Min pojkvän har haft lite svårt att ge mig komplimanger de senaste veckorna. De sägs i all välmening men hur smickrande är det här:

"Du är snyggare än en gammal rynkig dam"


Detta var efter att vi hade sett "Fåglarna" och medan jag efter filmen stod och rökte frågade jag om jag var lika fin som tjejen i filmen när jag rökte (Vi hade pratat om att det där var på den tiden då det var fint att röka). På detta svarade han att om hon har fortsatt röka sedan 40-talet har hon nog blivit både rynkig och gammal, så visst är jag snyggare än hon. Hm. Visst var det en fin komplimang? Ehhum. Och detta var bara ett exempel av alla fina komplimanger jag fått haha!


Jisses så arg jag var inatt. Jag var mycket upprörd. Jag kunde inte somna, i timmar låg jag och låtsades sova, men mot morgonen lyckades jag äntligen somna - men då var det förstås meningen att vi skulle stiga upp. Fast det gjorde vi inte. Men det var inte för att jag inte kunde somna som jag var upprörd, jag kunde inte somna för att jag var upprörd. Upprörd över så mycket. Över vad folk tror och tänker om mig. Insikten slog mig klart och tydligt. Men det är väl delvis mitt eget fel eftersom jag inte delar med mig av allt jag är. Till någon alls. Och det är ju så det också ska vara.

Jag börjar förstå att jag verkligen är ogreppbar, obegriplig. Det finns en enda person som helt och hållet har möjligheten att förstå sig på mig, men du har övergivit mig. Du, som känner orden. Eller var det jag som övergav dig? Jag vet inte, men vi är inte som vi är ämnade att vara i vår relation till varandra. Mmm, avslöja nu för allt i världen inte innebörden av detta för de oinvigda, men när jag säger att du vet precis vad följande ord betyder, vet du vem du är. Men det är väl naivt av mig att tro att du ens skulle läsa det här. Ändå, ändå finns du i mig så starkt, och jag menar vart enda ord:

Muv be toi, mel co bui // J