Igår klättrade vi ända högst upp till toppen av det höga berg som jag brukade leka på när jag var liten. Det visade sig vara ett misstag för nu håller alla högst högfärdiga Östersundsbor på och mobbar mig - bakom ryggen på mig dessutom!

Fjantar. Bara för att de inte vet att vara balanserade och jämna i humöret utan måste absolut antingen vara uppe bland de högsta fjällen eller i de djupaste dalarna kan de inte ens förstå hur praktiskt det är med plan mark, det är balans och harmoni det.

Såhär ser det omtalade "berget" ut:



Det intressanta med de här slättbergen i vår stad är att de slipades ner när isarna i norden smälte. Man ser skåror åt alla möjliga håll, klösmärken efter isandarnas kamp ristade i den platta berggrunden. Isen har glidit fram och tillbaka och inte riktigt vetat åt vilket håll den skulle dra sig. En intressant del av de här slättbergen är dess förhållande till Halle- och Hunneberg, som faktiskt är små berg på vardera sidan om den här plana ytan där isen skred fram. De här platta "bergen" är egentligen de samma som Halle- och Hunneberg. De är visserligen inga stora fjäll, men de är ändå berg (oavsett var Östersundsborna skulle säga om de fick syn på dem, pfft! )

Så från begynnelsen var det alltså menat att Halle-, Hunne- och slättbergen skulle vara ett enda berg, men den stora Isen bestämde sig för att dela upp dem i tre, med denna peneplan i mitten.

Här har någon av Isens viljor velat etsa sig fast och rivit upp en skåra i marken. Den är faktiskt djupare än den verkar, jag kan säga att jag har ramlat genom isen där och blivit blöt upp till knänä, och min hund har dessutom lyckats dyka i den (Inte just här som bilden visar visserligen, men i samma skåra längre bort ändå) men den ser för blotta ögat väldigt liten och harmlös ut. Så bara för att någonting verkar vara platt måste det inte betyda att det inte finns några överraskningar där. Där finns alltid mer än blotta ögat kan se...




Så en dag när jag kommer tillbaka till Östersund tänker jag skratta åt deras berg. Jag ska håna dem och deras himmel för de inte lärt sig att vara balanserade. De förtjänar inte den kärlek jag annars hade kunnat ge dem *muttrar* Den kärleken kan få bli kvar bland Norges berg istället, för de har åtminstone vett nog att inte skratta åt andra. Även den delen av landet kan förefalla ganska platt i jämförelse med andra ställen på vår jord, tänk på det ni, innan ni skrattar.

De där högfärdiga bergen i Östersund är enkelriktade och ser bara uppåt. Mycket tragiskt. Som om de tror att de på något vis skulle vara närmare Gud bara genom att vara så högt upp i himlen som möjligt. Vi är barn av Jord och det är i grunden vi kan finna den rätta styrkan. Klättrar vi för högt upp utan att först ha grävt ner rötterna djupt i marken är det väldigt svårt att hålla sig kvar i det som är vår grund, där vi kan kontrollera var vi hamnar och vad vi gör. Utan förankring till jorden tar vinden lätt tag om oss och vi svävar iväg ut i rymden och kommer till den där världen New Age. Det finns förvisso de som föredrar den världen också men... (no comments)


Bli ett med jorden innan ni utforskar rymden! // J