I två timmar sov jag och drömde oroliga drömmar. Det är alltid någonting som står i vägen för min väg till min älskade. Ett hinder, inte ogenomträngligt men obskyrt, och jag gör tydligen vad som helst för att få vara med honom. Jag minns inte riktigt allt ur nattens dröm, det var något om att packa, någonstans låg ett lik, kanske var det Dina som blivit dödad? Och jag var tvungen att slita ratten från mamma som körde bilen. Då satt jag själv i baksätet, men plötsligt var det ändå jag som körde, och jag hade inte ens någon vidare god sikt ut över vägen från baksätet. Jag körde nästan ihjäl oss, och polisen kom. De förhindrade flytten, eller vad det nu var som pågick med det där packandet. De förhindrade på något vis någon tid att passa, kanske ett tåg eller så. Och jag var tvungen att få träffa min älskade så jag gjorde någonting som jag inte minns, jag vet i alla fall att jag fick möta honom till slut.

Jag vaknar ofta med ett ryck, hjärtat bultar så hårt i bröstet att jag får svårt att andas. Då brukar jag gå upp.

Men inatt försökte jag somna om, dock utan resultat. Plötsligt sveptes jag in i mycket värre tankar, jag har varit vaken sedan jag vaknade första gången, men drömmarna kom till mig i vaket tillstånd, inget ovanligt med det egentligen, jag är van. Men att det ska behöva bli så morbidt att jag slaktar en präst i hans egna kyrka - när jag är vaken och borde kunna styra mina tankar... Men jag kan inte styra. Det är det få som förstår, att jag kan vara vaken och ändå drömma. Men det har visst accepterats att jag gör det av flera fackliga personligheter.

Nåja, återigen, jag vann och fick vara med honom ännu en andra gång för natten, men den sista gången, efter att bokstavligen ha slaktat den där ondsinta prästen... som faktiskt slaktade tretton av mina fränder på samma grymma vis innan det var min tur att ta honom... Jag blir sorgsen nu. De andra, mina fränder, gjorde inte ens något motstånd. Det var upplagt så. Om han tog sig igenom tretton stycken, kallt och ondsint i syfte att rensa bort oss trots att vi inte gjorde något motstånd eller försvarade oss, skulle han få smaka sin egen medicin. Så de lät sig bli slaktade, offrades till att beskydda mig... Varför just jag, förstod jag aldrig, men alla, och vi var fler än bara tretton, var helt med på att det var så det skulle vara. Nå, hur som helst, efter att ha gjort detta kunde jag inte ens .. ja, inte kunde jag glädjas åt att få vara med min älskade efter det... Jag var helt knäckt. Förstörd.

Varför han var på den andra sidan, oåtkomlig bakom prästen vet jag inte. Men där var jag, och jag var tvungen att slunga mitt svärd mot prästen för att ha någon chans alls att vinna. Och jag måste vinna till varje pris. För alla de tretton fallna själarnas skull. För min älskades skull. För folkets hopp, för alla som fanns i kyrkan och för alla som fanns utanför. Jag måste vinna, därför måste jag kasta svärdet för att få in en träff innan han kom för nära mig. Men det fanns en risk att jag skulle träffa min älskade istället. Så fruktansvärt det var, men jag måste försöka, och jag träffade honom, skyndade fram och tog död på den onde. För han var verkligen ren ondska.

Jag sjönk in i ångesten och hade svårt att ta mig ur den. Men så fort jag lyckades släppa den där fantasin beslöt jag mig med bultande hjärta för att stiga upp. Det är bäst att vara vaken och aktiv. Ska jag verkligen kunna vända på dygnet får jag väl ta de där pillrena ändå. Jag vet inte om det är de som har ökat min ångest och mina hemska tankar och drömmar, eller, ökat? Snarare förvandlat dem till obeskrivligt morbida istället för att bara vara lite obehagliga men ändå helt vardagliga... Men med medicinerna nytillsatta i kroppen behöver jag åtminstone inte vara rädd för att falla dit.

Jag tycker inte riktigt att allt detta gör det värt att vända på dygnet ens. "Vända på dygnet" .. det är ett så lustigt uttryck, men de får väl kalla det så. Jag kallar det hellre för att skapa en rytm över huvud taget. Men som sagt, jag tycker inte riktigt att detta är värt det. Men jag har lovat att försöka, så jag får väl också göra det. Men det finns uppenbarligen en anledning till varför jag inte ska sova om nätterna. Jag får ju bara ångest av det. Varför får jag inte bara vara mig själv? Det är ju då jag mår bra! Jag är i desperat behov av att flytta till en annan planet där man får leva som man själv tycker är bäst.

Som sagt, jag vet inte ens om det är medicinerna som gör mig än mer ångestladdad, deras effekt på mig när de är i avtagande fas, eller om det är mina egna ord om att låta mörkret falla. Det var ju vad jag skrev här tidigare, och jag menade det också. Kanske är det därför det fallit över mig som det gjort. Självförvållat.

Sådan ångest hade jag att jag satt här och upptäckte att jag hade total black out. Jag kom inte ihåg min "pin-kod" till internet. Jag slog i fel kod, och jag har ju bara tre försök på mig, så jag försökte förskingra tankarna lite, och till slut kom den, om än mycket osäkert till mig igen, jag provade, men var skeptisk till att det verkligen var rätt kod. Men se, här sitter jag ju nu och bloggar, så det var ju rätt trots allt.

Visst har jag en ganska fin förmåga att nästan alltid avrunda på ett ganska trevligt vis oavsett innehållet i stort? Hehe, jag mäkte det inte förrän nu själv. Jag är allt lite gullig ändå, som inte vill sluta med otäcka känslor som lämnas kvar hos läsaren efter att de läst klart.

Med Ljus // J