Mörkret faller över mig, sveper in mig i sin mantel.
Försöker släcka ljuset.
...Den kan ju försöka.
Mitt ljus kan dämpas, men det finns alltid där.
Har de inte förstått att det är i mörkret ljuset kan verka?
Det är i mörkret som ljuset kan bli starkt.
Så jag låter mig omsvepas.
Jag kanske måste låta mig omsvepas av den där manteln...
för att kunna kämpa mot den inifrån.
Så låt då mörkret falla över mig om det nu måste.

Någonstans där ute finns det där lilla svärdet som nästan snarare liknar en dolk.
Någonstans där ute finns det, och jag kommer att finna det som alltid, när striden sätter igång.
Det är mitt svärd, min vän, min beskyddare, även om jag inte vet var hon befinner sig just nu.
Så ja, jag kan låta mig omsvepas av mörkret.
Jag är inte rädd.

// JnLM