Ibland kan man inte hjälpa att man känner sig otillräcklig. Inte tillräckligt bra varken som kvinna eller människa över huvud taget. Inte tillräckligt fin, inte tillräckligt aktiv, inte tillräckligt frisk, inte tillräckligt god fysik, inte tillräckligt uppmärksam, inte tillräckligt smart, inte tillräckligt snabb, inte tillräckligt motiverad, inte tillräckligt kvinnlig, inte tillräcklig ... helt och hållet otillräcklig.





Det var inte kul att vakna idag. Jag vaknade många många gånger och blundade snabbt igen. Inte än, inte nu, inte idag. Drog ut på det ända in i det sista. För jag visste, man känner det så fort man vaknar. Att någonting är fel, allt är inte alls som det ska. Bäst att sova vidare, döva bort allt innan det hinner ikapp. För man vill självklart undvika ångesten, lura den att inte hitta fram, få den att vända och lämna mig i fred.

Vissa gånger studsade den också bakåt. När jag öppnade ögonen och han låg där bredvid och log, fick mig att le ett flyktigt leende, snabbt var den tillbaka, men det var ändå en kort sekund helt och hållet utan. Men den hittade snabbt tillbaka. Jag ska göra den här dagen till en pina för dig.

Det är inte så svårt att sätta upp en sköld och inte låta den tränga fram. Det är i själva verket ganska enkelt, men det är bara att förlänga förloppet, den kan alltid tränga sig igenom, det kan bara ta lite längre tid för den att nå fram om man skyddar sig.

Jag kunde ju inte ligga kvar hela dagen. Det skulle bara bli värre och värre, även om det för stunden känns som bästa lösningen, att sova bort alltihop. Men då är man egentligen som mest i dess grepp. Det är allt svårare och svårare att somna om, det är mer och mer smärtsamt att vakna, tankar som inte alls är mina egna, en längtan som inte alls är min börjar ta form. Det är så den arbetar, tränger sig in och får mig i sitt grepp, får mig att glömma vem jag egentligen är, vad jag vill, varför jag vill, får mig att glömma bort hela mig och jag blir ingenting annat i tanken än just den.

Jag låg där och kämpade emot. Små tårar försökte tränga sig fram. Inte mina tårar. Det är ett av dess knep, att få mig att gråta för då hittar den sin väg in ganska snabbt. Men så fan heller att jag ger upp så enkelt! Jag har ingen anledning att må dåligt. Jag nöp mig hårt med naglarna längs pannan från hårfästet och ner till näsan. Om och om igen, ända tills jag kunde känna ett långt streck där över hela min panna. Varför? Jag har ingen aning.

Det var ett instinktivt agerande. Det var väl mitt sätt att vakna i verkligheten utanför ångestens grepp, att hitta till den fysiska verkligheten istället. Och uppenbarligen fungerade det ganska bra för jag kan faktiskt slinka undan, undvika att trampa mitt i den även om den svävar här bredvid mig som ett olycksmoln som vägrar lämna mig i fred.