Jag skulle till doktorn i morse. Jag visste att det var farligt halt ute och försökte välja mellan att cykla eller gå de där 5-7 kilometrarna. Att gå är kanske lite säkrare än att cykla, jag är livrädd för att cykla på annat än en mycket säker, platt men gärna lite knottrig (så den inte är hal), rak väg utan minsta sten, sväng eller förhöjning. Jag har ramlat med cykel och skadat mig tillräckligt  hårt och många gånger för att ha en aning rädsla för cykelturer. Ändå cyklar jag ganska ansvarslöst snabbt och tokigt (läs: total trafikkatastrof), och ofta. Hur som helst, att gå i den blixthalkan skulle inte vara lätt det heller. Och det skulle säkert ta mig 1,5 timmar att komma fram idag. Det hade jag ju inte tid med, jag hade en tid att passa, så jag tog cykeln.

Jag cyklade i snigelfart med största tillförsikt och kom plötsligt till en oväntad brant uppförsbacke. Jag cyklade nämligen lite fel och tänkte ta en något okänd genväg för att hamna rätt igen... Den kom så plötsligt att jag hade hunnit komma säkert ett par meter fram och uppåt innan jag fick hjärtat i halsgropen. Det skulle aldrig funka att cykla upp för den i den här oerhörda halkan! Just efter jag tänkt detta gled också bakdäcket okontrollerat, tappade greppet om vägen, så jag stannade cykeln. När jag skulle landa med ena foten mot backen insåg jag mitt stora misstag.

Det var mycket halt, jag kunde knappt hålla mig upprätt med bara en fot att balansera på, den andra hade jag fortfarande över cykeln. Någon idiot har dessutom bestämt att just där jag stod skulle det vara en T-formad vägkorsning. Vem lägger en korsning i en brant backe? Jag stod där alltså mitt på vägen och försökte hitta fotfäste medan cykeln envist slingrade sig och försökte frigöra sig från mitt grepp som en okastrerad tamhingst som fått vittring på ett löpande vildsto.

Vad gör man i det läget? Jag kunde inte böja mig ner för det var så halt att jag då garanterat hade ramlat. Jag skulle alltså i det fallet böja mig ner för att lägga ner cykeln och få lättare att få ner den andra foten. Jag kunde inte utföra någon akrobatik där på det förisade vattenfallet, d.v.s. lyfta upp benet över cykeln medan den i upprätt ställning slingrade fram och tillbaka. (Ja! Det är helt sant, den stod inte still utan jag fick dra den med händerna mot mig om och om igen. Ett orm* till cykel är vad jag har!)

Där står jag fast i en vägkorsning mitt emellan alla köksfönster där familjerna sitter och äter frukost och säkert fick sig ett gott skratt. Inte nog med det hörde jag en bil närma sig. Då fick jag panik. Enda alternativet jag hade var att faktiskt slunga iväg cykeln, bort från mig och snabbt få ner den andra foten på marken för att inte halka och slå mig fördärvad.. Detta gjorde jag alltså. Sen kom nästa problem. Jag måste ju få upp cykeln. Jag gled till cykeln och försökte böja mig ner men det var med nöd och näppe det gick utan att slå ett par volter. Men det gick ju trots allt och jag var beredd att fortsätta vidare till fots.

Det kunde ju ha varit slutet på historian - lite spänning och ett lyckligt slut. Men det är det inte. Jag tog ett steg fram, och gled tillbaka till utgångsläget. Jag tog ett nytt steg och gled ner. Ca tio försök gjorde jag, med samma resultat. Det gick verkligen inte att komma upp för den där backen! Att gå ner den lilla biten och ta en annan väg var inget alternativ, att gå i nerförsbacke i den halkan måste vara snäppet värre än i uppförsbacke, särskilt när man leder en cykel som tror att den är en hingst. 

Cykelfanskapet (ja, vid det här laget svor jag högt för mig själv och undrade vad klockan var, jag borde vara hos doktorn och inte leka rutchkana på en bilväg) fortsatte att slingra sig ifrån mig. Friktionen av att åka upp och ner om och om igen måste till slut ha värmt upp skosulorna underifrån, för jag började faktiskt komma uppåt. Det gick sakta och jag gled alltid ett halvt steg ner innan jag hunnit ta ett nytt steg uppåt för att förhindra att jag åkte hela vägen ner igen. Så ni kan ju förstå att jag inte skojar när jag säger att det var halt i morse!

Jag lyckades ju ta mig fram som tur är.... Nu sitter jag här och undrar om jag ska tolka den här händelsen metaforiskt. Kanske är det så att jag är på väg i livet eller humöret, och har kommit till en brant uppförsbacke? Att gå upp för brant är nog inte helt bra, då faller man snabbt ner. Så att man får kämpa sig svettig och blodig med hjärtat i halsgropen för vart steg man tar för att ta sig upp, kanske faktiskt är bra? En fördröjning i hastigheten. Ja, det kanske är bra hur svårt det än är...

Vad säger dina fotsteg om ditt liv?

Love // J


Fotnot:

*Ett orm - Apulanta

Favoritcitatet ur låten är åtminstone idag:

"Det regnar mycket men det blåser även mera.
Nu jag är sönder och du skall mig reparera."