag och Dina traskade in till stan för att möta exet D. Vi satte oss på Strandgatans uteserveringnere vid den glittrande kanalen, gick sedan längs med kanalen en stund och sedan gick vi hemåt igen och slingrade på omvägar åt alla håll. Skönt.

Idag bär det av på äventyr igen. Blir upphämtad om någon timme och då väntas det bad vid Öresjö minsann. Men det får ni se mer av imorgon när bilderna kommit upp.


(under en övergångsperiod kommer jag att publicera inläggen i båda bloggarna men den här bloggen kommer att upphöra helt så småningom. Besökare hänvisas till nanna-maria.com)

Välkommen till nya nanna-maria.com!

Nu är sidan uppdaterad. Den är inte helt färdig ännu, men den borde fungera bra nu.

Det har varit ganska spännande att enbart ha arbetat med paint som grafik-verktyg till sidan. Min laptop är fortfarande sönder så jag har helt enkelt fått använda vad jag haft tillgång till, dvs en svårhanterlig skrutt till dator utan några finess-program hehe. Så det kan hända att jag gör lite ändringar grafikmässigt när jag kommer åt bättre grejer, men rent funktionellt tror jag att jag är nöjd som det är nu.

Dessutom är jag lite rädd för att min dator inte visar alla färger rätt så att de skär sig i era mer moderna skärmar... Så tala gärna om för mig om det ser illa ut. Så har jag något att våndas över ;-)

Nytt på sidan

• Det som är nytt är att mina bloggar är inbyggda i hemsidan. Så nu är det ännu enklare för er att stalka mig! Dina-bloggen har jag inte hunnit ändra utseende på för att den ska passa in på sidan, men det väntar jag med till senare när allt annat är färdigt. En sak i taget.
  
• Dessutom har jag gjort om bildgalleriet som aldrig riktigt fungerade på den förra sidan. Den innehåller 88 bilder hittills, de flesta är tidigare publicerade i den gamla candoris-bloggen men det finns även en del andra bilder.
  
• Ännu en nyhet är att vissa blogg- och bildinlägg kommer att vara lösenordsskyddade. Om jag inte har gett dig som tror dig ha rätt till lösen, dvs familj och vänner, så påminn mig om det.
  

Idag har jag gjort en del av allt som står på listan som skall göras innan flytten. Bland annat hört av mig till olika myndigheter och gnällt över hur fattig jag är, tagit kontakt med de företag som jag faktiskt inte har råd att betala mina räkningar till m.m.

Imorgon blir det besök hos vicevärden angående flytten och det var nog den sparken jag behöve få där bak för att verkligen komma igång.

Nu har jag tagit tag i packningen på allvar, och det är många känslor som packas ner i de där kartongerna.

Glädjen över det nya som väntar, kärleken, självständigheten - det nya livet som säkert inte kommer att bli helt enkelt, men som ändå bär en hel del hopp med sig.

Men det är också mycket smärtsamt. Allt jag packar ner påminner mig om saker som jag kommer att sakna - saker och ställen men framför allt människor.

Jag kommer att sakna familjen, även om vår familj inte är den bästa när det kommer till kommunikation och gemenskap har vi ändå ganska mycket kontakt med varandra, alla middagar, gräl, lek med syskonbarnen, fika-samtalen om ingenting speciellt alls m.m. Det kommer jag att sakna. Barnens eviga tjat om pyjamasparty, min systers lugna gemenskap, mammas välvilliga gnäll och "näsan-i-blöt-läggandet" och pappas tysta grymtningar de sämre dagarna och hans muntra prat som ibland överraskar.

Jag kommer att sakna de vänner jag flyttar ifrån, ni som fortfarande är kvar i Trollhättan och häromkring. Vi ses för sällan redan som det är. Men kanske innebär flytten faktiskt litet bättre kontakt till följd av saknaden? Jag hoppas det.

Givetvis är den här flytten inget farväl, inget adjö. Ni är alla välkomna att hälsa på mig när ni har vägarna förbi, eller med mig som resans mål. Och än oftare kommer väl jag åka ner för att hälsa på, hoppas jag. Jag vet att jag är mer än välkommen hos er och har många ställen att bo på under mina besök. Jag ska inte glömma er även om jag flyttar långt bort, skaffar mig en ny familj och nya vänner. När jag en gång har älskat så älskar jag för livet, och ni, familj och vänner, ni är älskade var och en av er.

