Det är litet spännande att det finns så många i världen som tycker att jag är intressant nog att följa vart jag än går. Hur många det handlar om spelar ingen roll då en enda vore fler än jag kan förstå, men mina följeslagare, övervakare, eller vad jag nu ska börja kalla dem, är hur som helst ett plural och inte bara en. Jag känner konstigt nog inget obehag från dem, annars hade jag ju förstås inte varit så synlig överallt heller. För en gångs skull tolkar jag folks nyfikenhet på mig som något positivt, så ja, ingenting är beständigt i all evighet, saker och ting förändras kontinuerligt, rullas i cirklar fram...

Sällan lyckas jag sova om nätterna. Ibland ligger jag och plågar mig själv genom att envist ligga kvar och låtsas sova och det ger visserligen kroppen en slags vila men det gör mig oftast bara mest illa att ligga så, så nu är jag i en period av att inte plåga mig själv på det sättet. Kan jag inte sova så tillåter jag mig själv att vara vaken och aktiv även om det har ett högt pris det med.

Därför är jag lyckligt förvånad över att ha mött en person som jag faktiskt kan sova tillsammans med. Att sova med folk är annars snäppet värre än att sova ensam. Det är mycket som är märkligt och lustigt, ja, lustfyllt, tillsammans med honom. Som att gå runt i affärer, laga mat, att bara finnas... Men framför allt just sovandet är bortom allt jag föreställt mig kunna uppleva tillsammans med en annan människa.

Det kanske är märkligt, men jag sörjer inte ens att han befinner sig så långt bort från mig. Att ha funnit en person som man kan må så bra tillsammans med och sedan inte få träffa honom närhelst man önskar, borde kännas aningen förgörande, men på något vis är jag faktiskt glad över avståndet, för fick jag vara med honom närhelst jag ville, skulle vi nog snart ha umgåtts sönder relationen, vuxit in i varandra alldeles för fort.

Hur mycket jag än ser fram emot och längtar efter framtiden har jag ingen brådska med att komma dit. Jag vill dra ut på tiden och göra livet med honom långt, långt som i en oändlighet. Jag tycker i själva verket att den här månaden har gått alldeles för fort. Det är nog vad som händer när allting klickar rätt från två olika håll, när allting känns fullt naturligt så att man glömmer att det hela faktiskt är någonting alldeles nytt.