Åh! Vilket underbart lugn. Jag var så avslappnad, det där ständiga rastlösa pirret som annars alltid håller mig i sitt grepp och gör mig så oerhört oroad, det var borta igår när jag skulle sova. Jag kan inte minnas att jag någonsin känt det sådär, så lugnt, inte det minsta pirr som ligger där och stör.

Jag fick sova hela natten! En hel natt, och jag somnade ganska snabbt, inte riktigt som alla vanliga verkar somna, på fem minuter eller så, men det tog mig inte mer än en timme att somna. Och det är snabbt det. Helt fantastiskt. Gick skert snabbare än en timme också.

Jag väcktes med en helt underbar syn: En man med sina två små blonda krulltottar i knät som fick det största leendet på ett alldeles nyvaket ansikte. Det händer ganska ofta numera att jag vaknar med ett leende. Sedan kan ångesten ganska snabbt infinna sig igen, men att vakna leende och inte med en slags dödslängtan är ju helt fantastiskt!

Men mina ögon är suddiga. Det flimrar i dem, påminner lite om hur värme ser ut i luften. Ett fladder från asfalten mitt i den varmaste sommarsolen, eller fladdret ur ett öppnat fönster mitt i vintern. Lite svårt är det att hålla blicken i fokus då, men det är ändå en liten liten, knappt märkbar biverkning jämfört med vad jag trodde skulle komma.

Inga vishetsord för den här gången. Jag väntar på att doktorn ska ringa.

Ljus // J