Jisses så melankoliskt det här inlägget blev. Det påminner mig om tack-talet jag hade i skolans aula i nian en dag före alla andra. Jag skulle iväg nästa dag då alla andra skulle hålla sina tal i piedestalen - så där stod jag alldeles ensam som offer och var snuvig och nervös och alla trodde att jag grät och blev emotionell under talet - det var ju faktiskt inte annat än nervositet. Nu är det visserligen också nervöst - men även emotionellt.

Så ni som önskar att träffa mig innan jag åker får ligga på lite. Själv är jag ganska upptagen i tanken och kommer kanske inte ihåg att höra av mig till allihop. (Jo, det gör jag nog trots allt... jag hoppas bara att jag hinner träffa alla innan jag åker.) När jag åker? Det vet inte ens jag själv. Men det börjar närma sig i rasande takt.

Love // J

Nu är det sommar här. Det är lördag - vilket för de flesta är en härlig dag. Jag stör mig mest på att det är så mycket folk ute, jag trivs bättre när jag får ranta runt i skogen själv, utan ett hundratal joggare som ska störa mig och skogen.

Det märks på mig att jag inte mår bra. Nåja, jag är väl inte känd för att må bra heller. Men vid den här tiden på året brukar jag ha en liten solbränna redan. Som tonåring undvek jag solen för att jag tyckte det var finare att vara lysande vit haha. Men nu trivs jag med att få färg på kroppen, trivs med att suga i mig D-vitaminer - trots att jag knappast är en sån där solar-typ. Jag vistas helt enkelt väldigt mycket ute på våren och i början av sommaren - jag måste passa på så mycket jag kan innan pollenet sätter stopp för det. Alltså - i år har jag inte alls varit lika flitigt ute. Jag har knappt ens märkt av att det har gått och blivit vår. Och nu är det redan sommar.

Kritvit eller till och med gråblek av sömnbristen, steg jag upp idag och mådde som jag gjort den senaste tiden - skit. Men jag har lovat mig själv att jag ska bli bättre nu. Jag måste se till att må bättre. För det här går inte längre.

Jag vaknade, drog motvilligt på mig korta byxor och en topp med öppen rygg (det är sommarvärme som sagt, och till och med detta var alldeles för varmt att gå runt i insåg jag senare... ) Suckade tungt medan jag rotade fram ett äpple. Nej jag orkar verkligen inte... men jag måste. På med kopplet på hunden och ut. Jag bokstavligt talat sparkade ut mig själv ur hemmet - och jag fick minsann inte komma hem förrän om ett par timmar.

Där ute åt jag upp mitt äpple på väg in till skogen längre bort. Jag fick nästan panik av alla människor ute. Också ett tecken på hur isolerad jag är... Men efter att ha mött på minst 40 joggare började jag vänja mig och klarade av resterande 120 som jag mötte sedan.

Stackars Dina klarar ju inte av något väder. Hon är för tunnpälsad för vinter, hon är för svartpälsad för sol. Så det fick bli lugnt tempo - bra tidsfördriv. Dina grävde runt efter vatten i uttorkade diken, så när jag väl såg en vattenpöl så tog jag henne dit.

Hon gjorde inte mer än smakade på vattnet, sedan stod hon där och filosoferade över vattnet. Gick runt den alldeles för lilla pölen, tryckte ner huvudet under ytan och nosade så bubblorna steg upp bredvid öronen på henne vid ytan, sedan drog hon in ena tassen mot kroppen och välte helt sonika ner sig i den! Där låg hon en sekund, sen gjorde hon om proceduren tills jag satte stopp. Jag har världens knäppaste bästa hund.

Efter det var det som att jag hade bytt hund, energin hamnade plötsligt på topp och hon blev helt knäpp och kutade runt som aldrig förr, i det korta kopplet blev det ju så att hon fick springa runt mig och skvätte ner också hela mig - men det gjorde ingenting alls att jag också blev blöt, jag var torr efter bara ett par minuter i solen igen. Hon också. Hur rolig som helst är hon. Åh vad jag älskar att skratta med henne! <3

Efter några timmar som en liten skygg skogsälva gömd bland vitsippor för alla joggare tyckte jag synd om Dina som höll på att kollapsa av värmen. Det var bara att bege sig närmare hemmet igen eftersom inte ens skogens skuggor var svala. Jag slank in i en affär men förfärades av hur de har tänkt sig att man ska göra med medtagna hundar. Jag har tidigare inte reflekterat över det eftersom det varit milt väder, men nu, de där krokarna som man ska "parkera" hundarna i utanför affären är i direkt solljus på asfalt - men inte nog med det - intill en plåtvägg som nästan brändes mot min hud. Så det var snabbt in och ut ur affären.

