Jag har försökt nu. Jag fick plötsligt sådan inspiration till en låt men det blir ju för f-n inte som jag vill hur jag än försöker. Jag har liksom inte tillräckligt med koncentration. Så jag blev bara arg. Det här är verkligen inte bra nu.

Tanken har snuddat vid att ringa efter hjälp. Men jag klarar mig en stund till. Vad kan de göra annat än proppa i mig en massa piller hur som helst? Och jag kan inte bara lämna Dina här helt ensam. Det går ju inte. Jag står ut. Det här är ju långt i från det värsta någonsin och jag har ju faktiskt lyckats överleva då också, så det borde inte vara så svårt nu heller.

Så jag sitter här och försöker komma på vad jag ska göra för att glömma bort mina tankar, eller känslor rättare sagt. Kanske borde jag tillaga den där middagen jag hade tänkt göra idag... ja, jag gör nog det. Men det är väldigt sent för middag nu. Särskilt om det är menat att jag ska lyckas vränga min rytm så att jag sover om nätterna. Antingen mat, eller också proppar jag i mig mer mediciner och sover bort resten av tiden.

Eller åtminstone till imorgon. Hur länge kan man sova på mediciner egentligen? Någon gång borde väl kroppen trotsa drogerna och säga "Stopp där, jag har sovit länge nog nu, nu behöver jag vara vaken".

Jag vet inte jag. Det är ju meningen att jag ska äta det här giftet varje dag, varje kväll. Men jag kan inte tänka mig att göra det. Visst, jag får sova. Men från att ha varit vaken dygnet runt till att sova dygnet runt - vilket är bättre egentligen? Jag kan ju inte jobba bättre för det - antagligen bara ännu sämre, om jag inte jobbar för natti-natti som sängprovare förstås.

Tänk att det här samhället är byggt så att allting går efter arbete. Är du arbetsför eller ej? Det är vad som avgör om man är frisk eller inte. Det är vad som avgör hur du mår. Det skrämmer mig. Och att nekas sjukskrivning som arbetslös är även det sjukt. Jag begriper inte hur det här fungerar, det här som kallas Sverige.

Och att det ska behövas papper på allt, är ännu värre. Jag kan ligga döende, men har jag otur nog att inte få en läkare som vill intyga om saken är jag ändå frisk. Då måste jag göra allt som samhället kräver av mig. Det samma gäller kunskap. Jag kan vara hur kunnig som helst inom ett givet ämne, men om jag inte har min kunskap på papper har min kunskap ingen betydelse. Visst vore det väl ett bra system om det funkade som det är tänkt. Men hur mycket kan vi lita på de där små bokstäverna på papprena? Det är inte så tillförlitligt. Inte ens om pappret har en stämpel. Bara för att jag kunde räkna 1-1=0  för fem år sen betyder det inte att jag kommer ihåg den kunskapen idag.

Gahh. Jag vill helst inte klaga på Sverige för det finns så många ställen på vår jord som har det värre. Men som jag brukar säga, bara för att det är sämre någon annanstans betyder det inte att det är tillräckligt bra här.

Nä, jag börjar få ont i magen av det här.

Högt högt högt däruppe ser jag en liten liten liten rund fläck av ljus.
Jag sitter i en fuktig trång brunn med ett botten som vill sluka mig.
Sakta sakta sakta sjunker jag längre ner.
Den där lilla lilla lilla fläcken av ljus blir mindre mindre mindre.
Jag vet att det kommer en stege snart.
Jag hoppas att det är en stege och inte ett rep
för jag är usel på att klättra i rep.
Jag hoppas att den når ända hit ner...
Men jo, jag litar på att den kommer.

// J