Inatt blir det nio år sedan jag blev en skuld. Det vill säga: Jag blev av med oskulden.

Det var rakt på sak det.

Jag skrattar åt minnet, men egentligen är det ju synd om det där stackars lilla oerfarna Jag ... men jag bara kan inte låta bli att skratta. Det är fult att skratta åt andra men man kan väl åtminstone få skratta åt sig själv, även om det är ett själv från förr, en flicka som inte är den jag är idag?

Jag skulle fira millennie-skiftet hos min dåvarande pojkvän, och det var väl lite smått planerat att det skulle firas med att göra mig till kvinna. Han bodde ju ganska långt från mig, tre kvart med lokalbuss, en timme på tåg, och en kvart till på lokalbuss. Varför detta är relevant kommer vi till snart.

Jag kom alltså hem till hans familj dagen före nyår. Det var första gången jag träffade hans familj och de var jättetrevliga och välkomnade mig öppet och familjärt. På natten började vi tänka till lite och tänkte att det kanske vore bra om vi liksom "fixade" det redan natten innan, för första gången kan ju vara litet besvärlig och det vore väl trevligare att minnas millennieskiftet med något vackert istället för någonting som kanske kunde bli litet krångligt och göra ont o.s.v.

Jag gick ju i föreställningen om att det inte alls skulle vara så farligt, men det visade sig vara riktigt besvärligt, det där som alla verkade tycka var så trevligt och skönt. Han var verkligen fin mot mig, försiktig och snäll och frågade vad som kändes bäst och så vidare, men jag tyckte väl mest att det inte alls var bra på något vis. Det gjorde ju bara jätteont! Men det sa jag förstås inte, väntade bara tålmodigt på att det hela skulle vara överstökat.

När det väl var överstökat rullade han ifrån mig och började gråta. Han grät och grät och jag förstod inte alls varför. Han förebrådde sig själv och pratade väldigt illa om sig själv, men jag begrep inte alls varför. Så jag tröstade förstås honom och sa "Det gör ingenting, jag tycker om dig ändå" utan att ha någon aning om vad det var som inte gjorde någonting.

Han blev skitarg på mig och sa åt mig att sluta, att jag inte kunde vara så fin mot honom och att jag inte borde tycka om honom... Efter en lång stunds snyftanden, tröstanden, förebråenden, fick jag äntligen klarhet i varför han låg där i mina armar och grät. Han saknade sitt ex och ville göra slut med mig.

Eh, vad gör man i det läget? Det var ju inte direkt så att jag bara kunde gå hem sådär mitt i natten heller. Så jag fick helt enkelt sova över där ändå, och på morgonen hälsade hans föräldrar med sina trevliga leenden och jag visste inte alls vart jag skulle ta vägen. Vi gömde oss inne på hans rum och diskuterade hur vi skulle lösa problemet, det var nyårsafton och trafiken var besvärlig.

Han fick till slut förklara allt för sina föräldrar, som sedan körde ner mig till tågstationen. Där satt jag sedan och grät hela vägen hem, på bussen som ju tog ännu längre tid att åka med än tåget som inte åkte alls den dagen.

Jag hamnade hemma hos min kusin som hade fest. Hon var på så gott humör! År 2000 skulle minsann firas in med pompa och ståt. Vi var några ungdomar hemma hos henne, men festen var dömd att bli en katastrof. Jonatan satt ensam på hennes rum och dekorerade alla hennes saker, foton, papper och allt, med rödvin, David låg och sov ungefär hela kvällen, Christoffer var som Christoffer alltid var, lite .. jobbig, jag satt där som en deprimerad svart sopsäck, helt knäckt, och min kusin sprang runt och försökte peppa upp oss hela kvällen. Haha.

Så fantastisk var millennieskiftet minsann! // J