Sedan gick vi för att kika på vad jag alltid misstänkt vara gravfält på Håjum. Där står en skylt som jag vid ett annat tillfälle aldrig hann läsa (p.g.a. galen hund) men min syster som var med den gången sa att det bara stod någonting om backsippor. Nu hann jag läsa där själv i lugn och ro och visst fasen hade jag rätt, de där kullarna är bränngravar från järnåldern. Så vi spatserade dit för att se om det fanns något intressant att se. Såna som jag och Dina kan ju tycka att precis vad som helst är intressant, så självklart var det intressant med lite gamla stenmurar och kullar i de dödas ära som dessutom också har en liten magisk historia.

Där brukade de nämligen - förutom att begrava sina döda - också utföra litet ritualer, om jag förstod det rätt, och tillredde mediciner av medicinalväxter och sånt. Men jag hann inte läsa så noga för de intressantaste delarna tar de alltid sist och med minsta möjliga typsnitt- och vid det laget har adhd-voffsan fått nog, så jag hann bara skumma snabbt innan jag flög iväg efter henne.

Men tjah, man kanske skulle ta med sig morteln och örter och göra i ordning litet hostmedicin där då?

Väl hemma hyperventilerade Dina sådär oroväckande som hon alltid gör efter lite för mycket vistelse i solen. Jag blir verkligen orolig för henne - men samtidigt tycker jag ju att hon faktiskt borde klara att vistas utomhus. Hon är ju en hund ffs.

Så hur gick det med målet? Syftet med allt det här var ju att jag skulle lyckas rycka upp mig litegrann...
Nej, jag känner mig varken gladare eller piggare, men jag har åtminstone gjort det jag hade tänkt och mer därtill - vilket är ungefär 200% mer än vad jag lyckats göra den senaste tiden sammanlagt. Så oavsett hur mycket eller lite jag lyckas åstadkomma på en dag är jag för tillfället nöjd med att åtminstone åstadkomma något.

ett-två-tre-fyra, ett-två-tre-fyra, ett-två-tre-fyra, ett-två-tre-fyra

Det friska hjärtat pulserar i fyrtakt. Inatt försökte mitt hjärta dansa vals inom ramarna för fyrtakt:

ett-två-tre-..., ett-två-treee...ett-två-treeeeEtt-två-treeeeEtt-två-treeee...

Allt hårdare och mer ansträngt för varje etta som slogs tills jag tvingade mig själv att slappna av. För det där fjärde slaget slog säkert, bara tyst så jag inte riktigt märkte av det. För ja, det måste ha varit psykiskt eftersom det fjärde slaget ju kom dit sedan.

När jag var liten, så liten att jag fortfarande bodde i mammas mage - då konstaterade läkarna att mitt hjärta hoppade över det fjärde slaget. De var så smidiga att innan de ens undersökt saken vidare noggrannt så började de tala om att det i dagens läge (d.v.s. på 80-talet) var möjligt att utföra operationer på barn i magen. Det kan inte ha varit särskilt lugnande för mamma att höra även om det säkert var läkarnas syfte att just lugna.

Sedan visade det sig att det inte var någon större fara med mig och att de skulle avvakta. När jag sedan föddes slog mitt hjärta normalt och saken var ur världen. Kanske var det där mitt undermedvetna befann sig  när jag började räkna pulsen? Kanske var det därför jag inte kunde registrera det fjärde slaget? Självklart började jag ju tänka på mitt bäbis-hjärta när jag väl börjat räkna - men innan dess menar jag att jag kanske redan undermedvetet på något vis tänkte på det.

Det blev ingen sömn heller. Jag är inne i en sån där period nu igen. Jag är fruktansvärt trött men jag kan inte sova. Dygn efter dygn utan ordentligt med sömn, det känns i kroppen det. För jag är dessutom i en period av det där som jag kallar för "periodicitets-damp" så jag kan inte heller få någon ordentlig vila heller i vaket tillstånd. Jag kan helt enkelt inte ligga still sysslolös. Inatt var jag ändå enveten och höll mig till sängs i fyra timmar och funderade på träning.

