Minnen av minnen
[Orättvis va? Det var ju precis vad jag fick höra. Inte är det mitt fel heller, det var ju inte jag som sa det.]
"Mitt huvud är ingenting mer än en tom grotta vari orden ekar, ekar efter ekot och jag blir aldrig kvitt orden. Hela mitt inre består av dessa ord, och jag kan inte få någon ro. Det spelar ingen roll vad som händer eller vad som sägs, svaret blir alltid det samma och hela jag blir ett minfält där varje steg möter en explosion av dessa ekande ord som håller på att förgöra mig.
Jag vill hem!
Och jag försöker förstå dessa ord. Inte är det hem där jag har min säng, däri blir ekot ett jämrande klagande skri. Och jag håller mig om huvudet för att stoppa dessa ord, håller om mitt huvud men det är där inne det ekar, där inne i oåtkomligheten och där stannar det. "
Flickan Jag skrev det där. Jag minns hur det var. I alla år... när tog det slut? Det har tystnat, men det var nog inte särskilt länge sedan, kanske bara ett par år sedan? Ibland kommer det tillbaka men det är ganska sällan jämfört med hur det ständigt ekade i mitt huvud förr.
En annan sak som tiden har makt nog att förändra är minnena. Det jag minns att jag mindes ganska klart och tydligt då, minns jag idag bara som minnen av minnen - hur ska jag kunna lita på att de är rätt minnen om de bara är minnen av minnen? De kunde lika gärna vara inplanterade av någon annan. Och vad gör det förresten för skillnad, om de är inplanterade av någon annan eller om de är inplanterade av mig?
En sörja av minnen. Små fragment medan resten har smält samman till ett enda minne, allt det som en gång i tiden var många många minnen. Otrevliga minnen som ju faktiskt inte heller ger annat än bekymmer att minnas, men jag trodde inte att jag var färdig med dem. Kanske var jag det ändå, om de på det här sättet förvandlats till minnen av minnen.
I många avseenden är vi en sammansättning av våra minnen, påverkade av dem då de hände och då de blev hågkomna eller uppmärksammade. På så vis händer ingenting alls i onödan, det som händer kring oss blir delar av oss.
Den där tanden ger mig feber. // J
"Mitt huvud är ingenting mer än en tom grotta vari orden ekar, ekar efter ekot och jag blir aldrig kvitt orden. Hela mitt inre består av dessa ord, och jag kan inte få någon ro. Det spelar ingen roll vad som händer eller vad som sägs, svaret blir alltid det samma och hela jag blir ett minfält där varje steg möter en explosion av dessa ekande ord som håller på att förgöra mig.
Jag vill hem!
Och jag försöker förstå dessa ord. Inte är det hem där jag har min säng, däri blir ekot ett jämrande klagande skri. Och jag håller mig om huvudet för att stoppa dessa ord, håller om mitt huvud men det är där inne det ekar, där inne i oåtkomligheten och där stannar det. "
Flickan Jag skrev det där. Jag minns hur det var. I alla år... när tog det slut? Det har tystnat, men det var nog inte särskilt länge sedan, kanske bara ett par år sedan? Ibland kommer det tillbaka men det är ganska sällan jämfört med hur det ständigt ekade i mitt huvud förr.
En annan sak som tiden har makt nog att förändra är minnena. Det jag minns att jag mindes ganska klart och tydligt då, minns jag idag bara som minnen av minnen - hur ska jag kunna lita på att de är rätt minnen om de bara är minnen av minnen? De kunde lika gärna vara inplanterade av någon annan. Och vad gör det förresten för skillnad, om de är inplanterade av någon annan eller om de är inplanterade av mig?
En sörja av minnen. Små fragment medan resten har smält samman till ett enda minne, allt det som en gång i tiden var många många minnen. Otrevliga minnen som ju faktiskt inte heller ger annat än bekymmer att minnas, men jag trodde inte att jag var färdig med dem. Kanske var jag det ändå, om de på det här sättet förvandlats till minnen av minnen.
I många avseenden är vi en sammansättning av våra minnen, påverkade av dem då de hände och då de blev hågkomna eller uppmärksammade. På så vis händer ingenting alls i onödan, det som händer kring oss blir delar av oss.
Den där tanden ger mig feber. // J
Lämna kommentar, åsikter eller bara en hälsning, det uppskattas!
Trackback
