I morse blev jag kallad till dem igen. Jag har dreas blick över, under, i och kring mig, de följer min utveckling utan att påverka, annat än just vid dessa tillfällen då de kallar mig till sig. De är mina osynliga lärare, dessa urmödrar och urfäder, gestalter som döljer sig för min blick. De ger mig lektioner och jag har lärt mig att förstå att jag inte ska veta vad lektionen går ut på förrän den är avslutad. Då kallar de mig till sig igen.

Dessa lärare i det fördolda, mina urmödrar och urfäder, de är sanna lärare, som inte skyndar på någonting utan låter lektionen fortlöpa så länge som det behövs, låter mig söka och finna i min takt, låter mig lära mig på riktigt.

I morse var det alltså dags att besöka dem igen. Det var mörkt, där var levande eldar, där var händer som gjöt ut hemligheter i min vilande kropp. Där låg jag mitt bland dem och det slog mig att jag egentligen borde vara rädd. Jag brukar vara lite rädd, men jag var det inte nu. Bara respektfullt plan i mina känslor och tankar, allt för att inte påverka deras arbete. Jag var som en skål som måste fyllas, jag måste ligga alldeles stilla och inte ge ut några vibrationer. De måste få arbeta koncentrerat så att ingenting skulle gå fel. Det var ett hårt arbete, för min skull. Jag började undra varför just jag. Men jag kom snabbt på mig själv. Jag måste vara neutral och låta bli att tänka så mycket.

Mängder av kunskap, hemligheter som gjöts i mig bland eldarna och skuggorna, väl undangömda så att inte ens jag själv kan hitta dem förrän tiden är den rätta. Men de lät mig se dem, de lät mig minnas deras händer, de lät mig minnas mycket mer än förut. Var det deras mening att jag skulle minnas, eller var jag inte tillräckligt nedsövd? Jag minns deras vibrationer, jag minns deras röster utan ord...

Ibland tycker jag om att drömma.



Ibland tycker jag om att vakna.

Öppna ögonen och sköljas över av lena känslor, le med hela min själ av lycka och kärlek. Lägga handen på det där hjärtat som talar till mig, lägga ansiktet mot nacken och andas in den där doften som för mig till mina drömmars hem. Bara ligga där, i en av många verkligheter jag färdas i. Vakna och välkomna livet.

Ja, ibland älskar jag att vakna. // J