Att en teori verkar logisk enligt någon annans argumentation innebär inte att teorin är Sanningen. Därför är det svårt att verkligen lära sig någonting. [senare tillägg: bli inte rädd för nästa stycke, hela inlägget kommer inte handla om matematiska formler och formuleringar]

Många brukar klaga på att jag är så frågvis. Jag vill förstå saker och ting grundligt, innan jag kan ta till mig det som andra kallar för "kunskap". För att jag ska lita på att 2+2=4 måste jag veta hur det går till. Egentligen kunde 2+2 lika gärna vara =1. För om man lägger ihop saker, borde de ju faktiskt bli en. Har jag ett tuggummi i munnen och tar ett till, så blir det ju bara en större klump att tugga på. 2+2 borde alltså uttryckas som en enhet som består av 4. Ingenstans har jag sett detta. Är det bara jag som är knäpp då? Tänker jag fel? Jag önskar att jag kände till all världens matematik, då hade jag vetat om jag är ensam om att tänka såhär.

Nu tappade jag visst tråden. Alltså: Folk brukar klaga på att jag är så frågvis. Jag är som en två-åring som precis lärt sig att säga "varför". Sådan har jag alltid varit, jag fick till exempel mattelärarna att svettas och bli irriterade, för jag vägrade ta en kunskap som jag inte förstod, och de i sin tur försökte förklara att för att jag ska förstå hur saker hängde ihop skulle jag behöva en högre utbildning i matematik, men för att komma dit måste jag få godkänt och lära mig det som lärdes ut där. De kunde inte ge mig den grunden jag behövde på en enda lektion eller ens en termin. Alltså satte jag mig och lärde mig själv. Om jag ska göra rätt på provet måste jag alltså acceptera det som lärdes ut, men för att kunna acceptera måste jag veta hur det kommer sig att just den uträkningen verkligen stämmer. Sån var jag i skolan. Min egen lärare.

För att kalla någonting för sin kunskap räcker det inte att ha läst någonting och kunna citera det perfekt. Man måste förstå, göra det där citatet till sina egna ord och tankar. Annars är de ju inte ens egna kunskaper, utan någon annans. Därför räcker det inte ens med att ha kollat flera olika källor som verkar säga samma sak. De där källorna kan fortfarande ha fel, allihop.

Självklart går det inte att veta allt man "vet" på det djupet jag nu talar om. Det skulle ta en livstid att skriva en enkel uppsats i skolan till exempel, om man var tvungen att gå efter den här metoden. Men samtidigt, hur mycket av vår kunskap är verklig kunskap? Hur mycket vet vi egentligen om någonting alls? Vi bara litar på att andra vet åt oss.

Själv är jag, vilket jag ibland faktiskt irriteras över själv, sådan att jag nog inte ens skulle lita på Einstein om han på något vis kom hit och berättade för mig att triangeln har tre kanter. Jag skulle vara tvungen att få se triangeln och räkna kanterna själv om jag inte redan hade gjort det tidigare. Det är förvisso bra, det är det ju, jag tar ingens ord som absoluta sanningar, och därmed styrs jag heller inte av någon annan än mig själv, om jag inte själv låter mig styras. Men det är fruktansvärt jobbigt!

Tänk själva, att ha gått igenom hela skolan, 12 år (eller i mitt fall 16) av den här ständiga strävan efter att göra andras kunskaper till mina egna. I de flesta fall har de ju visat sig stämma överens, och ändå kan jag bara inte svälja någonting som absolut sant om jag inte har förstått det från grunden. Och trots denna plåga fortsätter jag att studera. Jag riktigt suger i mig information om allt. Alldeles för mycket för att jag någonsin ska kunna hinna lära mig allt det jag suger i mig, alldeles för mycket för att jag någonsin ska kunna förstå allt i grunden.

Därför känner jag mig allt mer korkad ju mer jag "lär" mig. Ibland gör det mig ledsen. Oftast gör det mig bara yr. All den information jag suger i mig måste på något vis bearbetas. Den finns där som en oanvändbar massa, som en dag kanske plötsligt faller på plats av sig självt. Ibland händer det att saker gör det.. fast just nu finner jag ingen tröst i det. Jag känner mig dum och korkad, för jag kan inte särskilt mycket om någonting alls. Ju mer jag "lär" mig, enligt vad andra kallar att lära sig, desto mer upptäcker jag att jag inte kan.

Hjärnan känns där i huvudet... som en bubblande gegga som jobbar hårt trots att den är överhettad. Gör mig yr.


// J