Så trött jag var redan i skaplig tid ikväll, att jag nästan började lita på att jag skulle somna. Nu har flera timmar förflutit och min kropp har fått total panik av stillheten. Pirrande sprattlande fingrar och tår, fötter som gungat och ben som börjat sparka i luften. Händerna som pulserat och handlederna vridits fram och tillbaka, sedan for armarna upp i luften och jag låg här i okontrollerade stress-ryckningar som den värsta ad/hd-drabbade någonsin.

Tekniken att ligga still i all sysslolöshet har jag lärt mig att behärska genom åren, men ibland kan jag bara inte ta över kontrollen och stilla pirret. Så varför låta sig plågas när det bara blir värre och värre? Lika bra att ge upp och låta kroppen härja runt i spasmer som den vill.



Jag tänkte nästan skriva om hur luften de senaste nätterna fyllts av vitskimrande kristaller som inte verkar hitta ner till marken, men nu har det ju faktiskt snöat en god stund inatt. Det började med de små små kristallerna som ljudlöst sökte sig ner mot marken, som sedan blev till flingor som slingrande gled ner genom natten. Men nu plaskar de lätt mot fönstret så det blir antingen blött eller halt när det är dags för alla fötter att gå ut.



Det sägs att det inte finns en snöflinga som är identisk med en annan. Hur kan det vara möjligt att det skulle kunna vara ett sant påstående? Om man tar all världens snöflingor som någonsin fallit över vår jord genom alla tider då snö funnits, måste det väl ändå ha kommit några som faktiskt är identiska.

Rätta mig gärna om jag har fel, eller bekräfta att jag har rätt, för saker som detta kan faktiskt etsa sig fast i mitt ständigt undrande medvetande. Vad tror du?

Om jag har rätt i den tanken, borde det också vara fullt möjligt att två identiska flingor uppkommer i samma tid, kanske till och med alldeles bredvid varandra. Sannolikheten är inte stor, säkert är den till och med minimal, men den finns där, för sådan är sannolikhetsläran; allt är möjligt.

Jag minns hur de andra eleverna i skolan sköt undan påståendet att matematik skulle vara ett verktyg för det mesta i livet och i världen. Inte bara till att räkna ytor eller långt mer avancerade fysiologiska, biologiska, kemiska, astronomiska och andra ganska fysiskt påtagliga uträkningar, utan även en grund för filosofiska tankar. De förstod inte. Men det kanske inte är så konstigt när den enda matematiken de kände till var grundskolans matematik, eller gymnasiets matte A, som ju faktiskt inte är något annat än en upprepning på just grundskolans matematik.

Frågan är hur då jag, som ju faktiskt inte heller hade läst mer matte än de, kunde se sambandet redan då? Nå, det spelar ingen roll just nu, jag påstår heller inte att jag är särskilt kunnig inom matematik, men jag ser åtminstone sambanden ibland. Enligt ovannämnda teori om snöflingorna, säger matematiken att allt är möjligt, om man går efter sannolikhetsläran. Det borde väl kunna räknas som filosofiskt. 

Sannolikhetsläran är ändå en ganska menlös lära som inte säger någonting om vare sig nuet, framtiden eller dåtiden. Att räkna ut sannolikheter kan löna sig om man har tur, men det finns alltid en risk att det minst sannolika ändå inträffar.

Men i filosofin kan den vara intressant. Man kan ju se det som både en negativ och en positiv livssyn. "Sannolikheten är inte stor att jag kommer ur skolan med goda betyg." Har pessimisten räknat ut den sannolikheten tänker h*n antagligen "Om sannolikheten är så liten kan jag lika gärna ge upp." Optimisten däremot kan aktivt söka vägen till att öka sannolikheten. En sådan person kanske också lär sig att tänka "Sannolikhetsläran säger att det inte är helt omöjligt att jag lyckas bra i skolan."



... Men se där! Jag skulle ju bara skriva att jag inte kan sova och att det snöar. Ja intressanta saker kan hända när man låter tankarna flöda fritt. Ta med er sannolikhetslärans hoppfulla motto och se om det kan lätta upp stämningen för dagen!
 

"Allt är möjligt"


/ J