Det har varit en märklig dag i det fysiska. Frosten som satt kvar hela dagen igenom var så tjock och mätt. Mycket plötsligt föll dimman som var det ett moln som fallit ner från himlen. Jag kom precis hem från en märklig tur som började så fort jag öppnade lägenhetsdörren ut till trapphuset.

Det luktade konstigt. Nästan bränt. Jag stod där och försökte lokalisera lukten. Jag hade ingen lust alls att gå vidare om det faktiskt var så att det brann hos någon av grannarna. Men det var ingen eldlukt. Bara en märklig mustig bränd lukt. När jag väl kom ut insåg jag att det var dimman som luktade. Den står verkligen tät här, och luktar obehagligt.

Först trodde jag att det var förbränningsstationen här bredvid. Det händer ibland att luften på något sätt känns så kompakt att röken rinner neråt, men när jag tittade efter åkte röken uppåt och söderut. Så dimma var det, kunde jag till slut konstatera.

Men det konstiga var, att utanför mitt bostadsområde var dimman knappt märkbar. Det är bara här den är, och den har stått alldeles stilla i flera timmar nu. En timme, en orimlig tid, förflöt under min frånvaro. Jag är faktiskt nästan förvånad över att jag alls hittade tillbaka hem. Men det var ju bara att följa lukten.

Snart ska jag äta en sen middag, sedan ska jag sätta mig och försöka få klarhet i saker och ting. Eller också låter jag det vara resten av veckan för så förvirrad blev jag av allt förut. Man blir oftast som mest och bäst medveten om saker och ting i tingens början eller sakens frånvaro. Kanske läsa lite om änglar och demoner istället.

Ta hand om er! // J