Jag tycker om att träna. Och jag är väldigt systematisk när det kommer till träning. Jag insåg hur mycket jag saknar att träna och önskar att jag kunde komma igång nu på en gång. Jag menar då inte promenader och oplanmässigt tränande, för som jag sa, jag är väldigt systematisk när det kommer till träning, det är då jag får ut som bäst av det. Därför kan jag inte börja nu på en gång.

Eller visst kan jag, men det tjänar inte mycket till för snart bor jag tillfälligt hos min pojkvän och där kommer jag inte kunna fortsätta träningen. För nej - jag tänker inte träna med åskådare. Och nej - jag tänker definitivt inte gå ut och träna av två orsaker: Pollenallergi = astma-chock vid för mycket fysisk anstränging ute i det fria, samt: Jag tänker definitivt inte träna ute för allmänn beskådan.

Så jag får snällt sitta här med myror i kroppen tills jag skaffat mig ett nytt hem. Och då har jag säkert hunnit glömma bort min motivation.

Jag är i världsklass på att hitta hinder på min väg.

Prata ni bara. Viska tyst när jag inte hör, låtsas gärna sen som ingenting. Gör det! Snoka runt, kliv in bara, snoka, ta för er av mitt liv och blanda in mig i saker som jag inte hade någon kännedom om, blanda in mig - experimentera, lek med mitt humör...

Mygla på ni. Men jag tycker inte om det. Nej, jag avskyr det!

Och tro inte att jag inte märker av er bara för att jag inte träder fram till er i konfrontation. För ska ni mygla så tänker jag göra det samma.

Jag hör era viskningar, jag märker hur ni snokar, jag ser hur ni leker med mig. Jag är ingen leksak och vill hållas utanför saker som jag själv inte gett er mitt godkännande till. Jag vet vilka ni är. Men för all del. Låtsas som ingenting. Det kvittar för min del för jag vet ju hur det ligger till.

Så snälla, bara sluta. Det kommer inget vettigt ur det ni gör, ingenting bra. Låt mig åtminstone få sova ifred.

Exakt så diskreta är ni. // J

Det finns människor som har mycket svårt för ögonkontakt, och så finns det de som tycker det är jobbigt med folk som inte ser en i ögonen, som om den som undviker ögonkontakt har någonting att dölja.

Själv tillhör jag de förstnämnda.

Jag är i en period av sömnlöshet igen, och inatt for tankarna med intensiv kraft mot dessa tankar om ögonkontakt.

Jag tycker oftast om människor som tar ögonkontakt men själv är jag en sådan som sneglar flyktigt, vänder snabbt bort blicken och glider förbi vid sidan av istället för att gå rakt på. Inatt förstod jag åtminstone delvis varför. Det handlar delvis om respekt för den privata sfären.

Jag uppfattar ögonkontakt som ett intrång. I djurens värld är ögonkontakt det första steget mot slagsmål - det är en utmaning, ett prov på styrka och revir. Att se någon i ögonen är att hävda sin plats.

Jag kan bjuda in människor att se mig i ögonen. Det sker sällan med ord eller på ett medvetet sätt, det handlar om kroppsspråk och blickar. Jag har oftast ingenting emot att bli granskad, att bli sedd i ögonen - vad jag däremot har svårt för är att titta tillbaka. Jag fokuserar på den andres ögonform, kindben, ögonbryn, ögonfransar, men jag kan inte se rätt in i ögonen. Jag kan inte ge mig själv den rätten att göra intrång i någon annan. Ser jag någon i ögonen är jag på helspänn, naglar mig fast i mig själv för att inte sjunka in.

För vad händer om jag ser in i någons ögon? Jag blir paralyserad, sjunker in och flyter ut ur min egen kropp. Jag tappar bort verkligheten omkring mig, jag hör inte vad andra säger, inte ens den som jag ser in i. När den andra personen viker undan, när vi är färdiga, när någonting sliter mig ut ur de ögonen - då är det inte bra. Då är det inte som det var förut. Jag kan inte ågergå till verkligheten och hänga med i diskussionen. Nej.

Då är jag i ett chocktillstånd, skakig och kan få andnöd medan pulsen dunkar snabbt och hårt i mig, jag blir yr, jag vill lägga mig ner, jag vill grunda mig, få en tid för mig själv, finna min plats i min egna kropp igen. Men det är ju sällan man får den tiden, man måste snabbt vara tillbaka i verkligheten igen - åtminstone oftast.

