Då och då förvandlas min värld till någon slags Jurassic Park. Ibland kan jag skämtsamt säga att jag har fobi för dinosaurier, andra gånger är jag fullt seriös när jag säger det. Det kanske är bra att ha en fobi för någonting som inte längre finns, om man nu ska ha några fobier alls, men å andra sidan så finns de ju. Bara för att de inte går omkring här betyder det ju inte att de inte kan finnas i till exempel mitt huvud.

Nej, jag har inte sett för mycket på filmen/-rna. Jag har bara sett den första och jag tyckte att den var misslyckad - jag hade nämligen läst boken och visste hur den egentligen ska vara. Boken har etsat fast sig så att jag i över tio år periodvis har dragits in och levt i den. Jag var alldeles för liten för att läsa den, jag var kanske 10-11 år när jag läste den första gången, andra gången läste jag den för att bli av med hjärnspökena, trodde jag. Det var ju värt ett försök att läsa om den och på så vis kanske bli av med de där dinosaurierna som då och då kikar in genom mitt fönster. Men det blev förstås ingen bättring. Den andra gången insåg jag att det faktiskt fortfarande var en bra bok, så jag läste den en tredje gång, hehe.

Det brukar börja med drömmar. Jag har ju tillräckligt med fantasi för att inte alls behöva sno Jurassic Parks handling, de där dinosaurierna kan gå runt i vår värld, eller också är det jag som har hamnat i deras. Jag brukar vakna svettig och skrattar numera åt det när jag inser att jag drömt om dem igen, men de kommer tillbaka. Jag kan vakna tio gånger och de kommer tillbaka så fort jag somnar om.

Inte nog med det, de kommer tillbaka nästa natt, och natten efter igen. Efter några nätter börjar de komma i vaket tillstånd. Jag kan bli rädd för att sitta för nära ett fönster, jag måste göra någon slags flyktplan eller ha någontsans att gömma mig om de skulle dyka upp. Det hjälper ju inte att veta att jag antagligen aldrig under min livstid kommer att möta på en dinosaurie, jag måste ändå vara beredd. (Vilket jag förstås aldrig riktigt är, för mina flyktplaner och försvar är nog ganska så.. genomdåliga om det verkligen skulle hända en dag att det bryter sig in en dinosaurie i mitt hem.)

Har de inte försvunnit efter en vecka kan jag börja se dem ute bland träden... Jag vet ju givetvis att det inte är någon fara, jag sväljer min rädsla och trotsar de där spökena. De hindrar inte mig i livet på något vis därför att jag vet att de inte finns, men jag ser dem och vissa stunder kan jag gripas av riktig rädsla.

Det kom en ny art inatt. Jag har aldrig sett dinosaurier som ser ut som de jag mötte inatt. De har visst börjat mutera nu också! Och de växte otroligt snabbt. Dessutom sprang jag omkring med en massa velicoraptor-ägg. Jag är så moderlig av mig att jag inte ens kan lämna bäbisar som kommer att bli mina värsta fiender när de växer, kvar att dö. Det var den där nya arten som hotade dem, de åt upp äggen. Och när äggen kläcktes smekte jag dem lätt på huvudet och de var så söta...





Men som sagt, de växte så otroligt snabbt inatt, bara på några sekunder hade den söta lilla nyfödda blivit till en 30-kilos unge, lekfull och hungrig, och det var lite svårt att ta död på dem då. Varje gång ett ägg kläcktes tänkte jag att jag måste ta död på ungen, men jag kunde bara inte, jag måste vänta tills de växt till sig och ville ta död på mig.

Anledningen till att jag skyddade äggen var helt enkelt att jag inte ville att de skulle dö ut. Konstigt, när just velicoraptoren är den jag är mest rädd för, men det ger mig inte rätten att önska dem döda annat än om de hotar mig.

Men för en gångs skull var det alltså inte velicoraptorsen som var det största hotet, utan det var de där andra, dinosauriemutanterna... uhh. Vad hade de i mina drömmar att göra? De är ju rena fantasier och har ingenting i verkligheten att göra. Eller också har jag bara inte hört talas om sådana dinosaurier, de kanske visst fanns? Ska de infinna sig i mina fantasier kan de väl åtminstone se till att vara verkliga? Såna "låtsosaurier" kan man ju inte bli rädd för... eller, tydligen kunde jag det.

Självklart är inte alla dinosaurier farliga. Och rovdinosaurierna finns ju inte överallt. Det beror lite på var jag har hamnat om det är farligt eller inte. Om de är här, är de farliga allihop. Är jag istället där, kan jag ha tur och inte ens träffa på några rovdjur. Men jag kan ha riktigt otur och hamna på flockjägarnas jaktmarker under jaktsäsong. Då är jag riktigt illa ute. Men värst är de här i vår tid.


Ja, då vet ni det. Ännu ett avslöjande i hur knäpp jag är. Kanske är alla lika knäppa egentligen, jag är bara en av oss som bjuder på det.

Akta er för dinosarna där ute! // J


P.S.
På tal om dinosaurier, jag råkade hamna i den här bloggen av en slump...vilket får mig att tro att det kanske ändå inte finns något som "slump". Där finns bevisen för att dinosaurierna och människorna levde sida vid sida, och att jorden bara är 6000 år gammal. Lägg även märke till Dr Ian Malcolms och Dr Ellie Sattlers (båda karaktärer ur Jurassic Park) dialoger, som jag själv också brukar tycka om att tänka kring. Dr Ian Malcolm är förresten en karaktär som säger mycket som är värt att tänka på.

"God creates dinosaurs. God destroys dinosaurs. God creates man. Man destroys God. Man creates dinosaurs." - Dr Ian Malcolm. (Människan lär sig inte av misstag utan gör allt för att förgöra sig själv)

Ett litet feministiskt och mer lättsamt och humoristiskt svar av Dr Ellie Settler:
"Dinosaurs eat man. Woman inherits the earth." (Det är mannen som är dumdristig, inte kvinnan)