Idag blev jag bjuden på tonfisk. Den som känner mig lyfter nu antagligen på ögonbrynen. Ja, jag blev bjuden på tonfisk, och ja, jag åt upp det.

För ca 9,5 år sedan började jag gymnasiet. Då blev jag äntligen vegetarian. Jag hade redan under hela högstadiet velat bli vegetarian, men fick inte för föräldrarna. När jag så började gymnasiet fick jag göra mitt val och blev vegetarian. Ett år senare blev jag vegan i tre år, trappade upp med litet mjölkprodukter och blev till slut återigen lacto-ovo-vegetarian igen. Under de här nästan tio åren har jag inte medvetet ätit en enda bit kött. Förmodligen har mamma då och då lyckats smussla ner litet kycklingbuljong eller liknande i min mat, men det har sedan jag blev vegetarian sällan hänt att jag ens ätit hennes mat, och långt ifrån alla gånger jag gjort det har hon lurat i mig någonting sådant. Så jag räknar inte det som något köttintag precis.

Inte nog med att jag har varit vegetarian i nästan tio år, jag har heller aldrig ätit fisk. Fiskpinnar och fiskbullar är en sörja som jag inte räknar som fisk. Någon gång har jag smakat på fisk, och jag tror att jag i tio-års åldern fick en liten period då jag tyckte om just tonfisk. Jag tror åtminstone att det var tonfisk. Men sedan dess kan jag inte minnas att jag ens varit tvungen att så mycket som smaka på fisk. Så nej, jag blir inte alls förvånad om varenda människa som känner till mig höjer på ögonbrynen, kanske även tappar hakan eller till och med förståndet...

Så kom alltså plötsligt idag - dagen då jag blev bjuden på tonfisk.

Så plötsligt kom den faktiskt inte, då jag i ca ett år nu talat med några få om att jag fått ett sug efter fisk, och undrat varför. När suget slutligen avtog, släppte jag ändå inte tanken på fisk i form av mat. Jag har vant mig vid tanken av att en dag kanske faktiskt börja äta fisk. Eller åtminstone smaka. Och kanske börja äta, då och då någon gång. Så nej, dagen kom egentligen inte alls plötsligt, jag har förberett mig i ett år nu.

Idag gjorde min pojkvän i ordning tonfiskfiléer ...

(!! vad dyra de är, lyxmat, jag som trodde att det var vardagsmat det där, vilket visar på att jag faktiskt verkligen inte kan någonting alls om kött. Hur kan alla köttomaner argumentera bort vegetarisk kost som dyrt när man jämför med köttpriset? Jag sa då till min pojkvän att jag skulle kunna bli bjuden på världens lyxigaste kötträtt utan att förstå det alls och tro att det är helt vanlig husmanskost. Hur som helst: )

... och jag fick sojafiléer. Det var också första gången han själv åt kött när han var här, annars har vi, eller mest han för att vara helt ärlig, lagat vegetarisk mat som vi båda äter. Men jag fick också en bit tonfisk. Kanske en bit som motsvarar två ordentliga tuggor eller tre.

Så, hur beter man sig egentligen när man för första gången på snart tio år ska ta en köttbit på sin gaffel och stoppa den i munnen? Jag var faktiskt tvungen att fråga honom om jag skulle äta den bara som den var, eller om jag skulle blanda med riset och såsen. Jag skar en liten bit, blandade litet med det andra på tallriken. Tittade snabbt på gaffeln och undrade om jag skulle klara av det. Jag frågade mig om jag borde titta på köttet, tänka och känna efter om jag verkligen var beredd på att göra detta, eller om jag skulle blunda och svälja allt utan att tugga.

Lugnt och sansat gick det till. Jag hann bara slänga en liten blick på gaffeln medan tankarna for, och så fanns det där i min mun. Jag tuggade, smakade, svalde. Ja, det smakade som jag mindes det; det var som jag misstänkte det. Smaken var den samma; upplevelsen en helt annan. Jag hade ju anat att jag faktiskt skulle kunna tycka om fisk nu även om jag inte gjort det innan jag blev vegetarian.

Så ja, jag åt faktiskt upp den där biten fisk som fanns på min tallrik. Det smakade ... intressant. Den hade inte alls den konsistens som jag hade förväntat mig, men det kan bero på att jag har sett folk äta mest tonfisk på burk, som säkert skiljer sig ganska mycket jämfört med stekta filéer. Om det var gott eller inte har jag svårt att avgöra. Det var litet ... fett, ibland litet slemmigt och äckligt, mer tuggmotstånd än jag väntat mig, med en ganska stark smak (vilket jag fick upptäcka till fullo när jag fick för mig att smaka en tugga av bara fisk, det var ingen höjdare). Att beskriva smaken går nog inte efter denna första gången.

Det var hur som helst en jätteintressant upplevelse, dels själva utforskandet av fisken men även att iaktta mig själv, mina reaktioner och tankar kring att jag faktiskt satt där och åt fisk.

De går i snabba vågor, känslorna över att ha gjort detta. Ena stunden kan jag nästan känna mig panikslagen. Jag har ätit delar av ett djur. Frivilligt. Jag har djurdelar i mig! Andra stunden tänker jag på det som vilken mat som helst. Den lilla biten jag åt gör inte fisken någon skillnad, hade inte jag ätit den så hade killen ätit den. Hade inte killen ätit den hade den blivit slängd. Hade vi inte köpt den hade någon annan köpt och ätit den. Hade den inte blivit köpt hade den blivit kastad. Visserligen bidrar man genom att agera. Om det skulle gå så långt att den blev kastad utan att ha blivit köpt, skulle det kanske i längden också minska på fisket.

Men där låg den ju redan på min tallrik. Och jag hade ju försökt vänja mig vid tanken av att åtminstone prova det en enda gång. Att jag skulle kunna se det som enbart mat under mer än en fjärdedels sekund, har jag svårt för. Men det ser jag ändå som mycket gott, att respektera det man äter är ju precis som jag önskar att alla levde, oavsett vad de äter. Nej, jag kommer inte att bli någon storkonsumerande köttätare efter detta. Det har jag mycket svårt att se framför mig.

Däremot, kan det tänkas att jag någon gång ibland faktiskt äter fisk, att jag sakta vänjer mig vid att äta det tills jag faktiskt kan äta vanliga portioner, och bara då och då. Anledningarna till att jag vill vänja mig vid detta är många. Inte minst för att se om det kanske faktiskt kan läka min kropp som inte vet om den är 8 eller 80 år gammal. 25 tror den sig definitivt inte vara. Jag har haft  vissa besvär sedan länge, innan jag ens blev vegetarian (synd att jag alltid måste påpeka detta för att motbevisa argumenten som annars haglar över mig om att det inte är hälsosamt att vara vegetarian) - men jag har heller som sagt aldrig riktigt ätit fisk, och jag har en känsla av att min kropp faktiskt kan komma i balans om den får den näringen som finns i fisken.

Så alla vegetarianer och veganer därute, ni kan predika hur mycket ni vill emot det här men jag vill ge min kropp den här chansen, kanske finns det hopp om att jag kan få känna mig frisk, och då är det faktiskt värt ett försök.

/ J