Jag kan heller inte återgå till det vanliga på grund av vad jag såg i de där ögonen. Det kan förändra hela min syn på personen, och att då fortsätta som om ingenting hade hänt är omöjligt. Personen kan te sig som en total främling.

Ibland ser jag en tomhet som gör mig illa till mods. Hur ska jag kunna ha en vettig konversation med någon som är så tom eller blockerad?

Så - förutom respekten för den privata sfären, det djuriska språkets varningssignaler, finns där en hel del andra orsaker till varför jag har svårt för att ha ögonkontakt med andra - och det handlar sällan om att jag själv har någonting att dölja även om det också händer att jag helt enkelt inte vill ge ut mig själv på det viset för vem som helst.

Tiden läker alla sår, sägs det. Men vissa sår är djupa och bildar ärr som ibland gör sig påminda på ett eller annat vis. Inatt håller några av mina mig vaken genom att klia - jag kliar tillbaka men det vet vi ju att det sällan hjälper, utan snarare tycks uppmärksamheten ge dem ännu mer kraft att ta plats.

Så för att inte ge dem mer plats måste jag försöka ignorera det, sysselsätta mig med annat. Eftersom jag inte kan falla i sömn även om min kropp skriker efter det, ska jag sitta här och pilla med hemsidan. Jag vill ju släppa ut den för allmännheten nu men det är mycket pill när man envisas med att göra allt med bristfällig kunskap om HTML i anteckningar. Så oldschool är jag. Jag vägrar ta till några hemsideverktyg för att skapa min sida.

Dessutom måste jag inför detta nya, att införa bloggen i själva hemsidan, gå igenom inlägg efter inlägg - vilket tydligen tar mycket längre tid än jag kunnat föreställa mig. Men det är ganska intressant ändå.

Fåglarna skriker därute. Det är något de börjat göra om nätterna. De sjunger inte sådär härligt som de gör när det börjat ljusna, nej, de skriker. Kanske har de också gamla sår som kliar?

Jag önskar er en god natt och att ni sover gott, ni som kan. // J

Så många gånger jag önskat att jag var en sån där typisk kvinna. Det betyder inte att jag känner mig okvinnlig, men de där typiska kvinnosysslorna är ingenting för mig.
Jag önskar så att det gav mig någonting att städa, men jag lever i ett ständigt bombnedslag. Hemmet är väl en spegel för hur man mår på insidan... 
Det är så många kvinnor som pratar om vilka kickar de får av att städa, eller att de helt enkelt inte klarar av att ha det stökigt. Jag önskar att jag fick något alls ut av att städa, då kanske jag skulle må bättre även inombords?

Inte är jag särskilt duktig i köket heller.
Eller rättare sagt - jag är utan överdrift livsfarlig i köket.
Sen att jag har ett alldeles för trångt kök gör inte saken bättre. Jag behöver ett stort kök med mycket svängrum och massa ytor. Då kanske någon vågar göra mig sällskap i köket också utan att behöva vara på sin vakt så han eller hon inte råkar få en kniv i sig av en ouppmärksam kvinna...
Men det är en dröm det, det där stora köket.
Som det är nu har jag ett litet pyttekök som jag vantrivs i - vilket inte bidrar till min lust att vistas där inne mer än absolut nödvändigt. Det innebär förstås att det bildas stora diskberg och annat som ligger och stökar - och gör köket än trängre.

Bristen på arbetsytor resulterar ofta i att jag använder spishällen som arbetsyta. Det är inte alls bra eftersom jag ju så snabbt som möjligt flyr ut ur köket så fort jag är färdig med det jag ska göra - och sakerna blir kvar på spisen. När jag sedan ska tillaga någonting bryr jag mig inte om att flytta på sakerna - för de får ju faktiskt inte plats någonstans i det där pytteköket. Jag har verkligen inte plats för alla köksredskap och annat sånt man har i köket, så det får helt enkelt ligga framme.

Och givetvis - eftersom jag är sådär livsfarlig i köket, händer det inte helt sällan att jag sätter på fel platta. Jag har smält en hel del saker på plattorna. Det värsta var när jag hade ställt vattenkokaren på plattan och senare satte på fel platta, så att vattenkokaren smälte - det kunde ha slutat illa. (och nej, jag trodde inte att man måste värma upp kokaren på plattan för att vattnet skulle koka)...

