I mig själv är jag liten och skör, så liten och skör att det nog är lätt att älska mig så som man älskar och vill beskydda ett litet oförståndigt barn från att någonsin fara illa. För älskad är jag och beskyddad av flera. Den lilla, sköra, älskade, beskyddade är jag. Men även den lilla, starka, älskande, beskyddande. Kanske är det så att man inte kan älskas om man inte älskar, kanske behöver jag vara dessa båda för att kunna vara någon alls av dem?

Liten, skör och beskyddad är jag av dem som älskar mig. Liten, stark och beskyddande är jag mot dem som jag älskar. Så måste det vara. Att jag älskar många fler än som älskar mig borde göra mig starkare och mer beskyddande än skör och beskyddad, men jag upplever en jämnvikt mellan dessa. Mängden utgör ingen skillnad, jag kan inte vara mer mig själv än jag är, och om jag är dessa båda, måste jag alltså vara dem lika mycket.

Svammel i en överbelastad hjärna; så skulle man nog kunna bortförklara allt detta.

---

Jag....
tycker inte om att vakna...
och se att jag somnat mitt i en text,
okontrollerat fallit i sömn sådär.
Sånt gör att en god stund av det vakna tillståndet upptas av förvirring...

Ja ja. Vissa av er firar andra advent idag. Jag hoppas att ni finner glädje i skenet av ljusen och låter er hållas vid gott mod i denna mörka årstid. Glöm inte att släcka, och lämna aldrig levande ljus obevakade!

Jag känner att dagen kan komma att innehålla lite allitteratur.

God morgon får jag väl som nyvaken önska er! // J