Ibland glömmer jag av att stänga av plattan. Ibland ligger kaffekokarens sladd över spisen. Jag glömmer av att jag håller på att laga mat och skulle inte alls bli förvånad om det en dag börjar brinna i någon kastrull eller så. Knivar tappas men konstigt nog har ingen fått den i foten ännu.
Jag är helt enkelt ett livshot i köket.

Idag har jag helt enkelt känt mig ganska misslyckad som kvinna.
Omsorg: Dina har haft ont och jag har inte kunnat hjälpa henne eller trösta henne.
Städning: Jag har försökt städa men det går bara inte. På något vis blir det ju bara ännu stökigare när jag börjar städa.
Matlagning: Efter att ha satt ägg på kokning fylldes köket av en märklig lukt. Jag rusar in och det bubblar på fel platta. Återigen plast som kokar - det var adjöss med den skärbrädan då. Och äggdelaren som faktiskt inte låg på plattan utan bredvid ... ja, se själva:






Inte nog med att jag är usel på de här typiska kvinno-görorna. Jag känner mig så fruktansvärt okvinnlig även fysiskt. Mina hormoner hänger inte med, jag har platta bröst, det är ett under att jag inte har en penis dinglandes mellan benen också...

Jag blir ledsen av det. För jag älskar att vara kvinna och jag vill vara kvinnlig.

Tidigt på eftermiddagen begav vi oss iväg på äventyr, jag och min vovve Dina. Det blev så varmt att min långärmade tröja snabbt fick gömma sig i den medtagna väskan istället. Dina var svårhanterlig, solen värmde, jag var på "lite" dåligt humör (grinig och ilsken som en nyvaken geting var jag snarare än bara på lite dåligt humör...) och väskan flängde som den ville så det var ingen rolig promenad. Jag gick muttrande förbi alla andra som var på lekfullt humör och sprang runt i bara överkroppar i sina trädgårdar, hoppade i studsmattor, låg och solade eller utförde trädgårdsarbeten. Men fram kom vi ju till slut.

   

Dina hittade i vanlig ordning en så stor pinne att den inte ens fick plats i en bild så jag gav till slut upp och tog en närbild istället. Senare när hon busade med barnen ylade hon till mitt i ett språng, högst upp i luften. Sedan haltade hon en del så hon sträckte väl bakbenet eller också fick hon en stukning. Det blev nog inte så illa som det till en början såg ut som, men vi valde ändå att få skjuts hem istället för att gå hela långa vägen tillbaka.

Till barnens mammas blogg hittar ni här

Jag tror inte att jag idag kommer att ha så mycket inspiration till något inlägg i Tema: Sexuella trakasserier. Gårdagens inlägg om utmanande klädsel fick mig att tänka på en dikt jag skrev för några år sedan som jag kanske orkar leta upp och publicera här lite senare.

En grå molnig dag med regn passar för dagen. Jag hade ganska svårt för att komma upp idag -  som jag ofta har. Jag kan ibland ligga i halvdvala en hel dag, det är som om jag inte riktigt har kontroll över mig själv, jag är vaken, jag vill upp, jag är hungrig - men jag kan inte röra mig ur sängen.
Har jag tur så har jag lite ont någonstans och börjar då vrida och vända på mig och då brukar jag lyckas vrida mig loss från den där dvalan till slut - efter en timmes vridande eller så. Jag blir som ett barn, omedveten om sin kropp, oförmögen att vakna, oförmögen att slappna av och somna om.

Som idag då jag började vrida och vända på mig som vanligt och det blev ett himla bökande med kuddar och täcken och armar och ben. När jag väl hade vaknat ur den där dvalan låg jag hopkurad och intryckt i innersta hörnet av huvudänden av sängen, på en yta som inte är mycket större än en kudde... En kudde som jag i mitt bökande tydligen hade slängt in i väggen i fotändan... Smått förvånad steg jag upp, och det är nog tur att jag blir sådär, som ett barn som knör runt i sängen för då blir det till slut obekvämt och jag lyckas vakna. Hehe...

I vanliga fall brukar jag inte må särskilt bra alls sådana här dagar, dagar som börjar på det sättet. När jag inte hör telefonen som ringer, när jag sitter fast där mellan sömn och vakenhet. Men idag mår jag faktiskt bra. Jag tackar kärleken för det. Kärleken till min pojkvän. Kärleken från honom. Kärleken till mina syskonbarn, kärleken till världens bästa vovve som ser till att jag skrattar högt varje dag numera.

Love // JLnM